Vårrustning i Lagarde 25 april.

Konsten att strunta funkar inte på en båt. Det är otroligt hur snabbt ett välskött och vackert skepp kan förvandlas till en smutsig, möglig, flytande källarhåla. Allt det där tråkiga, jobbiga slitet varje vår för att få plasten att blänka, det rostfria att blixtra och teaken att se så där sidenmjukt barfotavänlig ut. Om man hoppar över det ett enda år befinner man sig snabbt på ett sluttande plan.

Alltså ligger vi kvar här i Lagarde och tvättar, rubbar, bonar och vaxar. Det är bästa tänkbara platsen att befinna sig på. Femtio meter från en välfylld verkstad dit vi går och hämtar penslar, slippapper, polertrissor och annat väsentligt som obegripligt nog glömts hemma.

Hela dagen idag har Odd ägnat åt att med en lånad slipmaskin avlägsna den fula och trasiga mattan som var limmad med sikaflex på durken i cockpit.

På morgonpromenaden med Sigge mötte vi byns mobila butik. Det finns ingen livsmedelsaffär i Lagarde, om man inte räknar den lilla butiken i marinan. Istället kommer den här foodtrucken varje dag. Den tutar utanför husen, och så kommer  gamla tanter i rutiga klännningar utspringande. Vi köpte levain och lufttorkad skinka.

Varför blir jag så berörd av jungfru Maria? Kanske är det egentligen inte hon som berör, utan alla dessa människoöden som ligger bakom blommorna, skyltarna, ljusen. Försöken att betvinga ödet genom att vädja till känslorna hos en annan kvinna med bättre kontakter med den högsta makten.

Trötta och hungriga spolade vi bort slipdammet från sittbrunnen och började tänka på middag. Då knackade det. Mekanikern Bill stod utanför i ösregnet med sin dator under jackan. Han ville gärna visa lite insektsbilder. Några hundra eller så. Helt fantastiska makrofoton. Han var personlig vän med vartenda kryp, det gick inte att bläddra snabbt, han måste berätta om varje. En Mattias Klum på makronivå. ”Att du inte ställer ut?” sa vi. ”Maybe some day”, sa han. Sen sprang han hem igen med datorn under jackan. Vi hade dåligt samvete för att vi inte bad honom stanna. Men det finns en gräns för hur mycket spindlar man står ut med till middagen.