11 april

11 april. Första dagen på Samos.

Äntligen är vi i båten på Samos igen. Tidigare än någonsin, ännu dröjer det länge tills de första turisterna kommer. Resan hit tog tre dagar tack vare att vi har med oss Sigge. Tåg till Malmö, hotellövernattning, tidigt morgonflyg från Köpenhamn till Aten. Buss till Piraeus, hotellövernattning, färja nio timmar till Samos. Taxi till marinan, med stopp på Lidl för proviantering.

Inte konstigt om vi varit lite slaka idag. Vi bor i båten som fortfarande står på land, det är opraktiskt men övergående, sjösättning är planerad till fredag. Odd har redan polerat halva friborden,  jag har packat upp, stuvat undan, handlat, lagat mat.

Sigge uppför sig exemplariskt, bryr sig inte om alla katter och fräser åt närgångna lösa hundar    utan att starta bråk.

FAFBFB32-F280-47AB-8E3A-28C600B39556

Försommar.

785C2391-3994-4FE4-9D65-69794E2637A3

Inga båtar och inga turister. Snart börjar arbetet med att städa och möblera stränderna.

DD688D5C-6F59-404F-AE2D-50DE24FEEC20 77860365-14D3-4F43-9350-7B4EFB8274E9

7 april

7 april. Fjorton kilo och fyrahundrafyrtio manussidor senare.

Hej, kommer du ihåg mig? Det är jag som är Katinka. Ursäkta fåntratteriet, det är inte så lätt att hitta tillbaka till mitt gamla bloggflyt märker jag.  Men nu är det dags för come back här. I tre månader har jag i stort sett bara ägnat mig åt att gå ner i vikt (det har gått fort) och försöka bli klar med råmanuset till min andra roman (det har varit väldigt segt). Tack vare Matdagboken, där jag bloggat varje dag under signaturen seglar67, och min orubbliga envishet när jag verkligen vill något, så väger jag nu fjorton kilo mindre än den hemska annandag jul när jag fick nog av att vara överviktig. Det är fortfarande 4-5 kilo kvar till målvikt, dem tänker jag klara av innan midsommar. Sen ska jag aldrig mer gå upp i vikt igen.

Råmanuset till Målaren befinner sig nu i lektören Lennart Guldbrandssons händer. Det är långt, mycket längre än manuset till Diktaren. Det är ofärdigt och inte alls som jag vill ha det. Men det är så det är med en första version. Jag räknar kallt med att boken inte kommer att vara tryckt förrän nästa sommar. Kanske förvandlas den till två separata romaner under redigering och omskrivning. Men nu ska jag inte tänka på det, nu ska jag bara distansera mig från hela historien, för att så småningom kunna skriva om, stryka och lägga till, efter att Lennart har kommit med sina synpunkter.

På Samos väntar Ellem på oss. Hela Egeiska havet också, förresten. Under flera veckor inga plikter, inga måsten, inga förväntningar från omgivningen. Vi ska bara segla dit vinden blåser, även om vi hoppas att den blåser oss västerut, genom Cykladernas pärlband av öar och över till Greklands fastland. Amorgos, Paros, Naxos, Poros, Hydra, Spetses… så många öar väntar på att upptäckas.  Eftersom det inte gick att ordna hundvakt den här gången, följer Sigge med. Det låter rätt självklart, det där att man tar med sin hund på resan, eller hur? Som den enklaste sak i världen. I själva verket är det djävulskt komplicerat. Om Sigge hade vägt två kilo mindre hade han fått resa i en väska tillsammans med oss. Nu går inte det, och resan till båten tar tre dygn istället för en dag. Först buss till Göteborg, sen tåg till Malmö och hotellövernattning där. Sen tåg till Kastrup och flyg till Aten. (Sigge reser i sin bur i lastrummet.) Sen hyrbil, eller möjligtvis taxi till Piraeus, om vi lyckas muta någon taxichaufför. Det är nämligen förbjudet med hundar i grekiska bussar och taxibilar. Efter en hotellnatt i Pireaus (det trettonde hotellet accepterade hund på rummet) åker vi färja tolv timmar till Samos. Där hoppas vi hitta en taxichaufför vi kan muta för att köra oss alla tre till marinan.

Förutom vår egen packning har vi denna gången med oss ett halvt apotek till barnen i flyktinglägret i Samos stad. Vi har ju lärt känna Janita, norsk barnsjuksköterska bosatt på ön sedan tjugo år och gift med en grekisk man. Janita har ända sedan flyktingvågen började, engagerat sig för de allra minsta barnen i lägret, och det finns både en svensk och en norsk facebookgrupp som stöttar henne genom att samla in pengar. Pengarna går till att köpa sådant som de minsta barnen behöver, och som de inte skulle få annars. Mycket kan köpas på Samos eller beställas från Aten, men en del är billigare här. Därför är halva min väska packad med febertermometrar, alvedonsuppar, näsdroppar, Näsfridor och barnplåster. Tack vare Facebook. Mina fantastiska, generösa, facebookvänner swishade över sjutusen kronor så snart jag presenterade Janitas önskelista. Hälften spenderades på Apotea, resten har jag med mig kontant, tillsammans med mer pengar, som samlats in genom gruppen Flyktinghjälp till Samos För dem köps antibiotika, blöjor, vaccin med mera på plats.

IMG_1238

Mitt nya jag i mitt gamla jags byxor. Jag skulle ju klippa håret när råmanus var färdigskrivet. Men jag trivs i min käringknut, så nu får håret växa.

IMG_1099

Får jag följa med?

1075E067-101F-46AB-BD57-9C8A7DE6AC88

3 februari

Frigörande målning.

Idag och i morgon är jag på kurs från tidig morgon till sen eftermiddag. Det är en efterlängtad repetitionskurs i glasmåleri som hålls av Ewa Evers. Hon brukar ordna kurser i sin atelje ett par gånger om året, oftast är det samma kvinnor som återkommer. Den som har gått en gång är fast. Den här gången betraktar jag kursen som en belöning till mig själv efter sju avlagda överviktskilon.

För övrigt finns det inget som befriar själen, och skingrar en ensamvargs mörka tankar, så effektivt som att måla tillsammans med en liten skara systrar. Till exempel bestämde vi att tillsammans besöka Göteborgs konstmuseum och se fotoutställningen Girls, girls, girls. Bara en sån sak! 🙂 I morgon kväll hoppas jag kunna visa lite bilder på vad vi har åstadkommit under två kursdagar. Idag får det räcka med några smakprov på förarbetet med skisser och schabloner. Uppgiften är Självporträtt.

IMG_0618 IMG_0643 IMG_0636 IMG_0635 IMG_0634 IMG_0621

22 januari

22 januari. På väg mot målet med god fart.

Varning för ett inlägg som bara intresserar viktnördar! (Och mig själv om några år.Igår passerade jag mardrömsgränsen åt rätt håll. Nedåt. Nu väger jag drygt sex kilo mindre än vid annandagens uppvaknande. Jag har (ännu en gång) hittat rätt sätt att ta itu med min övervikt. Motivation, kontroll och fokus är nyckelord. Motivation är enkelt, förutom att den måste hållas aktiverad hela tiden. Den bygger på allt jag har att vinna, men också på medvetandet att jag det senaste året saboterat min hälsa och livskvalitet genom att äta fel och röra mig för lite. Det är ett återkommande självskadebeteende som jag äntligen har fått syn på. Jag får inte släppa motivationen ur sikte. Nu gäller det återstoden av dagen, bildligt talat. Kroppen orkar inte ställa om fler gånger om jag fortsätter motarbeta den. På Matdagboken på nätet finns andra i samma situation som jag. Anonyma medmänniskor i alla åldrar och av alla sorter. Det är ett sorts AAA för vikthaverister.

Kontroll är en annan anledning att Matdagboken.se fungerar för mig. Jag är ett kontrollfreak och har alltid varit, på gott och ont. Nu lägger jag om mina matvanor radikalt. Inget socker, inget bröd, minimalt med frukt. Bestämda mängder av protein, fett och kolhydrater, mat på bestämda tider.  Jag registrerar all mat jag äter. På MD bygger jag upp en egen matdatabank, med hjälp av Livsmedelsverkets register.  Jag lär mig laga mat efter nya recept. Varje morgon konsulterar jag min nya våg, som kommunicerar med mobilen och rapporterar vikt, andel kroppsfett, vatten, muskler m.m. Inte visste jag att det fanns sådana vågar för privat bruk, till överkomligt pris.

Fokus är det enda problematiska just nu. Mitt fokus räcker nämligen inte riktigt till för så mycket mer än viktminskningsprojektet. Min syster sa häromdagen att jag alltid varit så bra på att fokusera. Bestämmer jag mig för något så går jag in i uppgiften med all energi jag har. Jag blir helt enkelt som besatt, går in i en mental grotta och stänger om mig. Hennes kommentar gav mig en tankeställare. Hon har rätt. Men det är inte enbart positivt att vara funtad på det sättet. Min förmåga att fokusera gör att jag försummar allt som ligger utanför fokus för tillfället. Det kan gälla familjen, jobbet, trädgården eller vad som helst. Multitasking är verkligen inte min styrka. Därför går skrivandet av det sista, korta scenerna i manus väldigt trögt, därför har jag har inte lyft ner varken bouzoukin eller ucken från väggen sen i julas, och en massa andra saker som jag borde göra blir helt enkelt liggande.

Nu har jag i alla fall skrivit ett blogginlägg, så att jag i framtiden kommer ihåg vad som hände i början av 2018. Snart kommer jag nog ut ur grottan. Det handlar bara om en anpassningsperiod.

IMG_0546

11 januari

Januari 2018. Kursändring.

Undrar kanske någon var jag håller hus? Man kan ju alltid hoppas… Inget nytt på bloggen sedan i november. Så länge har jag inte varit tyst här på flera år. Fram till sommaren bloggar jag varje dag på Matdagboken.se Anonymt. Jag vill helst bespara dig det jag skriver där, men själv är jag väldigt glad att ha hittat dit. Men jag hinner inte med den här bloggen också.

Det hände nämligen något i december. Jag ställde mig på vågen. Och insåg att jag vägde tjugo kilo för mycket för mitt eget bästa. Tjugo kilo! Jag ställde mig på vågen därför att jag kommit underfund med att jag egentligen inte mådde bra alls, och faktiskt inte hade gjort det sedan den där hjärnsmällen i mars 2017, och magsåren som kom efter det. När doktorn rådde mig att sluta med 5-2, som passat mig så bra i flera år, skenade ätandet och därmed vikten, och snart hade jag ont överallt och svårt att röra mig som jag ville. Fyra olika mediciner om dagen, var det jag?

Nu har jag redan gått ner fem kilo och är snart under mardrömsgränsen som jag aldrig skulle passera. Det är inte svårt egentligen, inte tråkigt heller, men det slukar fokus och tid. Motivation också såklart, men den var inte svår att skruva upp när jag insåg hur min framtid ser ut om jag inte gör något. Jag fyller snart 68. Min kropp har hittills i livet varit tillåtande, ursäktande och självläkande, och jag har tagit det för givet. Nu önskar jag mig minst femton hyfsat aktiva år till, med bergsvandringar, dans, vilda barnbarnslekar och segling. Det kan jag glömma om jag kör på som hittills. Men från Annandagen 2017 gäller nya förutsättningar.

Hjälp mig gärna genom att hålla tummarna för att jag kommer i min gamla brudklänning efter midsommar. Att jag lyckas bli medicinfri innan årsskiftet. Och att jag lyckas komma ut med nästa roman under hösten. Den är faktiskt på god väg, råmanuset blir klart denna veckan (kors i taket).

Det är förresten inte hela världen om det dröjer ett tag till. Livet är så mycket mer än att skriva böcker.

 

20 november

Skrivbubblan som brast.

Det värsta hände, dagen innan mitt livs första författarbesök (på Varekils bibliotek) blev det  inställt på grund av att ingen hade anmält sig. Min väninna B messade och konstaterade ”vilken tur att jag kollade på nätet, annars hade jag gått dit”. Jojo. Själv visste jag ingenting. Först blev jag snopen, sedan arg, sedan besviken, men det gick över förvånansvärt fort. (Allt oftare känner jag igen min mamma i mig själv. Hon hittade alltid något positivt i allt hemskt som hände, vilket kunde driva mig till vansinne.) Men – jag lärde mig mycket av den här vurpan. Till exempel har jag nu ett bra föredrag i byrålådan. Jag fick en extra skrivdag. Och jag vet hur jag ska förhindra att samma sak händer igen.

För när jag tittade närmare på affischen som biblioteket tagit fram för att göra reklam för mitt framträdande, förstod jag direkt varför ingen anmälde sig. Det hade inte jag heller gjort.  ”fått mycket beröm för sitt stilsäkra språk” – vem bryr sig? Nu vet jag att jag måste skriva presentationen själv nästa gång. Och kolla med biblioteket att de inte har lagt in två författarbesök inom loppet av tre dagar, åtminstone inte på lilla Orust.

Science fictionförfattaren Emanuel Blume, som besökte Henåns bibliotek två dagar innan det var min tur i Varekil, hade skrivit en spännande och personlig presentation. Han lyckades locka en publik på hela sexton personer. Stjärnförfattaren Johannes Anyuru, som har skrivit bl a den omtalade ”En storm kom från Paradiset” och är överöst av litterära priser, talade för tolv själar häromsistens, tröstade bibliotekarien när jag ringde och undrade vad som hänt. Man vet aldrig vad det beror på, sa hon. Fast där håller jag alltså inte med.

Varför berättar jag det här på bloggen? Varför kryper jag inte in under skämstäcket och gömmer mig istället, över att jag vågade hoppas att det kanske skulle komma många? Jag har inget bra svar på den frågan. Eller jo, kanske. Jag är dålig på att skämmas över att shit happens. Kan det bero på att min pappa älskade att deklamera uppbyggliga rader av sina favoritförfattare? Den här till exempel: ”Det är skönare lyss till den sträng som brast, än att aldrig spänna en båge.” Verner von Heidenstam, nobelpristagare i litteratur 1916.

IMG_3766

 

10 november

Rapport från en skrivbubbla.

November är sedan länge inbokad för koncentrerat skrivande. Därför är det tyst på bloggen. Det går nämligen inte fort nog med manuset. Det blir inte bra nog. Jag har gått med i NaNoWriMo och har just nu ett beting på drygt 2000 ord per dag eftersom jag hittills inte klarat medelvärdet 1667 ord per dag. Det är alldeles för mycket för en långsam skribent som jag, som vänder och vrider och stryker och skriver om. Men jag SKA bli klar med råmanus till jul. Det kräver disciplin och fokus. Och mod. Mod att fortsätta skriva fast jag är missnöjd med hur det blir, mod att sätta mig över mitt dåliga humör,  strunta i sociala förväntningar, våga vara så superego som jag måste vara för att dygnets timmar ska räcka till för att tugga vidare på manuset. Ja, ja, jag vet att en pensionär borde ha all tid i världen.

Men för att mitt skrivande ska fungera krävs också långa promenader, styrketräning, musik, läsning, lyssna på radio (Märta Tikkanen!!!) bra mat på regelbundna tider och tillräckligt med sömn.  Ibland blir klockan halv fyra, som nu, innan jag ens har öppnat Scrivener. Där ligger manuset med alla scener fint och ordentligt uppradade från början till slut. Dåligt synopsis kan jag inte skylla på.

Nästa onsdag är det Författarbesök på Varekils bibliotek här på Orust. Det är jag som är författaren, och det är mitt första författarbesök på ett bibliotek. Hur gör man? Vad ska jag prata om? Signeringar har jag varit på många, i bokhandlar och på mässor. Men jag har aldrig stått och berättat om mitt skrivande en hel timme för en publik.  Tänk om ingen kommer? Tänk om det kommer jättemånga? Jag filar på min föreläsning, vänder och vrider och stryker…

För övrigt: Hurra! Efter lång tids letande på nätet och antikvariat fick jag äntligen napp. Den ojämförligt bästa boken om Carl Wilhelmsson, katalogen från utställningen på Waldemarsudde och Bohusläns Museum 2010. En dyrgrip som plötsligt dök upp på Bokbörsen för 145 kronor. Visst, den går att låna på biblioteket. Men just den här boken vill jag äga.

IMG_3710

 

 

 

 

21 augusti

Slemproppen har gått! Söndag 20 augusti.

Det är +35C i skuggan och jag har skrivit fokuserat flera timmar. Äntligen! Utan att jag förstår varför fungerar det att gå in i skrivbubblan även om: 1. Borden i marinans uteservering är för höga, stolarna har obekväm sits och knäckande ryggstöd. 2. Bänken i båtens sittbrunn är för låg och har inget ryggstöd alls. 3. Musiken som spelas i uteserveringen är från någon sorts mindfullskiva. Olidlig. 4. Gubbarna vid bordet intill röker cigarr och pratar högt (tyska). Trots alla dessa fullgoda ursäkter att skjuta upp skrivandet till någon annan dag, så funkade det alltså.

Kanske beror det på att gårdagen var ett svårt kraftprov. Någon gång mitt i den genomsvettiga natten till idag stängde jag av väckningen som stod på sex, och lovade mig själv att vara snällare mot mig i fortsättningen.
Igår var det alltså resdag, och enda möjligheten att hinna med Samosflyget från Landvetter klockan 06.00 var att ta sista färjan från Malö klockan 02.00. Nio timmar senare klev jag ombord på en båt där teakdäcket glödde under fötterna. När jag öppnade dörren till doghouse och salong kändes det som om strålvärmen skulle bränna bort ögonbrynen.
Upp med luckor och dörrar, fram med solskyddsgardiner runt sittbrunnen, koppla el och vatten och öppna alla ventiler, sätt på kylskåpet, spola i toaletten och rensa bort den äckliga geggan i vattenlåset. Drick vatten! Drick mera vatten! Gå och bada!
Jag hatar att frysa, men värme av den här kalibern är skrämmande. Hjärnan slutar fungera, hjärtat skenar, svetten flödar från alla kroppsdelar, även händernas ovansidor. På fullt allvar tvivlade jag på att jag skulle ta mig den korta sträckan till stranden utan att börja koka. Att äntligen omfamnas ända upp till hakan av det stora, svala havet, iförd alldeles för liten bikini (vem bryr sig?), solhatt och solglasögon var en njutning som övergår allt, och då menar jag allt.
Igår tvivlade jag på den här planen att resa ner ensam till båten och skriva.
Idag har det lossnat.

image

Marinans lilla strand ligger alldeles vid inloppet, med klart och rent vatten och helt ostört. För det mesta är man ensam här. Under sommaren har den gjorts i ordning och fått tre parasoller med sköna stolar. Lyx! Bergen som syns till höger är Turkiet.

image

8 augusti

Snart kan jag i alla fall ha knut som Selma.

Nästan två månader utan ett enda blogginlägg. Inte har jag skrivit mycket annat heller. Vad har jag gjort? Umgåtts med barn och barnbarn. Hattat mellan olika impulser. Startat ett antal nya Projekt, typ ”kartlägg alla stigar på Flatön”, ”gör om växthuset till en bodega”, ”producera en CD av ljudboken”, ”sluta äta socker”, ”gör om alla rabatter till täckodlingar”. Två månader går fort när man tappat förmågan att fokusera.

Allt medan håret växer och blir mer råttfärgat för varje dag.  Jag har lovat mig själv att inte klippa eller slinga håret förrän råmanus till Målaren är färdigskrivet. Mitt korta, blekta vindrufs. Redan är det så långt att bara en liten slinga av luggen faller fram när jag drar allt hår bakåt, snurrar ihop stråna och klämmer åt med ett sånt där knutspänne i plast. Jag börjar så smått identifiera mig med min filifjonkanfrisyr. Tänk om de senaste tio årens solkyssta tantburr är ett avslutat kapitel? Tänk om det är stram selmaknut med gråa, dansande testar vid tinningen som gäller i fortsättningen? Vem har jag blivit?

Jag har visserligen hela berättelsen inne i huvudet. Alla konflikter, relationerna, vändpunkterna, slutet. Men så fort jag försöker sätta mig ner och skriva blir jag rädd att jag vet för litet om livet i ett fiskeläge i början av 1900-talet. Åt de verkligen rågmjölsgröt med sirap och vatten till frukost? Hur skötte kvinnorna sin underlivshygien utan rinnande vatten? Hur kunde man klara av åtta barn i ett rum och kök? Varifrån fick man pengar till kaffe och fotogen? Hur fungerade posten? Snart har jag lagt ner en förmögenhet på att jaga upp litteratur på Bokbörsen. ”Kvinnors vardagsliv på Klädesholmen”. ”Brunnar och butiker i gamla Fiskebäckskil”. ”Brev i Bohuslän berättar”. Jag läser hembygdsböcker, jubileumsskrifter, Schartaus predikningar, Lysekilspostens tidningsarkiv, släktforskningsböcker, Emilie Flygare-Carlens originalutgåva av ”Ett köpmanshus i skärgården” i fyra band. Jag läser Elin Boardys hjärtskärande ”Allt som återstår”, Ann Rosmans ”Havskatten” och Mats Wångblads ”Mormor, moster Sigrid och jag”. I kassaböcker från Britgens affär i Fiskebäckskil läser jag om priset på rofolja, krossocker, kängsnören och sirup. Jag försvinner i böcker om Zorn, Carl Wilhelmsson och dåtidens konstnärskollektiv, glömmer bort tid och rum i de bibeltjocka uppslagsverken där alla Fiskebäckskils hus, med födelse- och dödsår och livsöden för alla som har bott i varje hus, redovisas in i minsta detalj. Där står om rättstvister och testamenten. Oförätter och förlisningar. Dödfödda barn och inhysta fattighjon.

Allt går att ta reda på. Någon kommer att kunna säga: Sådär var det inte! Hur mycket jag än gräver i gamla brev och urkunder och försöker ta reda på hur det verkligen var,  kommer det jag skriver att vara FEL i någons ögon. Inte bara fel förresten. Lögn och förbannad dikt dessutom.  Där har vi nog ägget, som Don Frederico säger till Fröken Larsson i Taubes Invitation till Guatemala. Jag är helt enkelt rädd för min egen berättelse.

Fiskebäckskil ligger så nära min smärtpunkt. Jag kan fortfarande inte gå förbi det som jag räknar som mitt barndomshem. Det som är helrenoverat sen det såldes för ett par år sedan. Huset som byggdes 1901 till Justina och hennes mor, när Justinas nygifte bror ville ha det gamla föräldrahemmet för sig själv och sin hustru. Huset där Justina öppnade affär och bedrev klarskinnstillverkning i sjöboden. Huset där jag väcktes varje morgon av Vallys tändkulemotor som dunkade igång inför första turen till Lysekil. Nu är det omgjort till en kuliss i en idyllisk skärgårdsfilm. Med rakare vinklar, snickarglädje, ny fasad och ny entre´. Varför bryr jag mig om vad som kanske fortfarande är känsligt fastän hundra år har gått? Vad är jag rädd för? Varför släpper jag inte helt enkelt loss skrivlusten i en spännande deckare i historisk badortsmiljö, utan att det är så förtvivlat noga med detaljerna? Kanske är hela min berättelse inget annat än ännu ett terapeutiskt projekt, maskerat till spänningsroman med kvinnofokus. Fortsättning följer. Nu har jag i alla fall börjat skriva igen.

Dessutom. Det är hemskt med alla förväntningar. Nästa bok måste ju bli bättre, fast jag tycker att Diktaren är det bästa jag kan. Hade det varit lättare om jag inte fått så mycket beröm?  Idag lämnade jag tillbaka ett försenat lån, och när jag räckte fram tjugan för att betala böterna sa bibliotekarien: ”Förresten, jag läste Diktaren på semestern. Den var så BRA! När kommer nästa?”  Hjälp. Men utan de där förväntansfulla läsarna skulle jag nog ha gått till frissan för länge sen. Nu letar jag nya fina spännen på Glitter istället.

Selmaknut

FullSizeRender (4)

 

 

26 juni

Hemma igen – lite klokare. 26 juni.

Lördagen den 17 juni flög vi hem från ett Samos som började bli för varmt för oss.  Över trettio grader redan på förmiddagen. Vi klippte till på två ofattbart billiga restplatser, 270 kronor per person med SAS direkt från Samos till Landvetter. Ibland har man tur! De dyra reguljära biljetterna (med två mellanlandningar) som vi redan bokat gick att flytta fram till i höst.

Hemma väntade blommande schersmin och fläder och midsommar, försommarens crescendo med traditionellt kalas och huset fullt. I år var klanen lite splittrad av olika anledningar och vi var bara sexton vid bordet. Som vanligt blev det knytkalas, med planering i förväg via en grupp på facebook. Och som vanligt blev det alldeles för mycket mat i alla fall. Men den största fördelen med knytkalas, enligt mig, är ändå inte att alla har med sig olika maträtter, utan att alla tar med sig hem det som blir över.

Tre dagars ångest får jag kallt räkna med i samband med hemkomst från båten både vår och höst. Det som utlöser attacken är Posten och Trädgården. I år hade jag dessutom en Deadline för mitt råmanus. Veckan efter midsommar har jag ett möte med min coach Lennart som vill läsa igenom Allt jag skrivit fram till nu. Allt. Problemet är att Allt inte är i närheten av den textmassa jag föreställt mig. Inte på långa vägar.

Att skriva i båten medan man seglar i Medelhavet låter ju underbart men det fungerar tyvärr inget vidare. Varför, blir för tröttsamt att förklara och låter ändå bara som undanflykter. Mitt  försvar är att jag tänker på manuset hela tiden och antecknar mycket. Kommer på ändringar. Det sista gagnar tyvärr oftast inte textmängden eftersom det brukar innebära omfattande strykningar.

I den mer än decimetertjocka posthögen (fast alla räkningar sorteras ut efter hand) fanns ett nummer av tidningen Skriva. Ett av mina utmärkande karaktärsdrag är att alltid göra det roliga först, så jag satte mig genast i uterummet och läste. Fångades direkt av ett reportage om Tomas Bannerhed, debutant och augustprisvinnare 2011 med romanen Korparna. Den tog tio år att skriva och han tror att uppföljaren kanske tar lika lång tid. Här har GP en fantastisk recension av Korparna. Är jag en idiot som har sådana förebilder? ”Fragment, skisser, utkast och halvfärdiga stycken.” Så beskriver Tomas Bannerhed sin famlande skrivmetod. Tiotusen timmar av skrivande för att hitta sitt litterära språk, sin röst. ”Och så kom livet emellan”, nu när han skriver på uppföljaren, ”sjukdomar och födelse och död.”

Artikeln i tidningen Skriva gjorde mig lugn. Jag har ingen ambition att försörja mig som författare. Det räcker att jag slipper ta av pensionen för att betala tryckeriet. Det jag verkligen vill är att bli riktigt nöjd med nummer två, och att den hittar sådär en femtonhundra läsare. Som Diktaren, fast bättre. Så vill jag bli medlem i Författarförbundet. Det kan man bli efter att ha skrivit två böcker.

Det får ta den tid det tar. Det har Tomas Bannerhed sagt, och då måste det vara godkänt.

midsommar

Lärdom 1. Störst av allt är kärleken till familjen. Som om jag inte visste. Men man blir påmind av att vara borta från den.

IMG_2424

Lärdom 2. Man kan visst både skriva bok, segla OCH ha kvar sin trädgård. En stark kille två timmar i veckan gör underverk.

IMG_2422

Leros-2

Lärdom 3. Skriva, segla, spela, fota, måla. Nej. Jag måste inte välja bort något.

1 3 4 5 6 7 209