11 oktober

11 oktober. Arki. En medelhavskuliss.

Den lilla ön Arki, en trampsten mellan Lipsi och Agathonisi på rutten mot Samos, är en favorit. Helst ska man komma hit som vi gjorde idag, efter en överfart med kulingvind och höga vågor, motvind förstås, och våldsamt piskande brott mot klipporna som kantar passagen in mot Arkis två skyddande vikar – Port Stretto och Port Augusta. Port Stretto har bara tre bojar och en liten skranglig fiskebrygga. Port Augusta har en stilig, stensatt hamnplan med plats för ett tiotal ankrande gästbåtar och några lokala fiskebåtar, en liten by med rum att hyra, en brygga där färjan lägger till och fyra pittoreska tavernor för olika smakriktningar. På vintern finns här nog högst en handfull getbönder.

Den här gången valde vi det ensliga Port Stretto, vi var trötta på hamnliv och båtgrannar och ville slippa att ligga förtöjda med aktern mot vinden. Turen var på vår sida, bara två bojar var upptagna, det fanns en ledig till oss. Känslan när vi gled in på lugnvattnet i viken, hämtade upp bojlinan och stängde av motorn går knappt att beskriva. Frid och trygghet. Lä.

Vid bojen bakom oss ligger Philippa av Skärhamn, med tre glada gubbar ombord. Vi har vinkat till dem, men inte mer. Efter tidig middag på rester tog vi gummibåten in till land och promenerade till Port Augusta, ganska trötta och slaka efter den blåsiga överfarten från Lipsi. Det blev fried calamares, ost, retsina och rött vin som avslutning på dagen. I kolmörker letade vi oss sedan med hjälp av ficklampa tillbaka över ön till vår vik, och rodde ut mot Ellems ankarlanterna. Nu ska det bli otroligt skönt att somna utan tjutande nordvind i riggen.

Vi stannar här två nätter. Imorgon kväll tänker jag vara utvilad och försöka fiska calamares, tioarmad bläckfisk. Det var här jag lärde mig hur man gör, för precis ett år sedan. Det är säsong nu, och fiskar gör man när det blivit mörkt.

Port Stretto med sina gästbojar. Ellem ligger som första segelbåt efter fiskebåten. 

image

Odd lägger fast Musslan, vår gummidinge, vid fiskarens brygga. Under säsong kan man tacka för bojplatsen genom att äta på familjens taverna ovanför bryggan, men så här års är den stängd, vi fick  promenera bort till Port Augusta.

image

image

10 oktober

10 oktober. Nya bekanta, nya tankar, hamnröta.

Lipsi är en favoritö. Vänliga människor, en fin liten stad och omväxlande vandringar i bergen där småvägar smiter iväg åt alla håll till gömda badvikar och avlägsna getfarmer. Vi ligger tryggt förtöjda i hamnen och väntar på att det ska blåsa lite mindre, så att vi slipper stångas så hårt med vind och vågor när vi tar oss vidare norrut mot Samos. Nordanvinden blåser envist dag efter dag, rakt in i sittbrunnen när man ligger på insidan piren i Lipsi. Det är i och för sig bra eftersom vi inte behöver oroa oss för om ankaret ska hålla. På medelhavsvis ligger vi förtöjda med aktern mot kajen.

Värst är det på eftermiddagarna, idag gick vindmätaren upp i femton sekundmeter i täta byar och låg stadigt på tio. Då tjuter och viner det i alla master och båtarna rycker och gungar i sina förtöjningar som otåliga kapplöpningshästar i startboxarna. Det är också då många båtar kommer in för att söka natthamn, och den stora kvällsföreställningen börjar. När det blåser 10 – 15 sekundmeter från sidan är det inte många som backar in på plats på första försöket. Skepparnas skicklighet eller klantighet observeras och kommenteras, men samtidigt är hjälpsamheten stor, alla vet hur utsatt man är i den situationen och att en kastvind kan ställa till det för vem som helst.

Man kan bli väldigt trött på blåsandet. I alla fall jag. När grannarna den här blåsiga hösten har gett sig av från hamnen trots motvind och vita gäss har vi allt oftare känt att vår båt är för liten. Sex ton och tio meter. Inte mycket att komma med här i Medelhavet. Vi är alltid minst och ensamma i vårt slag, även om många förtjust kommenterar hur mysig och fin Ellem är. Igår blev vi nerbjudna på kvällsprat efter middagen i salongen i en Dufour 46 av nya bekantskaperna Kerstin och Sigge från Stockholm. Vilket palats! Vilka utrymmen! Vinden hördes inte, båten rörde sig inte i sjögången.

Tidigare på dagen hade jag imponerad sett Kerstin ratta båten när de lättade ankar från viken dit vi gått på morgonpromenad. Jodå, hon och Sigge delar på kaptensmössan, och det hade gått fort att vänja sig när de bytte upp sig tio fot från sin förra båt.
Tio fot till. Tio ton till. Akterhytter. Stort pentry. Elwinschar. Rullmast. Det tål att tänka på. Ett frö börjar gro. Man ska bara ha råd också…

Imorgon bitti går vi vidare norrut till Arki, det får blåsa hur det vill, nu vill vi inte vara kvar här längre, hur fint det än är på Lipsi.

När man ligger kvar så länge att hamnkaptenen kommer med en fint inslagen present till ”Madame”… Han fick en svensk flaggmedalj från Göksäter från vårt särskilda presentförråd i gengåva. Givers gain!????

image

Finaste bad- och ankarviken strax öster om hamnen. Kristallklart vatten och lä för nordanvinden.

image

Odd räknar till arton kapell i Lipsi. 

image

En vänlig getherde lämnade över åsnans rep till Odd, för att bilden skulle bli bättre. (Det blev den inte.) Ankarviken nedanför borde vi ha gått till i morse,  för att slippa blåsten rakt in i sittbrunnen och hamnrötan, dvs tristessen man upplever av att ligga vid en kaj dag efter dag. Men efter promenaden på tre timmar var det för sent, då hade det redan blåst upp för mycket och vi var för bekväma. 

image

Åsnefölet ville gärna bli klappat.

image

Om man kapar en skrotfärdig pickupp på mitten kan man få en bra flakvagn till traktorn. En idé att ta med hem.

image

7 oktober

7 oktober. Tolv kilometers bergsvandring före frukost.

Jag trodde inte att det var så långt upp till radiomasten, då hade jag stoppat i mig lite frukost innan vi gav oss av. Det blev nästan tre timmar och artontusen steg, hälften i uppförsbacke, innan vi var tillbaka i båten, väldigt trötta. Som tur var fanns kokta ägg i kylen, sällan har ägg smakat så gott.
Eftermiddagen har jag vilat bort, simmat lite runt båten, vattnet är fortfarande +23C, diskat (tar låång tid när man ligger vid boj och måste spara på vattnet) och gjort ingenting. Snart blir det middag, rester av en vegetarisk gryta, lammkorv och coleslaw.

Vi ligger kvar vid Aloni tavernas boj i viken Xerocampos på Leros. Imorgon vänder vi norrut igen, mot Lipsi. Odd är frisk efter att ha legat utslagen av nån sorts virus i två dagar. Våra vänner Lena och Rolf har dragit vidare till Kos, och kanske Turkiet. Under eftermiddagen fylldes viken på med nya bojliggare. Tyskar, engelsmän, en dansk, en finsk. Bland båtarna syns en Svan, ett holländskt hembygge, ett par Hallberg Rassy, flera Bavaria. Bara någon enstaka charterbåt. Inga catamaraner!

Idag skulle min pappa ha fyllt 114 år. När han var lika gammal som jag är nu, var jag 23 år. Jag minns precis min livssituation då, och att jag tyckte pappa var urgammal. Mamma var bara lite över femtio. Jag undrar om pappa kände sig gammal vid 68? Jag gör det absolut inte.

Min Garmin aktivitetsklocka registrerade 236 intensiva minuter, och ansåg också att jag efter vandringen bör ha 34 timmars återhämtningstid. Så det är kanske inte så konstigt att jag fortfarande är lite medtagen. Här kommer därför en bildkavalkad utan så många fler ord.

Radiomasten på Leros högsta topp, 330 möh.

image

En glad, ung vallhund lämnade sina getter och tyckte det var roligare att valla oss. 

image

image

Kommer ni eller? Vad väntar ni på? Om vi stannade upp för länge kom han skuttande och puttade på våra skor.

image

Utsikt bort över Kalymnos och Telendos.

image

image

På väg ner igen. Ellem skymtar vid boj en bit ut i viken.

image

Tillbaka i båten var det mer än ljuvligt att hoppa i vattnet. En dag att minnas. <3 

image

4 oktober

4 oktober. Medelhavsdieten i verkligheten.

Du tror kanske att seglarlivet i Grekland innebär en massa mysiga middagar på små tavernor vid kajkanten? Det är väldigt långt från sanningen. För det första är det oftast samma standardrätter överallt, och inte alltid varken varmt eller vällagat. För det andra är det förutsägbart och rätt tråkigt att äta på restaurang. Även om det finns skimrande undantag. Såna kvällar minns man, och det beror alltid mest på att man åt i trevligt sällskap, mindre på själva maten. För det tredje skulle det bli orimligt dyrt. En middag för två när man delar på både förrätten och huvudrätten och bara dricker öl och cola light, kostar ungefär 25 €. Det är inte dyrt för en utemiddag, men ohållbart som vana, i alla fall för oss.

Trots allt detta så äter vi aldrig så lyxigt och vällagat som under de månader vi seglar. Nio av tio middagar, eller fler, lagar vi nämligen ombord. Det brukar vara jag som letar reda på något smarrigt lchf-recept på nätet, sen hjälps vi åt med tillagningen. Pinfärska råvaror köps där vi är just då, av fiskaren, slaktaren och grönsakshandlaren. Eller från flakbilen som kommer tidigt på morgonen här på Leros, fullastad med lokala frukt och grönsaker. Eftersom kylskåpet är så litet, och det varken finns frys eller skafferi, måste man handla ofta.

Ikväll kunde vi äntligen äta den falska potatisgratängen lagad på rättika, som jag fick tips om på Matdagboken. Potatis ingår ju inte i min kost numera. Rättikan fick beställas av grönsaksaffären från Aten. På grund av den svåra stormen i helgen var alla färjor inställda och inga leveranser kom, men i tisdags fick jag till slut mina rättikor. Till gratängen åt vi ostfyllda lammfärsjärpar, också ett MD-recept.

Igår lämnade vi Samos och nattankrade efter en hel dags segling i en fin vik på ön Lipsi. Idag har den nordliga vinden blåst oss vidare söderut till vår favoritvik på ön Leros. Här har tavernaägaren lagt ut bojar som man får använda. I gengäld förväntas man äta på hans taverna, åtminstone någon gång.

Bästa grönsaksaffären.

29D7A889-8BA5-4DB9-B7E3-A88C983DD031

Ett jättelamm? Nä,  slaktaren showade bara. Köttet styckas och mals medan man väntar. Man får välja mellan grovmalet eller finmalet. 600 gr lammfärs kostar 45 kronor.

image

Grekisk rättika

image

Ankarviken på Lipsi, där gratängen tillagades. Någon ugn har vi inte, bara en burkugn, en Omnia, som placeras ovanpå gasspisen och fungerar suveränt.

image

Lammfärsjärpar med ostgömma. Supergott recept från Matdagboken.

image

Dagens naturhamn – en vik på Leros med utlagda bojar. Efter ännu en lyxmiddag ombord med gratäng och lammfärsjärpar gungas vi till sömns vid vår trygga boj.

image

30 september

Sista september med guldkant.


Det skulle blåsa hårt hela dagen idag, det skulle åska och störtregna i utkanten av orkanen Zorba. Det var den sista chansen att ta med Joar och Jossan ut på en segeltur, innan deras korta semestervecka är slut. Det såg mörkt ut. Vädret rår man inte på. September i Grekland har varit lika onormal som sommaren i Sverige. Blåst, blåst, blåst.

Men vinden höll sig snällt till ensiffrigt även om den kom från söder och förde med sig en hel del vågor. Åskmolnen som tornade upp sig över Pythagorion drog sig norrut och molnbanken österut hade fastnat i de turkiska bergen. Vi satte segel och gick en sväng norrut, innan vi vände och ankrade upp för lunch utanför Paradise Beach innanför den yttersta vågbrytaren. Ungdomarna badade runt båten, det är fortfarande +24C .

Det är dumt att fresta på turen, så efter mat och bad gick vi tillbaka in i marinan medan vädret ännu var välvilligt. Marinan är fullbelagd av orkanskrämda seglare, det är mycket trångt mellan pontonerna. Inte roligt att lägga till om det skulle blåsa upp.

Resten av dagen chillade vi, vilade, simmade, lagade världens godaste middag – vegetarisk lasagne med chokladkladdkaka till dessert. Följde ungdomarna in till byn och strosade en stund med dem genom gränder där folk sitter ute och äter på små tavernor och affärerna fortfarande har öppet kl 22 fast det är söndag.

Nu mullrar det och blixtrar över masterna, regnet har börjat smattra mot däck och luckor. Låt det åska. Tack för dagen vi fick.

026EACC6-4286-4C25-826F-028F58079781

A4336963-525C-4F4B-9E80-F06D71F06FB1

29 september

29 september. Orkanen som kom av sig.

Orkanen Zorba har skrämt oss och många andra medelhavsseglare i flera dagar. Som en jagad geting har den snurrat runt i Medelhavet, på väg än hit, än dit. Ett tag såg det ut som om vi skulle få en natt med byar på 40 sekundmeter över oss i marinan, och då övervägde jag på allvar att inte sova i båten utan ta in på hotell.

Nu, en dag innan den drar förbi oss här på Samos, har både styrka och riktning ändrats. Prognosen är vindbyar på lite mer än 15 m/sek imorgon, samt åska och skyfall. Det känns ju som en bagatell med tanke på utsikterna i början av veckan, och jämfört med rapporterna på Facebook om hur det ser ut i hamnarna på Peloponnesos.

Till på köpet har vi efterlängtat besök just den här veckan av Joar och Jossan. Deras greklandssemester blir verkligen ett annorlunda minne, med sjukhusvistelse, storm och åska istället för ljumma segelvindar och snorkling. Det har blåst småspik hela veckan utom idag. Idag har vi äntligen kunnat ligga och njuta i solen på stranden, simma och snorkla i kristallklart vatten.

För övrigt finns inte så mycket att blogga om. Sedan vi kom hit från Ikaria har vi väntat på Joar och Jossan, gått långa promenader, umgåtts med Rolf och Lena, fixat med båten, läst och latat oss och tänkt på vad vi ska ha till middag. Det är extra roligt att laga mat i båten, fråga mig inte varför, för det är ju samtidigt trångt och opraktiskt. Men det är en utmaning att bara ha två gaslågor och ändå ge sig på ganska komplicerade rätter som moussaka, fylld aubergine och gorgonzolagratinerad kyckling. Dessutom blir det alltid kanongott och räcker till flera middagar.

Igår var jag så uttråkad på vädret att jag bakade kladdkaka i omnian (den s k burkugnen). Naturligtvis ett lchf-recept, med ägg, mörk choklad, grädde, smör och mandelmjöl. Samt lite lakritspulver i smet som blev över i små muffinsformar. Vi hade kvällskaffe i sittbrunnen sex personer, men kladdkakan är så mäktig att mer än hälften är kvar och sparad i frysfacket.

Inte precis semesterväder.

image

image

image

Men idag blev det plötsligt helt otippat bleke och +30C. Lugnet före stormen?

image

image

22 september

21 – 22 september. Delfinmöte och återkomst till Pythagorion.

Vinden i vår blåsiga ankringsvik la sig redan innan midnatt, vi sov till stilla guppande och vaknade av tuppar och fiskebåtar till en ljuvlig morgon utan en vindpust. Snorklade ut till ankaret för att kolla hur det påverkats av nattens påfrestning. Det låg precis likadant som på kvällen, djupt nergrävt i lera och sand, och kättingen hade inte heller rört sig de närmaste meterna från ankaret. Vi hade släppt ut all kätting vi har, 60 meter, eftersom tyngden av den hjälper till att hålla ankaret på plats.

Efter bad och frukost gav vi oss av mot byn Marathocambos en dryg halvtimme bort, där vi hade stämt träff med vännerna Lennart och Eva. För första gången sedan vi lämnade Samos i våras, dök det upp delfiner bredvid båten! Det kändes som om de ville hälsa oss välkomna tillbaka.

På den korta sträckan mellan ankarviken och hamnen hann det blåsa upp igen, plötsligt hade vi tolv sekundmeter emot oss. Jag blev nervös och sa till Odd att det går inte att lägga till, vi måste vänta. Men så snart vi var innanför vågbrytarna mojnade det. Det är märkligt hur nyckfullt vinden beter sig här! De höga bergen på öarna gör alla väderprognoser opålitliga, vinden kan komma på några sekunder, från helt motsatt håll mot vad man väntar sig. Det blev en fin kväll med god mat, prat och skratt i en sittbrunn mycket större än vår.

Marathocambos är en fin liten by, och gästhamnen är också bra, men av någon anledning låg det en blänkande, stinkande oljefilm över vattnet i den delen där vi la till. I morse stod vi inte ut med diesellukten längre. Under en lång morgonpromenad med stensamlande längs en oändlig strand, ändrade vi våra planer och gick vidare till vår hemmahamn, marinan vid Pythagorion.

Jag är inte naiv. Jag förstår att alla ”Welcome back!” och glada miner i marinan från personal och båtgrannar, inte betyder så mycket mer än att de känner igen oss. Men det känns så varmt och gott att bli välkomnad, att mötas av vänliga ord och leenden. Det är underbart att lägga fast landgången på vår gamla plats på ponton B 12, spänna upp skuggtältet, spola bort saltet från överbyggnad och däck. Träffa vännerna Rolf och Lena som också har sin båt här, göra upp planer för middag tillsammans ikväll. Strunta i att kolla väderprognosen. Nu ska vi vara kvar här ett bra tag. Nästa vecka får vi kärt besök.
En gång jag seglar i hamn. Det är faktiskt det allra bästa med att segla. Att komma i hamn.

Stilla morgon dagen efter.

image

Idyll som inte borde lukta så illa. Ellem skymtar till vänster om den blåa fiskebåten i bakgrunden.

image

Kvällspromenad.

image

Nog kan man bli lite avundsjuk… Men vi känner i alla fall dom som äger den här skönheten…

image

Morgonpromenad längs stranden. Stensamlingen växte rejält.

image

Nej, det var ingen kackerlacka. Men hjärtat stannade nästan i bröstet innan jag blev lugnad av kännare i facebookgruppen ”Women who sail the Med”. En syrsa hade förirrat sig in i pentryt. 

image

20 september

20 september. Natthamn ankarvik – ur askan i elden?

Inte en natt till på Ikaria”, var det första vi sa till varann i morse, urtrötta på blåsandet, gungandet och studsandet mot kajen, som visserligen är gummiskodd, men ändå.

Igår var vi på en heldagsutflykt med buss runt Ikaria, och konstaterade att på nordsidan blåste det mycket mindre än där vi ligger på sydsidan, fast det är från norr vinden kommer till oss! Det är den höga bergskedjan som löper längs hela ön, från väster till öster, som pressar upp vinden på lovartsidan och sedan släpper iväg laviner av vindmassor på läsidan. Det var en fin busstur på slingriga vägar över branta bergsstup, en bra guide och storslagna vyer. Trots att vi sluppit köra själva var vi helt utmattade på kvällen när vi kom tillbaka till båten. Där slet och rev vinden lika brutalt som någonsin sedan vi kom dit för fem dagar sedan. Men väderfönstret på fredag/lördag var fortfarande öppet, då skulle vi kunna lämna.

När prognosen i morse visade en lucka i blåsandet fram till lunch, bestämde vi oss för att gå genast. Det blev den kanske hittills tuffaste seglingen för Ellem. Innanför Ikaria och österut var det värst. Stadigt 12 m/sek med byar upp till 17. Vi har nog aldrig krängt så mycket. Men båten balanserade fint, dvs det var inte tungt att styra, och vi forsade fram med vind och vågor från sidan.

När vi kom ut på öppet hav i sundet mellan Samos och Ikaria blev både vinden och vågorna mindre bråkiga, och så snart vi kom in i lä under det höga berget på Samos västra udde, upphörde vinden helt och det blev dags att starta motorn!

Nu hade vi ju siktat in oss på den lilla hamnen på Marathocambos, dit våra vänner Lennart och Eva väntas imorgon från Leros. Men efter  hamnstressen på Ikaria blev vi sugna på en lugn ankarnatt i den lilla fina viken Ormos Limnionas på Samos sydvästra spets. När vi passerade den var det stiltje, vi lagade lunch och snorklade.

En vindby svepte ner från berget. Och en till, och en till. Jo, vindökningen syns i prognosen. Men så farligt såg det inte ut. Fast det står ”fierce gusts” i pilotboken, så vi borde förstått. Mellan byarna på 15m/sek blåser det bara 5. Det ska öka sent ikväll och minska efter  midnatt. All kätting ligger ute, dvs 55 m, på 8 meters djup. Vi har ankarlarm på Garmin och kan följa båtens rörelser på Navionics.

Planen är att turas om att sitta ankarvakt fram till midnatt. Skulle ankaret släppa får vi ligga och köra i bukten här utanför tills det lugnar sig såpass att vi kan ankra om. Det känns bra att få kvitto på att ankaret håller för detta (om det nu gör det). Det sitter djupt ner i sandbotten. Fast det är klart, om det blir så att vi måste ta upp ankaret och gå härifrån i nattens mörker är jag väl inte så kaxig.

CB704B01-B902-4BEB-8BB4-BA14E52BE8E5

Lugnt och idylliskt, så länge det inte blåser på andra sidan berget.

61C720A8-589E-4960-A90C-CFF1F4F28BA6

Innanför marginalen.

image

Medan det fortfarande kändes rätt bra med femton sekundmeter.

image

16 september

15 september. Ay Kirikos, Ikaria.

Vi seglade från Mykonos strax efter 3 igår morse, utan måne men i stjärnljus. Väderprognosen lovade en lucka på tolv timmar med max fem beaufort, dvs tio sekundmeter. Efter en första timme tillsammans gick jag och la mig, klockan 05 var det Odds tur att sova. Fram tills solen gick upp gick vi för motor, sen blåste det upp och vi gjorde 6-7 knop för bara segel. Vid halv ett förtöjde vi i hamnen på Ikaria. Underbar segling, god fart och inte så höga vågor, men långt.

Vi hade tur och fick en plats långsides i den helt nybyggda hamnen. Resten av dagen försökte vi smälta intrycken från den långa etappen, anspänningen efter att starta seglingen i mörker satte sina spår. Fem fraktfartyg och en tanker korsade vår kurs i mörkret. Det var aldrig fråga om kollisionskurs. Tack vare AISen har man full koll på bäringen och kan anpassa farten i god tid om det behövs. Jag har slutat vara nervös vid mötena med dessa monster som ofta forsar fram i femton knop. Men att möta dem i kolsvarta natten och bara se dem på plottern är ändå något annat än när man har ögonkontakt.

Nu sliter vinden i riggen igen, blåsandet börjar om efter bara en dags uppehåll. Alla pratar om hur onormalt det är med meltemin som fortsätter att blåsa hela september. Fem dagar till blir vi nog liggande här innan det kommer en lucka med lättare vind så vi kan fortsätta ”hem” till Samos. Men Ikaria är lätt att tycka om. Jag är glad att vi har några dagar på oss här, och vi kommer säkert tillbaka. Varför har vi inte varit här tidigare? Bara fyra timmars gång från Samos. Men vi har varit avskräckta av alla historier om hårda vindar och grov sjö.

37326688-1091-4D06-80FA-E483D932B931

Ikaria. Högsta topparna är på 1000 möh. Blåser det hårt från norr är det farliga vatten, på grund av fallvindar som rullar som stormkulor nerför branterna och kan slå omkull en segelbåt. Här ligger dessutom hela norra Medelhavet öppet och vågorna kan bli höga. Vi tog inga risker utan väntade ut rätt dag för överfarten.

394A7C3A-0C37-4B43-B2BB-8CA7624E316A

Vi ligger i den lilla, nybyggda gästhamnen som skymtar överst till vänster i bild. Mer om det i nästa blogginlägg. 

135EA92C-B9CE-43E4-B0C6-9698520BC5A7

14 september

Mykonos som hastigast.

Idag har vi äntligen seglat både länge och fort. 37 sjömil från Syros till Mykonos. Det har blåst mellan åtta och tolv sekundmeter snett framifrån (bidevind på seglarspråk), och då skjuter Ellem fram snabb som en delfin genom vågorna. Till en början är det ren njutning, vi turas om att styra, fast Odd styr mest. Efter några timmar blir det lite enformigt, och man försöker sova en stund när man kan. Det lutar förstås väldigt mycket hela tiden. Vi äter förberedd mat till lunch, kalla hopvikta pannkakor fyllda med smält ost och örtstekta tomatskivor.

Ankringsviken, längst österut på Mykonos, är precis så skyddad och avsides som vi hoppades, även om det ligger ett hotell i viken. Vi ankrar på åtta meters djup, sandbotten syns tydligt. Efter snorkelkoll, bad och middag är det nu dags att krypa till kojs. Mobilen väcker oss redan 03,30. Sträckan mellan Mykonos och hamnen på Ikaria tar nio och en halv timme, och det ska börja blåsa igen redan efter lunch imorgon.

Odd snorklar för att kolla att ankaret satt sig fast ordentligt.

image

Magiska middagar i sittbrunnen när ljusen tänds i land.

image

Efter en veckas envis meltemi tar den stora fläkten äntligen paus ett halvt dygn, så att vi kan smita över. Drygt nio timmar tar det, och vi måste ta en omväg för att inte snika sydspetsen på Ikaria där det alltid blåser hårt.

image

1 4 5 6 7 8 214