Minsta barnets långa resa med båt över halva jordklotet inspirerade den här frågan. Genom honom och Facebook kommer jag i tankarna att resa till USA, Australien, Nya Zeeland och Japan i sommar. Jag har bett honom blogga, men han svarade att ”det är inte min grej” 🙁  Han lovade i alla fall att skriva lite varje dag och ta mycket bilder, alltid något. Tur att han befinner sig ombord på Walleniusrederiets nyaste båt Faust med all tänkbar modern elektronik.

Farmorsfrågan 91 fick mig att tänka efter var jag själv redan har varit.

Jag har varit i Norge, Danmark, Irland, Estland, Tyskland, Holland, Frankrike, Spanien, Portugal, Italien, Grekland, England, USA, Canada, Egypten, Libanon, Syrien, Thailand, Malaysia, Vietnam och Kina. Väldigt många länder när jag tänker efter!

När jag har kommit tillbaka hem efter att ha rest till ett nytt land, längtar jag alltid tillbaka dit. Mina resor varar oftast bara en vecka eller tio dagar, och på den tiden hinner man bara bli förälskad, man hinner inte upptäcka det som kanske skulle göra en vansinnig i längden.  (Undantaget Egypten,)

Det viktigaste jag har lärt mig genom mina resor är 1. Ett leende löser det mesta. 2. Det är bättre att tro alla om gott och bli besviken ibland, än att vara misstänksam mot alla och vara irriterad hela tiden. 3. Det är lika lätt att få en ny vän i Kuala Lumpur som i Malmö, man gör på precis samma sätt som hemma. 4. Jag kan ha mer gemensamt med en kvinna som steker pannkakor i en by i Vietnam, än jag har med mina barns lärare hemma i Ellös. Olika språk, religion och kultur hindrar inte besläktade själar från att nå varann.

Jag vill verkligen, verkligen resa tillbaka till Malaysia snart. I januari 2011 vill jag hälsa på Ang och Shy Ming i deras nya hus på Penang, vi har en stående inbjudan och Ang skickar bilder på Facebook med jämna mellanrum och påminner om att vi måste komma.

Men redan i sommar ser jag fram emot en riktig drömresa. Den förutsätter att vi hittar båten vi letar efter, en välskött, riggad IW25. Då blir det segelsemester norrut, till Kosteröarna, Sveriges nyaste marina nationalpark.

”Ja älskaj fajfaj å pappa” säger lille L.  (Mamma är inte aktuell eftersom hon inte är här just nu.)  ”Men älskar du inte farmor då?” undrar jag hoppfullt. ”Jag älskar ju dig väldigt mycket!” ”Nä, fajfaj älskaj dej” svarar han mycket bestämt. Det är tur att jag inte är så lättstött…

Lille L vill inte sova mitt på dagen längre fast han verkligen borde, han blir övertrött på kvällen och måste trugas när det är dags att äta middag. Då leker pappa  knycka-maten-leken. Den går ut på att han lastar sin gaffel med mat, men just som han ska stoppa in den i sin egen mun blir han så trött att han somnar och huvudet faller ner, gaffeln blir hängande i luften. Vips är lille L där som en hungrig måsunge och snappar åt sig allt som finns på gaffeln. Pappa rycker till, vaknar och protesterar vilt, lille L skrattar och tuggar och sväljer och säger genast ”Igen, pappa, sov igen!” Sådär håller det på genom en hel portion, tills L är mätt i magen.

En annan rolig lek är att trycka på knapparna på fjärrkontrollen till min höj- och sänkbara säng, helst när jag ligger i den. Då kör han upp ner, upp ner, och höjdpunkten är när farmor ligger som en fällkniv med både huvudände och fotände på högsta läge.

Lille L har också blivit väldigt bra på att tala i telefon. Långa, berättande samtal, han får inte alls tunghäfta utan pladdrar på om allt som har hänt. I morse gladde vi farmormor, som han kallar för ”min gamlamormor”, med ett tidigt telefonsamtal. Hon blir så glad när han ringer, och berättar malligt för alla som vill höra på om den dagen när lille L ringde tre gånger i sträck, för att det var något nytt han kom på att han måste berätta!

Hur väl känner din mamma dig?

Idag har varit en dag av funderingar, fixande med mitt nya arbetsrum och så en lång härlig skidtur med man och hund.

Tacksamhet är ett ord som dyker upp allt oftare i mitt huvud numera. Tacksamhet över allt jag har; en fin familj, ett arbete jag älskar och ett hem på världens vackraste plats. Det är så lite som skiljer högsta lycka från djupaste olycka. Det som drabbade den här familjen för knappt en vecka sedan, när deras son blev dödad av tåget, är svårt att sluta tänka på. Pappan i familjen skriver en blogg som jag helt enkelt måste läsa varje dag, medan jag tänker: Hur är detta möjligt att klara av…? Hur överlever man?

Inte för att något av mina barn varit  nära att dödas av ett tåg, men den där rädslan att något kan hända har förföljt mig ända sedan jag blev mamma första gången. Jag har bemästrat och tvingat undan rädslan, för annars är jag rädd att tappa kontrollen över min oro. Vårt fjärde barn höll på att inte bli av, för jag var så rädd att bli ännu mer sårbar än jag redan var med tre friska, fina barn. Hur skulle jag våga lita på turen att ett fjärde barn skulle födas friskt och överleva barndomen?

Idag vet jag att man inte kan köpslå med livet, det finns inga garantier och ingen rättvisa. Imorgon kan mitt livsmått vara fullt. Eller något av mina barns. Jag får ingen chans att säga: ”vänta, jag ska bara…” Min älskade pappa hade så rätt, när han lärde mig att man ska aldrig låta solen gå ner över sin vrede. Och aldrig vänta med att tala om för dom man älskar, att man gör det.

Vi såg bara fördelar när vi byggde vårt hus på ön 1980. 8-åringen mutade vi med en egen häst. Tvillingarna var bara 1 år och för små för att ha någon talan. Lilleman var inte född.

Vi hade drömmar om egna odlingar, djur, ett friare liv nära naturen och havet.

Gjorde vi rätt eller fel? Ja, vi gjorde det i alla fall inte enkelt varken för oss eller barnen.

Hur många tiotusen mil har vi pendlat till våra jobb? Hur många tusen mil har vi skjutsat till skolor och aktiviteter? Hur många hundra timmar har vi tillbringat med att vänta på färjan? Hur många hundra timmar har vi tillbringat i möten med vägföreningen, bryggföreningen, dikesföreningen, färjföreningen, samhällsföreningen, skolföreningen, betesdjursföreningen, dagiskooperativet?

Vi är entusiasterna från stan som flyttade ut på landet och fick barn som flyttade tillbaka till staden. De kan en massa saker som deras kompisar i stan tycker är häftigt. Köra traktor och klyva ved till exempel. Avmaska får.

Men de vill inte ge sina barn samma uppväxt som de själva fick. Och jag kan inte klandra dem. Den kommunala skolan har varit usel, kommunikationerna ännu sämre, utbudet av nöjen och kultur är tunnare än cola light. Jantelagen regerar. Så som det ofta kan vara i en liten glesbygdskommun.

Nej, vi tänkte nog inte alls på barnen när vi valde livet på landet. Vi följde bara vår dröm om att skapa något eget, annorlunda. Och i ett längre perspektiv kanske just det ändå var det bästa vi kunde göra för barnen.

Vad har din pappa gett dig som du är tacksam för?

Den 6e november 1976 gifte jag mig. För andra gången. Det har varat i 33 år nu.

Hur gör man? Många vill veta. I nya M-Magasin finns en intressant artikel om den senaste metoden.

Problemet är väl bara att när det funkar frågar man sig inte varför, och när det inte funkar är det ofta för sent att fråga.

Vi visste inte hur vi skulle bära oss åt för att leva lyckliga i 33 år. Det bara blev så.

Men jag kan förstås ändå inte låta bli att leverera några råd, nu när jag har facit. 🙂

Ha alltid något gemensamt projekt. Försök ha roligt även när livet strular. Gör mycket tillsammans. Prioritera sex. Intressera er för varann. Acceptera att den andre aldrig kan uppfylla alla dina behov. Min O. kommer aldrig att läsa dikter. Jag kommer aldrig att segla jorden runt.

”Det finns många vägar upp till bergets topp men utsikten därifrån är alltid densamma.”

Kinesiskt ordspråk som jag fick per mail idag från gulliga Caroline på mitt gym Allsports. Tack! Precis vad jag behövde till dagens inlägg 🙂

Är jag på väg dit jag vill? Det finns ju inte bara ett berg jag vill bestiga, det finns tre, fyra stycken…

Jobbet jag vill utveckla, barn och barnbarn jag vill räcka till för, alla resor jag vill göra med min man (tillbaka till Kina till exempel), en massa saker jag vill lära mig, måleriet jag vill utforska.

Men för att komma dit jag vill behöver jag först och främst bli vän med min kropp. Jag har misshandlat den de senaste åren. Men det är slut med det nu. Så ja, jag är på väg dit jag vill. Utan stress och med minst 10 000 steg per dag. Idag 13297  🙂

Äldsta barnbarnet Lilla S. går i en alldeles vanlig kommunal skola.

När hon bestämde sig för att hon absolut ville börja spela kontrabas och inget annat, fick hon låna en kontrabas av musikskolan. Utan diskussion. Jag förmodar att det var mest tur. Antar att det hade blivit nobben om hon velat lära sig spela harpa. Men i alla fall.

När jag var liten var jag TVUNGEN att ta pianolektioner för fröken Tillius en gång i veckan. Mina föräldrar var omutliga. Gud välsigne dem. Fast det hade varit roligare med gitarr.

När mina barn gick i skolan MÅSTE man spela blockflöjt minst ett år innan man fick börja med gitarr eller fiol. Det var en idiotisk regel som gjorde att många tappade sugen, bland annat mina ungar.

Stora J. är fortfarande arg för att vi inte TVINGADE honom att fortsätta i musikskolan. 🙁 Nu när han är vuxen vill han kunna spela efter noter. Han tycker vi var slappa som lät honom ge upp så lätt.

Om något år kanske Lilla S. blir lite trött på kontrabasen. Hoppas hennes föräldrar orkar peppa och stötta då. Att kunna spela ett instrument är lika viktigt som multiplikationstabellen eller rättstavning.

Jag tycker faktiskt det på allvar.