För något år sedan tog jag mig i kragen och röjde på övervåningen. Slängde ut TV:n som ingen såg på, soffan som ingen satt i och gav bort en massa böcker som ingen läste i. Plötsligt fanns det plats över. Ett helt rum faktiskt, med tomma bokhyllor och tomma väggar. Jag tog dit ett stort bord i bra arbetshöjd, några extra lampor och ett par ståstolar. Voila, en alldeles egen atelje.
Fast det kan gå månader mellan penseldragen så står allting framme hela tiden. Det är färdigt att bara sätta sig och börja måla på något nytt. Eller fortsätta på något halvfärdigt. Allt är framdukat. Penslar, oljefärger, staffli, akvarellpennor, papper, saxar, påbörjade pannåer och skissade dukar. Glasskivor, ljusbord, smörpapper, glasfärger och fuktpaletter är klara att använda direkt.
Allt är inte barntillåtet, förstås. Men jag är ändå aldrig orolig när barnbarnen slinker uppför trappan och parkerar sig vid bordet. Papper i stora ark, färgpennor, pastellkritor, penslar och akvarellfärger är allt de önskar sig. Det ritas och målas och klipps och klistras.
”Du har så mycket bra grejer, mormor” säger lilla A. När hon blir vuxen kommer hon att minnas hur roligt hon hade i mormors atelje. Det är en magisk tanke.
Inte ens jag kan hålla humöret uppe när förkylning och feber lägger krokben. Bacillerna gick till attack med tungt artilleri sent igår kväll, och att jag ändå efter en svettig febernatt kom iväg till andra dagen med glasmålning hos Ewa Evers får ses som en ren trotshandling. Fast jag fick ge upp redan efter lunch, för att hinna hem innan orken tog helt slut. Har hostat i armvecket och hållit mig på min kant, så jag tror ingen annan kursdeltagare blev smittad.
Bilder från helgens kurs finns här i mitt Facebookalbum. Om någon undrar vill jag påpeka att vem som helst kan gå en sån här eller liknande kurs hos Ewa. Man kan börja med noll förkunskaper och har man prestationskomplex får man hjälp att komma över det.
Vi diskuterade idag varför man så gärna jämför sig med grannen och sällan är nöjd med det man själv åstadkommer. Ewa trodde att en orsak kan vara att vi får och ger alldeles för mycket beröm hela tiden. Vi har blivit beroende av beröm och bekräftelse, och tycker inte att skaparglädjen räcker som belöning. Ewa säger aldrig: ”Åh, så fiiint!” Istället säger hon kanske:” Har du tänkt på att du kanske skulle ha en mörkare färg här uppe, som kontrast?”
Lite glad blir jag i alla fall när jag betraktar helgens ”skörd”. Alla består av tre glasskivor bakom varann, där var och en målats och dekorerats på olika sätt för att ge djup åt hela montaget. Egentligen ska de stå i ett fönster så att ljuset lyser igenom, jag ska ordna med hyllor i fönstren i veckan.
( Farmorsfrågan till imorgon känns helt självklar: Hur hanterar du en deppig dag?)
Undermålning på glas kallas tekniken som Ewa Evers har utvecklat till fulländning under många år. Det är andra eller kanske tredje gången jag deltar i hennes speciella glasmålningskurs. Vi är sju deltagare, fler får inte plats i ateljen i huset på Bleket.
Det är svårt att beskriva vad en sån här helg gör med en. Det är dels som meditation, där man helt sjunker in i sig själv och allting runt omkring försvinner. Samtidigt är det väldigt intensivt för man måste vara så uppmärksam hela tiden och kan inte göra någonting av gammal vana. Ewa går igenom olika tekniker och ger oss uppgifter.
Idag har vi målat kyrkfönster och ikoner. Det är märkvärdigt hur olika resultat det blir, fast vi alla har samma färger och material och i stort sett samma mönster.
”Det är som med rösten”, säger Ewa, ”Den är också alldeles personlig och inte likadan som någon annans.”
Varför är det så svårt att gilla sin egen röst och sitt eget uttryck? Varför är det så lätt att snegla på grannens målning och tänka:” Guuuud, så snyggt, sådär blir det aaaldrig för mig!”
Dags igen att åka till Ewa Evers mysiga atelje i Bleket på Tjörn. Det är uppföljning på kursen i undermålning på glas som gick första gången i höstas, och som jag också berättade om på bloggen. Nu på kvällen är jag helt tom i huvudet, det har varit en så intensiv dag. Kvar i Ewas atelje ligger fyra halvfärdiga glasmålningar som ska bli klara imorgon, förhoppningsvis. Vi är fem kvinnor i varierande åldrar som deltar. Jag målar barnbarnen, porträtt efter fotografier.
Som alltid när jag kommer från Eva känner jag mig så inspirerad, tänker att det här ska jag ta mig tid till hemma också. Den här gången ska jag verkligen ta mig i kragen och försöka fortsätta på egen hand. Det handlar egentligen bara om att sätta av tillräckligt med tid. Det går inte att sätta sig ett par timmar och måla. Jag måste ha en hel, ostörd dag. Eller i alla fall en halv.
Idag hade jag tänkt ta mig till Göteborg och gå på Jul på Liseberg med barnbarnen. Det måste vara underbart där just nu, lagom kallt och massor av snö.
Men det snöar för mycket, jag är för feg för att ge mig ut på vägarna 10 mil fram och tillbaka. 🙁
Jag får hålla tummarna för att snön ligger kvar en vecka till. På fredag, då SKA vi till Liseberg.
Fritid. Fri tid. Eftersom det inte blev någon göteborgsresa ska jag fixa med bilder, skicka in veckans bidrag till Fotosöndag, fortsätta på min senaste glasmålning, såga brasved. Kanske sätta upp lite utebelysningar. Idag är det en sådan söndag som jag bara kunde drömma om för ett par år sedan.
Eftersom vi hade grannar på middag igår kväll är huset trevligt röjt och ganska städat. Även om vi har vår fantastiska RUT en gång i månaden, och även om vi bara umgås med vänner som klarar vårt normala kaos, så är det rätt bra att få en anledning att plocka undan det värsta ibland. Man blir fort hemmablind. (Oj, 14 par skor som inte används i farstun, högar av tidningar och post här och där, hundleksaker och lego över hela huset.)
Jag kom på ett sånt bra sätt att hänga upp mina glasmålningar. I uterummet har vi satt upp nät av armeringsjärn för växterna att klättra på. En ruta i nätet passar precis till en glasmålning. Yippeee, nu kan jag skapa en hel mosaik med mina glasbitar! Ska jag fylla alla rutorna i alla armeringsnäten har jag nog att göra minst ett år. Sen får jag kanske ha utställning och börja sälja. 😉
Men än så länge är varje liten glasruta så dyrbar att jag inte skulle sälja den för något pris i världen.
Den här dagen började bra med en krya-på-dig-hälsning på Facebook och en länk från Dorte. Kram Dorte! 🙂 Länken gick till det kanske bästa tal jag någonsin hört. Det handlar om hur vi vuxna, och då speciellt skolan, dödar kreativiteten hos barn. Jag önskar att du ville klicka på länken och lyssna. Det är väldigt roligt dessutom, rena stand-up. Jag var tvungen att lyssna två gånger för att inte gå miste om något. Bland annat berättar han varför dans är lika viktigt som matte!
I skolan lär vi oss att det är en skam att misslyckas. Vi undviker sedan hela livet att prova saker vi inte kan, för vi är rädda att göra fel. På lektionerna i teckning, som jag ändå tyckte var roligast, lärde vi oss också hur fult och dåligt det är att härma eller rita av. Att kalkera med smörpapper var det värsta av allt, det var riktigt fuskigt. Gjorde man det så var det beviset på att man var riktigt hopplöst dålig i teckning.
Inte förrän på kursen i glasmålning hos Ewa Evers förstod jag hur det här gamla spöket från skoltiden har påverkat även min kreativitet. Eftersom jag inte kan teckna till exempel ett barnansikte på fri hand så låter jag bli. Ewa visade hur man kan använda smörpapper för att rita av gamla foton, och sedan skrapa fram motivet på en svartmålad glasskiva. ”Men…får man göra så? Det är ju fusk!?” Men Ewa bara log. ”Det är väl svårt nog ändå? Varför ska du göra det ännu svårare för dig?”
Vilken befrielse! Sen kursen hos Ewa är jag helt fast i glasmåleriet. Varenda kväll sitter jag vid mitt ljusbord och skrapar och målar på mina glasskivor. Jag kommer att fylla varje fönster, varje vägg med glasmålningar av barn och barnbarn, jag har ju hur mycket fotografier som helst…
Hela dagen har varit en fest. Kurs i målning under glas hos Ewa Evers. En mycket speciell teknik med lager på lager så att resultatet blir lysande, skimrade konstverk.
I vanlig ordning har jag börjat på 8 olika projekt, frågan är om något hinner bli klart imorgon.
Vi är fyra arbetskompisar från LifeStone och två kvinnor som har rest ända från Skövde och Lidköpng för att vara med på lursen hos Ewa i hennes atelje på Bleket.
De här bilderna är från Ewas instruktion i morse.
”Hur många barn får jag när jag blir ST O O O O R?”
Man tog en näve stenar i sina kupade händer, hystade upp dem högt och vände snabbt på händerna. Den som lyckades få flest stenar att stanna kvar på handryggarna var en lyckans ost. ”Va, fick du åtta stycken, måcklis!!”
Leker flickor fortfarande den här leken? Jag måste genast fråga lilla S och lilla A.
Genast när jag såg den här glasmålningen i Evers Ewa atelje i Bleket på Tjörn visste jag att jag måste ha den. Den talade direkt till mitt hjärta. Den fångade hela mitt livsverk tyckte jag. Min barndoms dröm om en stor familj, mina barn och dessutom mitt företag LifeStone.
Nu hänger tavlan i mitt uterum. Jag ser den om jag lyfter blicken från mitt favorithörn i soffan framför brasan. Tack Ewa, den var menad till mig. 😉
[singlepic id=88 w=320 h=240 float=]
Den här helgen är jag på oljemålningskurs hos Ewa Evers på Bleket. Vi är 6 förväntansfulla och inspirerade kvinnor. Alla utom jag är helproffsiga och har målat i flera år. För mig är det första gången. Jag behöver en hobby och kan inte tänka mig golf.
Ewas plan är att vi ska öva oss måla spetsar och tyger. Hon har hängt upp läckra, broderade sidenunderkläder i taket och ställt fram korgar med vackra gamla spetsdukar. Hon har förberett allt i detalj och är mycket pedagogisk. Vi har hela hennes fantastiska atelje med allt material att använda fritt. Det är meningen att vi alla ska ha 3 dukar på gång samtidigt, med olika motiv.
Det svåraste är inte målandet, även om det verkligen är jättesvårt. Kanske visar jag här på bloggen hur det blev. Kanske.
Nej, det svåraste är att låta bli att känna sig avundsjuk och underlägsen. Alla de andra är så kreativa och skickliga. Var man än fäster blicken hamnar den på något underbart. Jag kommer aldrig att bli så duktig.
Det är ett eldprov i konsten att inte jämföra sig med andra.
För det är ju så roligt. Jag vill verkligen fortsätta. Inte kan jag ge upp bara för att jag aldrig blir lika bra som Ewa.
Alla som spelar golf har väl inte ambitionen att bli en ny Tiger Woods?