Svar på Farmorsfrågan nr 189.
Vilken del av min kropp gillar jag mest? De senaste dagarna har det varit svårt att bestämma sig. Jag som hela livet varit så missnöjd med min kropp är numera nöjd med nästan allt.
Till och med valken på magen är helt och fullt accepterad. ”Boaormen” som en av mina målarkompisar på kursen kallade sin egen. Vi pratade vikt och kroppar under frukosten i Ewas kök innan målarkursen startade igår. Förstås. Kan man undgå det samtalsämnet när kvinnor träffas? Men hon hade ett annat namn på den där fettvalken. ”Orkehull”. (Uttalas på tjörnmål med ö i början, som i ”Örkelljunga”.) Den behöver man ha som reserv, för att orka om man skulle bli sjuk, förklarade hon. Strålande folklig visdom!
I fredags insåg jag hur väldigt nöjd jag numera är med mina ben och fötter. Och med min rygg. Odd och jag gav oss ut på klipporna vid Stångehuvud för att jag skulle kunna ta en bild till veckans Fotosöndag. Temat var ”Hus”, och det lilla fyrhuset längst ut på klippan var mitt motiv. Fast det var både brant, kallt och ganska mörkt på hemvägen, och jag dessutom släpade på min tunga fotoryggsäck och stativet, var jag helt obesvärad av min kropp. Den hängde glatt med, helt utan knot.
Jag får aldrig mer glömma hur skönt det är att väga lagom mycket. Allt min kropp begär av mig i gengäld är att jag väljer bort vissa vita saker. Potatis, socker, vitt mjöl, ris. Det är ett lätt offer om jag tänker på vad jag får istället.
Men den kroppsdel jag är allra mest nöjd och tacksam över opererades bort för mer än tio år sedan. Jag har aldrig saknat den sedan dess. Men utan den hade livet varit meningslöst. Livmodern. Uterus. Kved sa man i äldre tider.
Farmorsfrågan nr 114.
Hur ser din livsplanering ut?
Tips! Imorgon startar Allt för Föräldrar en MåBra sida. Den handlar om Mindfulness, relationer och goda val i livet. Missa inte! 🙂
Nu startar Farmorsfrågan efter sommarlovet!
Det känns som om det är väldigt länge sedan jag funderade över en Farmorsfråga. Den 29e juni frågade jag ”Vad är det finaste någon har sagt till dig?” och det var sista frågan innan sommarlovet. Det kom 8 kommentarer, du kan läsa hela inlägget här.
Jag har funderat över både bloggandet och farmorsfrågorna under sommaren. Varför håller jag på?(läs mer här) Är det värt arbete och engagemang – för det tar ju tid såklart. Kanske skulle jag dra ner på antalet frågor och bara ha en i veckan, istället för både måndag och onsdag?
Men jag har kommit fram till att Farmorsbloggen är värd varenda minut vid datorn.
1. Jag får massor av trevliga kontakter med människor som jag aldrig skulle ha träffat annars.
2. Äntligen har jag hittat en fungerande form av dagbok. Det jag skriver på bloggen räcker utmärkt som mitt personliga dokument för familjehistorien. Mina barn och barnbarn kan läsa om de vill. Inget dåligt dagbokssamvete mer!
3. Farmorsfrågorna är utvecklande och hjälper mig att leva mitt liv medvetet. Ställer man inga frågor, söker man inte efter svar.
4. Att ta fina bilder till Farmorsbloggen är en rolig utmaning som gör mig till en bättre fotograf, vilket gör det ännu roligare att fotografera! 🙂
Så på torsdag kommer alltså Farmorsfrågan nr 96. Hur den låter vet jag inte än. Sen fortsätter vi som vanligt med en ny fråga varje måndag och torsdag. Mitt personliga svar (eller reflexion) kommer precis som förut på tisdag och fredag.
Jag hoppas innerligt att du också kan tänka dig att någon gång dela med dig av ditt svar på en Farmorsfråga!
Svar på Farmorsfrågan nr 88.
Idag har jag haft ett timslångt samtal på SKYPE med Eva Liljenberg, min lifecoach. Nu har jag alltså både en PT och en coach! Hur gick det till! 😉
Nu blir det ett långt uppehåll till nästa Eva-samtal, jag vill vänta ända tills augusti. Det hänger ihop med svaret på Farmorsfrågan nr 88: Vilket krav på mig själv kan jag släppa? Jag har redan gjort det, det har hänt av sig själv.
Jag har släppt kravet att vara duktig, att prestera, att sätta mål. Det får bli som det blir, jag lever här och nu, följer det som känns bra och bekymrar mig inte särskilt om imorgon. Det är en mycket stor förändring, nästan som ett nytt liv. Jag litar på att det jag gör just nu, av lust och vilja, också kommer att leda till någonting bra. Utan att jag behöver försöka föreställa mig exakt vad det är. Det blir ju ändå aldrig som man tänkt sig.
Jag insåg det till fullo i helgen, när lilla S och lilla A var här. Inte en enda gång på hela tiden kände jag mig otålig eller rastlös. Inte en enda gång längtade jag efter att kolla email eller tänkte på vad jag hade kunnat göra istället för att leta efter grodyngel.
Betyder det att jag struntar i vad som händer? Nej, inte alls. Men kanske har jag nu på allvar förstått vad som menas med de där raderna i Karin Boyes dikt: ”Nog finns det mål och mening med vår färd. Men det är vägen som är mödan värd.”
Farmor svarar på fråga nr 32.
Har du tänkt på vad du tänker? Det hade inte jag tills alldeles nyligen.
Jag menar, verkligen observerat vilka tankar som flyger omkring inne i huvudet.
Om du gör det så märker du att det hela, hela tiden pågår en monolog inne i ditt huvud. Som en sorts enmansteater. Du talar med dig själv, om dig själv, du pratar med andra människor, du fantiserar om olika situationer som kanske kan hända, du kommenterar människor du möter, hur de ser ut och vad du tror om dem. Inne i ditt huvud är det nästan aldrig tyst.
Är din inre röst kritisk, värderande, hånfull? Eller ängslig, ursäktande, osäker?
Säger din inre röst till dig att du alltid måste försöka vara bäst, snyggast, intressantast?
Eller säger den till dig att ligga lågt, inte märkas, inte säga emot, inte tro att du är något?
Om din inre röst begränsar dig och gör dig ofri, kan du programmera om den. Det gjorde jag. Jag vill inte berätta hur, för det finns inget recept som passar alla. Min coach Eva hjälpte mig. Men jag kan säga så mycket som att Mindfulness är nyckeln. Numera har jag en inre röst som är min vän. Det är du också värd.
Mindful Parenting för farmor.
I tisdagens Göteborgs-Posten finns en artikel om Mindful Parenting.
Artikeln handlar om en bok som just kommit ut. Boken heter ”Mindfulness för föräldrar” och är skriven av Heidi Andersen och Anna-Maria Stawreberg.
Det gör lite ont att läsa artikeln. Mindful parenting fanns inte när jag var småbarnsmamma. Jag har gjort precis alla fel som beskrivs. Det allvarligaste felet i artikeln minns jag nästan som ett konstant tillstånd. Att inte vara närvarande. Jag byggde motvilligt lego och tänkte på jobbet. Läste saga och tänkte på ekonomin. Satt på stranden och tänkte på husbygget. 🙁
Fast nej, riktigt så illa var det nog ändå inte riktigt hela tiden. 😉
Men om det hade funnits en sån bok när jag var småbarnsmamma, så hade jag säkert blivit frälst direkt och mycket hade blivit annorlunda.
Fast det är aldrig försent. Jag ska köpa boken nu och bli en mindful farmor och mormor.
PS. Det finns fler boktips i artikeln. Åsa Nilsonne: ”Vem är det som bestämmer i ditt liv? – om medveten närvaro.” och Anna Kåver: ”Att leva ett liv, inte vinna ett krig.”
