I svansen på en bulgarisk pråm passerade vi genom Passau tidigt i morse. Staden är vacker även sedd från floden, men förfulas av alla hotellpråmar. Vi var glada att de inte hade vaknat och börjat röra på sig än. Två tiometers slussar gick utan väntan, tack vare pråmkompisen som också var extremt hänsynsfull. Nedåtslussningen är rena avkopplingen, Odd sitter på däck med en tamp i mittknapen och flyttar nedåt på pollarna i slussväggen. Båten ligger helt still.
Direkt efter Passau, när floden Inn anslöt, ändrades färgen på vattnet till ogenomskinligt grågrönt och strömmen tog i rejält, vi fick mer än fyra knops påskjut. Vi kunde plötsligt hålla över 9 knop. Men det var aldrig obehagligt, inte att jämföra med den jobbiga kombinationen slalompist/störtlopp Deggendorff – Vilshofen. Donau blev bredare, djupare och rakare och strömmen avtog ju längre in i Österrike vi kom.
Dessutom blev det ögonbedövande vackert. Höga berg reste sig på båda sidor, branta ängar med ensamma hölador, sädesfält och små gårdar klättrade mellan böljande skogspartier i olika gröna nyanser. Jag mindes plötsligt min favoritbok som liten, om flickan Heidi som bodde med sin farfar getbonden i alperna, sov på en bädd av hö och såg stjärnorna genom en glugg i taket.
Efter sex timmar var vi framme i Schlögen, vår sommarhamn. Här ska vi lämna Ellem i två månader. Vi valde mellan Lintz, Wien och Schlögen när vi jämförde olika alternativ. Wien var för dyrt, skulle kosta över tiotusen, Lintz var både dyrt och verkade bullrigt och stökigt, Schlögen verkade för bra för att vara sant. Inte dyrt, trevlig hafenmeister i telefonen, vackra och lugna omgivningar, fin marina.
Allt stämde, Schlögen är en fullträff. Bästa och trevligaste marinan hittills, fast den är stor. Här känns absolut säkert, vi ligger vid en ponton med bara permanenta båtgrannar som är vänliga och intresserade. Sothönan med sina fyra ungar känner sig så trygg att hon byggt sitt bo direkt under rampen till flytbryggan. Dusch och toa är rena lyxhotellstandard och utan myntautomater, här finns tvättmaskin,  diesel och liten affär. Marinarestaurangen på bryggan är öppen hela kvällen, mysig, billig och utan discomusik. Serverar bara en sorts pizza och en sorts varm macka men även öl, vin, äpplemust och strutglass. Till och med en swimmingpool finns om man skulle få lust att ta ett dopp.
Enda nackdelen är att hemresan blir lite krånglig. Men det är egentligen Sigges fel, eftersom vi vill flyga direktflyg hem. Vi får ta buss och tåg till Passau, därefter tåg till Frankfurt och nästa dag ta flyget hem. En hemresa via München hade gått på en dag, men krävt mellanlandning.
Kvällens klättring 150 meter upp till utsiktsplatsen Schlögener Blick blev till en värdig avslutning på hela den här etappen. Så värt hjärtklappningen och ansträngningen. Hur många gånger har vi sagt till varann: Vilken tur att vi verkligen gjorde detta och inte bara drömde om det.

Marinan ligger gömd bakom träden längst ner till vänster. Klicka på bilden!

 Det var fler än vi som väntade på solnedgången där uppe. Österrikes mest fotograferade utsikt?  Fast man är tvungen att kämpa för att komma hit, ingen linbana eller annat fusk.

Här ligger vi fint bland de fasta båtplatserna. 

Två meter från båten…

Vi tog tåget in till Passau idag igen, för att lyssna på lunchkonserten i Sankt Stefansdomen. Världens största kyrkoorgel, den ville vi inte missa. Dekorationerna inne i barockkyrkan är dessutom så överdådiga att man blir helt mållös, det finns inte ord. Hur gick det till att skapa allt detta? Och hur skulle konstnärerna ha överlevt utan kyrkan? Inget ont som inte har något gott med sig.
Adagio av Charles-Marie Widor kändes i hela kroppen och fick tårarna att rinna. Har aldrig hört talas om kompositören, måste ladda ner på Spotify. Det var fler än jag som njöt, hela kyrkan applåderade, enda gången under orgelkonserten som dessutom innehöll både Mozart (menlös Andante cantabile) och tråkmånsen Bach.
Det enorma kyrkorummet var fyllt av åhörare, de dagliga orgelkonserterna är förstås en turistattraktion, en given programpunkt för alla flodkryssare. Massor av japaner.
Vi lugnade känslostormarna med öl, Silvaner och balkanlunch på en uteservering med utsikt över Donau, och såg Tara och Naima flyta förbi. Köpte glass på väg till tåget.

Tillbaka i Vilshafen badade vi från båten i hamnbassängens grumliga Donauvatten. Det gick inte att låta bli, det var över 30c i skuggan, och förresten ser man fullt av småfisk, så himla smutsigt kan det inte vara. Och vi duschade efteråt på badbryggan i aktern . Sen satte vi oss på en ny uteservering, den här gången vid det lilla sportflygfältet som ligger vid hamnen. Odd drack en liter öl, jag en liter apfelscholle. Nu har vi just grillat. Imorgon väntar sista etappen. Hur kan två månader gå så fort?

Donau med alla sina tillflöden.

Överväldigande både för örat och ögat.

Badpojke.

Dagens etapp liknade mest forsränning. Vi startade redan klockan sju från hamnen i Deggendorf för att hinna med sightseeing i Passau. Knappt hade vi kommit ut i farleden förrän båten satte fart som om någon hade skjutit på bakifrån. 8, 9, 10 knop! Medströmmen hjälpte motorn med fyra knop. Floden Isar hade anslutit med lika stort vattenflöde som Donau. Det var bara att styra genom vattenvirvlarna och be en bön att inte behöva möta något stort i en flodkrök. Farleden är smal, krokig och full av grund fram till Vilshofen.

Jag hade planerat natthamn så att vi skulle kunna cykla till Passau. Men i den hamnen skulle vi behöva ligga förtöjda på utsidan av en kaj ute i strömmen. Otänkbart. Ny natthamn blev Vilshofen dit vi kom forsande efter bara tre timmar, och där låg Naima och Tara!
Vi gjorde sällskap in till Passau med tåget och strövade omkring i den gamla stadskärnan som är från 1600-talet. Tittade in i Pauluskyrkan och i Stefanskyrkan där världens största kyrkorgel finns. Jag har nog aldrig sett så utsmyckade kyrkorum.
I Passau förenas tre floder: Donau, Ilz och Inn. Jag vill inte tänka på vad det betyder för strömmen under vår sista dagsetapp. Förhoppningsvis blir Donau lite bredare och djupare också. Dessutom reglerar tre slussar vattnets fart fram till Schlögen som är vår sommarhamn.
Efter en halv dags kullerstenstraskande i stekande sol kom vi tillbaka till båten svettiga och trötta. Någon tipsade om ett fint badställe (en lugn lagun) och nu har vi simmat i Donau! +22C

Husse är bäst.

Bra när någon annan erbjuder sig att ta en bild.

Tre floder blir till en efter Passau.

I morse väcktes vi av mullrande åska och slagregn. Skulle det gå att ta sig vidare till Regensburg? Tyska väderprognosen lovade regn hela dagen, mer eller mindre ihållande. Hela veckan likadant förresten.  Lika negativ som hamnkaptenen, enligt honom var allting omöjligt. Segelbåtar passade inte på Donau, vi skulle få svårt att hitta hamnar, vi skulle gå på grund osv osv.
Vid lunch drog regnet bort, vi tankade diesel (åh så skönt att slippa se nålen inne på det röda) och gav oss av. Efter två slussar och fyra timmar var vi i Marina Regensburg, där S/Y Tara, S/Y Naima och Christina redan låg sedan en dag. Besättningarna var inne i stan, vi skulle komma efter och träffas på en restaurang.
Marina Regensburg är ett litet och nedgånget ställe utan någon som bryr sig. Vi har el via en förlängningssladd som dragits ut från det fallfärdiga klubbhuset där hamnkaptenen sitter och spelar poker. Han hade knappt tid att ta emot hamnavgiften, Odd fick lägga pengarna på spelbordet. Någon annan visade hur man låser upp grinden till området genom att sticka in handen genom en springa på utsidan.
Vi vågade inte fråga efter dusch och toalett. Än mindre wifi.
Regensburg ligger ett par kilometer bort och är en vacker och urgammal stad som inte förstördes under kriget, här fanns inga industrier att bomba. Ikväll åt vi middag i ett hus som var byggt på medeltiden, det svindlar när man försöker förstå hur många generationer som stirrat upp i samma takbjälkar som jag. Hoppas vädret är lite bättre imorgon så att man blir på humör att gå på upptäcksfärd och ta lite fina bilder.
Nu har vi kanske träffat Christiane, Hubert, Michael och Gina för sista gången. De drar vidare för att hinna till Grekland. Vi har två natthamnar kvar på Donau innan Schlögen i Österrike, där vi hoppas kunna parkera Ellem över sommaren.

Parkerad för gott.

En kort bit efter sista slussen i Kelheim rinner Main-Donaukanal ut i Donau. Jag drog ner gasen till fem knop – hur mycket skulle strömmen lägga till? Det såg inte så farligt ut på vattnet. Lite virvlar och strömstråk men inga vågor med vita gäss, som i Koblenz när vi lämnade Mosel och gick ut på Rhen. Färgen på vattnet växlade från olivgrönt till gråblått, en osynlig hand grep tag i båten och hastigheten ökade till åtta knop. Yippee!
Marina Saal är jättestor men har en infart som ett nålsöga. Trots den blygsamma strömmen var det nödvändigt att först gå förbi och sedan vända upp motströms och ta sig in genom öppningen medelst sidledes förflyttning. Det är högst välgörande för självförtroendet att klara av en sådan manöver utan rädsla eller problem. Så mycket jag har lärt mig under den här resan!
Imorgon går vi vidare till Regensburg där vi ska uträtta några ärenden (skaffa donautillstånd och boka flygresa hem) samt äta middag med våra nyfunna vänner, besättningarna på Naima och Tara. De fortsätter med målet att hinna till Grekland i höst, så vi ses kanske inte mer.
Vi hoppar alltså över sightseeing i Kelheim, fastän det lär vara en väldigt vacker ringmursstad. Ingenting kan ändå överträffa Bamberg och förresten orkar vi inte. Däremot tänker vi stanna en dag extra i Regensburg och se oss omkring.

Sista sträckan på Main-Donaukanal, efter högplatån,  var väldigt speciell. Inte bara att det var så vackert. Gökarna gol. Fiskar hoppade i vattenytan. Familjer badade. Det luktade gott också. Barrskog. Nyslaget hö. Sommar. Slott vaktade på bergstopparna. Örnar cirklade över oss.

Igår firade vi högsta slussen. Idag Donau. Nästa ursäkt för bubbel blir Svarta Havet.

Bild bakåt. Kanalen till höger, Donau till vänster, men där är inte farbart, för grunt. Härifrån är det 2410 km till Svarta Havet.

Inloppet till Marina Saal. Vi hann precis innan åskvädret brakade loss.

Vi har haft sån tur idag (fast turen måste man bjuda in). Klockan sex ringde klockan. Sen låg vi kvar i hamnen och väntade ut alla hotellpråmar som var på väg till första slussen. Dem ville vi undvika. Jättelånga och hänsynslösa. Efter två timmar var morgonrusningen in till Nürnberg förbi. Hotellvidundren lade sig vid kaj under dagen, det kunde vi höra på konversationen över radion. Vi kunde gå in ensamma i den första slussen som bara var på sju meter. Efter Nurnberg började mördaretappen med fyra stycken 24meterslussar uppåt, högst i Europa. Som nästan knäckte våra tyska föråkare eftersom de inte kunde använda flytpollarna.
Vi fick vänta länge nedanför den första slussen innan det kom en pråm vi kunde slå följe med. (Man kan inte hoppas på att slussoperatören två gånger ska flytta på drygt femtiotusen kubikmeter vatten bara för en fritidsbåt.) Den blev vårt sällskap hela dagen. Den gick påfrestande långsamt, vi kom inte i hamn förrän kl 21.30. Men den var bara hundra meter lång och väldigt snäll, la sig långt fram så att vi kunde använda TVÅ flytpollare, en i fören och en i aktern. Båda linorna gick till vinscharna som låstes, vi behövde inte röra ett finger medan båten steg uppåt. (Jag ska skriva ett särskilt inlägg om detta senare, för slussintresserade.)
Inga flytpollare i vår ände av kammaren var ur funktion. Däremot i andra änden. Vi frågade på radion innan vi gick in för att ha tid att ändra linorna om det skulle behövas.
Jag förstår verkligen att Michael kallade det för Mördaretappen i sin blogg . Vattnet släpps på underifrån och kommer särskilt de första tio höjdmetrarna forsande i häftiga pulser från sidan i skummande strömvirvlar, oerhört snabbt och kraftigt. Det måste vara omöjligt att hålla båten intill slussväggen och samtidigt hinna flytta uppåt på de fasta väggpollarna om man bara litar till handkraft. Utan flytpollarna måste det vara ett helvete. Om man slussar ihop med en pråm blir det bara två flytpollare över längst bak, och de räcker bara till en fritidsbåt, de sitter så tätt. Är man två båtar är det alltså en klok taktik att den ena står över och väntar på nästa pråm. Fast vi sa kaxigt till varann: Vi hade klarat det ändå. Med vår winschteknik och knepet med tampen mellan mittknapen och stegen. Även om det hade varit väldigt jobbigt.

Dagens facit: sju slussar och trettiofyra distans på tolv timmar i trettio graders värme. Vi duschade frekvent i sittbrunnen för att inte koka över. Nu har vi passerat högsta kanalpunkten i Europa 406 meter, från och med nu bär det neråt.

Sedan ett par timmar ligger vi i den lilla klubbhamnen dit vi kom i halvmörker. Hafenmeister välkomnade oss med höga visslingar på bryggan, förtjust och glad i hatten. Vi var väntade, tack vare besättningarna på Naima och Tara för två dagar sedan. Champagnen är redan urdrucken. Imorgon blir det sovmorgon.

Stadigt förtöjda i både för och akter i flytpollare som stiger med oss 24 meter uppåt. 

Porten till Mordor stängs…

Sista uppåtslussen i Hilpotstein – inga fler uppåtslussar någonsin?

Monumentet som visar vattendelaren i Europa. På andra sidan rinner alla floder och bäckar till Svarta Havet.

Morgonpromenaden i Bamberg med Sigge råkade hamna mitt i en katolsk procession. Vi hade missat en viktig tysk helgdag. Affärer och skolor är stängda, husen är prydda med flaggor och krucifix och alla som inte går i processionen står och tittar på den. Som chalmerskortegen fast väldigt allvarligt och högtidligt. Så långt från vår svenska, ljumma religiositet. Vi kände plötsligt att vi var väldigt långt hemifrån.
Idag var en dag när vi behövde goda makter på vår sida. Slussarna är höga nu, arton meter, och efter Bamberg bygger de på en helt annan princip. Vattnet släpps in genom smala tunnlar underifrån, längs långsidorna. Det sprutar upp som jetstrålar längs slussväggen och trycker ut båten med våldsam kraft. Om man inte lyckas hålla båten kloss an mot slussväggen medan man stiger uppåt är man illa ute, då når man inte nästa pollare när det är dags att flytta upp linorna, och man orkar inte dra in båten, inte ens med vinschen.
Våra tyska vänner, som ligger ett par natthamnar före oss nu, rapporterade på sin blogg om hur de i första slussen tappade taget, svängde ut med fören och kraschade med aktern in i slussväggen.
Den informationen fick oss att modifiera vår slussteknik så att tre linor höll båten på plats. Ett rep från mittknapen till stegen i slussväggen höll in båten under uppflyttning av linorna. En lina vardera från fören och aktern lades över pollaren och drogs som vanligt till vinscharna. Jag skötte vinscharna och Odd flyttandet. Båda hade båtshake och slusskrok i beredskap. Svetten rann och hjärtat hamrade, det går fort uppåt och det hänger på sekunderna och att jag lossar rätt lina om Odd ska hinna flytta och båten ligga kvar på plats. Det råkar vara olika färg på linorna, vilket är perfekt.
Sex slussar har vi klarat av idag och allt har gått bra. Lite kanske det hjälpte att jag vädjade i radion varje gång (Jag talar alltså inte tyska, det är Odds uppgift. Men jag tror att i det här fallet funkar en kvinnas ängsliga röst bäst.): ”Bitte langsam abfyllen!” Samt att jag tackade efteråt. ”Vielen dank, das var sehr ruhig und sicher!” Oftast fick jag en mullrande och vänlig harang till svar som jag alltså inte förstod ett ord av.
Nu ligger vi en halvmil utanför Nürnberg och pustar ut. Orkar man bry sig om nya sevärdheter imorgon? Ta bussen in till stan? Tveksamt. Odd läser högt ur Lars Hässlers bok om allt som finns att se, det mesta verkar handla om kriget och Hitler. Nja, tror inte det. Odd får nog åka in ensam i så fall, medan jag tvättar lakan och tar det lugnt.

Souvenir från Bamberg. Både blommorna och vasen.

Jag hade inga förväntningar alls på Bamberg, annat än att det var början på Main-Donaukanal. Det är sak samma med Kelheim, som är slutet på samma kanal och början på Donau. Passau står för sista staden innan Österrike. Namnen är bara hållpunkter utan innehåll.
Och så visar det sig att Bamberg är en pärla, så vacker att jag inte kan sluta fotografera. Inte bara de äldsta delarna från 1100-talet är en njutning för ögat, även nya parkanläggningar och naturskyddsområdet där vår båtklubb ligger är en upplevelse.
Idag har sommaren äntligen kommit, alla uteserveringar var fullbesatta, glassmumsandet pågick överallt, vart vi kom påpekade Odd: Här mumlar det!
Det är en studentstad, här verkar finnas lika mycket ungdomar som turister. Igår kväll hamnade vi på en bierstube och fick en mysig pratstund med tre ungdomar som ville veta allt om vår resa. När jag blir gammal ska jag göra precis som ni, sa flickan. Allt är möjligt. Men först ska jag skaffa jobb och familj. Hon utbildade sig till vårdlärare. Tänkte jag så i samma ålder? Nej, jag lät bara livet hända. Att bli gammal var otänkbart.
Vi tog cyklarna och utforskade de viktigaste världsarven; de berömda broarna med kvarnen och det gamla rådhuset, domen och residensen. Rosengården. Otroliga byggnader och konstverk, nästan alltid på ett eller annat sätt religiösa. Mycket förstördes under sista kriget men har byggts upp igen.
Allt är som gjort för att människor ska sitta ner och umgås, jag har nog aldrig sett så många olika mat-, dryck- och kaffeställen. Man svänger runt ett hörn och se, ett nytt vackert litet kullerstenstorg med korsvirkeshus och serveringar. En särskild servering för bara iste (kallt te alltså) gick jag till exempel förbi. Dessutom finns sittplatser överallt, bänkar, stenar, soffor. Alla cyklar, cykelvägen in till stan är obeskrivligt naturskön, till och med när den passerar Hells Angels stamfik. Ingen fräser eller är ovänlig. Inte ens den halvtama bävern. Den simmade förresten just förbi.
Det är egentligen synd och skam att åka härifrån.
PS Idag har jag ätit sparrisglass. Den var jättegod.

Klockan är tio och vi står stadigt för natten i leran i den lilla gästhamnen i Bayern. Två meter djupt lovade både guideboken och campingägaren, men tro och hopp har inte mycket att sätta emot enochfemtio meter blyköl. Vi kom i alla fall tillräckligt nära för att ta oss iland. Här är så idylliskt att det är svårt att beskriva. Alldeles tyst, utom det lilla sällskapet som nattfiskar en bit bort, och pratar och skrattar. Det är högteknologiskt metande, det låter och blinkar blått ljus när det nappar. Odd har varit där och umgåtts en stund. Han tror att de fiskar karp, de agnar med levande småfisk och levande mask. Kvällen är mörk, utan måne, och helt stilla, jag sitter i sittbrunnen med ett ljus tänt på bordet. Vi har grillat och duschat och delat på en flaska rött från Wiesbaden. Näktergalen kuttrar och visslar. Bättre kan det knappast bli.
Vi kom inte iväg från Swanheim förrän halv ett på grund av allt fix med masten, plus att varvet inte accepterade kreditkort, vilket betydde en lång cykelutflykt för att hitta en bankomat.
Frankfurt susade vi rakt igenom, där hade man lätt kunnat stanna ett par dagar. Men ingen av oss hade någon lust.
Strömmen på Main är konstigt nog mycket svagare idag, vi har kunnat hålla över fem knop hela tiden. Pråmtrafiken är väldigt gles jämfört med Rhen. I alla fyra slussarna idag var vi ensamma, vi hade sån tur att vi oftast kom när en pråm just gick ut, och därför kunde köra rakt in. Slussarna är stora, 300 m långa, och egentligen kan man inte hoppas på att bli slussad som ensam fritidsbåt. Man får räkna med att ligga och vänta, kanske i timmar, på att det ska komma en pråm. Ellem är liten som en mygga där inne. Men själva slussningen är den lugnaste hittills, och höjden är bara ca fyra meter.

Vi ligger stadigt.

Ny utsikt från förarplatsen.

Frankfurt. Europeiska centralbanken till vänster och Babels torn till höger (enligt Odd)

Äntligen har vi lämnat Rhen. Floden Main har också högt vattenstånd och mer motström än normalt, men det känns som ingenting i jämförelse.
I maj förra året lämnade vi Ellems mast och segel i förvaring i Lelystad vid IJselmeer i Holland. Vi räknade med att det skulle gå att få den transporterad med lastbil till Constanta vid Svarta Havet, där Ellem ska bli segelbåt igen. Efter att ha tagit in offerter från fyra olika åkerier insåg vi att det inte skulle fungera. Om vi inte ville betala femtiotusen kronor.
Torgerssons i Henån lovade lämna av masten på något ställe längs vår väg för en betydligt billigare peng, och vi hittade Specks varv i Swanheim strax innan Frankfurt. I förra veckan fick vi besked att masten levererats, och idag återsåg vi den. Hel och ren!
Nu monterar Odd ställningen som masten ska vila på. Han har snickrat ihop den hemma, lastbilen hade med sig den också. I morgon återstår bara lite extra fix innan kranen lyfter på hela mastpaketet. Vilket flyt! En cykeltur har vi också hunnit med. På andra sidan floden ligger Hoechst med en frestande medeltida stadskärna, ett mumlande torg och ett riktigt sagoslott mitt i byn. Man skulle kunna tillbringa en dag till här. Men nej, runt omkring är ändlösa industriområden, vi vill bort härifrån fortast möjligt.

Stilla flyter Main. Till höger i bild Frankfurts skyline. Den lägger vi bakom oss imorgon.

Snyggaste masten!

Mellan fabriksområden och motorvägar mognar råg och blommar potatisen.

Vattentemperaturen i floden Main är +20C. Snart dags att bada för oss också?