Svar på Farmorsfrågan nr 177.
Minns du maträtten ”kasslergratäng”? Då är du nog i min ålder. Jag hörde ett inslag på radion där författaren Karin Thunberg intervjuades om sin nya bok ”En dag ska jag ta mig någon annan stans”
Hon berättade att hon hittat en dagbok från när hon var ung på 70-talet, med anteckningar om vad hon lagade till middag. Rätter som idag verkar helt omöjliga. Det kallas visst svensk husmanskost. Kasslergratäng minns jag tydligt. Jag brukade göra envariant med fläskfile som badade i massor av gräddsås, brynt lök och bitar av syltad ingefära i såsen. Och så kokt potatis naturligtvis. Möjligtvis lite gröna ärter som garnityr. Det var faktiskt det första jag bjöd min man på när vi nyss hade träffats. Jag var ju ensamstående mamma, så om vi ville träffas för att äta middag fick det bli hemma hos lilla A, 3 år och mig.
Fast trots den där fläskfilén är vi fortfarande gifta, 35 år senare! 😉
Idag ser våra måltider helt annorlunda ut. Nästan aldrig potatis, mest kamutvete och quinoa. Alltid mycket blandad sallad, med olivolja och topping av olika fröer. Fisk flera gånger i veckan. Äter vi kött så är det lamm eller kyckling. Ugnsstekta rotsaker som palsternacka och morot.
Men fast jag är väldigt noga med vad jag äter och aldrig skulle få för mig att stoppa i mig vissa saker, så är det ändå inte nyttigheten som avgör vilken som är den bästa maträtten jag vet.
Den kan bestå av nästan vad som helst, bara den också innehåller sällskap av den jag älskar.
Vardag igen – tur att bilderna finns!
Hela kvällen har jag suttit och sorterat, justerat och slängt bilder från resan till Malaysia och Thailand. Om du vill titta så finns det nu ett album på min Facebook-sida, du kan titta i det här: http://www.facebook.com/album.php?aid=265388&id=756548526&l=85ed3e0395
Jag känner att det är en resa som har förändrat mig. Jag var lite orolig innan resan hur jag skulle klara av stressen. Oväntade situationer. Påfrestningar. Min hjärna funkar ju inte riktigt likadant som den gjorde innan jag blev sjuk förrförra hösten. Även om jag är frisk så är jag inte samma tuffing som förr, inte på långa vägar.
Men allting gick över förväntan. Jag känner ett nytt sorts lugn. När vi flög hem på natten var det helt stjärnklart och molnfritt, jag tittade ner på jorden medan vi passerade över det enorma Ryssland (fast det heter väl inte Ryssland längre). Små och stora ljuspunkter under oss vittnade om städer, byar, människor. Så många liv, så många historier. Och alla dessa människor, varenda en, är medelpunkten i sitt liv. Jag är ingenting i det stora sammanhanget, min betydelse i denna världen hänger bara ihop med mina närmaste. Det finns inget att prestera, inget att klara av, inget att uppnå, utom detta: att försöka vara lycklig och god, och sprida lycka och godhet så långt jag kan i min omgivning.
Det låter nästan som om jag borde konvertera till buddhism? 😉
I Paradiset.
Vet inte varför det blir dubbla poster ibland. Kan inte radera heller. Det finns tydligen gränser för vad man kan kräva av iPad och Blogpress från Thailand. 😉
Det är ett mirakel att jag sitter här och bloggar från en liten, liten ö som bara har elström via en dieseldriven generator från kl 18 – kl 06. Koh Bulone.
Här finns en liten fiskeby och några resorter med bungalows. Inga motorfordon, inga butiker, förutom små shoppar vid varje bungalowställe som säljer toapapper, solskydd, godis och batterier.
Vi kom hit efter att slutligen ha tröttnat på Koh Lipes tempo, det tog 90 minuter med speedboat.
Det är som ett helt annat Thailand. Den där drömmen om Thailand, utan stress och oljud. Hela vår sida av ön är som en trädgård, med höga träd som skuggar de små bambuhusen. Vi bor på Koh Bulone Resort, som drivs av en familj.
På andra sidan ön ligger fiskebyn och ännu enklare hyddor, med lite hippiekänsla.
Imorgon ska jag gå upp i soluppgången och fota.
– Posted using BlogPress from my iPad
Allt handlar inte om barn och barnbarn.
Det är konstigt det där med reslust. Så länge mina barn var små var jag en ganska orolig och ängslig person när det gällde resor. Jag trivdes bäst med att vara hemma, helst med alla barnen i närheten.
Men efter 50 har reslusten satt in på allvar. Just nu känns det som evigheter sen vi reste nånstans, Odd och jag. Hela vintern har gått åt till att ta hand om min kropp och själ och försöka hitta en ny livsstil och bli en friskare människa. Att resa har inte varit att tänka på. Det har räckt med en tur till Oslo eller Kalmar för att stress och blodtryck ska slå i taket.
Men nu längtar jag verkligen. Till Thailand. Eller Vietnam. Eller Malaysia. Eller Kina. Eller Italien. Eller nästan vart som helst där jag kan se saker som jag inte redan har sett, och möta människor som lever annorlunda än jag, och göra saker som jag inte kan göra hemma.
- Ett annat liv.
Farmor svarar på fråga nr 68.
Skönhet sitter i betraktarens öga. Dvs det är den som tittar som bestämmer vad som är vackert. Alla är vackra i någons ögon. Hur gammal eller tjock man än är.
De skönhetsideal som visas i TV, tidningar och skyltfönster gör att nästan alla känner sig fula. Men har du sett dig omkring en vanlig fredag på ICA Maxi eller Coop, och försökt hitta en enda människa som liknar …ja, säg modellerna i Halens postorderkatalog? Eller en lördag på IKEA och kollat efter någon som ser ut som tjejerna på Gina Tricots hemsida? Hittar du en på tusen så är du duktig!
Jag undrar ibland varför inget företag tar chansen och gör tvärt emot. Skaffar skyltdockor som verkligen ser ut som riktiga människor. Inte bara lite fegt halvmulliga. Till exempel små korta, knubbiga skyltdockor, med tjocka vader, eller hjulbenta, eller med bred rumpa och inga bröst, eller med små och tätt sittande ögon, eller ingen hals, eller dubbelhaka.
Svaret på Farmorsfrågan 68 är hur som helst att jag kände mig vacker senast igår, när min man såg på mig och kommenterade att jag var fin, jag hade varit hos frissan.
Dessförinnan kommer jag ihåg att jag kände mig vacker när jag var i Oslo, och Josefine sa till mig att jag hade ”piffat till mig”.
Nästa gång du har klätt upp dig, målat dig och är på väg till en fest – ställ dig framför spegeln innan du går och säg högt till dig själv:” Hej snygging!” Och NJUT av känslan.
