Hur beskriver du ditt liv om någon frågar dig?

Idag lyssnar jag på minnesgudstjänsten i radion för alla offren på Utøya, och får samma klump i halsen som den hemska dagen 22/7 när det hände. Samtidigt sitter jag framför datorn och bläddrar bland de glada bilderna jag tog igår på lilla A:s 8-årskalas. ”Ta vare på varandre” säger rösten i radion och mer finns inte att tillägga. Jag är så lycklig över min fina familj och tacksam över att alla är något sånär lyckliga och friska.

Höstens första brasa sprakar i kaminen och jag sitter med Ipaden i knät bland lammskinnen och funderar på frågan: Vilket nytt liv kan jag tänka mig?
Egentligen kan jag inte tänka mig något nytt liv alls, och det skrämmer mig lite. Förändring får inte vara en fiende, jag vill inte vara en trygghetsnarkoman.
Människor omkring mig startar om, av lust eller nödvändighet och jag ser att det fungerar alltid. Livet går vidare även om man blir bedragen, eller förlorar sitt jobb, eller måste sälja huset. Ofta leder krisen till något som är bättre, om än annorlunda.
Men om jag fick styra själv mot ett nytt liv, utan att vänta på en kris som tvingar mig?
Drömmen vore att bo på en båt halva året. En stor båt. Där skulle finnas plats för min älskling och mig, och några gästande barn och barnbarn ibland. Där skulle också finnas plats för målargrejor och fotoutrustning och datorer. Sen skulle vi segla omkring halva året på ett varmare ställe än här. Kanske ligga ett par månader i en liten turkisk hamn? Eller på Kanarieöarna? Jobbet skulle vi sköta på distans. I maj skulle vi nog komma tillbaka till Flatön och stanna till september.
Jag vet faktiskt någon som lever ett sådant båtliv. Hon heter Ann Ljungberg och är författarcoach. Innan hon och hennes man kastade loss från Sverige 2003 var hon it-konsult. Nu har hon författarskola bl a  på Kanarieöarna. Klicka på länken och läs hur hon gjorde, hennes resa är både inspirerande och tankeväckande.

Och utmanande. 😉

– Posted using BlogPress from my iPad

Vilket nytt liv kan du tänka dig?

Lantcafeet i Ör. Precis som det var förr i tiden. En pärla i Småland, någons livsprojekt.
– Posted using BlogPress from my iPhone

Klockan är strax 23.00 och jag har rest 70 mil idag. Fram och tillbaks till Glasriket. Men den jag reste för att möta hade åkt ännu längre, ända från Kinas östra kust.
Det känns som om min resa var väl värd besväret. Jag tror att han tycker detsamma.

Vad är jag nyfiken på? Mest av allt och alltid är jag nyfiken på andra människor. Varje gång jag är i stan (Göteborg) glor jag intensivt och ogenerat på folk. Mina barn tror att det beror på att jag bor på landet och inte ser så mycket människor i vanliga fall. Men det är inte hela sanningen. Jag är helt enkelt väldigt nyfiken på hur andra människor är. Hur de bor, hur det ser ut i deras hem, vilka relationer de har, vad de pratar om, vad de jobbar med.

Men jag är nyfiken på avstånd, vill helst bara iaktta och lyssna, utan att märkas.

På fester, sammanträden och andra tillfällen när man förväntas umgås och prata tröttnar jag fortast av alla och måste dra mig undan för att vila och vara själv.

Inte konstigt att jag älskar Facebook, Twitter och bloggvärlden där man bestämmer själv när och hur ofta man ”träffas”.

Det kanske finns en diagnos? 🙂

Hur som helst så har jag förlikat mig med att det är såhär jag är. Nyfiken på folk men inte så sällskaplig.

Den här glada familjen fångade jag med kameran på en restaurang i Paris, på kursen i Street photography med Marcus Johansson . Hur tror du att de hänger ihop? Visst är det väl farfar, pappa och sonson? Undrar vad de firar?

I torsdags kväll tog vi Tumlaren och körde rakaste kursen till Käringön där man såhär års faktiskt får plats i gästhamnen, om än på utsidan bryggan. Och vem träffade jag där, som ett spöke från mitt gamla liv, om inte fotografen Henrik Dahlman ! Titta på hans underbara bilder från bl a Käringön, det är nästan så man får lust att hänga in sin egen kamera i garderoben… Men nej, alla kan inte vara bäst, det räcker bra att ha roligt när man fotar!  Henrik är hamnvärd på Käringön och berättade att han planerar fotokurser för företag där ute. Gissa om jag tänker anmäla mig direkt!

Fredag natt låg vi i Mollösunds gästhamn, lördag natt i naturhamn på västsidan av en liten ö längst ut mot horisonten. Det var äventyrligt men underbart, så kan man bara förtöja om man litar på att vinden ska hålla sig svag och ostlig.

När jag var tillbaka på jobbet  i morse kändes det som om jag hade haft en hel veckas semester. Nu är det bara +17 C  i havet. Det gäller att ta vara på det sista av sommaren.

Här kommer ett gäng bilder från båtutflykten, jag måste ju komma ikapp i 365 Foton! Idag borde jag egentligen vara uppe i bild 227.

Vad är du nyfiken på?

Den praktiska plastservisen Taffel, design Sigvard Bernadotte, har följt med mig ända sedan 1950-talet. Den fanns alltid med ombord när vi åkte på badutflykt med mamma och pappa. Om det var lugnt och lite vind till Bredholmen, annars till Gåsö eller Flatholmen.
Fast vi måste ha haft annan servis också, för det finns bara 4 av varje sak. Vi var ju 7 med moster Mimmi. Tallrikarna är repade av knivar och gafflar som skurit otaliga portioner stekt ägg, bacon och potatis genom åren.
Och ibland nyfångad makrill.
Numera blir det ofta stekt lax, eller goda kryddkorvar. Och inte potatis utan kamutvete.