Ett hus är fött.
I en solig bergssluttning vid foten av Kvarnberget, med utsikt över Flatö slätt, reser sig nu ett nytt hus. På stigen framför huset har folk passerat i hundratals år. Barn på väg till skolan, kyrkfolk på väg till kapellet och bönder på väg till kvarnen. Här förbi går genvägen ner till Svarteskärs brygga och har så gjort i urminnes tider. Från och med nu klättrar det ett nytt hus i det branta och otillgängliga berget, likt ett svalbo skyddat för alla vindar utom den från söder och med fri himmel från soluppgång till solnedgång.
Det känns högtidligt, nästan som när ett nytt barn har fötts. Så många liv och historier som det här huset kommer att innehålla. Så många förväntningar som redan finns inbyggda i det där skelettet av doftande virke. Det kommer att finnas kvar när jag är borta. Jag hoppas att stora A med familj ska bli väldigt lyckliga där.
Jag vet att det finns många som flyttar från det ena huset till det andra, renoverar och säljer och börjar om. Det är inget för mig. Vi byggde vårt hus för över 30 år sedan med hjälp av lokala snickare och hemgjorda ritningar och det saknas fortfarande lister på vissa ställen i källaren. Det blir aldrig färdigt utan förändras ständigt.
Precis som en levande varelse.
