Gränspolisen. Girla Mare 15 september.

De är väldigt vänliga, men det känns ovant att ha så mycket kontakt med polisen som vi har haft i Rumänien. Vi klarerade in i Moldova Veche i fredags, och gränspolisen förklarade att nu kunde vi röra oss fritt i Rumänien utan att anmäla oss på varje ny plats. Alltså övernattade vi i Orsova utan poliskontakt. I söndags tog Ionel med oss till border police i Turnu Severin, och vi blev strängt tillfrågade varför vi inte gått till polispontonen först och till Yacht club Aurora efteråt. Det hjälpte inte alls att hänvisa till vad gränspolisen i Moldova Veche sagt. Men när vi visat våra pass och papper togs det i hand och logs vänligt.

Igår kväll när vi låg för ankar i vår lugna vik och nästan somnat, hördes motorljud och förpiken lystes upp av pulserande blåljus. Borderpolice igen! De la sig långsides, var mycket vänliga och bad om våra dokument. Vi förklarade att vi varit hos polisen i Turnu Severin dagen innan, och de suckade besvärat och ruskade sina huvuden. ”They never inform us, if they did we would not have disturbed you.” De bekymrade sig om vårt ankare och låg hela tiden långsides och körde mot strömmen, vi frågade om de ville komma ombord men det var inte nödvändigt. Vi langade över vår mapp med pass, betygsböcker och hela bunten med alla olika dokument, och en av poliserna skrev noggrannt av det som ansågs viktigast. ”Vill ni ha hundens pass också”, frågade jag, och då skrattade båda två hjärtligt. Helt oviktigt med andra ord.
För att kunna skriva av våra pass måste de tända i sin förarhytt, och där såg riktigt trivsamt ut med halvätna bakverk och personliga saker mitt i allt det officiella. De sa adjö och försvann i mörkret.

Vi sov lugnt hela natten, båten vaggade i strömmen, kättingen rasslade ibland. Innan vi lägger oss går vi igenom rutinerna om ifall att ankarvakten skulle larma. Pannlampor och flytvästar ligger framme, strålkastaren är beredd, båten startklar och datorn på sin plats.

I morse vaknade jag klockan sex av röster, och såg att polisbåten låg för ankar alldeles nära! Den försvann innan vi visade oss, jag fotade i smyg genom förpiksluckan.
Efter frukost körde vi iland med dingen, drog upp den på stranden och gick en lång promenad bland dynerna. Gissa vad som väntade när vi kom tillbaka? Två poliser. Någon måste ha ringt efter dem. Vem? Vi hade bara sett två herdar på avstånd.
De var också mycket vänliga, beklagade att de inte visste att sjöpolisen besökt oss, frågade vart vi skulle och när vi tänkte gå vidare. De ville se våra papper men ändrade sig när vi berättade om gårdagens kvällsvisit.
När vi lite senare körde ut i farleden stod polisbilen parkerad bakom några träd på stranden.