13 oktober

Från Svarteskär till Svarta Havet. Summering 13 oktober.

Först lite siffror från Odds loggbok. Sedan vi startade nuvarande etapp i Österrike i mitten av augusti har vi kört 1305 distans eller 2414 km.
Totalt, sedan vi gick från Svarteskär i maj 2014, har vi kört och seglat 3316 distans eller 6135 km. Samt passerat 379 slussar. Motorn har arbetat 714 timmar.
Skulle vi göra om det? Ja, utan minsta tvekan. Vi förstod det väl inte riktigt just då, men den där första majdagen för ett och ett halvt år sedan började vårt pensionärsliv. Ett liv med mera tid för varann, mindre ansvar för andra, mindre trygghet, sämre ekonomi. Och frihet, så länge vi är friska.

Om vi stannat hemma hade månaderna runnit iväg utan att lämna så stora spår. Med båten genom Europa har varje dag bjudit på utmaningar, upplevelser och nya intryck.
Även om jag längtar hem till barn och barnbarn nu, så kan jag inte tänka mig att gå tillbaka till livet före kanaläventyret.

En del har förändrats sen vi startade. Navigering och manövrering har blivit rutin.  Efter minst 1500 tilläggningar och lika många utläggningar är det helt utan fjärilar i magen jag styr in i en okänd hamn.

Nervös blev jag däremot när Navionicsappen slutade fungera i Ungern, samtidigt som det blev svårt att avgöra på landmärken var vi befann oss, Donau bredde ut sig och blev full av stora öar. Ibland kändes det mer som att irra utan sjökort över ett innanhav än att följa en flod. Det var inget fel på appen, efter Budapest upphör den bara helt fräckt att visa djupkurvor, bojar, broar, allt. Inte förrän i Svarta Havet kommer kartan tillbaka.

Då ingrep Turen och skickade oss i Rumänien Ionel Mihu med sitt proffsprogram för pråmskeppare. Systemutvecklaren Ionel som bjöd hem oss på lunch, körde oss till border police och frälste oss från våra navigationsbekymmer. Han kopplade en gps-antenn till min laptop, lånade gratis ut licensnyckeln och installerade programmet Periskal Navigation (www.periskal.com). Efter det var vi aldrig osäkra, och hade trots Donaus extremt låga vattenstånd inga problem med grundkänning eller felnavigering.

Lärdomar? Det finns inga ”farliga” länder i Europa. Däremot finns det olämpliga ställen att vara på, precis som i stora svenska städer. En gång i Constanta blev Odd hejdad av vad vi misstänker var en ficktjuv, men värre saker har hänt oss hemma. Vanligt folk är hjälpsamma och vänliga, otaliga gånger har jag hållit fram handen med växelpengar och låtit kassörskan eller grönsaksförsäljaren plocka rätt belopp.

Alla gillar Sverige, det bryter alltid fram ett leende när man svarar på frågan ”where are you from?” Varför? undrar man, efter att ha passerat hundratals krigsmonument och minnesmärken över katastrofer som vi sluppit. Det börjar i Holland, accelererar i Belgien och Frankrike, fortsätter genom Österrike, Slovakien, Ungern, Serbien, Bulgarien, Rumänien. Överallt påminns man om sorg, förluster och förstörelse. Det går inte att fullt förstå, fast jag är gift med en andra generationens invandrare vars mamma hann undan Förintelsen. Utanförkänslan skaver, insikten att man är född bortskämd, sorglös, historielös och oförmögen att smälta in bland människor som tvingats lära sig konsten att överleva.

I september utbröt flyktingkaos i Serbien, Ungern och även Bulgarien medan vi var där, alla hade en åsikt om tragedien och den stämde inte alltid med vår. Det kändes svårt och förvirrande innan vi förstod bakgrunden. Religionen spelar en så stor roll i vardagen här, spåren efter det ottomanska herraväldet som styrde runt Svarta Havet och på Balkan under femhundra år syns överallt, och folksjälen fruktar islam.

Även när det gäller romerna kom vi på kollisionskurs om vi gav oss in i diskussion. ”Gypsies” verkar vara mindre värda än vildhundarna i Rumänien. Rumänien som visar så otroligt olika ansikten beroende på var man är. Fruktansvärt fattigt på landsbygden, ruffigt och balkanfilmiskt i en turistfri stad som Cernavoda, uppsnyggat och europatillvänt i Ruse och Mangalia, åtminstone på sina ställen. I varje stad katedraler och ortodoxa kyrkor så vackra att ögonen tåras. Däremellan ruiner, ruiner. Jag som trodde att alla EU-länder var ungefär jämställda, bara lite olika. Att det fanns sådana avgrundsklyftor i levnadsstandard inom EU kunde jag inte föreställa mig. Att på många ställen inte ens ungdomar talar ett ord engelska.

Att färdas utför Donau var omvälvande, förkrossande, spännande och underbart. Ofta gick det alldeles för fort, men vi kunde å andra sidan inte kommit fram till Svarta Havet senare än vi gjorde. Om vi startat två veckor tidigare från Österrike hade vi hunnit göra fler utflykter och se mer. Samtidigt är hjärnan redan nu överlastad. När jag försöker se tillbaka och minnas blandar jag ihop både hamnar och länder. Nu behövs tid att smälta och bearbeta, titta på bilder (över 600) och sätta ihop fotoboken om den här delen av resan. Vilken tur att jag bloggat varje dag,  hur skulle jag annars komma ihåg.

Tack till dig som har varit med, här och på Facebook. Även om jag skriver för min egen skull, så är det en extra sporre att veta att du också läser.

image

image