På fredag är det tre veckor sedan vi kom hem från Samos. Det känns som tre månader. Äntligen skulle dagarna få struktur och innehåll, jag skulle kunna planera in skrivande, umgänge med familjen, träning och uckespelande. Jag som nu är pensionär, hur svårt kan det vara?

Det första som allvarligt skakade om tillförsikten var åsynen av trädgården. Hur kan gräs bli så högt på två månader? Hur kan ogräset åkervinda bilda häck och förvandla rosor, pioner, amerikanska blåbär och vinbärsbuskar till helt insnärjda törnrosaslott på samma korta tid?

Det andra som hände var midsommar. En midsommar med tretton underbara och efterlängtade familjemedlemmar men utan hammock och utemöbler, utan blomsterkransar och flaggspel, utan tak och regnskydd på altanen. Det räckte inte att komma hem tre dagar innan. Vi hann inte bli klara med sommarmyset.

Sen drog signeringarna igång.  Medan jag pratade med läsare och kunder om min bok, var jag precis sådan som jag ser ut på bilderna. Trevlig, social och glad. Men när jag kom hem…

Nej, jag fiskar inte efter medkänsla, det vore verkligen både bortskämt och helt hutlöst. Ändå –  jag känner det jag känner. System overload. Det enda jag drömmer om för närvarande är att låsa in mig, stänga av alla inkommande kanaler och få skriva ifred. Samtidigt som jag verkligen vill vara en närvarande mormor och farmor, baka sommarlovsbullar, träna och spela ucke och få någorlunda ordning i trädgården. Hur får man ihop det pusslet?

Nåja, jag hann i alla fall koka en dubbel sats flädersaft innan flädern blommade ut.