Halv åtta ikväll dansade Ellem för tolv sekundmeters vind in genom den trånga öppningen till den lilla kustbevakningshamnen Lapseki på asiatiska sidan av Dardanellerna. Fiskebåtar låg förtöjda i fyrdubbla led, vi kastade ankar mitt i hamnbassängen. Helt slut och mycket lättade att äntligen vara i hamn efter att ha genomlidit fem timmar när vinden inte gick under femton sekundmeter.

Vi kunde ha vänt vid tretiden och gått in i en hamn i marmarasjön, men det gjorde vi inte och sen var det försent. Vinden kom rätt emot oss och Ellem tog vågorna fint. Enligt prognosen skulle det blåsa upp till fem beaufort (10 m/sek) och vinden skulle hastigt avta efter klockan sex. Vi sa: det står vi ut med.

Sen ökade vinden till tolv, till femton, stundtals tjugo och lite till. Vågorna växte, korta, otäcka vågor som bröt och verkade komma från olika håll. Odd anmärkte att nu hade Ellem fått green water on deck, vilket är en medalj jag gärna varit utan. Vi höll i oss, hoppades att inget skulle gå sönder, oroade oss över dunsar och nya ljud i Ellems inre när hon brakade ner i vågdalarna, försökte låta bli att titta på vindmätaren (jag).

Jag var aldrig rädd, vill jag påpeka. Inte sjösjuk heller, fast jag inte tagit någon tablett. Det var inte någon fara för livet. Det värsta var faktiskt att klara av gå på toaletten utan att slå sig eller kissa bredvid.
Vi pratade igenom vad vi skulle göra om motorn stannade. Hissa kryssfocken och segla, anropa kustbevakningen och begära assistans.
Nu ligger vi här i varsin soffa, läser och skriver och lyssnar på Norah Jones. Ankarvakten är påslagen. Ute är det helt vindstilla. Det känns bra att veta hur tryggt Ellem beter sig i riktigt busväder. Motorn gick som en klocka. Ingenting gick sönder. Saker for inte omkring inne i båten. Ljuden vi hörde kom från ankarkättingen i fören och från vinkartonger i ett stuvutrymme.
Imorgon har vi fyra timmar till Canakkale, och sedan är vi i Medelhavet!

Efter 54 sjömil i motvind tvärs över Marmarasjön ligger vi i Saraylar på ön Marmara. Här finns ingenting att se enligt dem vi har rådfrågat innan. Heikell, guidebibeln, beskriver en ful, dammig och charmlös stad vid foten av ett söndertrasat marmorberg, varnar för en hamn helt utan service och dessutom utsatt för buller. Vid en industrikaj helt nära pågår utlastningen av marmor dygnet runt, veckans alla dagar. Vi valde ändå att gå hit. Den andra, populära hamnen, ligger för oskyddad för sydvästvinden som blåser nu.

Saraylar visar sig vara en pärla. Hamnen är djup och skyddad, vi får en plats långsides den vackra marmorkajen vid en restaurang. El finns inte men vatten får vi tanka från restaurangens utlagda slang. Dessutom snabbt och bra wifi ända ner i båten. Ingen hamnavgift men vi äter förstås middag där. Varsin stekt fisk som vi först får peka ut i kyldisken. Förutom oss består gästerna uteslutande av unga män som tittar på en viktig fotbollsmatch och blir vansinnga av glädje när rätt lag vinner. Helvetet bryter löst i form av knallskott, signalraketer och bengaliska eldar. En tutande, blinkande bilkaravan drar genom gatorna.

Idag badade vi för första gången. +21C. Ingen annan badar, turisterna har inte kommit än och lokalbefolkningen anser att det är för kallt. Vi har inte mött eller sett en enda nöjesbåt på hela dagen.

Nu är den nya toan på plats. Odd ägnade hela gårdagen åt installationen. Den gamla ställde vi på kajen för vidare befodran till containern. På kvällen blev han bjuden på whisky nere i en båt av gubbarna i välkomstkommitten. Han skyllde på mig för att komma därifrån någorlunda nykter. Efter ett tag kom två gubbar vinglandes ombord på Ellem med turkisk pizza och hämtsallad som vi skulle ha. Jag gav dem varsin svensk flaggmedalj från Göksäter i byte och de tog i hand rörda av tacksamhet. När de försvann tillbaka till sin båt hade den ene vår gamla båttoa under armen.

Bergen förvandlas till grus. Marmorblock ligger utströdda överallt, skulpturer var tjugonde meter. Den vita gästkajen är helt byggd i marmor. Vi ligger bakom det vita taket, mitt emot minareten.

Överallt marmor. Skulpturer, trappor, murar, kajer, vågbrytare… Måste googla på Saraylar.

Pappa L skriver ett meddelande till mig på Facebook: Hej morsan, vill du resa?
Och bifogar en länk till Solresors tävling där de söker resereportrar. Mitt absoluta drömjobb. När jag blir deltidspensionär om några år tänker jag börja resa på allvar, med kamera och Ipad i ryggsäcken.
För att få delta i tävlingen ska man dels länka till tävlingssidan, vilket jag härmed gör om än högst motvilligt. Jag vill ju inte ha konkurrens! 😉 Dels ska man välja ett drömresmål från deras lista på olika resor.

Drömmen är utan tvekan en rundresa med proffsig guidning, och det finns massor av resor som lockar. Vietnam är svårt frestande, men sen fastnar jag ändå för en tvåveckors rundresa i Turkiet. Där har jag aldrig varit. Jag har varit i Syrien och Libanon, Italien och Grekland, men aldrig i Turkiet. Porten till Orienten.

En vacker dag ska jag verkligen resa runt med min kamera i Turkiet, men tills vidare nöjer jag mig förstås med den vecka på Cypern, som är tävlingens vinst. Det blir bra övning att skriva resdagbok därifrån. Massor av underbara fotoobjekt finns det säkert också. Dessutom kan jag ta med lilla S och lilla A, det verkar superbarnbarnvänligt.

– Posted using BlogPress from my iPad