24 juli

Tillbaks på ruta ett. Marvatten 3.2.1

Det kom ett refuseringsbrev från ett av Sveriges största förlag. Där stod bl a: ”Ett välskrivet manus med fin lyhördhet för de små detaljerna. Ett vackert språk som till en början griper tag…/ / … karaktärerna är finmejslade och historien som sådan habil. /…/ ett gott försök som inte har det där lilla extra som krävs.” Nähä. Det där lilla extra. Och habil, vad betyder det? Efter att ha googlat blev jag lite gladare åtminstone vad beträffar det ordet. Jag har fått två liknande ”snälla” refuseringar, brev från stora förlag som tackar nej till publicering med lite olika motiveringar, men samtidigt berömmer manuset och öppnar dörren för att läsa en omarbetad version.

När jag för fyra månader sedan krävde och fick tillbaka mina rättigheter från Frank förlag var jag först snopen och kände mig lurad. Det som verkade vara ett toppenavtal med bra royalty och snabb produktion av inbunden bok, pocketbok och e-bok, visade sig vara en såpbubbla när förlaget ändrade namn och bytte inriktning.

Idag är jag glad att jag kom undan med blotta förskräckelsen från ett litet förlag i ekonomisk kris. När jag hade svalt besvikelsen tog jag fasta på den gnagande känslan att manuset kanske inte var riktigt färdigt ändå, att det egentligen var för tidigt för publicering. Två proffs anlitades för att lektörsläsa – Ann Ljungberg och Elisabet Norin. Efter deras synpunkter skrev jag om inledningen, stuvade om ordningen på kapitlen, strök karaktärer och vred om den dramaturgiska kniven ett varv till. Processen pågår fortfarande, det är inte bråttom. Konst tar tid.

I veckan kom det ett erbjudande om avtal från ett litet, som jag tror seriöst förlag. Det fanns bara en hake, jag förväntades bidra med femtio procent av kostnaderna. Tack, men nej tack. Jag lägger ner hundratals, kanske tusentals timmar på att skriva. Det är min insats. Om inget förlag vill ta risken att publicera och sälja boken är den helt enkelt inte tillräckligt bra. Ännu. Jag hukar mig och laddar om. Vänta lite, jag ska bara, som Alfons Åberg säger. Jag ska bara lägga till ”det där lilla extra.”

Jag har börjat skriva en sorts dagbok, inspirerad av kreativitetsgurun Julia Cameron som pratar om sin dagboksteknik här. Hennes bästsäljande böcker om kreativitet (Öka din kreativitet m fl) är näst intill olidliga att läsa; pladdriga, gudsnådeliga och väldigt amerikanska. Men där finns guldkorn. Morgonsidorna till exempel. Varje morgon sedan ett par veckor flödesskriver jag för hand tre sidor i en anteckningsbok. Jag skriver ner allt som dyker upp i huvudet, med reservation för att man faktiskt inte hinner med precis allt. Men tänker jag bajs så skriver jag bajs. Det blir som en mental dusch, en massa onödigt skräp rinner av en och allting går lättare resten av dagen. Mot slutet av den halvtimme det tar att skriva morgonsidorna kommer de ljusa ideerna och de radikala insikterna. Vissa dagar blir det två tröga, gnälliga, motvilliga, modstulna sidor innan det vänder, andra dagar skriver sig alla sidorna lätt och ledigt av sig själva.

Dessutom har jag börjat med en skrivdagbok (kanske inte så konstigt att bloggen blivit lidande sista tiden). Jag behöver få grepp om hur min skrivprocess ser ut, för att slippa uppfinna hjulet igen inför nästa bok. Och nästa. Varje kväll innan jag släcker lampan antecknar jag vad som har hänt med pågående manus. Om jag har redigerat, samlat fakta, kommit på en ny konflikt, fastnat i något problem, läst någon bok i researchsyfte, osv.

dagbok

Sommaren, den underbara sommaren 2014 då det aldrig regnar och den ena tropiska natten avlöser den andra. Jag har flyttat ut min madrass på altanen och sover under bar himmel (med ett soltak mellan mig och daggen). Barn och barnbarn har varit här och vi har haft precis sådana intensiva sommarlovsdagar på stranden som man aldrig glömmer. Plus en del upplevelser jag gärna hade sluppit med streptokocker och svampinfektioner och ett litet barn som grät hela nätterna med olidlig klåda i snippan. Men det skriver jag bara för mitt dåliga minnes skull.

sovplats

 

 

8 juli

Il pleut, mais ca ne fait rien. Charleville-Mezieres 8 juli.

Regnet öser ner men jag ler konstant sedan två timmar tillbaka. Då hände nämligen följande: Jag gick in i delikatessbutiken och bad på min bästa skolfranska att få sex skivor av samma goda serranoskinka som sist. Jag tackade den vänliga innehavaren för tipset han då gav mig om det fantastiska boulangeriet två kvarter bort, på Rue d´Eglise. Jag frågade om han möjligtvis hade ingefärsmarmelad? (Erkänner, slog upp ordet ingefära, gingembre, i förväg). När han frågade hur länge jag stannar i Charleville, berättade jag om båten som ligger i gästhamnen, om vårt resmål och vägen dit. (Ooh, la Mere Noir!) Jag sa att vi kommer tillbaka till båten i slutet av augusti och att jag ser fram emot att handla hos honom då också. Han lovade att tills dess ska han ha skaffat fram ingefärsmarmelad. När jag skulle gå höll han upp dörren åt mig och påpekade att jag talar utmärkt franska!!!

Fånigt flinande går jag hemåt, när ett ord ploppar upp ur det undermedvetna, som en svavelbubbla från botten av hamnbassängen. Ett ord som jag alltid förknippat med personer som till exempel min entusiastiske franskalärare, magister Heurlin, förmodligen salig i åminnelse, det är ju över fyrtiofem år sedan han gav mig en fyra i slutbetyget. (Merci beaucoup!) Nu är jag själv en sådan. En frankofil.

Idag lämnade Åse och Tom hamnen trots ösregn och körde vidare med S/Y Sothis. Nu får de nästan två månaders försprång innan vi kastar loss härifrån. Kanske går de mot Paris, kanske inte. Jag vet inte vad jag hoppas. Om de väljer den vägen vi tänker gå, Canal des Ardennes, försvinner ju lite av upptäckarglädjen eftersom jag givetvis inte kommer att kunna låta bli att läsa deras roliga blogg (finns i listan till höger). Å andra sidan kan det ju vara bra att bli förvarnad om eventuella problem. Hmm. Svårt.

Åse kollar om det finns plats under bron. Regnet den senaste tiden har höjt vattennivån märkbart.

image

 

7 juli

Om att ta sig själv på allvar. Franska funderingar 1.

”Han tar sig själv på alldeles för stort allvar.” Det är en lurig formulering. Falsk. För egentligen ligger det inte alls någon vänlig omtanke bakom orden, som man kunde tro. Egentligen är det samma gamla vanliga Jante. ”Vem tror han att han är egentligen?

Om man inte tar sig själv på allvar, vem ska då göra det? Om man menar allvar med att man vill lära sig spela till exempel ukulele, köper man inte då det bästa instrument man har råd med, och övar så mycket man har tid? Nej det gör man inte, inte obemärkt och okommenterat i alla fall. Det finns alltid någon som lägger märke till att man har skaffat sig onödigt dyr, onödigt stor, onödigt snygg eller onödigt onödig utrustning,  och som inte missar tillfället att högt kommentera hur duktig man måste vara eftersom man har allt det där.

Det gör mig så arg. Varje gång. Varifrån kommer människors drift att förminska varann? Ja, ja, jag vet, från den egna rädslan att inte duga. Om jag inte kan, då ska minsann inte hon göra sig märkvärdig och tro att hon kan.

Jag ska bli författare. Jag är författare. Jag har skrivit färdigt en skönlitterär roman och håller nu på med uppföljaren. Mina romaner kommer att ges ut av ett förlag och läsas av många människor. Jag tar mig själv och mina drömmar på allvar, hur ska de annars kunna förverkligas?

Tack, monsieur Champion för att du väckte dessa tankar i mitt huvud. Dag efter dag sitter du på kajen i gästhamnen. Den okrönte fiskekungen. Din utrustning har kostat tusentals euro. Mellan dina fötter, till hälften nedsänkt i vattnet, hänger en fiskhåv. Den är avsedd för de stora fiskarna.  Hittills har jag bara sett dig få upp små mörtliknande saker, som den du håller i handen på bilden. Dem krokar du av med varsam hand och släpper tillbaka till vattnet. Men när den stora fisken kommer, då är du beredd, då har du det som krävs.

Imorgon ska jag gå till bokhandeln vid torget och köpa den där dyra Parkerpennan som låg så skönt i handen och skrev nästan av sig själv.

image

6 juli

Söndag i Charleville-Mezieres

Jag kom hit i fredags för att koppla in larmet, passa på att lacka snickerier och nåta om några ställen i teakdäcket. Eftersom jag ändå ”måste” stanna här till onsdag. Sedan dess har det regnat varje dag, med korta uppehåll. Man hinner precis gå ut och handla lite croissanter och annat nödvändigt mellan skyfallen.

Det är perfekt. Jag skriver, läser, sover och äter.  Promenerar längs kanalen, antecknar idéer innan de flyger bort. Tar en café au lait vid torget och tittar på karusellen. Går in i huset där Rimbaud bodde och försöker begripa någonting av den suggestiva utställningen. Spelar lite ukulele när jag kommer tillbaka till båten. Vänder på dygnet som jag vill. Jag skulle utan tvekan sväva mot skyn som ett asocialt ufo om jag inte hade Odd som håller i snöret där hemma och drar mig tillbaka. Så här skulle jag kunna leva tills nästa bok var färdigskriven.

När jag kommer hem ska jag börja skriva en författardagbok för hand, för att försöka få bättre grepp om min skrivprocess. Just nu är jag helt uppfylld av två väldigt olika böcker. Dels ”The Thesaurus of positive character traits”, dels Berta Wilhelmssons självbiografi ”Mitt liv i miniatyr”.

Plötsligt skriver hon om när CW porträtterar Kirunas grundare Hjalmar Lundbohm, mannen som Åsa Larsson skrivit in i sin roman ”Till offer åt Molok”, och som var anledningen att jag vågade fråga henne till råds på Bokmässan förrförra året om mitt då nyfödda, sköra skrivprojekt. Ett tecken? Det händer saker när man vågar öppna ett ovidkommande fönster och lyssna in sin intuition. Jag ska skriva mer om det en annan dag. image image image Igår fick jag grannar, Tom och Åse och Sothis från Strömstad. Sothisbloggen ligger som länk här till höger, bland bloggar jag följer. Tom och Åse turas om att skriva inläggen och det ger ett spännande perspektiv . :-) image     image

5 juli

Nya grannar i Charleville- Mezieres.

Om jag ändå hade haft med mig Sigge… tänkte jag många gånger inatt mellan klockan två och fyra, när det viskade, klirrade, bullrade och gungade från bryggan. Tre hemlösa sökte av någon anledning skydd i hamnen med sin … eh… båt? Men nu har de puttrat iväg igen, på okända äventyr. Och istället har Sothis med svensknorska paret Åse och Tom och liten gast lagt till mitt emot och bjudit på Riesling i sittbrunnen. Dessutom har jag lyckats koppla in larmet. Så jag är nöjd med dagen fast den började otrevligt och det har regnat i stort sett hela tiden.

image

2 juli

Dagens bild.

Vilken lyx det är att äga en kajak. Bara kunna ge sig ut en sväng på vattnet när helst man vill. Det tar mig tio minuter att sjösätta och vara iväg. I sommar kommer jag att bli stark i armarna.  Och så många hemliga, inspirerande ställen man kommer nära.

vrak

30 juni

Fortfarande på väg.

Jo, jag har packat upp, vilket är olikt mig. Resväskan med innehåll brukar stå orörd mitt på golvet flera veckor efter att jag kommit hem. Jag har till och med planterat ny sallad i pallkragarna och så smått börjat ta mig an trädgården, om än lite motvilligt. Vänner och grannar frågar vänligt hur vi har haft det, och jag kan inte svara. (Jo, jag rabblar förstås att det-har-varit-underbart.)

Men vadå hur vi har haft det? Mentalt är jag kvar i båten. Jag saknar den överblickbara, okomplicerade tillvaron ombord. Saknar att vara på väg. Saknar varje dags överraskningar. Saknar de enkla besluten. Saknar utomhuslivet.

Det bästa med vår resa är att den fortfarande pågår”, sa Odd idag. ”Den har inte tagit slut och den ska inte börja i höst, den pågår nu.” Då kändes det plötsligt bättre. För han har ju rätt. Kartan över Europas vattenvägar ligger framme på köksbordet hela tiden, och det går inte en dag utan att vi pratar om den fortsatta resan, diskuterar vägval  (Donau eller raka vägen till Marseille?) och läser kanalböcker och kanalbloggar. Nyss klickade jag hem kanalkartor som vi saknat från Fluviacarte och imorgon, på väg till barnbarnsfödelsedag, ska vi handla en speciell båtgrill på Hjertmans i Stenungsund för att kunna laga lite mer varierade middagar ombord. Den ska jag ha med mig i bagaget när jag flyger ner till båten på fredag.

Eftersom vi blev tvungna att åka hem hals över huvud på grund av tågstrejken var det vissa saker som inte hanns med. Till exempel att installera larmet. Det står jag inte ut med, när vi nu har ett larm, så det var ett enkelt beslut att boka en flygresa med Ryan Air för att fixa den saken. Katastroftänkandet vann ännu en lätt seger.

Jag är inte otacksam, bara rastlös. Varje dag tackar jag ängsligt ödet för min fina familj och all tur jag har haft i livet med hälsa och jobb och relationer. Kanske har jag helt enkelt inte landat i vardagen riktigt än. Vi har aldrig varit bortresta så länge, sju veckor.

Ikväll sjösatte jag våra kajaker. Dem har vi knappt använt alls, på flera år, de har hängt i taket i traktorgaraget och sett lessna ut. Det var ren terapi att paddla ut från bryggan, runda udden och vara på vattnet igen. Jag hade nästan glömt hur underbart det är att glida fram i en kajak.

Jo, jag skriver också. Uppföljaren till Marvatten får allt tydligare konturer. I sommar ska jag skriva 500 ord om dagen, med en vilodag i veckan.

kajak

Honungsrosen i körsbärsträdet gör sitt bästa för att muntra upp. Tack vare bästa trädgårdshjälpen Ulrika på Trädgårdsmakeriet AB i Stenungsund kom jag hem till en rensad och ansad trädgård och inte till en djungel.

ros

22 juni

Midsommar hemma.

Det är underbart att vara hemma igen och fira midsommar med barn och barnbarn, men himmel vad trött man blir. Och så sent det blir innan man får tid att sätta sig vid datorn och blogga. Nu sover alla utom jag. Och allt jag orkar berätta får sägas i bilder.

midsommar12

midsommar4

midsommar3

midsommar11

midsommar10

midsommar6

midsommar8

midsommar1

midsommar5

 

 

17 juni

Tåg som inte går och tåg som nästan flyger. 16 juni.

Dagen mjukstartade på Carrefour, Frankrikes ICA. Varför kan vi inte bete oss likadant i Sverige? Hälsa vänligt på kassapersonalen och varann. En liten tant vände sig om mot oss andra i kön när hon greppat sin kasse, vinkade leende och ropade: ”Bonne journee, tous le monde!” Jag begriper inte att det är samma människor som röstat fram le Pen?
När jag skulle hämta våra tågbiljetter för hemresan imorgon var tågen inställda på grund av strejk. Alla verkade ta detta faktum med ro, det vimlade av uniformsklädd personal som gick omkring och frågade om man behövde hjälp. Som utlänning blev jag genast tilldelad en engelsktalande chefsperson som drömde om att resa till Sverige visade det sig. Hon ägnade sig helhjärtat åt mina reseproblem, ordnade raskt nya tågbiljetter med det sista tåget som avgick idag, och bokade dessutom hotellrum i Paris på gångavstånd till Gare du Nord och snabbtåget till flygplatsen.
Istället för en lugn sista kväll i båten blev det rafspackning och hetsig takeoff. Stänga kranar, tömma kylskåp, packa ner cyklar och utombordare, täcka för fönster, starta larm osv osv. På tre timmar.
Snabbtåg till Paris. X2000 kan slänga sig i väggen. Över 300 km/tim utan sånt trams som lutande vagnar i kurvorna. Hastigheten visades hela tiden på en skärm i taket. I nerförsbackar gick det så fort att man ville hålla sig i stolen. Då tyckte tågföretaget att man skulle gå till baren och ta ett glas vin.
Sist ikväll tog vi metron till Place de la Bastille och tittade på gästhamnen l’Arsenal som ligger där. I höst kommer vi!

image

image

Tågen står still men vi bjuder på kaffe och kaka.

image
- Posted using BlogPress from my iPad

17 juni

Nedräkning för hemresa. Charleville – Mezieres 15 juni.

Solen och värmen har redan påverkat teakdäck och snickerier. De sista dagarna ägnas småreparationer (Odd) och lackning (jag). Runt omkring oss pågår söndagsutflykter, badande i floden och metande. Vi båtfixar till ett trivsamt bakgrundsbrus av barnskratt, hundskall och vattenplask.
Medan lacken torkade gjorde vi en lång cykelutflykt till Mezieres berömda basilika Notre Dame d’Esperance. Utanpå ser den ut som alla andra gotiska tempel, en åldrad skönhet med söndervittrade ornament och decimetertjocka lager av duvskit. Men inuti!
Tusen kvadratmeter blyinfattade glasmosaikfönster, skapade av konstnären van René Durrbach, en vän till Picasso. Varje fönster beskriver en händelse i Nya Testamentet, för en gångs skull fanns det väldigt bra information på engelska om hur konstverken skulle tolkas, vad symbolerna och färgvalet representerade. Det måste ha varit över tjugo stora fönster.
På hemvägen åt vi världens godaste lammlägg på Place Ducale och såg två nyförälskade pensionärer åka karusell.
Imorgon är det packning och avslut som gäller, tidigt måndag morgon går tåget till Paris och flyget hem.
Nu längtar jag efter barn och barnbarn. Men jag kommer att sakna båtlivet och mitt kluckande sovrum.

image

 

image
- Posted using BlogPress from my iPad

1 2 3 172