17 januari

”Hjärtat har inte tid att gråta”. Botemedel mot gnäll.

Trött på mörkret och kylan? Längtar du till solresan i sommar? Kanske till Grekland? Min vän Janita, barnsjuksköterska i flyktinglägret på Samos, berättade igår om en vanlig dag på jobbet. Sedan ett par veckor blåser och regnar det, nu har det stormat ett par dagar. Det är kallt, bara några få plusgrader på nätterna. Igår tog det emot när hon skulle köra iväg till sitt pass på barnmottagningen i lägret. Näsan var täppt, hon hostade och tyckte synd om sig själv.
Utanför containermottagningen stod föräldrar och barn på kö. Inne var det iskallt eftersom någon stängt av värmen under natten. Fingrarna var stela och pennan fungerade inte. Hon kände sig sjuk och eländig.
De första i kön var en mamma med tre barn. Två av dem barfota. De bor i tält och kan bara drömma om el och vatten. Barnen hostade, näsorna rann och de hade feber. Janita:
Jag vet att jag hinner med att undersöka femton barn under mitt pass, och att jag har mediciner att ge dem. Jag har också lite skor och varma kläder att dela ut, som snälla människor har skickat.”
Snälla människor, det är bland andra ni, mina vänner på facebook. Ni vet vilka ni är! <3 Innan jul kunde min dotter och jag tack vare er skicka två stora kartonger fulla med barnskor och strumpor till Samos. Det är sånt som räknas. Dåligt samvete hjälper ingen. Eller som Janita sa:  ”Hjärtat har inte tid att gråta, då hinner jag inte med alla som står i kön utanför. Det gör jag inte ändå, dom som står sist måste jag avvisa och skicka tillbaka till sina tält, tiden är ute!
Janita beskriver hur hon kör hem, vrider upp elementen, kokar te och långsamt blir varm igen medan tårarna rinner över dagens ledsamheter. Samvetet, som hon inte har tid att lyssna på medan hon försöker hjälpa så många som möjligt,  sliter och gör ont. Fast hon bor trångt och primitivt, tänker hon att hon ändå har det hundra gånger bättre än barnfamiljerna i sina små och dåliga tält.
Om några veckor är jag där. Jag reser ner till båten på Samos i mars, för att skriva på mitt manus och njuta alldeles själv av att möta våren. Då är den värsta årstiden passerad för flyktingarna. Det är åtminstone lite varmare på dagarna. För mig är det en ren lyxresa. Men jag reser lätt, med bara handbagage, för att kunna ta med mig full bagagevikt av sånt som Janita behöver. Allting som finns på barnmottagningen är skänkt av snälla människor. Minsta plåster, näsdroppsflaska eller alvedonsupp. Vill du också hjälpa till, så håll utkik på min facebook, jag kommer att göra ett upprop när min resa närmar sig och Janita vet mer i detalj vad som behövs. Du kan också söka upp gruppen Flyktinghjälp på Samos på Facebook.
En droppe i havet? Kanske, men stor skillnad för frysande små nakenfötter.
IMG_5328
IMG_5324
IMG_5335
14 januari

Svårt biten. Varning för Sara Bäckmo.

Sån träningsvärk i axlar, armar och händer som jag vaknat med de senaste dagarna, har jag inte känt en enda gång efter styrketräningen på gymmet. Det är Saras fel. Sara Bäckmo, hon med Skillnadens trädgård. Det började med att jag tyckte att kökskompostering – bokashi –  lät spännande, och googlade för att lära mig mer. Jag hamnade på Saras hemsida, därefter på hennes Youtubekanal och sen var jag fast. Beroende. Det inledningsvis  anspråkslösa bokashiprojektet har nu utvecklats till att jag gör om mitt försummade växthus till ett hus för åretruntodling i pallkragar. Det har blivit mer än femtontusen steg per dag i helgen. Med fylld skottkärra!

Mitt fina växthus har stått tomt, eller rättare sagt fullt med skräp, i fem eller sex år. Nej, ännu längre. Ett ständigt dåligt samvete rakt i blickfånget genom fönstret där jag sitter och skriver. Det är stort och vackert med nostalgiskt golv lagt av Långesigs gamla skorsten, det har el och vatten med frostvakt indraget. Vattnet fryser alltså inte på vintern. Under några år, när det var nytt, odlade jag tomater, gurkor, paprikor och allt möjligt annat i ofantliga mängder, men en vacker dag orkade jag helt enkelt inte med det längre. Den där väggen dök plötsligt upp, fast det insåg jag inte förrän långt efteråt.

I ett par år har jag tänkt inreda detta förargelsens hus till mysplats för läsning, skrivarbete och avkoppling. Men det har inte blivit av. Nu först förstår jag varför jag har skjutit upp, och skjutit upp, det inredningsprojektet. Min inre, klokare, delpersonlighet har vetat hela tiden att jag inte behöver fler mysiga platser där jag kan sitta still och göra ingenting.

Att börja odla igen har känts uteslutet, otänkbart, nästan som en hemlig, skamlig önskan. Fastän jag är pensionär och borde ha all tid i världen. Det är ju det där med seglingen. Inte kan man odla sin trädgård om man är borta från den flera veckor i sträck när det växer som bäst? Inte kan man vara författare och skriva böcker samtidigt som man har tomatplantor i tankarna? Man måste välja, offra något, man kan inte få allt. Eller?

När jag hittade Sara Bäckmo och Skillnadens trädgård på nätet kändes det som om jag äntligen fick syndernas förlåtelse och var välkommen tillbaka in i paradiset. Hon struntar i regler och gamla sanningar som inte passar hennes livsstil, testar egna idéer, odlar mitt i vintern, sår spenat på snön, uppfinner genvägar. Det tog mig kanske en timme framför datorn att inse hur starkt jag saknat odlandet och påtandet, och hur dumt och onödigt det är att begränsa sig av att man är bortrest sex veckor på våren, eller för den delen av att man håller på att skriva en roman. Nu är jag en av hennes lärjungar, betalar månadsavgift för att inte missa något enda av hennes visdomsord eller videofilmer. Hon har startat en podd också, den ska jag lyssna på ikväll innan jag somnar. 😉

Varning alltså, om du inte redan är fast hos Sara Bäckmo och Skillnadens trädgård! Under de senaste två dagarna har jag varit inne och beställt fröer på Runåbergs fyra gånger, samt lagt beslag på alla tomma godislådor som fanns hos Hemköp i Ellös…

Här har jag precis börjat. Burit bort en massa skrot till containern, röjt undan ett hörn och provat in en pallkrage. Hur många kan jag få plats med?

IMG_5689 (1)

IMG_5690

Svarteskär – rena guldgruvan för en kompostodlare.

IMG_5695

Tång är tungt. Det har funnits stunder när jag ångrat att jag staplade tre pallkragar på höjden. Gånger fyra. Å andra sidan, man kan aldrig gå ner till Svarteskär för många gånger.

IMG_5696

Det har sina fördelar med en musselman i familjen. Ett lass musselskal ”bra att ha” har legat bakom fårhuset över ett år, i väntan på lämplig användning. Nu har jag lagt in beställning på ett till. 

De fyra pallkragarna på utsidan står på tur för renovering, men det får vänta tills tjälen gått ur jorden. Där ska jag odla purjolök, kål, rotselleri, morötter, haverrot, palsternackor, sallad med mera, med mera. 

IMG_5708

Världens vackraste komposthög? Under många år har vi dumpat fårhusets vårtömning här,  blandat med hösilage som möglat och bortstädade eklöv. Nu i januari kryllar det av mask bara en decimeter ner i högen.

IMG_5719

Efter genomvattning toppar jag en av pallkragarna med fårull. Varför, oh varför sparade vi bara en säck från sista klippningen? Jag blir helt förtvivlad när jag tänker på alla säckar med ull som vi kört till Månsemyr. Tänk om vi sparat åtminstone tre till!

På bilden under syns några olika lager i lådorna. Jag har bottnat med ett tjockt lager tång, sedan fårhusgolv, (hårt packat, torrt hösilage fullt med fårbajs) därefter lövkompost, mera fårhusgolv, musselskal och sist kompostjord.

Här inne ska jag odla tidig spenat och sallad och sen tomater, squash, äggplanta, paprika mm

IMG_5715

31 december

Sikta mot stjärnorna 2019!

2018 blev året när jag vände skutan, satte ner foten, ja ni vet allt det där. Kort sagt, bestämde mig. Det har betytt en ny kropp, en ny livsstil.  Ett helt år gav jag viktresan, ett helt år har jag helt egoistiskt och hänsynslöst fokuserat på MIG och min hälsa. Det har inneburit nya vanor både vad beträffar kost och motion. Inte bara för mig, förstås, men Odd har inte klagat. Förutom att vi äter godare och bättre än någonsin, har han fått en helrenoverad fru. Allt som begränsade mig och gjorde mig sjuk och otrevlig, är borta idag, tillsammans med tjugo kilo överflödigt, skadligt kroppsfett. Det har kostat tid och mentalt fokus, det har inte blivit speciellt mycket författande under det här året. Men det har varit värt insatsen.

Nästa år ska jag satsa på skrivandet. Berättelsen finns där i form av drygt fyrahundra sidor text, men i manuset gömmer sig en kärna som jag inte har hittat än. Förmodligen för att jag inte lyssnat tillräckligt koncentrerat. Jag längtar efter att äntligen kunna ta mig tid till det.

Att skriva klart boken är inte det jag menar med att sikta mot stjärnorna. Det är istället utmaningen jag antagit från en av mina nya bekanta på Matdagboken.se Signaturen Tita är 74 år och löpare, och sprang sin första Tjejmil som 69-åring. Det tänker jag också göra. Anmälningsavgiften är betald, den 31 augusti startar jag i Stockholm. Nån mer som är sugen att hänga på?

  • Nyårsmenyn här hemma ser ut såhär i år: 
  • Rökt rådjursbog med rotfruktsgratäng
  • Grönkålssallad med tahinidressing (svt.se/recept)
  • Kokta rödbetor med riven chevre och honungsdressing
  • Hårdost (Gruyere) med förföriska russin
  • LCHF-paj med citrongrädde och björnbär, (alternativt Romtopf med rysk yoghurt för den som klarar av den mixen av socker och alkohol mitt i natten – inte jag!)

Året på gymmet avslutades idag med ett timslångt spinningpass. Tolv seniorer kör tills svetten rinner lika ymnigt som cidern vi bjuds på efteråt.

IMG_5611

11 november

10 november. Tack för i år Grekland!

Klockan är 14.00. Om en liten stund lyfter planet från Samos mot Athen. Därifrån flyger jag vidare till Amsterdam och 22.20 möter Odd på Landvetter. Det är snabbt. Jag önskar att det gick att ta tåget istället, på ett realistiskt sätt. Om det inte tog mer än två dygn skulle jag hellre åka tåg och få lite bättre miljösamvete.

Allting går förresten mycket fortare än förr. Två och en halv månad har bara susat förbi. De senaste veckorna, när jag varit ensam i båten, har jag knappt hunnit vakna innan det varit dags att sätta på dieselvärmaren och tända lampor mot kvällsmörkret. Det börjar skymma vid halv sex och är kolsvart halv sju. Men det är fortfarande +21C i vattnet. Jag simmade i morse, för sista gången i år, i sammetslent vatten.

Två och en halv månad. Vad har hänt? Vi tog oss från Poros på Peloponnesos via Cykladerna tillbaka till Samos, för att möta upp Joar och Jossan. Det var mycket besvärligare än vi trott, och tog många fler dagar än vi räknat med, tack vare blåsten som aldrig ville vara lagom. Det blev många och långa motortimmar för att passa på de korta väderfönster som öppnade sig. Några underbara seglingar blev det ändå, till exempel nattseglingen från Mykonos till Ikaria, etappen från Ikaria till Marathocambos och så den allra sista seglingen från Arki till Pythagorion. Då när välkomstkommitten av delfiner mötte oss i höjd med Agathonisi, som de nästan alltid gör. När jag tänker efter, så är våra bästa seglingsminnen från de gånger vi är på väg tillbaka till Samos.

Vi fick för första gången besök hemifrån.  Joar och Jossan tog en restresa till Pythagorion och vi hann gudskelov tillbaka dit i tid. Hade vi inte passat på det kortkorta väderfönstret på Ikaria hade vi blivit inblåsta där ännu längre, och missat dem!  Nu har vi äntligen lärt oss läxan –  aldrig stämma träff med nära och kära som tar en charterresa till någon ö, om vi inte redan befinner oss helt nära.  Det blåste för mycket för någon seglingsutflykt till Arki, som vi hade sett fram emot, men vi fick till åtminstone en fin ankring med bad runt båten. Det var den vädermässigt sämsta veckan på hela sommaren, kallt och blåsigt. Men Pythagorion är fint oavsett väder, med shopping och mysiga tavernor, så de var nöjda även om Odd och jag hade haft planer för helt andra upplevelser. De fick å andra sidan se ett grekiskt sjukhus från insidan, och man kan väl säga att det på sitt sätt ändå blev en oförglömlig semester. 😉

Jag höll igång träningen och började jogga! En verklig mental seger. Att promenera varje dag är inte svårt att få till, men därifrån till att att dra på sig träningskläder och jaga upp pulsen är ett stort steg. Maten däremot har gått som på räls. De nya kostvanorna med lchf och 16/8 sitter säkert även i Grekland, det kräver inte särskilt mycket engagemang att äta rätt längre. Att laga mat i båten är en ren fröjd, så fina råvaror som det finns. Det enda jag saknar är fröknäcke och creme fraiche. Men något ska man ju ha att längta efter, förutom barn och barnbarn förstås.

Jag provade på att vara ensam i båten för att få skrivro. Odd reste hem i förväg för att ta tag i sina projekt. (Musslor, vad annars?) Det tog mig en vecka att få till egna rutiner, och det var inte alltid underbart. Tiden gick konstigt nog ännu fortare än när vi var bägge två ombord, plötsligt kunde dagarna vara förbrukade utan att jag hade gjort något alls värt att komma ihåg. Tankarna flög omkring åt alla håll som en måsflock och det fanns inte lust till någonting. Andra dagar var fulla av energi, skrivande och aktivitet. Det behövs nog mer än tre veckor för att komma underfund med varför det blir som det blir. Ensamt och passivt vissa dagar, full rulle andra.  Vi har ju trots allt gjort det mesta ihop i 42 år, jag är inte van vid bara mig. Bröllopsdagen 6 november firades, för första gången tror jag, på varsitt håll.

Vi skildes från nyvunna seglarvänner i Galatas på Peloponnesos.  Nya relationer uppstår hela tiden när man seglar. Jag tror det beror på att tiden man har på sig är så kort. Man tar kontakt utan att vara blyg så fort man ser en svensk flagga. Samtalen kommer snabbt in på väsentligheter, man märker nästan genast om det är en person man klickar med eller någon som inte berör (eller verkar vara en riktig idiot). Att skiljas från nya vänner som man just börjat gilla på allvar är inte roligt. Även om man lovar varann att hålla kontakten, så vet alla innerst inne hur det oftast blir med den saken.

Andra seglarvänner umgicks vi med intensivt. Rolf och Lena i Blue Pearl känns som om de alltid har funnits där, fast vi inte kände varann för tre år sedan. Till våren hoppas jag att vi träffas i Turkiet. Där hoppas jag också att vi återser Sarah och Brian och labradoren Pepper på Tutela som tillbringar hela vintern i vattnet i Samos Marina. Sarah är bästa promenadkompisen, hon är helt outröttlig och så snabb. Hon promenerar i åtta km/tim vilket är ungefär min joggingtakt, a perfect match!

Att klara av tre veckor själv i båten gav självkänslan en kick. Jag kan! Jag deppar inte ihop och får inte panikångest av att vara ensam. Jag vaknar och somnar som vanligt, skriver och motionerar och äter och lyssnar på svenska nyheter och väldigt mycket på mina musiklistor. Handlar och diskar och går med soporna och så var den dan slut.  I slutet av februari, början av mars, gör jag gärna om det några veckor. Sarah har lovat rapportera om hur våren och mandelblommen fortskrider.

Vinterkapell på.

IMG_5127

Höstmys ombord. Syrrans hemstickade sockar och ett glas vitt, bra musik och ljus och värme. Vad behöver man mer? Sin man kanske? Så här firade vi vår 42-a bröllopsdag, med att skicka mysbilder till varann. 🙂

IMG_5136

Några vilda cyklamen får följa med hem i ryggsäcken. Växer som våra vitsippor i grusslänterna så här års.

IMG_4983

Några av mina egenhändigt pallade och inlagda oliver får också plats i ryggsäcken. Jag häller av lagen först och håller tummarna för att det går igenom säkerhetskontrollen. (PS Det gick bra!) Annars har jag stuvat undan sex burkar till under durken.

IMG_4826

Såhär ser jag ut numera. Någon före-bild tänker jag inte lägga ut. Jag dög bra även som tjock, men mår så otroligt mycket bättre som smal.

A8552B97-A32F-4D93-A1BE-9092F71CD9A8

Sista joggingturen hittade jag den här antika krukskärvan utplacerad på stenmuren. Den fick följa med till båten som en amulett. 

40D175C2-F844-405D-8E0A-DAE1CF47B94D

Morgonfiske pågår. Båten drar sig fram utmed linan in mot stranden. 

1AC0D565-8FA2-4603-80C1-EE2D52AA3404

Pythagorion uppifrån I.

E7695DA8-5C4F-484E-8EAB-2CA8D472F562

Pythagorion uppifrån II. Marinan uppe till höger i bild. Tack för i år!

IMG_5155

29 oktober

29 oktober. Vintertid ombord.

Nu är jag ”den ensamma svenska kvinnan” i segelbåten vid ponton D.  Det går inte av sig själv att komma in i nya rutiner för sömn, skrivande och hushållssysslor, men det funkar bättre för varje dag. Det är inte klokt hur fort tiden går. Jag är långt ifrån ensam i marinan, det bor fortfarande folk i flera båtar. Vädret har varit strålande i två dagar nu, stilla och varmt. Jag har precis ätit middag i sittbrunnen, (köttfärsgratäng med champinjoner, broccoli och aubergine) klockan är 20.00 och det är +15C. Hundar skäller runt omkring, små fiskebåtar med tända lanternor kommer in eller går ut i mörkret.

Mobilen väcker mig klockan sex, morgonen är min bästa skrivtid. Efter några timmar är det promenad som gäller, kortare eller längre. Tyvärr oftast kortare nu sedan jag blev själv och alla turister har rest hem. Det är väldigt tomt och ödsligt i mina promenadberg, jag vågar helt enkelt inte ge mig ut så långt på vindlande stigar ensam. Förmodligen är det bara dumma katastroftankar, en butiksägare skrämde upp mig med sitt prat om rånare som kommit ”över bergen”. Underförstått flyktingar, förstås. Det retar mig ofantligt att jag är en sån hare. Om jag ändå hade haft en hund som promenadsällskap.

Vännerna från Tjörn har lyft upp sin båt på land idag. Det blir ensamt på riktigt när de flyger hem på onsdag. Hittills har vi träffats någon gång varje dag. Igår gick vi till byn tillsammans för att uppleva den grekiska nationaldagen med dans, barnparad och blåsorkester. Det var en speciell och högtidlig feststämning med bara finklädda grekiska familjer på gatorna, de få turister som är kvar märktes inte. När barnen dansat klart åt vi först en kanongod lunch på taverna Ambrosia på stadskajen, och stannade sedan på väg tillbaka till marinan för en glass och en cappuccino. Lyxliv i kubik.

image

Grekland har två nationaldagar. Nationaldagen på hösten kallas också ”Ochidagen”. Ochi är det grekiska ordet för Nej.  Dagen firas till minne av den grekiske premiärministern Ioannis Metaxas berömda nejsvar, när Mussolini den 28 oktober 1940 krävde att Grekland skulle kapitulera.

image

Ett glas vitt i väntan på lunchen.

image

(Jag vet inte om länken nedan fungerar, det är en video från barnens dansuppvisning.)

24 oktober

24 oktober. Höst på Samos.

Nu är det bara +22C i min del av Medelhavet, varmare i vattnet än i luften. Jag måste passa på att ta en simtur idag. Imorgon sjunker dagstemperaturen till 15C och det ska blåsa från norr upp mot 20 m/sek. Det kommer säkert att påverka vattentemperaturen. Skönt att ligga tryggt förtöjd, med dubbla mooringlinor.

Det händer inte mycket här. Jag skriver, motionerar och lagar mat. Sista charterflyget gick tillbaka till Tyskland igår, det är bara ett fåtal tavernor öppna i hamnen, och inte många butiker längs huvudgatan. Bageriet, slaktaren, fiskaffären och några livsmedelsaffärer är förstås öppna året runt. Och apoteket, där jag väger mig varje måndag. Klädaffärerna rear.

I marinan kör Gabriel sin kran hela dagarna, kajplanen fylls upp av båtar som ska vinterförvaras på land. Pontonerna i hamnbassängen börjar se ut som om de tappat tänder, det är luckor överallt. Ellem ska ligga kvar i sjön hela vintern för första gången.  Min skrivarstuga i Grekland. Det finns fyra övervintrare här, som bor i sina båtar hela vintern, så lite sällskap har jag om jag vill.

Igår bokade jag flygbiljett hem. Så himla behändigt med världens bästa lilla blue tooth skrivare, Canon ip100. Ligger i båten sedan fyra år och sviker aldrig. Biljetten kostade tretusen (kanske kan vara kul att minnas om några år?) resan tar nio timmar och går via Aten och Amsterdam till Göteborg.

EA50E767-061D-4246-84FB-9CF8FB6EA40A

Solen väntar längre och längre bakom Turkiet på morgnarna. Jag vaknar av fiskebåten som går ut vid sex. Då är det fortfarande kolsvart.

FB8F59C1-D6D4-449F-9A19-6C1EE0A5C49F

21 oktober

Hjältar på plats på Samos.

Ikväll sprang jag på den här kvartetten under joggingrundan (bara fem km och inte särskilt fort). Jag hörde svenska talas, och kunde förstås inte hålla mig från att tjöta lite i farten, man är väl född göttebörgare… Det är nästan tomt på turister här nu, och definitivt inga svenska, annars hade jag hållit tyst.

Det visade sig vara fyra svenska sjöpoliser, eller kustbevakare, jag vet inte vilket. De är här för att jobba, och det är inte svårt att förstå med vad. Det blev tjockt i strupen och jag kände mig löjligt stolt. Stolt att vara svensk. Äntligen, får man väl säga.

6466DE60-6BCE-4079-8571-9808EAB670B1

20 oktober

20 oktober. Vild lördag i marinan.


Lördag är barnkalasdag i Pythagorion. Precis som hemma, är det poppis att förlägga kalaset till ett ställe där det finns mat och underhållning. Marco som driver marinarestaurangen har smart nog investerat i en hoppborg. Den står inomhus och pumpas upp av tryckluft när det är kalasdags. Dessutom har han ordnat med lampor som lyser upp vattnet och förvandlar hamnbassängen framför restaurangen till ett välbefiskat akvarium där ungarna fiskar med håv och säkert trillar i då och då. Flytvästar på barnen? Ha, ha.

En annan skillnad mot hemma,  är att alla föräldrar också deltar i kalaset. För deras underhållning finns den obligatoriska väggteven. Restaurangen är på så vis fullsatt varenda lördag. Den är öppen året runt, jag misstänker att det främst är Marcos hobbyprojekt och livsuppgift. Den kan omöjligt löna sig. Men han är där hela dagarna, känner alla och umgås hela tiden med en eller flera lokala greker och marinaliggare. Spelar backgammon, ser på teve eller bara pratar. Världens vänligaste man.

Annars händer inte så mycket. Jag skriver, läser, promenerar, handlar, lagar mat och simmar. Sen är dagen slut. Jo förstås, oliverna. Jag kan inte låta bli. Idag blev det en burk till, så nu har jag plockat drygt tre kilo. Imorgon har jag lovat mig själv att det blir sista promenaden bort till träden. Jag har kollat med Marco att det inte räknas som stöld att ta vara på oliver som ingen bryr sig om. ”Hälsa bara från mig om någon säger nåt”, sa han. Jag går dit tidigt imorgon. Det är ju söndag, och förhoppningsvis inte så mycket trafik på vägen.

Fallfrukt.

02CB0E99-2FAE-4458-ACEA-6D147E7C4444 F92F40A1-424B-4A7E-9B18-C2336E72CF93

Kvällspromenad.

6059E199-2F37-46E4-94B1-88877392B437

7EC8CEDE-8EDE-4C97-B7AB-26A27CF0A48A

18 oktober

17 oktober. Ensam ombord.

Ellem har nu förvandlats till en bobåt, där girlangen med soldrivna ikea-lampor hänger uppe under biminin dygnet runt, blomkrukorna med mynta och basilika breder ut sig på akterdäck. Diskstället har fått en permanent plats på en bänk i sittbrunnen. Sjöstuvning i pentryt är ett minne blott, höga burkar fyllda med vatten och oliver är travade på hyllan ovanför diskhon. Andra dagen sedan Odd flög hem har rusat förbi.

Jag har bestämt att arbeta med manuset från sex på morgonen till tio. Sen är det två timmars promenad innan lunch. Därefter gör jag vad jag vill. Jag vill väldigt mycket. Fiska, simma, cykla, läsa, styrketräna, spela på min baglama, skriva blogg, laga middag. Pyssla i båten med diverse, lite städ och tvätt och disk måste också hinnas med. Sista timmen innan lampan släcks vid 23 jobbar jag med manuset igen, för att hjärnan ska fortsätta på egen hand under natten.

Idag hann jag i stort sett bara med en enda sak på min lediga eftermiddag, och den var helt oplanerad. Jag pallade oliver. På vägen in till marinan finns ett förfallet markområde som är till salu, och alldeles vid vägen står två olivträd fulla med stora, svarta, mogna oliver. Marken under träden är översållad av nedfallna oliver. Jag kunde inte med att plocka direkt i ryggsäcken, utan gick dit i flera omgångar och fyllde min magväska lite diskret. Minst ett kilo har jag nog nu. Någon här på Samos, jag har glömt vem, har talat om för mig hur man lägger in egna oliver. Såhär:

Man skär ett kryss där skaftet har suttit, lägger oliverna i blöt i vanligt vatten i tio dagar, byter vatten varannan dag. Därefter lägger man över oliverna i en saltlake som består av 1 del salt och fyra delar vatten, och tillsätter dessutom lite vinäger. Detta får stå en månad, sedan är oliverna färdiga att äta. Man kan också byta lag efter en månad, kanske smaksätta med någon ört och tillsätta olivolja. Jag hann fylla en burk för tre veckor sedan och har redan tjuvsmakat. Mums! Mycket mildare och godare än köpeoliver!

Ensam? Jag känner mig inte ensam, åtminstone inte än. Vid vår ponton finns fortfarande minst fem, sex andra bebodda båtar. Man ligger ju med aktern in här, så det blir mycket kontakt med dem som rör sig på bryggan. Sitter jag i sittbrunnen kommer det hälsningar stup i kvarten, så ofta faktiskt att jag sätter upp solgardinerna över aktern och babordssidan för att kunna gömma mig lite.

Bara en mindre del av bytet. Sen gick jag och köpte plastburkar med lock. Hur jag ska få med mig detta hem återstår att lösa.

image

image

17 oktober

13-16 oktober. Slutet gott allting gott.

Efter en natt med både stiltje och hårda vindbyar vaknade vi av ankarlarmet. Vinden hade vänt från nordväst till nordost, och båten hade snurrat runt ett varv och tvinnat ihop ankarkättingen med linan till det extra ankaret. Odd fick ro ut med dingen och släppa ner hela den blyade linan i vattnet, med en fender som  boj. Sen gick det enkelt att få upp först huvudankaret och därefter extraankaret. Men vi var glada att det inte blåste mer under manövern. Vi får fundera mer på bästa sättet att lägga ut två ankare.

Sen gick vi in i Port Augusta och överväldigades av den ljuvliga Arki-känslan som bara finns här. Lugnet efter stormen känslan. Eftersom vi aldrig varit här under högsäsongens trängsel har vi bara upplevt det avslappade, loja och vänliga Arki som just ska stänga för säsongen, eller nyss har startat.  Men allt är inte bara idyll. Nicholas, som driver tavernan med samma namn, är sliten så här års och längtar hem till fru och barn i Polen. Från april till oktober är han hos mamma och pappa på Arki, fiskar på morgonen och serverar sin mammas goda mat på kvällen. När jag ger en medlidsam kommentar efter att ha väntat medan han skypar klart med sin lille son, suckar han. ”There is no other way.

Miniatyrflottan framför tavernan utökas för varje år och är Arkis mest fotograferade utsikt. Nicholas pappa har hittat sin publik.

image

Alla fyra, fem fiskebåtarna kom in med goda fångster av tonfisk den här morgonen.

5ADA2DDD-26C0-46DD-A968-3527927E1288

Odd var påpasslig och lyckades köpa en nyfångad tonfisk innan alla var sålda till tavernorna eller nerisade i lådor i väntan på morgonfärjan till Patmos. Tio Euro kostade den. En italiensk farbror tyckte att jag också skulle vara med på bilden, och tog över min mobil.

F451C0C8-51EA-4B52-9518-88E5D2223300

Av en ung Adonis med flickvän, på besök hos Nicholas, fick vi lära oss att tonfisk ska hänga och bloda av sig en timme för att köttet ska bli riktigt bra. Fisken räckte till två middagar, halstrad första kvällen och sashimi – dvs nästan sushi – nästa kväll. Himmelskt gott!

497EE886-91C6-444B-B328-70496C7B2916

Äntligen, äntligen en njutbar segling igen, den första sedan hemfärden från Ikaria. Långa sträckor kom Ellem upp i  över sju knop. Halvvägs mellan Agathonisi och Samos hälsades vi entusiastiskt välkomna av en flock delfiner som hoppade och dök som glada skuttande havshundar runt båten.

2034D1F1-C0A9-47F0-94ED-F4375E228F8A

70B0B762-CA23-4903-8E7B-F729256B4749

Avslutningsmiddag ombord. Mina lampor har kommit på plats, till tecken på att seglandet är över för den här gången.

1 2 3 210