9 december

Att bekämpa mörkret.

Du som brukar läsa min blogg vet att jag har det svårt med vintern. En del av mig vill bara stänga av, dra sig undan, krypa ihop till en boll och gå i ide. Eller begrava sig i böcker av författare som är ouppnåeligt fantastiska och just därför deprimerande. Eller drunkna i Facebook.

När man inte har några småbarn som håller en igång märker man hur svårt det är att andas under det tunga mörka vintertäcket. Om jag hade kunnat skulle jag ha rymt till Las Palmas i år igen.

Men då hade jag missat det viktigaste som hänt mig på länge. Nybörjarkursen i ukulele på Migrationsverkets nyöppnade asylboende i Ellös. 150 flyktingar flyttade in för några veckor sedan, de flesta från Syrien.

Idén kom från Oa Gunnarsson, vår egen ö-trubadur, grundare och ledare för uckegruppen jag är med i sedan två år: Oa´s Uckegrupp  - ”Sveriges största turnerande band”. (Hm. Men siktar man mot stjärnorna så når man åtminstone grantopparna.)

För Oa är tanke och handling samma sak, några dagar efter att han fått sin idé körde vi en liten minikonsert på Sjögårdens asylboende och tog upp intresseanmälningar för en nybörjarkurs. Vi fick trettiotvå namn i blocket, det fick bli två kurser.

Var skulle vi få så många ukuleles ifrån? Ibland är det extra roligt att vara företagare, jag bestämde att LifeStone skulle sponsra med femton instrument. Billigaste märket, men helt acceptabla och roliga färger.

Sen startade vi, måndagar och torsdagar. Det är en större utmaning än vi kunde ana. De flesta talar bara arabiska. Instrumentet är helt okänt liksom noterna. Ingen har någonsin hört våra enklaste nybörjarlåtar. Broder Jakob och Ja må han leva.

Men vi kör med kroppsspråket, visar handgripligt och skrattar mycket. Jag skulle inte velat missa den här erfarenheten för all sol i Spanien.

Så lite det krävs för att tända ett ljus i mörkret både för sig själv och andra.

Här är länken till ett youtubeklipp som jag spelade in igår.

asylucke

 

 

4 december

Nyförälskad!

Jag har ju redan en, dessutom en som jag har varit fullkomligt nöjd med hittills. Snygg, tålig, samarbetsvillig och av rätt sort.

Men det hjälpte inte, så fort jag kom innanför dörren till musikaffären och fick kontakt var jag förlorad.

Lite starstruck blev jag kanske. Fender, det är fina grejer. Dessutom är jag tyvärr en sån som faller för utsidan. Skönhet. Äkta hawaianskt koaträ. En sorts akacia som är fridlysta och inte får avverkas, man får bara använda stormfällda träd.

Men det var klangen och greppet som fällde avgörandet. Mjuka, runda och mörka lyfte tonerna likt fulländade såpbubblor från strängarna, fast jag bara tryckte helt lätt.

”Jag har ju redan en”, sa jag vädjande till mannen bakom disken. ”Egentligen kom jag bara hit för att köpa strängar.”

”Jomen sådär är det”, sa han och log.” Man behöver alltid bara en… till.”

IMG_6134

 

 

 

 

 

30 november

Novembertystnad.

Årets mörkaste, längsta, tyngsta månad. De senaste åren har jag tillbringat den i Las Palmas. Skrivit, promenerat, njutit av sol, värme och obruten tid utan andra krav än mina egna. Med bra uppkoppling kan jag sköta mitt jobb var som helst.

I år stannar jag hemma på Flatön hela vintern. Vi har varit ute på långfärd med båten i fyra månader sammanlagt i år. Någon gång måste man ju vara hemma. Sköta företaget, träffa barn och barnbarn, passa fåren, fixa med hus och trädgård.

Jag tänker inte gnälla. Det är därför det är så tyst på bloggen. Mörkret och kylan tystar mig. November, december, januari, februari, mars. Hur brukar man stå ut?

Jag skriver, läser, promenerar, existerar.

Men trevlig är jag inte.

23 november

Jul på Liseberg, vilken höjdare!

Fyra timmar utomhus i regn och rusk utan dåligt humör, tjat eller sammanbrott. Jul på Liseberg blir lite bättre varje år, hur det nu är möjligt. Det är vänligt, omtänksamt (alltid nära till en ledig, fräsch toalett, rökfritt även utomhus!) vackert och hur stort som helst. Det finns naturligtvis hundratals (?) marknadsstånd där man kan köpa allt från torkade reninnanlår till chokladpraliner och kanderade äpplen. Ganska dyrt överlag. Men man måste ju inte köpa, det går att klara sig undan med lite våfflor och varm choklad och en pinne sockervadd. Äta måste man förstås. Det säljs mat överallt. Man kan äta utomhus på stående fot, eller sittande på sköna renfällar inne i ett tält, vid fint dukade bord eller från en bricka. Vi valde snabbmatstället  Äteriet eftersom det kändes enklast med tanke på vår lilla flock. Alla äter med händerna och barnen kan springa fritt när de är mätta, medan de vuxna äter upp deras rester :-)

Väldigt mycket är gratis inne på Liseberg, utan att vara billigt eller slarvskapat. Mormor åker med  utan biljett på många attraktioner. Tomtelandet är fantastiskt, det finns ingen bättre beskrivning. Tomten är fokuserad och diskuterar Leons önskelista med intresse. Kramen Leon får känns äkta. Liksom kramen från Lisebergskaninen, som i år har sällskap av sin personliga och trevliga skötare, kanske för att slippa alltför närgången uppvaktning. Kön till Sagoslottet känns alldeles för kort, trollkarlen som underhåller de köande är ett fullblodsproffs och dessutom stå-upp-komiker. Leon går inte därifrån förrän trollkarlen tar paus. Alla statister som är utklädda till medeltida hantverkare eller något annat är trevliga och språksamma mot barnen, det känns nästan lite som Astrid Lindgrens värld.

Och djuren! Nordens Ark har ett stort område med barnhärdade djur. Det går att komma riktigt nära höns och kaniner, och man får klappa getterna och den helt tama för att inte säga kelsjuka baggen. På staketet sitter flaskor med handsprit så att inga barn behöver lukta get efteråt.

Alla barnbarnen åker fritt, de har ju Guldkort, det gäller bara att komma överens om i vilken ordning man ska ta alla attraktioner, och hur många gånger. A räknar ut att hon har varit sexton gånger på Liseberg i år. Mormor myser nöjt, Guldkortet är nog världens bästa födelsedagpresent. Även om det måste överlämnas i förskott eftersom parken öppnar långt före födelsedagen.

alla

 

Uppskjutet är roligast. Varje gång. Hur många gånger som helst.

IMG_5999

 

Nästa år vill lillasyster också åka.

IMG_6006

IMG_6014

 

17 november

Roman nummer tre har kört om tvåan.

Jag lägger över min blogg i fotoböcker, med text och bilder. Just nu håller jag på med hösten 2011. Där dyker författarplanerna upp för första gången, den 11 september.  En magisk lördag. På färjan över till Lysekil drabbas jag av den stora inspirationen, hittar min huvudperson och bestämmer mig för att gå på kurs hos författarcoachen Ann Ljungberg och börja skriva Romanen.

Idag, tre år efteråt, finns det ingenting kvar av den romanen. Jo, den kvinnliga huvudkaraktärens yrke är detsamma. Veterinär, min dröm om framtiden när jag var tio år. Men själva berättelsen är helt annorlunda, och den är dessutom omskriven flera gånger under de här tre åren. Hälften av allt jag har skrivit är nog struket, jag har massor av scener som är bortplockade och sparade i väntan på eventuell återanvändning efter renovering.

Manuset till Marvatten har varit ute på vådliga äventyr, haft förlagskontrakt en gång men kom undan med blotta förskräckelsen från ett oseriöst förlag på randen till konkurs. Jag fick tillbaka avtalsrättigheterna, skrev om och tog proffshjälp med lektörsläsning, skrev om igen. Jag fick napp igen, men det förlaget ville att jag skulle vara med och finansiera hälften av kostnaderna, och det vill jag inte!  Nu väntar jag på besked från flera förlag. Det är bäst att inte hoppas för mycket. Blir det inget kontrakt den här gången har jag bestämt mig för att inte sörja, utan lägga Marvatten i skrivbordslådan och fortsätta med nästa berättelse.

Roman nummer två har länge funnits i mitt bakhuvud. Den är en fristående fortsättning på Marvatten, men händelserna utspelar sig på en annan ö i min närhet. En av huvudkaraktärerna från Marvatten hamnar i farliga situationer som har sitt ursprung i början av 1900-talet. Jag har redan gjort en massa research och har varit helt uppslukad av att utforska persongalleriet och miljön, skriva synopsis och skissa på vad som händer.

Så plötsligt tränger sig en annan historia på och vill absolut bli skriven. Nu, genast! Idén föddes efter att jag hade hört ett samtal mellan några grannar här hemma på Flatön. Det gick inte att få den ur huvudet. Först trodde jag att det var en feel good historia, sen tyckte jag att det mest liknade en halsbrytande skröna, men under några långa promenader rätade alla frågetecken ut sig. Roman nummer tre är en sorglustig berättelse om relationer i en tid när jämställdhet är självklar för vissa och fortfarande omöjlig för andra. En roman där generationsmotsättningar och klyftan mellan stad och landsbygd sätter kärleken på hårda prov.

Roman nummer tre kunde inte vänta, och det visade sig som tur var att den passar in i ett tidsglapp som har uppstått mellan ettan och tvåan. Där finns en lucka mellan berättelserna på ett par månader. Där får trean fint plats. Romanen har ett namn som jag tyvärr inte kan avslöja, det skulle röja för mycket. En del av persongalleriet är detsamma, även om nya har tillkommit. En viktig huvudkaraktär från Marvatten finns med, skönt, jag ville veta hur det gick för henne.

Idag har jag skrivit prologen till trean. Det var lite klurigt, eftersom jag inte vill avslöja könet på antagonisten (boven i dramat). Det känns inte bra att skriva hen heller, det där lilla ordet tar fortfarande för stor plats och stjäl uppmärksamhet från storyn. Annars hade det varit mest praktiskt i den här situationen. Som alltid när jag har haft flyt i skrivandet känner jag mig väldigt nöjd. Förmodligen kommer jag att stryka, skriva om och flytta på texten jag just har skrivit. Men tills vidare är jag bara nöjd med den.

Vad är det för mening att fortsätta skriva om inget förlag vill publicera min första bok, kanske någon undrar.  Ja, vad ska jag annars göra? Litteraturhistorien är full av författare som refuserats gång på gång innan de äntligen blir publicerade. Jag vet att jag har skrivit en spännande, välskriven roman. Det har jag faktiskt papper på, av flera oberoende och kvalificerade bedömare. Om inget förlag bestämmer sig för att ta chansen så är det värst för dem. Jag fortsätter skriva ändå, kanske får jag inget förlag förrän jag skrivit manus nummer fyra, vem vet? Jag har i alla fall roligt hela tiden fram till dess.

IMG_5973

4 november

Anekdot eller tragedi? Äventyr eller katastrof?

Historien jag berättade på bloggen den 28 september var inte spännande, inte lustig alls. Jag ångrar tonen i berättelsen, men stryker inte ändå.  Igår ringde en engelsktalande fransk polis och ville att jag skulle skriva en detaljerad redogörelse för vad vi upplevde. Han hade  mitt mobilnr eftersom jag ringde 112 den där natten i Dormans. Hans många frågor väckte en del detaljer till liv som jag inte tog med i mitt blogginlägg. Ord som skreks där från andra sidan floden. Ord som jag tog för fyllevrål.

Nu fick jag veta att någon drunknade i floden den natten. Skriken vi hörde var ångestskrik från hans bror. Vi kanske räddade en ung människas liv, men ett annat var redan släckt.

Jag undrar ofta nu för tiden om jag har tappat mitt sinne för humor. Jag kan inte skratta åt dessa Youtube klipp som alla andra verkar tycka är så roliga. Den gamla kvinnan som kastar en pinne och sedan  dras omkull av sin hund, faller handlöst ut ur bild. Vad är det för roligt med det? Tänk om hon bröt höftleden? Jag känner mig tråkig och tungsint och undrar om det är åldern som påverkar vad man tycker är roligt och inte.

Vi kunde inte gjort mer än vi gjorde den där natten i Dormans. Däremot kunde jag låtit bli att göra det till en anekdot i bloggen, ett äventyr att dra på munnen åt. Nu vill jag bara gråta.

dormians

 

22 oktober

Milstolpe – den sista före upploppet?

Igår mailade jag mitt färdigredigerade manus ”Marvatten” till sju förlag. Jag är väldigt nöjd med texten nu. Förstår faktiskt inte hur det ska kunna bli bättre, förutom en del korrfel och småsaker. Det är tre år sedan jag började. Den 2 oktober 2011 skrev jag blogginlägget Första sidan klar!

Anna Lovind , f d förlagsredaktör och numera författarcoach, levnadskonstnär mm, har hjälpt mig med den här sista genomgången. Hon fick mig att förstå varför jag måste stryka min mest älskade darling och ta bort några kvarvarande bihistorier. Hon tipsade mig om hur jag skulle få upp laddningen på några kritiska ställen. Hon visade hur ett perspektivbyte i början sänkte tempot helt i onödan.

Hon gav mig också massor av beröm, skrev bl a att jag har ”en hög stilnivå /…/ en fantastisk känsla för miljö och detaljer”. Men också att jag ibland förlorar mig i detaljer. ”Ditt manus är som allra starkast i början, med undantag för inledningen. Slutet är det jag tror att du har fallit på hittills, och där har jag också föreslagit ganska hårda åtgärder.” Jotack. Det sved. Men jag måste ju erkänna att berättelsen vann på de hårda tagen. Plus att romanen blev kortare. Åttiotvåtusen ord. Trehundrafyrtionio sidor istället för över fyrahundra.

Alla förlag jag nu skickat det bearbetade manuset till har fått det förut. Alla har refuserat, men flera har  ändå varit positiva och välkomnat ett bearbetat förslag. Ett av de förlag som skickat manuset till lektörsläsning återkom med feedbacken att jag måste stryka berättelsen om X. Min hjärtestory! Min Darling! Jag vägrade. Där ser man. Det tog två år och en skicklig redaktör att få mig att inse varför det var nödvändigt att ta bort den. I alla fall det mesta av den.

Marvatten har redan haft förlagskontrakt en gång. Den sorgliga historien om Frank förlag. Jag skrev om det på bloggen i april i år.  Jag glömmer aldrig vilket fantastiskt stöd jag fick bland annat genom gruppen Författare på Facebook när förlaget valde att hänga ut mig på sin hemsida.

Tre år, ska det behöva ta så lång tid att bli klar med ett bokmanus? När jag jämför versionen Marvatten 3.3.1 som gick iväg igår, med det manus som fick förlagskontrakt av Frank, så ryser jag. Vilken tur att det gick åt skogen!

44-365-Stöd-1024x939

18 oktober

Att ta tag igen.

En dag såg vi vattenskidåkare som tränade. De höll fast i handtag som drogs runt en sjö av en linbana. När de tappat taget och ramlat gällde det att snabbt ta tag i, och få grepp om, nästa tomma handtag som kom studsande över vattenytan. Det såg väldigt svårt ut.

Just nu ligger jag där och trampar vatten. Men jag försöker inte ens fånga handtagen som kommer farande, jag skyddar huvudet med båda händerna och dyker. Sju veckor utan vardag är slut. En hel del måsten har samlats på hög. Några riktigt roliga projekt, som jag har sett fram emot, väntar också. Till exempel lektörsrapporten av mitt manus. Hela dagen har jag slunkit än hit, än dit mellan apati och arbetslust.

Det är som om kanalresan behöver mer utrymme, mer tid. Som om allt det jag upplevde egentligen inte fick plats under de där sju veckorna. Nu vill jag titta igenom mina bilder, ta fram kartorna, tänka efter var vi varit och vad vi gjort. Läsa bloggen baklänges och upptäcka vad jag glömde berätta om. Ställtid kallar Bodil Jönsson det.

Nån gång nästa vecka ska jag försöka få tag i ett nytt handtag, och resa mig upp. Koncentrera mig på att hålla balansen, inte försöka mig på några avancerade konster än på ett tag.

Det var elva grader i huset och ingen ved inne när vi kom hem med halvettfärjan i natt. Odd febrig och förkyld. Dålig planering. Men bra att det var fredag i alla fall, och inte arbetsdag nästa morgon. Jag har laddat vedkällaren och eldat och fyllt flaskor med sprit och franska slånbär. Packat upp datorn och ukulelen. Handlat mat för en förmögenhet. Ringt barnen.

Men mest har jag suttit och stirrat frånvarande med tankarna på annat håll.

image

image

 

 

 

 

16 oktober

Konsten att sluta. Toul dag 98.

Sista natten i Frankrike. Hela dagen har vi gjort båten vinterklar. Tömt och städat och tappat ut vatten och tagit mått på saker som ska fixas hemma. Och packat.
Det känns trist att resandet är slut för den här gången. Men hösten hjälper oss att inse att det är dags. När jag gick till charkuteriet för att handla lunch var alla blomsterrabatter i parken borttagna, jorden låg naket svart och prydligt krattad.
Laga middag ombord ikväll går inte. Jag frågade mannen bakom disken var man äter bäst på restaurang i Toul. Berättade att vi låg i hamnen och ska resa hem imorgon bitti
Då ska ni naturligtvis äta där! Har ni inte sett ”Le Potager”? Det är en vän till mig, han lagar fantastisk mat. Alla råvaror kommer från mig!”
Den lilla kioskliknande serveringen bredvid marinans dusch- och toahus. Vi har aldrig sett mer än två personer äta där samtidigt. Menyn i fönstret verkar orimlig i sitt överdåd. Vi har läst den och fnyst medlidsamt. Högmod och storhetsvansinne känner man ju igen.
Min vän charkuteristen föreslog vad vi skulle äta, med massor av smackanden och gester och ”superb, Madame!” och erbjöd sig att ringa sin vän och boka menyn åt oss. Det enda jag minns säkert att han sa var ”camembert”.
Om en timme är det dags. Jag lovar att lägga upp bilder på vår avskedsmiddag i Toul. Hur den än ser ut.

Mätta blev vi. Men kanske inte någon gastronomisk fullpoängare.

image

 

15 oktober

Andras äventyr och egna. Toul dag 97.

Henk från Holland, som räddade oss från en vinter i Nancy, och hans Maureen, satt i vår båt till sent igår natt. Vi pratade segling förstås, utbyte av praktiska råd om avfuktare och annat, men också drömmar och erfarenheter.
De startar nästa höst med sikte på Alaska. När vi undrade över så stora planer kröp det fram att de seglat jorden runt för tio år sedan. Varit på Nya Zealand och i Söderhavet. En långresa på tre år. De har en långkölad stålbåt på tretton ton, men kölen sticker bara 1.60 och båten är ”bara” 36 fot. En lagom stor båt som man kan bli lite avundsjuk på.
Vi kan inte släppa samtalet igår kväll. Varför har vi inte vågat tänka större båt och längre bort, mycket tidigare i livet? Det är inte utan att Wien, som är målet för nästa etapp, framstår som ganska futtigt. Och Svarta Havet, vad är det annat än en jämrans pöl jämfört med Stilla Havet.
Jag kom på det först. Barnen. Vårt livs största bragd. Henk och Maureen är barnlösa.
Nu gillar jag dem ännu bättre. För att de förmådde intressera sig så uppriktigt för bilden på våra sex barnbarn som sitter på väggen i salongen. Och för att de berättade om sina seglingsäventyr så ödmjukt, utan överlägsenhet eller besserwisserattityd. Vilket är ovanligt bland storseglare och långseglare. Maureen tipsade mig till exempel om att bästa sättet att bemöta sin rädsla under hårt väder, är att sjunga högt!

Den gamla läxan som är så svår att lära: Aldrig avundsjukt jämföra med andras prestationer eller ägodelar.

Vi går vår väg:

image

Alltid med ombord:

image

1 2 3 178