23 maj

23 maj. Avslutningsdag i Marmaris.

Imorgon kommer flygplatstaxin 07.30. Sen pågår hemresan hela dagen. Sista halvtimmen ser jag mest fram emot. Då blir vi hämtade av snälla grannar vid bussen i Bokenäs.

Idag har vi packat och prickat av listor. Beställt diverse arbeten som ska göras på Ellem. Tagit dolmusen till centrum och ätit lunch hemma hos Sahin. Odd har klippt sig till rekordlåg kostnad, 41 kr. (Sahins personlige frisör). Sen satt vi en stund på bryggan framför Peters ”extrautrustade” HR41 och lyssnade på hans skrönor. Jag fick lova att visa bilderna för Christoph Rassy och framföra Peters hälsning att köpet av båten den där gången på 70-talet var hans livs bästa beslut.

Middag fick bli take away från marinans restaurang, sen har vi suttit i sittbrunnen och försökt göra nåt slags bokslut över resan. Men det är svårt så här nära inpå. Det största intrycket just nu är hur mycket frågor som hela tiden väcks, utan att få några svar. Kulturgapet är så otroligt stort, mycket större än det vi upplevde i Grekland. Om man som vi är mer intresserad av nu levande människors liv och vardag än av historia, får man vara beredd på överraskningar och obegripligheter. Somligt går inte att förstå, framför allt kan alla frågor inte ställas.

85B03F6E-D8A6-40BC-853A-76F08E9209DB

64BDD2D5-62C4-4EB7-8CB9-BE8782C10038

B2C74904-0521-4036-A5D0-8C84B49E01F9

28BD2520-5079-43F0-97BF-45B63107CB21

22 maj

21 – 22 maj. Marinaliv. Upptagning.

Igår tog jag dolmusen in till Marmaris för att köpa presenter till barnbarnen, medan Odd hade en fixardag med motorn. Vi blev båda lika utmattade av våra projekt, men Odd var åtminstone nöjd med resultatet av sitt. Varför, varför handlade jag inte klart i lilla mysiga Bozburoun, eller i den fina souken i Fethyie? Rod Heikell kallar staden Marmaris för ”tourist hell” i sin pilotbok, och nu förstår jag verkligen varför.

Tänk dig en jättelik, labyrintisk souk, alltså ett marknadsområde under tak, flera kvarter stort. Samma sorts varor överallt, souvenirer, masstillverkade keramikskålar och glasmosaiklampor, likadana t-shirts, skor och väskor som i Nordstan hemma, smycken, turkish delight och kryddor. Överallt prutade särskilt kvinnor med gälla röster på billigt skräp. Hur kan man ge sig in i en högljudd prisdiskussion om en plastleksak som kostar femton kronor?

En enda intressant butik hittade jag. Där fanns travar av vackra textilier, kuddöverdrag tillverkade av antika kelimmattor, handbroderade sängöverkast, handgjorda miniatyrdockor i olika folkdräkter. Men det underbara broderade sidenöverkastet jag föll för kostade 750 €, så det blev inget.

Idag har Ellem lyfts upp på land. Det sköttes effektivt och proffsigt och på löpande band. Två kranar jobbar parallellt, en som lyfter 300 ton och en mindre som lyfter 70. Det är ingen brist på arbetskraft, ett myller av män överallt. Det var till och med en dykare nere och kollade att lyftbanden hamnade rätt, så att inte propellern skulle vara i vägen. Våra lyftmarkeringar på relingen litade de inte på.

Vi får bo ombord men kan inte använda toaletten. Diskar gör vi ändå, fast vattnet plaskar ut på marken nedanför. Ellem står på en bra, lugn plats nära toa och dusch och lite i utkanten av marinan. Så skönt! Allt buller och alla aktiviteter som pågår hela tiden stjäl massor av energi.

I övermorgon är vi hemma. Nu längtar jag verkligen.

Pris för att stå här i lite drygt tre månader, inkl upptagning, sjösättning, högtryckstvätt, båtvagga, el och vatten: 1100 €

Från vår plats vid yttersta pontonen var det en kilometer att gå bara längs bryggan innan man kom till toa…

image

Mycket på en gång… Två kranar igång samtidigt, en båt på väg ut och sen är det vi.

image

Ellem, en mygga bland elefanter som vanligt.

image

image

Högtrycksspolning. Inte fullt så mycket påväxt som vi befarat.

image

När Ellem placerats i vaggan med hjälp av konstens alla regler, sex man, kilar, plankor och släggor, kom en traktor och bogserade bort henne till en fridfull plats under en palm.

image

Just när vi börjat tagga ner utbröt ett helvetiskt oväsen och omgivningen försvann i ett tjockt moln, som turligt nog blåste bort från oss. Bekämpning av råttor eller kackerlackor, eller myggor? Vem vet. Alla som inte bar munskydd försvann snabbt och de andra sa inget.

image

21 maj

18-20 maj. Världens svenskaste turk.

Söndag morgon gav vi oss iväg tidigt från Ekincik för att slippa motvinden som skulle dra igång vid lunchtid. Sista seglatsen för den här våren. Fast det blev motorgång hela vägen. Ellem lyfts på land på onsdag, på fredag flyger vi hem. För att slippa ligga i den bullriga, jättelika marinan mer än nödvändigt stannade vi för bad, middag och övernattning i en vik innanför en ö i marmarisbukten. Enligt Turkish waters pilot har där funnits en restaurang tidigare, men nu syntes bara rester av bryggor och ett obebott skjul. Vi ankrade en bit bort och lade dessutom fast med en lina iland, eftersom det var så djupt att vi inte kunde ligga säkert på svaj.

Knappt hade vi dukat fram lunchen förrän två män i en kanot kom paddlande från den f d bryggan rakt mot oss. Skulle vi nu bli tvungna att flytta?
Hej, är ni från Sverige? Vi såg flaggan! Ni måste komma och dricka kaffe med oss!
De närmaste timmarna fick vi höra Sahin Tekin, 83 år, världens störste sverigevän, berätta sitt livs osannolika historia.
På 60-talet mötte han sin stora kärlek Ann Charlotte i Marmaris. Han lovade att komma efter henne till Sverige, och höll sitt löfte. Med tio dollar i fickan liftade han under tre månader från Marmaris till Stockholm. När han kom fram hade han kvar pengarna, som han skulle köpa blommor för till Ann Charlotte. Men ve och fasa, hon var förlovad med en annan!
Vilken chock!” sa Sahin, som förskjutits av sin familj när han gav sig av. Helt förkrossad fick han hjälp av snälla människor och arbete som rumsuppassare på Grand Hotel Saltsjöbaden. För att göra en lång historia lite kortare, sparade han så mycket pengar att han kunde öppna en kiosk på Kungsgatan, träffade en annan flicka och bildade familj, köpte hus, skilde sig, flyttade som en välbärgad man tillbaka till Turkiet där familjen nu hade förlåtit allt och tog emot med öppna armar.

Nu har han hus i Marmaris och ”stuga” i viken där vi ankrade. Där ligger också hans segelbåt Ann Charlotte, som förresten är till salu. Han tycker den är för stor nu när han är över 80 och vill köpa en Albin Vega istället. Huset i Stockholm har han fortfarande kvar, han reser till Sverige med jämna mellanrum för att träffa barn och barnbarn. Redan till midsommar är det dags igen.
Imorgon tisdag ska vi träffas inne i Marmaris gamla stad, där han bor. Jag råkade nämna att jag ska köpa presenter till barnbarnen, och då insisterade Sahin på att följa med, ”så att du inte blir lurad. Man måste vara mycket försiktig här!” Jaså, det har vi sannerligen inte märkt.

Sahin bjöd på te och kakor och sitt livs historia.

image

Sahins paradis. Om det inte vore så kallt i Sverige.

image

image

image

Världens svenskaste båt i Turkiet?

image

Ann Charlotte, av amerikanskt ursprung. Nu är hon till salu, Sahin har hittat en annan, en äkta svenska. Albin Vega.

image

17 maj

17 maj. Resa till 600 år före Kristus.

Femtonhundra år innan våra förfäder ristade sina runstenar, skapade människorna här otroliga byggnadsverk som fortfarande står kvar. Från Ekincek där vi ligger nu, kan man ta turbåt till Daliandeltat med sina berömda klippgravar och den antika staden Cauno. Säsongen har inte startat, vi hade båten med skepparen Enniz för oss själva hela dagen. När han inte kör turister till deltat är han biodlare, vi har nu en plastburk med två kilo rinnande blomhonung som på något säkert sätt ska med i bagaget hem. Samt två liter olivolja från hans kusin.

Hur många amfiteatrar har vi sett nu?” undrade Odd medan vi vår vana trogen försökte klättra upp till borgen högst upp på klippan. (Den här gången var det för högt.) Ephesos, Knidos, Miletos, Cauno – nej, man tröttnar inte. Än en gång var vi praktiskt taget ensamma  på platsen, de turister som är här verkade ha stannat nere bland souvenirer och restauranger i den lilla staden Dalian i floddeltat.

Dagen har varit lång och intensiv, jag känner mig helt passiv och utmattad av alla intryck. Imorgon ska det blåsa igen, vi blir kvar här en dag till. Jag tänker inte göra någonting alls, möjligen skriva en lista på vilka grönsaker jag ska så när jag kommer hem, och hur jag ska prioritera allt trädgårdsarbete som väntar.

Den här bilden insisterade Enniz på att ta, under båtresan till deltat. Typiskt turistmotiv förstod vi.

A4E0C803-7348-4F87-AAA0-D997688F9A3F

34D69027-AB9E-49D1-8EF0-62480935E79E

Odd och Enniz hade mycket att prata om på vägen.

3D679FCE-1916-4CE1-B95D-A8D55127EB41

104A0DA8-869B-4F81-81E3-329C9849E92B

Deltat uppifrån staden. 600 år före Kristus gick havet ända fram till staden.

A75C3BD2-09A9-4001-A592-5C4342B5B671

Infarten till deltat. En labyrint av vassvägar. Så vackert. 

0E4AE211-9474-4A6B-95D4-73D67266B4E2

Man ska äta lokal Blue Crab i Dalian. Gott och billigt. I berget bakom Odd skymtar klippgravarna. 

B0BEBD01-EDEA-417A-816B-D16C3F4B8E3C

Klippgravarna, uthuggna direkt i berget. Närmare än hit kommer man inte.

CAF9E1BE-5B10-47F3-B118-6339634F3A03

16 maj

16 maj. Tolv fendrar och en kätting från katastrof.

Nedräkningen mot hemfärd har börjat. Nästa onsdag ska Ellem lyftas på land i Marmaris, vi har två väderutsatta ganska långa passager som måste klaras av innan vi är där. Väderprognoserna kan man bara lita på max 36 timmar i taget, och de ändrar sig snabbt. Mer än tio – tolv sekundmeter motvind vill vi inte ha på öppet hav, då väntar vi. Ellem är mycket sjösäker och trygg, men det är ändå inte trevligt att kastas omkring på havet sex timmar i en liten båt.

Klockan halv sju i morse var vi klara att lägga ut från den fallfärdiga bryggan i Seagull Bay, för att gå tillbaka till Ekincek. Bryggan bestod av lösa plankor på rostiga järnbalkar som bars upp av järnrör nerkörda i havsbotten. Vassa, trasiga järnbalkar stack ut i bägge ändar av bryggan, några stolpar var helt sönderrostade och hängde lösa i vattnet. Men sämre bryggor har vi varit med om, (till exempel på Knidos) vi låg längs med och hade gott om fendrar.

Plötsligt hördes ett vinande ljud och över den blanka vattenytan kom en krusning i spjutspetsformation farande, som om en ubåt höll på att dyka upp, eller ett stim småfisk flydde i panik för en rovfisk. Innan vi förstod vad som hände såg vi hur olivträden på bergssidan ovanför våra huvuden böjde sig som för en stormvind, och så vräktes Ellem med all kraft upp mot bryggan så det brakade i plankorna. På en minut blåste det kulingstyrka rakt in i viken.
Så hjälplösa vi var mot vinden och vågorna. Vi höll emot allt vi orkade, försökte bära av, men våra krafter förslog inte. Vågorna lyfte Ellem så att fendrarna riskerade att ryckas upp över bryggkanten, vassa järnkanter förvandlade den tjockaste fendern till en pysande ballong. Ahmed kom springande med två stora fendrar till, och med gemensamma krafter lyckades han och Odd få fast en kätting till en tung bojsten i Ellems förliga ytterknap. Kättingen hjälpte till att parera de värsta vindkasten mot bryggan, men vi hade ändå fullt upp att hålla emot. Att ta sig därifrån med hjälp av motorn var helt otänkbart.

En timme varade infernot, det upphörde lika plötsligt som det kom. Efteråt såg jag i mina appar att vi borde ha kunnat förutse det. Det var en följd av starka västvindar på utsidan berget, som vår vik ligger i lä bakom. Men Ahmed var lika överraskad som vi, och försäkrade oss att det hela var ”not normal”. Man kan helt enkelt inte försäkra sig mot allt. Bara vara väl förberedd. Vilket vi väl egentligen inte var. Hade det inte varit för den där kättingen…
Videon nedan är tagen när det hela hade lugnat ner sig betydligt.

Nu ligger vi i alla fall tryggt längst in i Ekincik efter drygt sex timmars berg- och dalbana. Det har gått bra, vi har varit vid gott mod, autopiloten har styrt, vi har turats om att vila i sjökojen. Innan vi gick in i hamn ankrade vi utanför beachen, badade, åt en sen lunch och sov en stund. Imorgon väntar en spännande utflykt med turbåt till floddeltat.

Var är alla andra seglare? Vi är ensamma i hela Ekinceks hamn, förutom en vinterinpackad turkisk båt.

2E59FBA6-D03F-47A9-BF80-708250539EC6

 Killingarna skulle flyttas trots blåsten.4B94B57A-E167-4556-9669-6F99FC13E96E

15 maj

15 maj, Seagull Bay. Sanning eller konsekvens?

Vi anade redan igår att vår värd kanske har ett komplicerat förhållande till sanningen. Nu är det onsdag kväll, några byggnadsarbetare har inte synts till och inte heller någon mamma. Däremot en norsk segelbåt vars skeppare berättade att Ahmed redan för tre år sedan erbjudit honom att investera i sin nya restaurang, och att hans ord inte är att lita på. Vid samma tillfälle hade han tagit upp en middagsbeställning till sex personer, men det slutade med att sällskapet hade ätit i båten istället. Nåja. Vi tog ju redan igår det säkra före det osäkra och bjöd Ahmad att äta med oss. Vi kunde helt enkelt inte upptäcka något hus som kunde tänkas innehålla ett kök. Det är svårt att föreställa sig att det ens går att sova i det enkla skjul som är det enda ”hus” som finns här.

Av någon anledning är det lättare att ha överseende med människor som ljuger dåligt, än med dem som ljuger bra. Så vi låtsas om ingenting och har haft en underbar dag. Simmat runt båten, utforskat kullarna runt omkring, bjudit in Ahmad till ännu en middag. Ikväll grillade vi kyckling och potatis i Cobben på stranden. En av oss fick stå på vakt hela tiden för att mota bort katterna och de nyfikna åsnorna.

Det kom en ny liten getkilling med båt.

49B63E3A-92F9-40D3-B5B4-3D47617F8599

Åsnorna ville vara med och grilla.

A3C19924-357A-4FF7-B309-4C22FEA86A35

Jag mötte Laban! Min barndoms sköldpadda. Vill ha!

E2089F55-00C8-4D24-AC38-9A318916218AB0B4ADE8-B0E2-4CB3-992B-E6D2233C9257

Bästa middagarna lagar vi själva.

7C9F450F-5A49-4E26-9155-F15828D67E92

Utsikt över Seagull Bay

584DCC75-8B80-467C-9AF8-93405CE005C2

14 maj

14 maj. Seagull Bay. Är vi med i en film?

Jag hade föreställt mig Göcekbukten som en enorm nationalpark med orörda vikar och undangömda, förtrollade ankringsplatser. Jag var förstås dåligt påläst. Det vi har sett hittills av det marina reservatet Skopea Limani är mera likt en jättelik campingplats, lite större än Gullmarn, men inte mycket. Här finns gott om fina övernattningsplatser, med utlagda bojar och kättingar fastsatta på lämpliga platser att förtöja iland. Här och där små restauranger där man ligger gratis och med mooringlina vid bryggan om man äter middag.

Om man föredrar att ligga för sig själv i en boj, blir man servad av små båtar som kommer med livsmedel till försäljning. Det finns en speciell glassbåt. Till restaurangbryggorna kommer också Migros-båten, en fullsorterad ICA-affär som kör runt i alla vikar. Detsamma gör sopbåten, den tuffar runt varje dag och tömmer sopcontainern som finns uppställd i minsta lilla vik. Om man skulle ha lust att flyga lite paragliding eller åka efter en racerbåt i en uppblåst jättebadring, är det bara att vänta. De båtarna kommer säkert också förbi.

Nationalparken är faktiskt så liten, och vikarna så lika, att vi lyckades nattförtöja i fel vik igår utan att upptäcka det förrän idag på morgonen. Vi trodde vi låg i Tomb Bay, men namnen är inte lika på sjökortet och i pilotboken så jag hade lagt rutten två vikar för långt norrut. Vi vaknade vid vår boj i Boynuz Bükü och insåg misstaget när vi inte kunde hitta de gamla gravar – tombs – som borde ha funnits i bergssidan mitt emot.

I pilotboken varnas ofta för att det kan vara svårt att få plats, att populära vikar fylls snabbt av guleter och utflyktsbåtar, men så här års märks ingenting av det. Det är gott om plats överallt, många restauranger har inte öppnat än. Därför tog vi det lugnt fram till lunch, promenerade och badade och seglade sen vidare helt utan plan. Solen strålade, vinden blåste alldeles lagom, vi kryssade fram över Skopea Limani i fem knop med sikte på någon av vikarna längst söderut. Det råkade bli Seagull Bay.

I Seagull Bay härskar Ahmed, fd sjökapten, fd diamanthandlare, fd gift och bosatt i Holland där han har sin exfru och en liten dotter. Numera bor han med sin mamma som äger marken runt Seagull Bay. Han känner alla, (är till exempel god vän med Rod Heikell som har lovat skriva om hans restaurang när den är klar), pratar oupphörligt, sprutar filosofiska funderingar och är ibland svår att förstå. Han har oerhörda planer för sin restaurang, som just nu bara är en ruinhög.

Men imorgon kommer en båt med arbetare – minst 20 personer – som på tio dagar ska bygga upp en genuin, turkisk restaurang. Han har även köpt en 80 meter lång ponton i aluminium som nu väntar på att skeppas från Göcek. Pontonen ska ha el och vatten och mooringlinor, det ska byggas toa och dusch och restaurangen ska servera god mat till bra priser. Tre – fyra miljoner kronor har han tänkt investera, inte mer. Det ska inte bli något lyxställe, det ska vara genuint. Han vill ha ”good people” som gäster, inte några bortskämda och oförskämda … (nej, ni får gissa nationaliteten). Han har hägnat in hela området kring stranden för att han inte vill ha getskit under skorna, och till våren ska han anlägga trädgård och plantera massor av blommor.

Vi bjöd Ahmed på middag, köttgryta med sallad och quinoa. Hans mamma var bortrest på läkarbesök så det passade bra. När det började skymma kom en kusin med man och litet sovande barnbarn puttrande i en båt för att fylla vatten i en stor tank. Hos Ahmed finns gott källvatten, kusinen som driver restaurang i 22 Phantom Bay på andra sidan viken, har inget vatten alls. Det sovande barnbarnet hämtades av sin pappa, som kör en av de små livsmedelsbåtarna, och resten av kvällen satt vi allihop runt ett bord och åt och drack te. Köttgrytan var slut, men kusinen hade med sig hembakade brödkakor och sockerkakor, och vi bidrog med turkish delight och torkad frukt.

När mörkret fallit och de turkiska samtalet blev allt fnissigare (nej, det dracks ingen raki), och Ahmed förgäves försökt översätta för oss någonting om en katt som tydligen var fruktansvärt roligt, sa vi godnatt och tackade för oss. Ahmed kysste på hand. Nu, en timme senare, hör jag kusinens båt starta. Det är tur att det inte blåser, den måste vara nedtyngd till relingen om vattentanken är helt fylld.

Vi stannar här i morgon också. Vi måste få se när alla arbetarna kommer som ska bygga upp restaurangen på tio dagar, och vi måste få träffa Ahmeds mamma.

PS. Har ni sett filmen Svart katt, vit katt? Ahmed kunde ha en roll i den.

BFDF80C2-8FF4-4C2E-BD41-B2A7E7F5EA25

Köttgryta i skymningen.

BD2C7F79-6FBB-4913-9B35-19DDF594246C

Efterfest med kusinen från 22 Phantom Bay.

9A1BD548-051F-420F-BDB6-C30357255592

Måndagens nattvik – inte Tomb Bay. Ellem längst upp till höger. För boj och med lina i land.

63B1AF87-0A21-47AE-A62A-CB168ABAFC6E

Dagens kryss i Skopea Limani.

11E58039-11FA-426E-944D-83EC9AA39579

Matbutik på vattnet.

6792A2BA-9E16-4299-ABA5-41CF8F8FCE37

13 maj

12 maj. Tersana Creek. Eller – glad att vara svensk.

Samma dag som jag har skrivit i bloggen att allt är så storslaget och övermäktigt här i Turkiet – avstånden, bergen, väderomslagen – lämnar vi Fethiye och seglar tvärs över bukten till ön Tersana. Det tar knappt tre timmar och vi har segellycka hela tiden, undanvind, fyllt storsegel och genua och Ellem susar fram stundtals i över fem knop. På baksidan av ön ligger Tersane Creek och där finns gott om plats vid restaurangbryggan, bara tre gästbåtar utom vi. En av båtarna, får vi veta senare, är en stamgäst som kommit får Fethiye varje helg sedan tio år tillbaka. De stannar fredag kväll till måndag morgon. De betraktar restaurangen på Tersana som sitt andra hem. Allt detta berättar den ene av de två männen ombord. Han kallar skepparen för my boss. Chefen ser ut och rör sig som Ulf Lundell och yttrar aldrig ett ord. Båten är italienskflaggad. Hur nyfiken blir inte jag…!

Vi gör en ny bekantskap som genast kommer nära hjärtat. Yeshim. Hon och hennes man Yelderay driver restaurangen och bor året runt på ön. De är egentligen lantbrukare, på deras gård finns 70-talet nötboskap, tvåhundra får, getter och höns. Det finns inget drickbart vatten på ön, bara några grävda dammar som djuren dricker ur, och några uppsamlingstankar för regnvatten. Det finns inte el, bortsett från solpaneler och en generator. Några anställda lantarbetare kommer varje dag i båt från Fethiye.
Själva har Yeshim och hennes man fullt upp med att mjölka korna, odla massor av grönsaker, underhålla och driva restaurangen. Ett bra år är de självförsörjande på nästan allt utom vatten. Dessutom säljer de slaktdjur, både nötdjur och lamm. Fem stora ungtjurar har just hämtats med båt till slakteriet i Fethiye. På sommaren går all mat som kan produceras åt till familjen och restaurangen, på vintern tillverkar Yeshim och hennes mamma ost och smör och samlar i förråd. På hösten skördas de hundratals urgamla olivträden som klättrar på de steniga sluttningarna, kanske planterade av människorna som bodde här på byzantisk tid (fram till 1400-talet), och vars hus fortfarande står kvar som ruiner överallt.
När vi kom på söndagen hängde en liten flicka i Yeshims kjolar, hjälpte till att servera och lekte med hundarna. Hazal, nio år. På kvällen klev hon och pappa ner i den öppna styrpulpetbåten, hon knäppte på sig flytvästen och så försvann de. Hazal måste bo hos farmor i Fethiye där skolan finns. Hon har det bra hos farmor och kommer hem varje helg, men Yeshim gråter ändå när hon berättar. Längtan är svår. Det finns två barn till, sonen Akif 20 år bor hemma, dottern Hafize 23 bor i Fethiye med man och dotter.
Yeshim älskar svenskar. Hon tycker vi är snälla, ordentliga och lugna. Hon säger att hon tror att det är bra för människor att växa upp i ett kallt klimat. Inte som turkar och ryssar, säger hon. Värmen gör dem arga. (Jag säger inget om klimatet i Sibirien eller Moskva.) Hon undrar varför svenskarna har slutat komma. Förr kom det alltid svenskar varje år i ”flottillas”, hon nämner särskilt företaget Navigare. Jag lovar henne att tala om för alla jag känner att Turkiet inte har ändrat sig, att vanliga människor, som hon och hennes familj, behöver oss.

Strävsamt par med hjärtan av guld.

36922C70-6DD1-4310-AAA4-A690DD7B17F7

Yelderay tycker att jag också måste vara med på bild.

865CED7A-E566-4FA3-878D-32F715D5C05B

Här åt vi pulled lamb, Yeshims specialitet. Ugnsbakat fyra timmar. Mums!

FB8AB388-F285-44EF-BAD5-5132D9970FD0

1A67CC7F-695C-4136-956A-7BE1CC87985F

Ruinerna från Byzantinsk tid är numrerade. Det finns över 50. En del används av familjen. Till exempel som hönshus. Sjuttio byggnader får finnas totalt på ön, men alla måste vara numrerade och byggas i lokal sten och i samma stil som ruinhusen.  

25575C13-08E6-414F-B08F-F71ED5FBF2EC 02DB61A6-B6A5-4BE1-9DE0-EB32491250F0

Yesims mamma rensar bondbönor.

B09FA7C6-0123-4A88-9032-26E52DA06F70

12 maj

9 – 11 maj. Katt bland hermeliner i Fethyie.

Återigen ligger vi i en stor, fancy marina. Fethyie Ecce marina and resort. Nu är vi mitt i området Lycia, ett av de mest bergiga och vilda landskapen i Turkiet. När vi kommit in i Göcekbukten och närmade oss Fethyie, som ligger i sydöstra hörnet, såg vi snötäckta bergstoppar. Stora delar av bukten är naturskyddsområde med hårda restriktioner. Man får inte ankra överallt, inte fiska fritt, man får inte göra fast iland hur som helst, på en del ställen får man inte lägga till överhuvudtaget mellan vissa klockslag.

Framför allt får man inte förorena havet. Det är förbjudet att släppa ut något avlopp från båten, inte ens diskvatten. Coast Gard kommer gärna och kollar såna som vi, vill titta på pass och kolla att man har Blue Card och att det finns registrerat att man tömt toatanken med jämna mellanrum. Senast tömde vi den i Marmaris, innan dess i Didim. Det var en absurd, byråkratisk och tidskrävande procedur båda gångerna. Särskild personal måste tillkallas för att sköta pumpen, annan personal fyller i formulär, det kostar 5 € som betalas på marinakontoret och sen får man sitt Blue Card digitalt stämplat med antal liter som sugits ut. Väldigt få båtar har spillvattentank för gråvattnet, dvs vatten från pentry och handfat, men det låtsar man inte om. Har man inget utsug för toatanken, eller om man missat att skaffa BlueCard eller att använda det, kan man bli bötfälld med tiotusentals kronor direkt på plats av Coastgard. I Marmaris pratade vi med ett par som just hade sjösatt sin stora motoryacht. De höll på att fylla toatanken med saltvatten, bara för att kunna pumpa ut vattnet i toasugen och få en registrering i sitt Blue Card…

Hur klarar sig armadan av hyrbåtar? Eller alla guleter och turbåtar? Enligt vad vi hört, ser myndigheterna mellan fingrarna med dem. De är för många och för viktiga för turistindustrin. Men vi enskilda seglare är lättare att komma åt, så vi måste vara försiktiga. Alltså tömmer vi vår toatank på alla ställen där det finns en toasug. Alltså hamnar vi ofta i de stora marinorna där vi egentligen inte trivs.

Men två dagar här går an, det finns mycket att studera. Enorma båtar, riktiga monster till katamaraner, oräkneliga charterbåtar vars nya besättningar övar tilläggning på utsidan av vår ponton. Köplusten är mättad, vi blir tvungna att skaffa en resväska till bara för att få hem allt som fyndats i basarerna. Vem kan motstå vackra glasmosaiklampor, handmålade keramiklyktor, vackert mönstrade emaljerade tvålaskar och underbart god turkish delight? Inte jag i alla fall. Inte Odd heller, konstigt nog.

Idag gjorde vi som vi brukar, gav oss helt oplanerat ut på vandring bort från stan, upp i bergen. Efter en stund stannade en man i bil och lät förstå att vi gärna fick åka med om vi ville. Vi hoppade in och hamnade i Kaya Köy. Kaya var en grekisk stad med 7000 invånare som alla tvingades lämna sina hem 1923, när den stora utväxlingen av turkisk och grekisk befolkning ägde rum och det moderna Turkiet bildades under Ataturk. Odds favoritbok, Louis de Bernieres Fåglar utan vingar, utspelar sig här och beskriver vad som hände. Jag måste också läsa den. Det var tydligt att Kaya Köy är en stor turistmagnet under säsong, men nu var det en vanlig, sömnig liten by med några cafeer och butiker. En gång i halvtimmen passerar en Dolmus (en liten linjebuss) till Fethyie, och på det viset kom vi tillbaka till marinan, väldigt nöjda med utflykten.

Imorgon vänder vi tillbaka mot Marmaris. Men först några dagar runt vikarna i Göcek. Om vi får plats bland alla chartrade katamaraner. Igår var det bytesdag, idag har nästa veckas charterseglare gett sig av. De flesta verkar stanna i bukten, ta sig runt mellan olika ankringsvikar. Det är ett ganska litet område, tvärs över bukten tar knappt tre timmar. Hur det är att segla här under högsäsong vill jag inte ens tänka på. Gåsö ränna i juli måste verka ödslig i jämförelse.
Igår fyllde jag 69 år. Jag blev så firad, fick en ljuvlig rosenbukett och en turkisk ryggsäck av Odd, massor av hälsningar på Facebook. Ändå blev det uppenbart varför det inte känns som det brukar den här seglingsvåren. Jag längtar hem. Efter familj och vänner. Det blir så ensamt här, trots att vi är två. Inget ont om Turkiet, men allt är så himla stort! Enorma berg, stora öppna vatten, starka vindar, höga vågor.

8D6C5304-4D28-43C8-AC30-E731D58FB5C5

Tack för alla grattis på Facebook! De värmde!!

FE318C1B-8B1A-4147-AEAE-2AE373E8BF01

På det lilla fiket vid torget i Kaya Köy fick vi den godaste maten hittills. En tunn, tunn lefsa med fyllning av ost och spenat.

7D3F409B-2AA3-4D9F-B03A-7C11A520AA91

82F835F0-F0B0-41B0-9B71-F03F063CAA16

Fynd i marinans supermarket. Odlingskit för gurka, bönor, tomat m m. Det stod Eden på askarna, vårt nya odlingsprojekt på Flatön! Klart jag var tvungen att köpa två stycken! Nu blir det turkiska bönor och gurkor på min odlingslott.

7626FD20-96E9-4F68-9F53-AEE99B985FD9

Högst upp i den gamla delen av stan, det lilla som finns kvar efter jordbävningen på 50-talet.

8 maj

7-8 maj. Turkisk blues.

Igår kväll skrev jag ett missmodigt inlägg om de senaste dagarnas vedermödor. Än en gång hade vädret ändrat våra planer, vi tillbringade natten till tisdag i den jättelika marinan i Marmaris där Ellem ska stå på land i sommar. Marinan har tusen båtplatser i vattnet. Det var fullt, vi blev anvisade kajen där toapumpen står, alldeles intill den dubbla sjösättningsrampen där två jättelika kranar sjösatte båtar på löpande band, under ett helvetiskt oväsen.

På morgonen fortsatte vi söderut, fyra timmar över öppet vatten. Ingen segelvind men vågorna rullade fortfarande mäktiga efter den senaste veckans hårda blåst och jag blev tvungen att ta en sjösjuketablett.  Vinden började igen medan vi försökte ordna till en trygg ankring för natten i en trång vik mellan branta, skogklädda bergssidor. Vindbyar snodde runt från alla håll. Till slut låg vi med både en lång lina fastknuten iland och två ankare utlagda i V-form från fören. Nattmörkret var kompakt, utan måne.

Idag känns det helt annorlunda och jag väljer att inte publicera min handskrivna klagolåt. Sådär kan det vara. Nattsvart ena dagen och ljusblått nästa. Undrar om det finns något mönster? Jag skulle kanske titta tillbaka på våra tidigare seglingsperioder och kolla när känslorna av hemlängtan och depp dyker upp.
Allra längst in i bukten Ekincik, bara en liten bit från vår nattvik, hittade vi den perfekta hamnen. Den rymmer bara ett tiotal båtar, är helt nybyggd och finns inte med i Heikells pilotbok annat än som turbåtshamn. Vilken tur att vi chansade och gick ända in bakom vågbrytaren för att kolla. Lite längre ut i bukten mynnar det berömda Daliandeltat med den antika staden Caunos. På sommaren är detta ett ”very crowded” turistmål, men nu ligger turbåtarna sysslolösa vid kajen.
Vädret är lika konstigt här som hemma, fast tvärtom. Kallt och blåsigt. Alldeles för kallt att sitta ute och äta middag. Vi myser nere i salongen och sover med två yllefiltar.

Vart går vi imorgon? Vi startar klockan sju och går mot Göcek. Det ser ut att vara lugnt några timmar på förmiddagen. Sjögången får man stå ut med. Planen är att fira min 69-årsdag i Fethyie. Vi får väl se hur det blir med den saken.

Kvällsgrillning.

4EA97220-383C-4A65-BC57-5A01DF13D188

Odde rodde ut vårt extraankare.

BAB2DD10-837B-40E8-8980-0D995AB9378C

Stackars kossorna går fritt men stapplar fram med frambenen hopbundna med huvudet.

0D9F9FD8-A6D3-4165-A97A-53CB0F4220BA

 

Så här fint är det också ibland.

23C42733-2480-4F7C-B898-2130E533E772

På väg ut från Marmaris körde vi nästan på en stor sköldpadda.

4A1CC8CA-2792-4C6F-AFE9-FA16C7EC054B

1 2 3 212