27 maj

Pråmsällskap med WolfRose. Lohr 26 maj.

Inga fler ensamma slussningar bestämde vi, och väntade med avfärd tills AISen visade att en pråm närmade sig nerifrån. WolfRose på 135 meter gjorde 5,5 knop, vi hängde på genom alla tre slussarna till Lohr. Vilken skillnad mot igår! Inga vågor, inget upprört jazzande längs slussväggen, WolfRose dämpade effektivt vattnets rörelser.
Lohr är vacker som en sagoboksstad, den lilla, lilla gästhamnen är djup och ligger nära stadskärnan. Det finns el och dusch men inget internet. Vi fick en perfekt plats längs med kajen. Här stannar vi två nätter. Minst.
Bredvid ligger Andreas från Berlin i sin lilla motorbåt. Han är i sällskap med de tyska donauresenärerna vi träffade i Aschaffenburg, fast han ska bara till Passau. Trots (eller kanske på grund av?) en svår sjukdom som gör att han har både svårt att gå och svårt att tala, verkar han fullkomligt orädd och obesvärad av sina handikapp. Nu hade han tappat sin mobil i floden och fått motorhaveri samt slut på gasen till gasolköket, men var inte särskilt bekymrad ändå. Han hade ordnat lösningar på alltihop, köpt ny mobil, hittat en mekaniker, beställt en taxi som kör honom till ett ställe där han kan byta gastub imorgon.
Vi bjöd på middag i Ellem och sen bjöd Andreas på kaffe och glassbomb på ett osannolikt vackert gasthaus inne i stan.
Nu har vi också ringt och reserverat plats för båten två sommarmånader i Nurnberg. Keine probleme, det var bara att komma. Så skönt att det ordnade sig så lätt, både en fin stad att besöka och bra kommunikationer när vi ska resa hem.
”Känner du dig lugn nu?” sa Odd. Tänk så bra att kunna räkna med någon annans kontrollbehov.

Morgonbukett efter dagens första Siggepromenad.

image

WolfRose 135 meter! Hurra!

image

Slussning med tid över att fota.

 

image

Ostylad men praktisk och trivsam kombination kök/förarplats.

image

Här kan man också gå på grund. Vem kunde tro att det bara var 1.20 djupt intill piren utanför slussen?

image

 

25 maj

Jobbiga slussar. Wertheim-Bettingen 25 maj

Slussarna Freudenberg och Faulbach överraskade oss med snabbt vatteninsläpp och höga vågor inne i slusskammaren. Så har det aldrig varit förut när vi slussat utan sällskap. Aldrig trodde jag att vi skulle längta efter en stor pråm i slussen. I den första höll det på att bli kritiskt på slutet när Odd måste upp på kajen för att flytta den ena linan till pollaren som stod flera meter in. På grund av vågorna och båtens rörelser tog det för lång tid för honom att komma upp på stegen, vi gled ut från slussväggen och jag fick rusa till undsättning med kroken. Jag vet inte hur vi löste det, men på något sätt gick det. Att det åskade och ösregnade gjorde inte det hela lättare.

I nästa sluss gjorde Odd fast en tamp mellan mittknapen och stegen innan han gjorde den sista uppflyttningen av linorna till pollaren på kajen. Det gick bättre, men var fortfarande nervöst. Nere i slusskammaren steg vattnet så fort att han inte vågade lägga fast i mittknapen ens temporärt.
Jag tappade helt lusten på fortsatta slussningar i sjögång och ösregn, kände mig så hjälplös där jag stod i sittbrunnen med slusslinorna tre varv runt vinscharna och ingen riktig kontroll på båten. Hur folk orkar/vågar stå och hålla i en lina som bara är lagd genom en knap, det övergår mitt förstånd.
Vi ändrade dagens ruttplan och gick in i Wertheim istället. Där skulle vara tillräckligt djupt för oss, men vi körde fast långt innan vi var inne i den lilla klubbhamnen. Det gick inte att vända heller, jag fick backa ut och uppleva den konstiga känslan att gå på grund baklänges. Till slut kom vi loss ur gyttjan, det slutade regna och dagens fjärde sluss dök upp. Ingen medslussande pråm som kunde dämpa sjögången i den stora slusskammaren fanns i sikte. Det kändes inte kul alls.
Med min mjukaste röst försökte jag beveka slussoperatören över radion och kuttrade: ”Alles klar! Können Sie bitte der kammer langsam abfyllen?” Slussarna är fjärropererade så han kunde inte se att det var en argsint tant som pratade. Det kom ett vänligt svar, och kanske, kanske gungade och slängde Ellem något mindre vildsint den här gången. Vi provade en ny detalj, att strunta i den sista uppflyttningen av linorna till pollaren uppe på kajen, så att Odd slapp lämna båten. Tamparna fick sitta kvar på den översta pollaren i slussväggen tills allt var lugnt, de försvann alltså under vattenytan. Odd säkrade med en tredje lina mellan mittknapen och stegen. Det funkade bra.
Nu ligger vi på Wassersportverein Wertheim-Bettingens enda gästplats för större båtar och pustar ut. (Vi ringde och reserverade platsen i morse.) Allting är genomvått, det började ösregna igen lagom tills vi skulle förtöja och då blev det bråttom att få till två linor i aktern eftersom en pråm närmade sig. Inga regnkläder hanns med. På med värmen och upp med kapellet och vips förvandlas Ellem till ett torkskåp.
Tre veckor kvar. Hur långt kommer vi? Snart måste vi ha hittat ett ställe där vi kan lämna Ellem till augusti. Våra nya vänner i ”Tara” och ”Naima” siktar på att vara i Grekland i augusti. Själva sparar vi Donau till i höst, vi siktar på Turkiet i oktober. Vi ska försöka hitta sommarhamn någonstans mellan Nürnberg och Kelheim.

Det ska bli spännande att följa ”Naimas” Donaufärd i Michaels blogg www.naima-Berlin.de . Deras djupgående är hela 1,85. De behöver alltså högt vatten i Donau. Det är jag glad att inte vi gör. Just nu är det rött ljus för flera sträckor på Donau, tydligen har det regnat massor i Österrike. Under hösten brukar vattensituationen i Donau övergå till det motsatta, det kan blir för grunt på vissa ställen. Men å andra sidan inte så strömt.

image

 

24 maj

Slut på ensamslussningen. Miltenberg 24 maj.

Idag har vi trängts med två jättepråmar, en motorkryssare, en styrpulpet och en liten motorbåt i fyra slussar efter varann. Slussen är 300 meter lång och pråmarna 130 meter var. Det som blir över får vi andra dela på. Strikt turordning gäller.
Ellem låg sist i karavanen och fick sämsta platsen varje gång. Allra längst bak, sista raden pollare i slussväggen. Utan stege att hugga tag i och utan någon pollare högst upp på kajen. I sista slussen blev vi tvungna att gå förbi alla fritidsbåtarna och lägga oss helt i häcken på pråmen. Annars hade vi inte fått plats alls.

Vi har ändrat slussrutinerna så att Odd står i sittbrunnen och sköter tamparna som löper runt skotvinscharna medan jag står vid mittknapen och flyttar linorna uppåt på pollarna i slussväggen. Vi har flytväst på oss i slussen, jag har handskar.
När vattnet stigit så högt att tamparna lossnade från översta pollaren i slussväggen bytte vi snabbt plats, Odd hoppade iland med nya linor, band fast förtampen i en lyktstolpe och stannade på kajen med aktertampen i händerna, jag flyttade ner i båten och startade motorn. När pråmarna drog igång sina propellrar för att köra ut blev det ett sådant sug framåt i slussbassängen att jag måste stötta med motorn och backa, man orkar inte hålla emot med ett rep.
Slussoperatörerna på Main är de otrevligaste hittills. De pratar fort och otydligt, och när Odd vänligt säger att han inte förstår, och ber dem tala lite långsammare, får han bara ett fräsande till svar. ”Kan vi alltså gå in i slussen efter Ilona?” ”Ja, som jag redan har talat om för er tre gånger så kan ni det!”
Men själva slussandet går lugnt och säkert till, och uppåtstigande sker med bara ca fyra meter i taget. Idag känner vi oss riktigt övermodiga, vi har klarat av fyra knepiga slussningar som krävde snabba improvisationer och allting gick jättebra.
Nu har vi kommit in i Bavaria, eller Bayern, och ligger i Miltenberg, i en marina som är helt OK men urtrist. En massa motorbåtar som bullrade och bråkade fram till middagstid, och därefter ett marinaliv som vi inte har upplevt förut. Det känns som en camping, med små kabinbåtar istället för tält och en TV som lyser i varje.

 

image

 

image

 

image

 

image

24 maj

Pingstafton med nya vänner. Aschaffenburg 23 maj.

Kanske berodde det på vår stadiga förankring i lerbotten att vi sov ända till halv tio i morse. Det var ingen bra start på dagen, särskilt som det inte fanns någonting att äta till frukost. Vi tror fortfarande att det är som i Frankrike, alltid nära till en affär. Men här ligger man i båtklubbar och marinor utanför städerna, och man får gå långt för att handla.

Halv två kom vi äntligen iväg, och då var planen att gå 37 sjömil och fem slussar innan kvällen. Vi räknade med att vara framme vid sjutiden. I första slussen hade vi sällskap med två tyska segelbåtar, de första vi kommit i kontakt med på hela den här etappen. ”Vart ska ni?” ropade jag till dem. ”Schwartzes Mer!” svarade de. ”Vi också!”

Därefter fortsatte vi i karavan. (Det är en fördel att vara flera fritidsbåtar i flock när man närmar sig de här stora slussarna, då minskar risken att man får vänta länge.) Plötsligt gjorde den ena tyska båten helt om och gick upp vid sidan om oss. Det visade sig att de ville lämna en lapp med sina kontaktuppgifter. De hade försökt anropa oss på VHF kanal 10, som är flodtrafikens motsvarighet till kanal 16 på havet, men det visste inte vi, vi lyssnade bara på slussens radiokanal.

De skulle tillbringa pingstafton i Aschaffenburg, och ju närmare vi kom desto tydligare kände vi att det ville vi också, fast det inte ens var hälften så långt som vi hade planerat. Vi längtade efter nytt umgänge och reseskvaller.

Enligt guideboken behöver man minst två dagar för att hinna med de viktigaste sevärdheterna i Aschaffenburg. Vi tog pliktskyldigt en snabb promenad upp till Schloss Johannisburg från 1600-talet, satt en stund på en mysig servering i den gamla stadsdelen och lagade sedan middag i båten.  Resten av kvällen tillbringades i sittbrunnen på ”Naima”, en Granada 35 som ägs av Regina och Michael från Berlin. Tillsammans med goda vännerna Christiane och Hubert i en Moody 34 och ännu en kompis i motorbåt är de på väg till Medelhavet via Donau. Michael bloggar om resan på www.naima-Berlin.de

Det finns inte mycket som överträffar den goda känslan när man träffar nya människor man kan vara sig själv med.

Världens vänligaste båtklubb?

image

Vackert och innehållsrikt slott som vi inte kommer att studera närmare. 

image

Virkad lyktstolpe i gamla stan.

image

Våra nya vänner vid stadskajen.

image

 

22 maj

På grund i Bayern. 22 maj.

Klockan är tio och vi står stadigt för natten i leran i den lilla gästhamnen i Bayern. Två meter djupt lovade både guideboken och campingägaren, men tro och hopp har inte mycket att sätta emot enochfemtio meter blyköl. Vi kom i alla fall tillräckligt nära för att ta oss iland. Här är så idylliskt att det är svårt att beskriva. Alldeles tyst, utom det lilla sällskapet som nattfiskar en bit bort, och pratar och skrattar. Det är högteknologiskt metande, det låter och blinkar blått ljus när det nappar. Odd har varit där och umgåtts en stund. Han tror att de fiskar karp, de agnar med levande småfisk och levande mask. Kvällen är mörk, utan måne, och helt stilla, jag sitter i sittbrunnen med ett ljus tänt på bordet. Vi har grillat och duschat och delat på en flaska rött från Wiesbaden. Näktergalen kuttrar och visslar. Bättre kan det knappast bli.
Vi kom inte iväg från Swanheim förrän halv ett på grund av allt fix med masten, plus att varvet inte accepterade kreditkort, vilket betydde en lång cykelutflykt för att hitta en bankomat.
Frankfurt susade vi rakt igenom, där hade man lätt kunnat stanna ett par dagar. Men ingen av oss hade någon lust.
Strömmen på Main är konstigt nog mycket svagare idag, vi har kunnat hålla över fem knop hela tiden. Pråmtrafiken är väldigt gles jämfört med Rhen. I alla fyra slussarna idag var vi ensamma, vi hade sån tur att vi oftast kom när en pråm just gick ut, och därför kunde köra rakt in. Slussarna är stora, 300 m långa, och egentligen kan man inte hoppas på att bli slussad som ensam fritidsbåt. Man får räkna med att ligga och vänta, kanske i timmar, på att det ska komma en pråm. Ellem är liten som en mygga där inne. Men själva slussningen är den lugnaste hittills, och höjden är bara ca fyra meter.

Vi ligger stadigt.

image

Ny utsikt från förarplatsen.

image

 

Frankfurt. Europeiska centralbanken till vänster och Babels torn till höger (enligt Odd)

image

21 maj

Godafton, vackra mast! Frankfurt 21 maj.

Äntligen har vi lämnat Rhen. Floden Main har också högt vattenstånd och mer motström än normalt, men det känns som ingenting i jämförelse.
I maj förra året lämnade vi Ellems mast och segel i förvaring i Lelystad vid IJselmeer i Holland. Vi räknade med att det skulle gå att få den transporterad med lastbil till Constanta vid Svarta Havet, där Ellem ska bli segelbåt igen. Efter att ha tagit in offerter från fyra olika åkerier insåg vi att det inte skulle fungera. Om vi inte ville betala femtiotusen kronor.
Torgerssons i Henån lovade lämna av masten på något ställe längs vår väg för en betydligt billigare peng, och vi hittade Specks varv i Swanheim strax innan Frankfurt. I förra veckan fick vi besked att masten levererats, och idag återsåg vi den. Hel och ren!
Nu monterar Odd ställningen som masten ska vila på. Han har snickrat ihop den hemma, lastbilen hade med sig den också. I morgon återstår bara lite extra fix innan kranen lyfter på hela mastpaketet. Vilket flyt! En cykeltur har vi också hunnit med. På andra sidan floden ligger Hoechst med en frestande medeltida stadskärna, ett mumlande torg och ett riktigt sagoslott mitt i byn. Man skulle kunna tillbringa en dag till här. Men nej, runt omkring är ändlösa industriområden, vi vill bort härifrån fortast möjligt.

image

Stilla flyter Main. Till höger i bild Frankfurts skyline. Den lägger vi bakom oss imorgon.

image

Snyggaste masten!

image

Mellan fabriksområden och motorvägar mognar råg och blommar potatisen.

image

Vattentemperaturen i floden Main är +20C. Snart dags att bada för oss också?

image

 

19 maj

Slappardag i Wiesbaden 19 maj.

Idag har jag laddat. Cyklat en mil och handlat vin, läst, sovit, tänkt på nästa bok, promenerat, ätit jordgubbar. Lyssnat på musik. Låtit timmarna gå. Det händer spännande saker i hjärnan när man gör ingenting.

Granne med gästhamnen.

image

Självplockningen har startat” stod det på en skylt i jordgubbsståndet. Lika goda som svenska.

image

 

18 maj

Mysigaste gästhamnen hittills? Wiesbaden 18 maj.

Wiesbaden Yacht Club tog oss i sin vackra, vänliga och trygga famn. Här samsas flera roddklubbar, småbåtsklubbar och segelklubbar i en stor, skyddad vik i Schierstein, en förstad till storstaden Wiesbaden.  Det känns som en korsning mellan Långedrag och Lysekil. Vackra gamla hus, smala prång, gott om vanliga affärer, vanliga människor och vanliga skolbarn. Samtidigt en oas dit folk söker sig för att koppla av, motionera, träffas. Hela strandremsan längs Rhen ända till nästa stad är naturreservat, förvildat och djungelaktigt och ändå tyskt välordnat, genomkorsat av gångstigar och cykelvägar.

Hafenmeister med fru och hund bor på övervåningen i klubbhuset som håller på att renoveras. Därför fungerar varken dusch eller tvättmaskin, men vi fick nyckel till roddklubbens fina omklädningsrum och fru hafenmeister har idag tvättat vår stortvätt i sin egen maskin.

Rosor och vallmo blommar, göken gal fortfarande och fåglarna har ungar. Scenen växlar snabbt. Igår var vi slitna och uppjagade. Idag är det sommar och bekymmersfritt. Nu har jag ensamtid ett tag, Odd har flugit till Köpenhamn för ett musselmöte. Imorgon ska jag cykla iväg några kilometer nerför Rhen till en vingård som hamnvärdens fru har rekommenderat.

Ellem ligger vid Gästbryggan som andra båt efter den gula. Vi betalar 20 Euro per dag inkl allt.

image

image

image

image

image

 

 

 

18 maj

Debriefing efter Rhen. Wiesbaden 18 maj.

Vad gjorde vi för misstag? Vad kunde vi ha gjort istället? Vi pratar om gårdagens skräckfärd så fort vi vaknar. Kanske det farligaste vi gjort med Ellem, säger Odd.

Varför var det så farligt? Vi hade inga marginaler. Precis som sjöpolisen i Goar sa när Odd ringde och bad om råd. Men han var så otrevlig så vi räknade bort honom. Det var misstag nummer ett. Om man jämför ett motorstopp på Autobahn, med att få motorstopp på den här sträckan av Rhen, så finns det åtminstone vägrenar på Autobahn. Man kan stå stilla vid sidan och vänta på hjälp. Man börjar inte okontrollerat backa mot mötande trafik mitt i körbanan. Teoretiskt sett kan man förstås försöka kasta draggen. Vi hade förberett för det, allting låg klart, fjärrkontrollen var inkopplad. Men i praktiken… som att försöka hoppa fallskärm med paraply.

Vad kunde vi ha gjort istället? Vi kunde ha tagit reda på högvattnet i Rhen tidigare, medan vi låg i Lagarde till exempel. Ändrat våra planer och utforskat kanalerna i Frankrike den här våren. Väntat på att båthissen i Arzviller öppnar igen i juli, och man därmed kan gå den vägen till Donau. Rhen medströms till Main.

Misstag nummer två. Jag åkte ensam, utan Odd, på spaningstur med passagerarfärjan till Rudesheim. Odd träffade aldrig kapten Tony, såg inte hur Rhen betedde sig i de trånga passagerna längre upp. Lorelei som alla pratar om är ett spöke, där det är den mötande trafiken som är läskig. Men strömmen är inte som starkast där.

Misstag nummer tre. Jag stod inte pall för grupptrycket när hamnkapten och lokala experter dömde ut mig som en fegis. Jag ville inte resten av livet få höra historien om hur vi väntade en månad i Sankt Goar för att jag inte vågade gå vidare. Underförstått, naturligtvis, men ändå.

Facit är hur som helst att motorn höll och allt gick bra. Facit kunde också ha blivit att vi fått vända och susa tillbaka till Sankt Goar. Ingen kan veta hur stor risken var att något skulle gå sönder och motorn stanna. Odd hade kollat och bytt allt som kunde kollas och bytas. Motorn gick aldrig över nittio grader och svalnade genast om varvtalet minskades. Vi gjorde rätt medan det pågick, behöll lugnet, byttes om vid ratten var trettionde minut. Det kan vi vara nöjda med.

Vi hade kontroll men för små marginaler. Men vi skulle inte vilja råda någon att göra om samma sak. Under de här förhållandena (pegel i Sankt Goar 450) måste man kunna göra minst åtta knop, stadigvarande.

PS. Odd vill inte hålla med om ordet skräckfärd. Han vill hellre använda uttrycket ”extremt obehaglig upplevelse”. :-)

Jag är inte helt säker på att den nedre markeringen stämmer exakt. Kanske var det något närmare Bingen.

image

17 maj

”Alla utom din kapten hade fel.” Wiesbaden 17 maj.

Två gånger trodde vi att vi inte skulle klara det. Passagen förbi Lorelei, som alla förståsigpåare påstått skulle vara den värsta, var en barnlek jämfört med de två forsande flaskhalsarna km 534,4 före Assmanshausen och km 531 före Bingen. Två gånger saktade Ellem ner från marschfarten 1,5 knop till noll knop, trots full gas. Ena gången körde Odd, andra gången var det jag. Det var en helt vidrig känsla av total maktlöshet. Utan styrfart, slingrande och jazzande i strömvirvlarna pressades vi obönhörligt bakåt. Det enda som återstod att göra, utom att vända om, var att försöka varva upp lite till och be en bön att det skulle finnas en häst i reserv och att motorn inte skulle börja koka. På campingplatsen intill satt folk i solstolar och tittade på. Problempassagen var ett folknöje. Alldeles före oss hade en stor pråm stått stilla en lång stund utan att vi förstått varför.

Precis de här ställena hade kapten Tony varnat för. Precis så här stark hade han sagt att strömmen var. Över sex knop. Ingen hade tagit det på allvar, alla experterna i Sankt Goars marina hade ansett att det bara var jag som var en kruka. Jag slapp säga ”vadvardetjagsa!”, Odd förekom mig. ”Alla utom din kapten hade fel”, sa han bistert när vi passerat Bingen och farten långsamt ökade till hela fyra knop, samtidigt som sju timmars spänning släppte.

Nu ville vi bara bort från Rhen så fort som möjligt, så istället för att stanna i Rudesheim som planerat fortsatte vi direkt till Wiesbaden. (Vad är väl två och en halv timma extra med bara tre knops motström.) Här har vi fallit ihop över en flaska Moselvin och uppvärmd sparrissoppa från igår. Nu är orken helt slut, bilderna får tala.

Lorelei, rena barnleken.

image

 

Snälle Kurt lotsade välment förbi Klippan och var moraliskt stöd.

image

image

image

 

image

Många vackra slott och borgar har jag missat att fotografera idag, tankarna var på annat håll…

image

 

image

 

Ännu högre vattenstånd i Wiesbaden.

image

1 2 3 184