25 september

25 september, Arki. För mycket av det goda.

Det finns lite etter i glädjebägaren. Min underläpp är helt skinnflådd av sol, vind och saltvatten. Jag kan inte snorkla, äter med svårighet och har ont hela tiden. Nu börjar det bildas sårskorpor och läka, sedan jag kom på att använda munskydd. Folk tittar lite konstigt när jag kommer cyklande som en kines med bacillskräck, men sånt har aldrig hindrat mig.

Efter tre dygn inblåsta på underbara Lipso tog vi mod till oss, uttnyttjade en väderlucka på några timmar när det bara skulle blåsa runt tio meter per sekund och satte kurs norrut, mot den lilla ön Arki. Det blev den bästa seglingen hittills, Ellem forsade fram i fem knop på kryssen i tio, tolv sekundmeter. Vi flyttar våra gränser. Hemma var tio m/sekund min gräns för att ge sig ut på sjön över hvud taget. Nu är det idealisk seglingsvind. Om det inte är för höga vågor förstås.

Hamnen på Arki är osannolikt idyllisk. Inseglingen går i blindtarmsform in mot en smal kaj där det bara får plats femton båtar, tätt packade. Här ligger man helt skyddad mot vinden. Ett dieseldrivet elverk ger ström till tre tavernor och ett 25-tal hus. Varken el eller vatten till båten men däremot bra wifi tack vare Nikolas taverna. Vi får in signalen via vår antenn. Jag sitter alltså mitt i kolsvarta natten efter middagen och bloggar. Nu har vi just avslutat middagen ombord, hemlagad jättegod moussaka, och ska gå iland för att äta efterrätt på tavernan. Det förväntas man göra som en sorts hamnavgift.

Vi blir nog kvar här minst tre dygn, om man får tro väderleksrapporten. Det ska blåsa rejält. Bra, då får jag tid att komma ikapp med bloggen och med mig själv. Massor av bilder från vår cykeltur på Lipso ligger och väntar i kameran. Alla nya intryck gör att hjärnan liksom domnar, som rumpan efter en lång cykeltur med för hård sadel. Jag hinner inte smälta allt som kommer in och blir väldigt trött av det. Idag sov jag middag nästan två timmar efter att vi hade lagt till. Vad liknar det???

Odd påstår att jag liknar en kines.

image

Bilder från Lipsi. Andlöst vackert. Nyper mig i armen. 

image

Våra nya hemmavatten. Utsikt från toppen på Lipso.

image

Toppenlunch på Lipso. Härifrån räknade Odd till 19 kyrkor.

image

Utsikt över Lipso hamn.

image

23 september

19-20 september. Musik och nya seglarvänner.

Under hela kanalresan genom Europa, utmed Donau, i Turkiet och ända fram till Samos träffade vi många trevliga och intressanta människor, men inga andra svenskar förutom två kanotister.

Den här hösten i Dodekaneserna har vi fått fler nya svenska seglarvänner på tre veckor än under de senaste tre åren. Alla är hjälpsamma och delar med sig av erfarenheter och smultronställen till oss som är gröna och nyanlända. Ingrid och Rolf, Ghita och Anders, Lou-Lou och Pelle, Birgitta och Anders, Lena och Kjell är alla veteraner i Medelhavet. Göran Schildt regatta och musikn underlättade förstås kontakten. Många kvällar har slutat med spel och allsång på någon taverna. Rolf och Pelle kompar på gitarr och jag på ucke.

Till tavernan Artistico i den vackra viken Emporio på Kalymnos nordvästsida kom vi i Ingrids och Rolfs hyrbil. ”Alla” var där, i bukten låg flera svenskbåtar för ankar. Det blev ännu en glad och musikalisk sen kväll som vi inte glömmer, med god mat, bra samtal och evergreens. Tavernaägaren strålade och kompade sin sjungande fru, en israelisk gäst sjöng solo med fantastisk röst.

När vi körde hem över bergen till Vahti på natten fick Rolf väja flera gånger för getter på vägen.

image

 

image

22 september

18 september. Tillbaka på Paradise beach efter arton år.

Hur i himlens namn fick vi med oss fyra barn ända hit?” När Odd fyllde femtio firade vi genom att åka hela familjen på båtluffning till Grekland. Vi kom bara till Kalymnos. Där hittade vi byn Myrties på nordvästra kusten och där blev vi kvar hela veckan. Från Myrties gick en liten passagerarbåt över till ön Telendos där vi fann Paradise beach allra längst bort, förbi parasollstränder och tavernor, efter en svettig snubbelpromenad på en smal bergsstig. Varje dag hela veckan gick vi sen dit och snorklade. Joar lärde sig simma.

Idag gick vi den stigen igen, tillsammans med Ingrid och Rolf och Fred och Ina från Holland. Allt var sig precis likt.
På kvällen blev det sång och musik till sena natten på Solas taverna i hamnen. Loves gonna live here! Äntligen kommer uckarna i båten till användning.

Båten till Telendos. Lägg märke till skepparen!

image

image

Varpa på Paradise Beach. Först till 10 poäng. Rolf vann. Förstås.

image

Coola killar på fördäck.

image

22 september

17 september. Avsked och sorgliga spår.

Några kom fram till paradiset och kördes genast därifrån. I Vathis hamn ligger fem övergivna flyktingbåtar. Den största motorbåten kom i våras, nedlastad med hundra passagerare, berättade hamnkaptenen. Två är segelbåtar av den större chartermodellen, en Bavaria och en Oceanis. Luggslitna och med sönderslagna ventiler, kanske för att tätt sammanpackade människor i båtens inre ska få luft. Två är eländiga små ranka flytetyg, jag vågar inte fråga hur många som satt i dem.
Från Vathis skickades flyktingarna genast vidare med buss till Pothia där de fick ta färjan till Athen. Några tog sig ända till Sverige. Jag känner en som flydde från Turkiet i en sådan här båt. Han hade turen att kunna betala för något bättre än en gummiflotte. Någon har tjänat ungefär tre miljoner på att släppa iväg den skrotfärdiga, överfyllda motorbåten från Turkiet med kurs på Kalymnos.

Till våren ska de övergivna båtarna säljas på auktion. Pengarna ska gå till Vathis invånare, exakt till vad vet jag inte.

I morse var det dags att ta adjö av Ghita och Anders som skulle resa hem till Göteborg. De kändes redan som goda vänner fast vi träffades för bara en vecka sedan under regattan. Resten av dagen blev trött och avslagen. Vi orkade bara promenera lite, bada och slappa. Energin fattades. Det hjälpte inte ens med sång och uckespel på kvällen efter middagen. Det kostar att ligga på topp som Odd brukar säga.

image

image

image

22 september

16 september. Till Edens lustgård.

Ingrid och Rolf ville hälsa på grekiska vänner och visa oss sitt personliga paradis. Dagen efter regattans avslutning seglade vi söderut från Leros med förstärkt besättning.

På Kalymnos östra sida ligger den lilla byn Vathis gömd längst inne i en vik. Viken sträcker sig in mellan höga bergssidor likt ett djupt knivhugg, i skåran stiger en smal, grönskande dalgång upp mot kala, branta, brunbrända massiv av sten och taggiga småbuskar där bara getter och bysantinska kapell kan överleva. Ett vattendrag från bergen har skapat Edens lustgård i såret efter kniven. Sluttningarna upp mot bergen är klädda med odlingar av mandariner, apelsiner och guavafrukt. Vin, fikon och granatäpplen växer överallt. Bakom murar, alltid dessa murar med svall av bougainvillea och nerium, sväller välskötta grönsaksland av morötter, rödbetor, sallad och spenat.

Seglare, utflyktsbåtar och turkiska gulets har förstås hittat hit och förändrat livet för invånarna. Klättrare och paddlare också. Sex tavernor och flera små pensionat finns. Den minimala hamnen har inte plats för många båtar, men det går att ankra utanför i viken. Vattnet är kristallklart och bräckt, baden blir många och långa.

Det klara friska bergsvattnet forsar generöst i utomhusduschen vid badplatsen och från slangen på kajen. Vi tvättar av båten och fyller färskvattentanken.

Här blev vi kvar i sex nätter, från fredag till onsdag. Hit kommer vi att återvända.

image

image

image

image

 

På väg till Vahti. Det gungade rejält. En av våra gästande gastar vägrade lyda order och gick utan flytväst fram på fördäck på delfinspaning. Rätt åt honom att han missade det mäktigaste delfinhoppet!

image

18 september

14 – 15 september. Tji fick dom!

Andra seglingsdagen var målet ön Lipsi, bara tio sjömil och slör hela vägen, rena räkmackan. Vi njöt av att susa fram med fyllda segel och god fart, även om vi låg sist ända fram till inseglingen till hamnen. Där fanns en udde som måste rundas, nedanför ett högt berg. Vi såg hur båtar som tagit ut stort avstånd till udden, för att undvika lä från berget, låg med tomma segel och drev. Alltså gjorde vi tvärtom och snek berget så nära vi vågade. Och där kom fallvindar som gav oss skjuts ända in i mål. Vi fräste förbi flera båtar och slutade på 11e plats av 18 när resultaten räknats klart. Vilken triumf!

På kvällen gick vi med nyblivna seglarvänner till en mysig restaurang. Med stjärnhimlen som tak och belysta av en nästan full måne åt vi en underbar middag och sjöng och spelade på medhavda uckar, till övriga gästers ljudliga uppskattning. Efteråt var det beachparty med mera uckespel och dans i månskenet på stranden. Kvällen gick alldeles för fort.

Finaldagen gick rutten tillbaka till Leros, tolv sjömil och läns hela vägen. Det blev nästan den roligaste deltävlingen, eftersom det kom till ett rafflande kamp på upploppet mellan oss och en grekisk båt. Vi hade flera större och snabbare båtar efter oss in i mål och fick till en 8-e placering! Helt otroligt.

Under den festliga prisutdelningen senare på kvällen sa en skeppare på en av vinnarbåtarna till mig, att nu var det bevisat att man inte alls behöver ha en stor och dyr båt för att ställa upp i Göran Schildt Memorial Regatta. ”Ni har visat att man kan delta med vad som helst!” utbrast han entusiastiskt. Nej, en motorseglare stod inte högt i kurs i det här sällskapet, Ellem var verkligen en katt bland hermelinerna.

Vad gjorde det. Bakom oss i den slutliga resultatlistan fanns flera namnkunniga snabbseglare. Oceanis, Jeanneau och Bavaria. Stora, maffiga rashästar. Bland annat en 50-fotare som vi inte borde haft en chans mot. Det måste ha känts förargligt för  den besättningen att hamna efter en tio meters motorseglare. Men det var inget som märktes, tvärtom, vi svävade på moln av uppskattning och glada tillrop hela kvällen.

Det största utbytet av regattan var ändå inte uppryckningen i resultatlistan. Det var alla trevliga, roliga, spännande nya bekantskaper. Det är inte lätt att hitta nya vänner på äldre dar. Man blir både mer kräsen och mindre tolerant. Men de senaste tre dagarna har vi nog knutit fler nya band än vi gjort de senaste tre åren.

Tänk så mycket vi gått miste om, om vi stannat på Samos och lackat inredningen…

För att citera Tove Jansson: Men vem ska trösta Knyttet med att säga som det är: Stig fram och säg Goddag, så att de ser att du är här!

image

 

Det trånga inloppet till målgången på Leros är svårt att upptäcka på avstånd.

16 september

13 september. Sisten i mål i Patmos.

Planen var att stanna ett par veckor på Samos och komma ikapp med båtens underhåll. Lacka, vaxa, storstäda. Sen skulle vi segla. Men så undrade Ingrid och Rolf, medelhavsseglare i många år, om vi inte skulle delta i den årliga regattan Göran Schildt Memorial på Leros den 13e september.
Kappsegla? Med vår motorseglare? I Medelhavet? Nej tack, tänkte jag. För det första har jag aldrig tävlingsseglat i hela mitt liv. För det andra hade vi ju bestämt att ta det lugnt och känna oss för under vår första säsong i Grekland. Men det sa jag förstås inte, utan skyllde på snickerierna som vi måste hinna lacka. ”Men det är så kul, man träffar så många trevliga människor och får nya vänner. Det där med kappsegling behöver man inte ta så allvarligt”, sa Ingrid. ”Det är mera som en eskader i tre dagar. Tänk på saken!”
Så kom det sig att vi i morse låg i Leros hamn med två stora, gula nummerlappar fastknutna i stäven, klara för start i regattans första segling från Leros till Patmos. I startfältet fanns alla typer av segelbåtar, från en liten svensk L28 med ett äldre par som aldrig kappseglat, till stora tävlingsmaskiner med erfarna och taggade kämpar bakom ratten. Och så Ellem, en motorseglare med en revanschlysten skeppare (Odd) och en feg och skeptisk gast (jag).

Om vi inte varit anmälda till regattan hade vi troligen stannat i hamn idag. Tio sekundmeter i prognosen brukar betyda minst tolv i verkligheten. Jag hade definitivt inte gått med på att kryssa tjugo sjömil över öppet, egeiskt hav i den vinden.
Vi kom i mål sist av alla, en timme efter att tävlingsledningen ropat upp oss på radion och försynt påpekat att vår tid snart skulle löpa ut. Då hade Odd börjat vackla, vi stod nästan still utanför inloppet till Patmos. De höga vågorna stoppade upp farten och vinden stillnade allt mer. Till min egen förvåning var det jag som propsade på att fortsätta segla, inte starta motorn och avbryta. Två knop är ju ändå framåt, inte skulle vi ge upp när vi klarat av över åtta timmar i motvind och jobbig sjö.
Nio timmar efter start, med bara en timme till godo innan vår tidsgräns hade diskat oss, var vi i mål. Trötta och lite missmodiga tänkte vi krypa tidigt till kojs. Men på kajen stod en man och vinkade. En buss väntade på oss. Arrangörerna hade ordnat utflykt med middag till en liten vik på andra sidan ön. Alla andra var redan där.

Värmda i själen piggnade vi till igen. Pådrivet av en ouzo, ett glas retsina och en portion ljuvlig, ugnsbakad get kom eftersnacket och analyserandet igång.
1. Vi måste skaffa en bättre fock.

2. Ellem är inte byggd för att kryssa i hög sjö om det inte blåser minst tio m/sek.

3. Jag är inte så feg som jag trodde.

4. Man lär sig viktiga saker både om sig själv och båten genom att kappsegla.

5. Vi kom bara näst sist, när alla båtars LYS-tal (ett slags handikapp för att olika båtar ska kunna tävla på samma villkor) och poäng räknats ut.

Man får snygga bilder när man ligger sist.

image

9 september

9 september. Krabbmadonnan och guldmakrillen.

Tuppar gal, hundar skäller, det luktar rök. Längs den brunbrända sluttningen i viken där vi ligger för ankar trampar en rad getter på rad. Det är ännu mörkt, jag ser dem inte från min plats i sittbrunnen, hör bara ledargetens bjällra klonka. Vi kom hit till ankarviken Xerokambos på Leros igår kväll efter en lång dags segling från Patmos.

Jag vaknade av röster nära båten. Motorljud. Medan gryningen väcker alla färger till liv igen studerar jag hur en en liten blå fiskebåt med två man ombord lägger ut sitt nät i en stor ring alldeles intill oss. Minst hundra meter i diameter. Tar in det igen. Fortsätter utåt, mot Kalymnos. Fick de något?

Flera båtar passerar på väg till fiskeplatser längre ut. Nu tränger solljuset längre och längre ner längs de branta bergssidorna. En klocka från ett gulmålat kapell, stort som ett normalt svenskt garage, klingar sju hårda, tredubbla slag. En bit bort, alldeles nere vid vattnet, ligger ett ännu mindre, vitt kapell, med ett karaktäristiskt kors på taket. Det är upplyst nattetid, glittrar som ett smycke i stenskravlet. Det är tillägnat Krabbmadonnan, Panaya Kavourodena. Enligt historien hittade en fiskare en madonnaikon på stranden, och blev i samma stund botad från infektionen han fått sedan han bitits av en giftig krabba. Han tog hem ikonen, och drömde på natten att en svartklädd kvinna sa åt honom att lägga tillbaks den där han hittat den. Det gjorde han, och på den platsen, runt ikonen, byggdes kapellet.

När Odd hade vaknat snorklade vi för att kolla vad ankaret haft för sig under natten, eftersom vinden hade vänt och båten flyttat sig. Det visade sig att ankaret låg rätt under stäven på Ellem, med fyrtio meter kätting i prydlg kanelbulle runt omkring. Medan vi grälade, förlåt jag menar diskuterade, om vad vi skulle göra åt saken, fylldes ankarviken på med båtar fulla av lunchgäster till de tre tavernorna. På båda sidor och tätt akter om oss hade vi nu båtar som låg alldeles för nära om det började blåsa upp och vår kätting sträckte ut sig i all sin längd.

Till slut blev vi överens om hur och var vi skulle ankra om, och i ganska frostig stämning satte jag mig efteråt på fördäck och började kasta med mitt nya kastspö som jag äntligen lyckats montera ihop. Efter en halvtimme utan napp bytte jag ut draget till ett mindre och färggrannare. Efter bara tre kast fick jag bottennapp samtidigt som en jättestor fisk hoppade en bit från båten. En tonfisk?

Jag hade fått en jättefisk på kroken. Det var första gången någonsin jag fick en fisk på kastspö. Jag är helt novis på den sortens fiske, det lilla jag vet har min son och Viktor på Lindboms fiske i Lysekil lärt mig nu i somras när jag köpte kastspöet, rullen och alla dragen.

Men jag har ju läst Den gamle och havet och visste att man skulle trötta ut fisken. Så jag sprang runt båten på däck och lät fisken dra ut reven i rusningar åt alla håll. Ibland hoppade den högt över vattnet, jättestor och guldglänsande. Till slut blev den allt tröttare och jag kunde veva in, decimeter för decimeter. Odd var beredd med håven och lyfte ombord. En guldmakrill. Eller mahi-mahi på hawaianska. Betyder stark-stark.

En av tavernorna lagade till fisken. Jättegod. Tyvärr fattade de inte att de fick behålla hälften själva, så vi fick världens största doggybag med oss därifrån.

Krabbmadonnans kapell.

image

 

image

 

image

Ellem ligger allra längst ut i viken. I bakgrunden Kalymnos.

image

Utsikt från tavernan. Ellem ligger  tvåa från vänster. Inte så trångt när bilden togs. Totalt ligger 19 båtar för ankar i viken ikväll.

image

7 september

7 september. Klosterklättring på Patmos.

1100-talsklostret med den omgivande byn Chora uppe på Patmos högsta berg är byggt till helgonet Johannes ära. Det är en av kristendomens viktigaste vallfärdsorter. I en grotta på berget fick Johannes de uppenbarelser från Gud som sedan blev Bibelns Uppenbarelseboken. Scala, huvudstaden på Patmos, lever helt och hållet av klosterturister som väller in med stora kryssnngsfartyg, färjor och andra farkoster. Gästhamnen är full av charterbåtar, jättelika katamaraner och turkiska gulets, vackra traditionella tvåmastade skutor som byggts om för privat chartertrafik. Bredvid oss låg en välskött gulet från Bodrum med sin turkiske kapten Sezayi, två besättningsmän och ett stort sällskap från Sydafrika.

Vi tog första morgonbussen upp och var nästan ensamma ett par timmar. Vi strosade omkring i klostret och de smala gränderna i Chora, häpnade över tusenåriga handskrivna böcker i museet, njöt av friden och den vidunderliga utsikten. Känslan att befinna sig på helig mark mark försvann abrupt när invasionen startade vid elvatiden. Det kunde liknas vid när Liseberg öppnar för säsongen.  Några grekiska tanter som åkt färja sju timmar från Athen trängde ihop sig bredvid mig på en smal bänk och bjöd blidkande på söta kakor. Italienska, tyska och engelska surrade i luften när guiderna gick igång med sina grupper. Vi vandrade ner från berget i stekande hetta och flyttade oss från gästhamnen till en ny, underbart fridfull ankarvik. Den syns längst bort till höger på bilden.

Här ligger bara vi och en e n o r m 58 meter lång segelyacht. Någon fyller år ombord, nyss brakade ett evighetslångt fyrverkeri loss. På bilden syns segelbåtens belysta mast. Lika hög som de högsta raketerna…

image

image

 

Min första fisk i Medelhavet! Den nappade på min metkrok och fick simma tillbaka till sina kompisar.

image

 

6 september

5 september. Patmos.

Nu är jag gift med en 68-åring. En märklig tanke som är svår att koppla samman med verklighetens outtröttlige muskelknutte. Efter födelsedagsfrukosten ombord gick vi från vår sommarparkering på Samos kl 11.30. Vi har anmält oss till Göran Schildt Memorial, en årlig tredagars regatta som utgår från Leros och startar den 11 september. Planen är att vara på Leros den 9e och ta det lugnt på vägen dit.
Efter bara en vecka i Samos Marina är vi ganska trötta på allt fix, och på att ligga stilla i hamnen. Bytet av den utslitna dämparen mellan drev och motor är avklarat, liksom installationen av batteriövervakare och nytt kylskåp. Allt fungerar perfekt, det är en stor lättnad att slippa knackningarna från motorn.
Det var tänkt att en massa annat underhåll också skulle göras nu. Slipa och lacka dörrar och inredning i styrhytten till exempel. Men det får vänta tills svalare tider när det yr mindre sand i luften. Efter en sommar hemma utan båt längtar vi verkligen ut på vattnet. Tur att våra vänner Ingrid och Rolf tipsade om den här regattan när vi träffades på Öppna Varv i Ellös!
Vi fick en ljuvlig segling till Patmos. 6-7 m/sek och slör. Delfinbesök. Molnfri himmel. Det finns inte mycket som slår känslan att stänga av motorn och känna vinden fylla seglen. När vi kom fram valde vi en stilla ankarvik norr om själva staden Skala som är ett surrande turistcentrum tack vare sitt berömda kloster.

I ankarviken låg fem andra, större segelbåtar. (Alla är förresten större än vi. Medelstorleken ligger numera nånstans runt 50 fot.) Vi smet längst in närmast stranden och la oss på 5 meters djup. Odd snorklade ut och kollade att ankaret tagit. Det var inte idealisk botten, sjögräs som hindrar ankaret att gräva ner sig ordentligt. Även om vi har larm som varnar om båten börjar dragga, så är det inget roligt scenario att bli väckt i kolmörker och behöva ankra om. Men väderprognosen var bra och med 30 meter kätting somnade vi trygga efter en fin middag på tavernan på stranden. Vegetarisk moussaka, fyllda auberginer och retsina förstås.

Sen är det en annan historia att vi vaknade på morgonen till 6 m/sek rakt in i viken, vinden hade vänt 180 grader under natten. Fem minuter senare tjöt ankarlarmet.

Odd firade födelsedag i sin rätta omgivning och mobilen hade täckning hela vägen över Egeiska havet.image

Ipaden med navigationsappen visar både framåt och bakåt.

image

På stranden vid Samos marina. 

image

Allt kan tydlgen gå sönder. Till och med golvet i toan.

image

Batterifix. Med den nya batteriövervakningen vet vi precis hur mycket laddning vi har.

image

1 2 3 199