7 februari

Kampanjstart!

Jag som sagt adjö till reklamlivet. Slutat skriva marknadsföringsplaner. Aldrig mer skulle författa en säljtext. Nu sitter jag här och vänder och vrider på formuleringar för att sälja in Diktaren.

Listan över olika insatser för att marknadsföra min bok är lång. Pressreleaser, produktblad, butiksmaterial, bokmärken, affischer, annonser, hemsida. Det konstiga är att det känns jättekul.

Idag tittade solen fram en timme på morgonen, och jag fick några fina bilder nere på Stättebryggan. Hoppas ingen tänker på att skyddsomslaget redan börjar se lite slitet ut nertill…

Igår var jag på besök i en Akademibokhandel i närheten och visade upp Diktaren. Det resulterade i två bokade signeringar under högsäsong i vår och sommar, och löfte om att bokhandeln tar in min bok!

 

bokbild-2

4 februari

Författarlycka #2. Provboken!

Idag kom den äntligen! Den provtryckta boken från Booqla. Direkt från tryckeriet i Polen. Precis på dagen enligt tidsplanen, ändå har jag väntat som en förstföderska som gått två veckor över tiden. Nej, jag slet inte upp det vadderade kuvertet redan på Hemköp. Jag öppnade det inte ens på färjan. Man har väl karaktär.

Och den nyfödda är helt perfekt. Från det sydda, mörkblåa kapitälbandet i ryggen till det blanka skyddsomslaget som Tina på Nordlitt designat. Hon har även layoutat de första sidorna i boken, där förord och titel står. När jag nu har strävat så många år med den här romanen kändes det viktigt att inte slarva med det sista, bokens utseende.

Varför valde jag att trycka en dyrare, inbunden bok? En pocketbok kostar bara hälften att trycka. Men en inbunden bok är lättare att läsa. Man måste inte hålla i den med båda händerna medan man håller på, behöver inte bryta ryggen bakåt. Den är vackrare och står stadigt i bokhyllan, man kan få den med ett bokmärkesband och med skyddsomslag. Den får inga hundöron. Den är helt enkelt en riktig bok. Nu trycker jag på startknappen och beställer 1200 böcker. Om (nej när!) jag säljer slut på dem får det bli en pocketupplaga i nästa tryckning.

Hur det känns? Roligt. Pirrigt. Förväntansfullt. Nu är det dags. Äntligen kan Odd få läsa.

provboken

 

bok-2

provboken-2

bok

1 februari

Författarvånda #1. Skriva sitt debutantporträtt.

En enda gång i livet har man chansen att skriva sitt debutantporträtt i tidskriften Svensk Bokhandel. Den stora sommarkatalogen med sommarens alla nya böcker kommer ut i mars. Alla bokhandlare och bibliotekarier läser den. Som debuterande författare får man en hel sida (max 3000 tecken inklusive blanksteg) att skriva om sig själv och bifoga en bild. Man ska undvika att göra reklam för sin bok i texten.

Kanske den svåraste text jag skrivit. För självklart är det boken jag vill skriva om, inte mig själv. Här gäller det att vara lite listig… Så här blev det:

”Jag hade fyllt sextio när min dotter öppnade en dold vindslucka och hittade mina framtidsdrömmar i en bortglömd kasse. Blåa skrivböcker med uppsatser i skrivstil, guldstjärnor i marginalen. Den handskrivna följetongen Kim och Jerrys äventyr på Paradisön. Buntar av tonårsmanus med kärleksdramer, noveller och dikter på vers.

Den återfunna skatten utlöste en smärtsam ålderskris. Vad hade jag gjort av mitt liv? Jag skulle ju bli författare. Nu var det för sent.

Samma kväll berättade min nittiofemåriga mamma om sin farmor Hanna, född i mitten av 1800-talet. Hon fick fem döttrar med sin förste man. Flickorna dog, en efter en. Till sist dog även hennes man.

Då gifte Hanna om sig med sin suput till svåger och födde i rask takt åtta pojkar. En blev min morfar. Så småningom startade Hanna, som bara gått några år i folkskola, byns första sparbank. Mamma visade ett foto från hennes sjuttioårsdag. En matriark omgiven av sin myllrande klan; alla sönerna, svärdöttrarna och barnbarnen. Uttrycket i hennes barska ansikte under det svarta hucklet påminde om en indianhövdings.

Den där okuvliga, obstinata viljan. Jag kände igen den.

Jag hörde Hanna tala till mig. Vad väntar du på? Sitt inte där och tyck synd om dig själv. Vem har sagt att det är för sent?

Så jag tog ledigt och reste långt bort för att komma igång med resten av mitt liv, livet som författare.

Jag hade ingen aning om vilken sorts roman jag ville skriva. Bara miljön var självklar, min egen hemö, den som Evert Taube beskrivit i sin Inbjudan till Bohuslän. Berättelsen kom till mig i bilder och fantasier under långa promenader längs Atlantens kust. På ytan handlade den om ett barn som försvinner under en hembygdsfest. Men likt en drivande brännmanet hade historien trådar som jag följde långt ner i djupet. Där fanns en avgörande tragedi i nittonhundratalets första år. Där fanns också en förbjuden kärlekshistoria. Slutligen fanns där Hanna, min sedan länge döda morfarsmor. Hon som tog ett stadigt tag i sitt havererade liv och styrde in det på en ny kurs.

Det var inte för sent för mig heller. Jag gjorde det, jag skrev en spännande roman. Utan att jag riktigt vet hur det gick till, blev det en berättelse om kärlek och att det aldrig är för sent att börja om.”

ego (Small)

Hanna

 

18 januari

Väntan…

Om två veckor kommer provtrycket. Hur ska jag orka vänta så länge?

FullSizeRender (7)

17 januari

Att stå ut med att det blir dåligt.

Hela helgen har jag varit på kurs hos Ewa Evers. Porträttmålning i olja med skiktmålningsteknik. Det är tredje eller fjärde gången på lika många år tror jag. En del av pannåerna jag tog med mig till kursen har jag hållit på med i flera år. Dvs mellan kurserna händer inte så mycket med de halvfärdiga porträtten. De stirrar anklagande på mig från sina lister längs väggen. Det blir sällan av att jag målar hemma, kunskaperna räcker inte till när jag inte har Ewa i närheten att fråga till råds.

Det svåraste med att måla porträtt är att stå ut med hur fult det är medan man håller på. (Jämför Bodil Malmsten: ”Det svåraste med att vara författare är att stå ut med hur dåligt det är längs vägen.”) I skiktmåleriet bygger man upp former och uttryck genom att hela tiden måla över det man just har gjort med nya färgskikt. I vissa stadier kan man vara rätt så nöjd. Men för att komma vidare måste man ändå måla över barnets rosiga kinder och haka med  en lasyr av Verona grönjord som man smutsar ner ordentligt med bränd umbra.

Bygg upp – fördärva – bygg upp. Var modig! Var uthållig! Så står det på blädderblocket där Ewa skrivit upp principerna för skiktmålning. Det är precis som med skrivandet. Man måste våga tro på att det lönar sig i längden att förstöra det man just byggt upp. Under den färdiga ytans sparsmakade komposition skimrar förhoppningsvis djupet - alla års grundarbete med gestaltning, miljö och intrigbyggnad.

Kroki har jag aldrig provat förut. Som uppvärmning fick vi teckna porträtt efter levande modell hela förmiddagen igår. Ewas proffsiga dotter Isabel bytte ansiktsuttryck och pose efter två minuter. Så fruktansvärt svårt att hinna fånga med tuschpenna eller kol. På slutet rörde hon sig hela tiden, stannade bara kanske två sekunder i varje position. Pappersarken fladdrade och koncentrationen var total. Jag tyckte varenda teckning var helt misslyckad. Men idag ser jag med andra ögon. Den allra sista övningen på femton minuter är jag hyfsat  nöjd med. Minst tjugo skisser hamnar i papperskorgen.

FullSizeRender (4)

Min arbetshörna i Ewas atelje. Vi är sju stycken uthålliga porträttmålare som träffas hos Ewa i Stenungsund.

IMG_5579

FullSizeRender (5)

 

Två minuter i varje pose… nästan omöjligt. Under två övningar fick vi dessutom inte lyfta pennan från papperet, och uppmanades att försöka få med lite bakgrund. Du ser nog vilka…

FullSizeRender (6)

14 januari

Nu börjar det.

Boken är färdigsatt och skickad till tryckeriet. Just nu känns som att stå hukad i startblocken, pirrig av otålighet att få släppa loss och komma iväg (jo, jag vet, jag sprang skolSM, 60 m på  9,1). Nu måste jag först vänta två veckor på provboken. Den är sista chansen att rätta till eventuella korrekturfel. Naturligtvis är det något som kommer att slinka igenom, fast jag tycker att det är omöjligt så många gånger som manuset är korrekturläst. Ettusen böcker är beställda. Nu börjar arbetet med att se till så de blir sålda också.

Detta har jag uträttat idag: Skissat på bilder och texter till en hemsida för förlaget Blackskerry och en för min författarhemsida katinkabille.se. Bokat tid för möte på webbyrån imorgon. Skickat in avtal till Bokinfo. Skrivit på mitt debutantporträtt i Svensk Bokhandel. Mailat Adlibris om att jag vill ha ett avtal för konsignationslager. Skrivit ut elibs handbok på nätet om hur man publicerar en e-bok. Bestämt f-pris (förlagspris) för boken. Dvs mitt nettopris till bokhandeln exkl moms. (130:- slutade det på efter konsultation med Kulturrådets hemsida och facebookgruppen Egenutgivarna.) Bokat annons om boksläppet i Ö-bladet, samhällsföreningens vårprogram. Bokat Flatöskolan för boksläppsfesten. Den blir på Påskdagen!

Så här blev förresten mitt författarporträtt. Jag är nöjd, jag vill att folk ska känna igen mig när vi träffas.

ego (Small)

Så här ser titelbladet ut inne i boken. Tina Back har har layoutat omslag och försättsblad, Kristin Bille har gjort loggan till förlaget.

titelsida

 

7 januari

Författarlycka #1. Omslaget!

I morse kom det efterlängtade mailet från Tina på Nordlitt som fått i uppdrag att designa omslaget till Diktaren. Jag hittade henne på Facebook - var annars? Ibland tänker jag att jag måste minska ner min tid på Facebook. Men vad skulle jag ha tagit mig till utan alla hjälpsamma människor i de olika grupperna för författare och egenutgivare?

Via gruppen Egenutgivarna hittade jag till exempel boken ”Förverkliga din bokdröm” av Kristina Svensson och Joanna Björkqvist, helt nödvändig för den som tänker ge ut en bok på eget förlag.

Omslaget som Tina gjort träffade mig rakt i magen. Det är precis som jag vill ha det, fast det inte alls liknar den skiss jag skickat till henne. I mailet förklarade hon varför min idé inte fungerar som omslag, och det är bara att böja sig för proffskunskapen och inse att hon har helt rätt.

Bilderna har jag tagit själv. Bryggan vid Handelsman Flink en tidig morgon när höstens hummerfiske har dragit igång. Det gråtande barnet är ett av mina barnbarn första gången hon träffade tomten för några år sedan. Numera sitter hon glatt i hans knä. Hennes lillasyster blev mäkta stolt över bokomslaget, övertygad om att det var en bild på henne.

skiss8

Som motvikt till det skräckslagna barnet kommer här en dagsfärsk bild på samma barn som tre gånger på raken slog sin morfar i Kinaschack.

FullSizeRender (1)

4 januari

Författarproblem #1. Sneda öron.

Ska man försöka anpassa sig efter vad som säljer, eller ska man lita på att det ändå blir bäst att vara den man är?  Den frågan diskuteras ganska ofta inom gruppen Författare på Facebook (där jag hänger alldeles för mycket).

Diskussionen brukar sluta med att det ändå är bäst att vara den man är, även om man inte kommer att bli miljonär på sin bok. Inte ens de största förlagen känner alltid igen en bestseller, om man undantar en ny Läckberg eller Guillou.

Nu undrar jag om detta gäller även en författares utseende? Så länge dagsljuset räckte idag slet jag med mitt författarporträtt. Inte det lättaste att få till på egen hand, trots systemkamera och fjärrutlösare. Porträttet är viktigt, det ska vara med både på bokens flik, i pressreleaser och i annonsen i Svensk Bokhandel som når alla bokhandlar och bibliotek. När jag äntligen var hyfsat nöjd efter att ha fixat till färger och kontrast i Lightroom såg jag. Glasögonen. De sitter ju helt snett!

De har alltid suttit självständigt placerade, insåg jag när jag tittade på samlingen av senare års självporträtt. Mitt vänstra öra sitter närmare halsen än det högra örat. Det hjälper inte att försöka trycka till bågen. Jag minns nu att optikern brukar muttra, värma och böja mina nya bågar, till föga nytta enligt bilderna.

Så nu är frågan. Duger jag som jag är? Eller ska jag försöka göra våld på mitt rätta utseende genom att till exempel palla upp gasögonskalmen med en bit bomull. Säljer jag bättre då? Tills vidare satsar jag på att lura betraktarens öga. De korta sekunder folk tittar på min bild hoppas jag att de ägnar åt att fråga sig varför jag lägger upp två bilder. Vem tror jag att jag är?

image

31 december

Slutet gott.

Två veckor har gått sedan beslutet i Las Palmas och det känns fortfarande helt rätt. Det konstiga är att alla omkring mig tycker det också. Alltså alla som jag bryr mig om. Så förutom att det har varit julafton med allt som hör till det, har jag nu satt högsta fart mot målet boklansering. En massa frågor måste få svar. Pocket eller inbunden? Print on demand eller trycka en upplaga och distribuera själv? Hur går det till? Hur syns min bok på Adlibris, hur hittar bokhandlar och bibliotek min bok? Hur tar man betalt? Hur distribuerar man böckerna?

I gruppen Egenutgivarna på Facebook fanns erfarna författare som gärna delade med sig av misstag och goda råd, i boken Förverkliga din bokdröm fanns svar på alla frågor och länkar till alla nödvändiga kontakter.

Nu är Diktaren satt, formatet är bestämt (men kan fortfarande ändras) och korrekturet ute på näst sista vändan. Annonsen i Svensk Bokhandels debutantnummer är bokad, debutantporträttet skrivet, EAN-koden fixad, förlagslogotypen designad, omslaget på gång.

Tidplanen ser ut så här: Tryckning i slutet januari, releasefest på Flatön i början av april. Däremellan full marknadsföringsaktivitet. Pressreleaser ska skrivas, böcker skickas ut för recension osv. Den 15 april åker vi tillbaka till Svarta Havet och Ellem. Det blir ett äventyr i sig att rodda boklanseringen från båten. Men det ska gå, med lite hjälp från hemmahamnen.

Efter nyår kommer bokomslaget från designern. Det blir riktigt spännande. Alla bilder är mina egna, det är extra roligt.

Och nu blir det champagne.

Gott Nytt År från BlackSkerry AB – förlaget på Flatön.

Logan är gjord av duktiga Kristin Bille.

0

Omslagsskiss

13 december

Ljusning i Las Palmas

I fredags föll allt på plats. Fast jag var på stranden hela dagen och ägnade mig uteslutande åt att omväxlande simma i höga dyningar och slappa på stranden. Kanske var det därför? Jag försökte vara närvarande i nuet som det heter. Bara njuta den sista dagen i Las Palmas.

Plötsligt fanns beslutet bara där. Jag ger ut min bok själv. Jag vet att den är bra och välskriven, det har jag ju faktiskt papper på både från förlagsredaktörer och andra i branschen. De refuserar för att de inte tror på tillräckligt stor försäljning. Jag behöver inte tänka så krasst.  Några läsare kommer säkert att gilla boken. Inte hundratusen, så att jag blir lite rik, men det räcker med hundra för att jag ska bli väldigt lycklig. Den har förresten bytt namn. Glöm Marvatten. Nu heter romanen Diktaren, vilket passar bättre in i den serie på tre eller fyra romaner som jag planerar.

Hur det ska gå till rent praktiskt vet jag inte exakt. Det finns så många vägar idag, det är inte svårt att själv ge ut en bok. Lika lätt som att sprida sin musik, och se vad som hänt med den branschen. Inte konstigt att bokförlagen vill vara säkra innan de vågar satsar på en debutant. Det handlar om överlevnad. Kanske anser förlagen dessutom att jag är för gammal? Ja, jag känner till några kvinnliga författare som debuterade i min ålder. Men det var längesen, före e-böcker och POD (print on demand).
Om en vecka ska jag träffa en nestor inom egenutgivning och få goda råd.

Annat klarnade också under den där sista dagen på Playa de Las Canteras. Vad ska jag göra med resten av livet? Snart har jag ju inget jobb heller. Du kanske har en livskris? föreslog kära väninnan, som dessutom är psykolog, för ett tag sedan. Då hade vi pratat med varann en halv minut och jag kände inte igen henne. Det var riktigt skrämmande, även om det rådde svår stress just då och hon hade sin kapuschong uppfälld.

Krisen handlade nog mest om var jag ska bo när jag blir gammal.  När ens mamma dör kommer Gammal närmare. Snart, tänker man om man är lagd åt det katastroftänkande hållet. Gammal och ensam (om statistiken får rätt) i ett stort hus på Flatön vill jag inte bli. Nu har jag en bra Plan.

Samtidigt vet jag förstås att alla planer bara är bländverk och önsketänkande. Varje asylboende, varje sjukhus är fullt av människor som hade helt andra planer än att hamna där. Livet handlar bara om att halka på rätt bananskal. Men i väntan på nästa bananskal känns det ändå skönt att ha en Plan.

image

 

1 2 3 194