18 maj

Cykladerna 14-18 maj. Det blir aldrig som man tänkt sig.

I den medeltida staden Ano Syros på ön Syros föddes Marko Vamvakaris, en legendarisk musiker och skaparen av den grekiska musiktraditionen Rebetiko. Man måste jämföra med Evert Taube, för att få en uppfattning om hur stor och älskad han är i Grekland, och för mig var det ett måste att besöka Ano Syros. Vi låg ankrade i en liten idyllisk vik, Possidonia, på andra sidan ön, och hyrde en bil för att köra tvärs öven ön och besöka museet till hans ära, högst upp i byn. Det gick inte att få reda på några öppet tider, och när vi kom dit hade det naturligtvis stängt för en kvart sedan.

Nästa dag fortsatte vi västerut till ön Kithnos, där vi ankrade i en öde bukt för att kunna vara i byn Loutra runt hörnet tidigt nästa dag och förhoppningsvis få en bra plats i hamnen. Loutra fick vi bara inte missa, hade flera seglarvänner påpekat. Vi gick in vid elvatiden, lade ut draggen och backade in till en bra plats inne i hamnbassängen, trots hamnkaptenens frenetiska viftningar om att vi skulle lägga oss utanpå en motorkryssare på andra sidan. Icke sa Nicke, hamnkaptener kan man inte alltid bry sig om, inte ville vi springa tvärs över en annan båt när det fanns plats vid kajen.

En timme senare förstod vi att hamnkaptenen haft andra planer för vår fina plats vid kajen. Då var hamnen fullpackad av charterbåtar från Aten, och nya fortsatte att anlända i en aldrig sinande ström. Jättelika katamaraner, 50-fotare med mer eller mindre kompetenta skeppare parkerade överallt där det gick att lägga till, utanpå varann inne i hamnen och utanför hamnen längs stenpiren. Alla med åtta personers besättning. Över femtio stora segelbåtar räknade vi till.

Till slut var vi helt instängda och hade två dubbla led katamaraner liggande på tvärs ovanpå vår ankarkätting, enbart förtöjda i varann. Gud ske pris, som munken i Disneys Robin Hood utbrister, att det inte började blåsa!
Natten blev orolig på grund av partajande vid de fullsatta tavernorna på stranden och en tysk dragspelare med entusiastiska vänner. Samt att jag drabbades av klaustrofobiska katastroftankar.

Idag på morgonen berättade charterkaptenen på grannbåten, en trevlig litauisk kille, att såhär är det varje torsdag i Loutra, eftersom fredagar är återlämningsdag för charterbåtar. Han måste vara i Pireaus klockan sex i kväll, åtta timmars motorgång från Loutra. På lördag mönstrar nya besättningar på, och på söndag är det samma visa igen här i Loutra, då med nya, glada charterseglare på väg till en vecka runt Cykladerna.

Idag har Loutra varit en underbar, sömnig liten fiskehamn med tavernor som städar upp efter invasionen och en öde sandstrand där det rinner ut en het bäck från en underjordisk varm källa. Bäcken mynnar i en bassäng som byggts på stranden av stora stenar, det varma vattnet flödar därifrån direkt ut i havet. Igår var det skrik och skrän hela dagen från stranden och vi avstod från att gå dit. Idag njöt vi helt ensamma av den extraodinära upplevelsen att flyta som på en luftmadrass i havet, ovanpå en kudde av varmt vatten. Inne i själva bassängen var vattnet mycket varmt, säkert över +40C. Det tog en stund innan jag vågade sätta mig ner där.

Loutra kommer vi gärna tillbaka till. Men aldrig på en torsdag eller söndag.

Ankringsviken i Possidonia på Syros.

image

Vi var där! Jag hade t o m packat min baglama i ryggsäcken…

image

Lugnet dagen före Loutra.

image

Ursäkta, men ni ligger på vårt ankare…

image

Loutra idag. Allt är förlåtet. Men inte glömt.

image

image

image

Nu är vi här. Nästa hamn Poros eller grekiska fastlandet.

image

13 maj

13 maj. Kvar på Paros.

Paros kommer jag att minnas för den fina gamla staden där jag gick vilse i labyrintgränderna, för meltemin som vrålade under två dygn, för sjögången inne i hamnen, för att jag firade min 68e födelsedag här, för att vi lärde känna Sarah och Brian från London och för alla dramatiska scener som utspelades i Naoussas hamn.

Vi fick en bra och skyddad kajplats med mooringlina tack vare att vi kom in i hamnen så tidigt. Det var ren huggsexa, ingen hamnkapten, förbjuden ankring men inga mooringlinor på vissa platser, vilket betydde att många kastade ankar i alla fall och fastnade i virrvarret av kättingar och mooringlinor på botten. Dykaren som hade 24-timmarsservice enligt anslag som fanns uppsatta på alla elskåp, hade fullt upp. De första dagarna, när vädret var lugnt, var kalabaliken vid tilläggning och avsegling mest ett roande skådespel. Att hamnkontoret var stängt betydde också att vi låg gratis, inklusive el och vatten. Hela veckan!

Men när meltemin svepte in med hårda vindar blev det farligt. Vi såg hårresande manövrer när charterskepparen på en 50-fotare, i femton sekundmeters sidvind, med våld och full gas försökte köra loss ankaret, som de lagt tvärs över kättingen som höll hela betongpontonen på plats. Stackars deras förtöjda grannar som låg i vägen när båten kom pendlande på tvärs och fastnade med kölen i deras ankarkättingar. Jag vågade inte titta, vi väntade bara på att något skulle gå sönder. Och värre blev det när en hjälte i besättningen gav sig ut att snorkla över ankaret. Mot alla odds lyckades han dyka och få fast en tripplina i ankaret så att det kunde tippas ”baklänges” och de kom loss. Det kände som ett under att ingen kom till skada.

Min födelsedag på torsdagen – vilken lyckodag det blev! Flaggspel över masttoppen, presenter på kojkanten och en dagsutflykt med hyrbil runt ön. På fredagen började det blåsa, men vi gjorde ändå en dagslång cykelutflykt och bergsklättring upp till fyren på Paros nordspets. RIktigt spektakulär och vild natur, men vi var helt utmattade när vi kom tillbaka till båten.

Natten till lördag tilltog vinden ännu mer, så att det var svårt att sova, och hela lördagen blåste det så hårt att vi inte vågade lämna båten. Vinden var inte det värsta, sjöhävningen inne i hamnen var hemsk, även om vår ponton inte hörde till de värst drabbade. Jag blev tvungen att ta ta sjösjukemedicin. Båtar draggade, dykaren tillkallades, några båtar gav upp och gav sig av trots vågor och vind, förmodligen för att söka upp en ankarplats som gav bättre skydd än hamnen där sjön vräkte rakt in.

Idag söndag har vinden långsamt avtagit, stämningen i hamnen är lättad och glad, alla har blivit lite sammansvetsade, plågor och strapatser jämförs och beklagas. Vi gjorde en ny cykelutflykt längs med kusten mot Naxos. Cyklarna är det allra bästa sättet att ta sig fram, överlägset att hyra bil. Man upplever så mycket mer, kommer ut på små grusvägar och träffar vanliga människor som ropar Yassas!, hör lärkorna och känner dofterna.

Nu ikväll har vi suttit i sittbrunnen med båtgrannarna och nya vännerna Sarah och Brian, som seglar i sin Jeanneau 43 i Medelhavet på heltid sedan 2012. De har visat oss sina bästa ställen runt Peloponnesos, och vi har visat dem våra favoritplatser i Dodekaneserna. De ska övervintra i båten på Samos, vi har bestämt att ta oss tillbaka dit i höst och ser fram emot att träffas igen.
Imorgon går vi norrut mot Syros. Det ska blåsa sydliga vindar, och nu längtar vi efter att sätta segel igen.

Paros gamla labyrintstad. Odd hittar förstås en hund att charma.

image

Uppe på berget, på väg till fyren.

image

Utsikt från fyren.

image

Födelsedag!

image

68-årsbilden.

image

70 år i höst-bilden

image

image

image

Vår resa såhär långt.

image

7 maj

7 maj. Paros, Naoussa.

Dagen började med en spegelblank morgon i ankringsviken, simtur runt båten och gympa på stranden. Planen var att förflytta oss tvärs över bukten till en annan ankringsvik, men medan ankaret winschades upp, behagade bogpropellern sluta fungera. Samtidigt ökade vinden.

Familjens amatörelektriker konstaterade att startbatteriet hade tappat orken, och måste bytas ut. Under den korta tid det tog att gå in till Naoussa Marina, kanske 30 minuter, ökade vinden till tio m/sek. Det fanns ett par lediga platser, båda lika omöjliga att angöra med aktern först i hård sidvind och utan bogpropeller. Ellem kan inte backa rakt ens i en ankdamm, på grund av rodrets utformning. Bakåt kan hon bara manövreras med hjälp av bogpropellern. Jag försökte ändå, men fick avbryta med hjärtat i halsgropen för att inte driva på tvärs in i andra båtar eller mooringlinor. Till slut lyckades vi lägga till utan dramatik på det gamla svenska sättet, med fören först. Många hjälpande händer på piren hjälpte till med tampar och mooringlina.

Senare, på kvällen, satt vi hjärtlösa och förfasade oss över 7-8 stora charterbåtar som i hård vind dunsade i varann, kastade dragg kors och tvärs över hamnbassängen och drev in i diverse linor och kättingar medan de skrek och kommenderade. ”Harbour movie”, som vår italienske granne sa. Det kunde varit vi, tänkte jag.

Annars är det roligaste som hänt idag att jag vägde mig på apoteket och upptäckte att jag nått min målvikt. Nästan arton kilo lättare känns kroppen stark och smidig och gör som jag vill, jag mår otroligt bra. Målvikten firades med en ny bikini, den första på många år. Nu gäller det ”bara” att stoppa viktnedgången, hitta balans med mat och träning och behålla den.

Vem kan ana att det ska blåsa 10 meter/sekund om en timme?

image

Triumfens ögonblick på apoteket. Klar för Beach 2018. 😉

image

6 maj

Cykladerna 5 – 6 maj. Vinddrivna.

Det är lätt att bli besatt av väderprognoser här i östra Medelhavet. Det kan blåsa upp på ett ögonblick. Det kan också vara kav lugnt just där man befinner sig, men ändå plötsligt komma höga vågor om det blåser upp till kuling lite längre bort. Det finns ingen skärgård som hemma, transportsträckorna är långa och öppna, och när man kommer fram till en ö kan läsidan vara mer blåsig än lovartsidan, eftersom vinden kommer nerfallande likt en lavin från de kala, branta sluttningarna.

Innan vi bestämmer dagens rutt, kollar vi alltså vädret, via ett antal olika appar. Mest litar vi på openskiron.org. Vi träffade skaparen på Nisyros förra hösten, en israelisk ingenjör, och fick förtroende för hur programmet är uppbyggt. Väderdata från alla statliga myndigheter / meterologiska institut runt Medelhavet ingår. Det uppdateras varje morgon men ger bara prognoser för två dygn framåt. Här i Cykladerna är vädret extra lurigt, det gäller att ha tänkt ut både plan B och plan C, så att man inte blir fångad i någon utsatt vik under dåligt väder.

Igår gick vi från Amorgos till Iraklia, i ögruppen småcykladerna. Dit går det färja, vilket betyder att det finns möjlighet till liv åtminstone på sommaren. Färjepiren hade plats för några gästbåtar också. På utsidan oss låg en 50-fotare som var chartrad, inklusive grekisk skeppare, av en familj från Kanada. De hade gjort sju öar på sju dygn och skulle fortsätta i samma takt. Jag kunde inte låta bli att tänka på Galenskaparna och ”Man ska ha husvagn”. På vår andra sida låg två ganska medfarna och överutrustade engelska segelbåtar med två äldre par. De hade kommit från Kreta dagen innan och hade inga speciella planer alls.

Vi lämnade Iraklia tidigt i morse efter att först ha blivit helt nergasade när charterpappan körde motorn för att familjen skulle få varmvatten till morgonduschen… Japp, där fick vi alla våra fördomar om charterseglare bekräftade.
När Openskiron uppdaterat sina prognoser för dagen la vi om kursen och gick norrut. Nu ligger vi i en fin bukt på norra Paros där vi nog blir kvar minst ett par dagar.

Köpta från fiskbilen på Amorgos. Blev goda grillade. Men vad är det för sort?

image

Ikaria. Drömmen om ett sommarland. Men tyvärr tråkigt och opersonligt utan åretruntliv.

image

Panoramabild från dagens natthamn på Paros. Det blev några åskknallar. I natt vänder vinden 180 grader. Men här ligger vi tryggt ändå.

imageRutten hittills: Samos, Arki, Patmos, Levitha, Astipalia, Amorgos, Iraklia, Paros. Skärmdump från väderappen Windy. Ljusgrönt och brandgult vill vi inte vara ute i.

image

Hur många har du?

image

4 maj

4 maj. Glädjechock och besvikelse på klosterberget.

Idag visar stegräknaren på 21723 steg. Fast vi har varit på cykelutflykt i sju timmar. Jag är väldigt trött när jag skriver detta, det kommer nog att märkas. Våra hopfällbara cyklar är ovärderliga, tack vare dem kommer vi till platser vi aldrig skulle upptäcka annars. Visst kan man hyra bil, men det är inte alls samma sak. Med cyklarna stannar vi ofta, beundrar utsikten, pratar med folk vi möter, fotograferar. Det blir alldeles för mycket bilder, det tar en massa tid att välja och radera nu på kvällen, men jag kan inte låta bli.

De första två timmarna fick vi leda cyklarna på serpentinvägen som gick upp till choran, den ursprungliga bergsbyn på 300 meters höjd. Där finns öns enda apotek, med obligatorisk våg. Det var inte anledningen till utfykten, men jag vägde mig naturligtvis.
Den urmodiga pjäsen visade på 64 kg. Ett kilo under min målvikt! Det är för bra för att vara sant, men jag blev glad ändå och firade med ett glas färskpressad apelsinjuice. Sen låste vi fast cyklarna vid ett träd och fortsatte till fots mot det berömda klostret en bra bit bort från choran.

När vi hade klättrat först nerför stigen på bergssidan, och sedan uppför alla trappsteg nästan ända fram till klostrets fot, mötte vi en man på väg ner, som talade om att klostret hade stängt för idag.

Efter att ha tagit oss tillbaka till choran och tröstat oss med en sen långlunch och en massa vatten och cola light med is, susade vi nerför berget igen till båten. Sen gick vi ut och åt middag med våra tyska vänner. Den här dagen glömmer jag aldrig, så det känns inte som om jag behöver skriva ner så värst mycket mer.
image

image

image

På väg till klostret. Ingen cykelväg precis.

image

image

image

Sophämtning med åsnekraft.

image

 

3 maj

3 maj. Fångarna i hamnen.

Idag har det blåst så hårt inne i Amorgos hamn att vi inte vågat lämna båten. Skulle vårt ankare hålla? Vi hade fyrtio meter kätting ute, och det har aldrig släppt tidigare, men någon gång ska vara den första… Den ostliga vinden låg på rakt i sidan med över 15 m/sek i byarna. Ett spindelnät av springlinor löpte från olika hållpunkter i kajen ut till båtarna för att avlasta trycket på ankarkättingarna. Flera av våra båtgrannar blev tvungna att lämna kajen under mer eller mindre panik eftersom deras ankare släppte.

Det är oerhörda krafter som kommer i rörelse när båtar på 12 – 17 ton fångas av vinden och börjar driva okontrollerat i sidled. Ett par gånger var jag tvungen att gå ner och gömma mig i båten för att jag inte vågade titta. Det är om möjligt ännu värre att sitta hjälplös i sittbrunnen och titta på hur nyinkomna seglare lockas att försöka lägga till vid kajen när de upptäcker att det finns plats. Det är nästan omöjligt att ankra och fickparkera ett sånt vindfång som en stor segelbåt med femton sekundmeter i sidan. Ska de hinna avbryta, innan de brakar in i någon av oss som redan ligger där, eller kör rakt in i någons ankarkätting i försöket att komma ut igen?

Klockan 18 la sig vinden plötsligt, nästan samtidigt som färjan kom in och parkerade i lovart så att vi fick lite lä. Imorgon ska det inte blåsa alls, då blir det långpromenad upp i bergen för att besöka öns berömda kloster. Det har varit med i filmen Det Stora Blå som spelades in här.

Äntligen lugnt.

image

Ögongodis överallt. Och dofter.

image image

3 maj

3 maj. Fördelen med löst skinn. Känsliga varnas.

Odd påstår att kilopriset på den fisk jag får upp är flera tusen kronor, med tanke på utrustningen som krävs. Fiskespöet sitter fast i en särskild hållare i aktern, draget släpar efter båten utan att jag behöver hålla i någon lina. När en fisk hugger, och linan löper ut, knattrar det i rullen så att jag kan rusa dit. Igår råkade jag få mig själv på kroken, just när vi närmade oss hamn och jag hade vevat upp fiskelinan.

Kroken gick in med hela hullingen i det rynkiga hänget vid armbågen som retar mig så mycket. En sladdrig skinnpåse som  uppstått efter viktnergången. Det gjorde inte så ont, men jag skrek ändå, av ilska mest. Försökte rycka ut kroken med våld, men det var omöjligt. Jag satt fast. Odd blev tvungen att nypa av kroken med avbitartången, ta tag i spetsen som stack ut genom skinnet, med en annan tång, och dra ut hela kroken b a k l ä n g e s … Han hällde på handsprit innan han drog. Jag var mest rädd att det skulle blöda väldigt mycket, pga min blodförtunnande medicin. Men jag har trappat ner på den, tar bara varannan dag. Det blödde bara lite, och kändes inte mycket heller. Idag känns det helt bra. I fortsättningen kopplar jag av dragen dirket, när jag har fiskat färdigt. Det satt korkploppar på krokarna, men de hade trillat av.

Det blåser som f…n idag, rakt i sidan, ostligt som omväxling. Två franska båtar har gett upp och under stor dramatik lämnat hamnen eftersom deras ankare inte hållit. Vårt ankare håller än så länge, ta i trä, men vi har spänt springlinor kors och tvärs och det känns oroligt, vi vågar inte lämna båten.

image

2 maj

1 – 2 maj. Bara 23 timmars segling från Kreta.

Innan vi lämnade hamnen i Skala på första maj tog jag trapporna upp till slottet, där slakteriet ligger, för att handla köttfärs och grönsaker. Alla gamla vägar genom byn är trappor, bilvägen är mycket längre och har kommit till i modern tid. Tyvärr ledde all trappmotion till ordentlig värk i vänster knä. Att man ska vara så ömtålig!

Med frys och kyl påfyllda flyttade vi oss ett snäpp österut till en enslig ankarvik för att få lite omväxling. Eller rättare sagt, för att båda ska få sina preferenser tillgodosedda. Jag gillar ställen där det finns folkliv, Odd föredrar öde vikar. Det var en vacker kväll, alldeles stilla, bara lite getklonk på avstånd. Vi rodde iland med gummibåten för en sen promenad runt udden in i nästa vik, där det fanns en taverna.  Första maj måste ju firas på något sätt.

Innan solen gick upp i morse lättade vi ankar. Två ankare, för att vara noga. Vi provade i natt för första gången att koppla på ett andra ankare på kättingen. Inte för att det blåste särskilt mycket, utan för att vi ville testa. Med två ankare ligger man förstås mycket säkrare än med ett, men det är lite pyssel både att lägga ut och att dra upp. Det gick i alla fall helt perfekt, och det känns skönt att ha förberett ett alternativ för extra blåsiga nätter.

De femtio sjömilen till Amorgos tog nästan tio timmar, vi hade kraftig motström men ingen segelvind, och fick gå för motor hela vägen. Om vi hade vänt fören åt andra hållet, hade vi kunnat vara på Kreta imorgon bitti. Bara 23 timmar söderut. Men Sigge klarar inte att vara i båten så många timmar i sträck. Han var väldigt glad att få hoppa iland på kajen i Amorgos.

Jag älskar redan Amorgos och vill stanna här flera dagar. Imorgon ska jag gå runt och fota. Det är pittoreskt, dekorerat och tillrättalagt som i en turistbroschyr, men ändå inte förstört. Inte riktigt genuint alltså, som Astipalia eller Lipsi. Men charmigt, vänligt och inbjudande. Vi hittade en bra plats vid stadskajen, och där stod Hubert och Christiane från Berlin och tog emot tamparna! Dem som vi hade sällskap med nedför Donau, och som vi har hållit kontakten med sedan dess. Nu låg de med sin Tara ett par båtar bort, och hade just kommit.

Skala, trappstaden på Astipalia.

image

image

image

image

När Odd får bestämma blir det ankringsvik.

image

30 april

Valborgsmässoafton. Oväntat besök av trettio läkare.

Just när vi skulle krypa till kojs igår kväll bröt helvetet löst, ett fyrverkeri brakade loss som fick Sigge att försvinna längst in i det trängsta utrymmet som finns i båten, under skarndäck. Elva ribbåtar med minst dubbla 200-hästars motorer mullrade på parad in i gästhamnen, fullastade med människor i överlevnadsoveraller och inplastade lådor och kartonger.

Det årliga besöket av specialister från Aten hade inletts. En volontär organisation av läkare, sjuksköterskor och hälsoupplysare som sedan sex år tillbaka turnerar tio dagar i maj mellan de allra minsta öarna i Egeiska havet. De stannar en dag och har mottagning för alla som behöver. Urologer, kardiologer, gynekologer, ögonläkare, ortopeder, kirurger, barnläkare – de flesta med privatpraktiker som bara de rika storstadsborna har råd att anlita. Organisationen sponsras av ett antal stora företag och en bank, som donerar pengar till utrustning och läkemedel som turnén har med sig till öarna.

De saknar allt”, sa en läkare till mig. Läkarstationerna på de minsta öarna har inte ens tillräckligt med förband. Läkare har de kanske en gång i veckan, fast inte på vintern om färjan inte kan komma. Vi gör detta för att stötta deras beslut att försöka leva kvar här, för att visa att de är viktiga.”
Jag frågade varför inte regeringen gör något åt situationen på öarna om den är så dålig? Han tittade på mig, skakade på huvudet. ”The governement? They can´t do anything!

Alla 80 volontärer som ingår i turnén – läkare, sköterskor, skeppare och medhjälpare, ställer upp gratis och betalar på plats sina egna kostnader för mat och uppehälle. En ung kvinna, Vicki, berättade för mig att hon har ansvar för skolsektionen. Hon skulle hålla lektioner i skolan om rökning, alkohol och droger, och hade med sig skolböcker, pennor, kritor och annat som donerats till undervisningen. ”Alla barnen blir så glada”, sa hon. ”Det är som julafton när vi kommer. De har så lite, det är så orättvist.”

Gå gärna in och gilla organisationen Symplefsi på Facebook!

För övrigt idag har vi tittat in i byns lilla museum och sett helt otroliga saker från år 3000 före Kristus! En getherde råkade hitta två orörda gravkammare fulla av oskadade föremål. Man fick inte fota i museet men det såg jag inte förrän det var för sent. För femtusen år sedan skapade någon de här vackra lerkrukorna – det går inte att förstå hur ynkligt kort min stund på jorden faktiskt är.

Dagens ledord är Ödmjukhet och Tacksamhet. Och Optimism. Det finns faktiskt väldigt många underbara människor.

image

image

Vicki skulle prata med skolbarnen om rökning och hälsa.

image

Inte precis nybesiktigade…

image

image

image

Formade för femtusen år sedan av en konstnärssjäl på en ö med bara fattiga fiskare och boskapsskötare.

image

29 april

29 april. Söndagsvila.

Igår, lördag 28 april, tog vi oss runt till Astipalias sydsida och huvudorten Skala. Hit går det färja. Fiskehamnen och gästhamnen ligger bakom en skyddande pir med butiker och cafeer längs med kajen och ett slott byggt på 1300-talet på bergstoppen ovanför. Choran, den vita byn som klättrar runt slottet, är fortfarande bebodd.

Här kan man fantisera om att ha en skrivarlya… Människorna under det osmanska väldet levde i ”beskydd” av pirater, och en gång om året kom de turkiska herrarna och tog upp skatt. 1912 kom italienarna och ockuperade ön, sen kom tyskarna och engelsmännen. Krigshistoria är inte min specialitet, men jag kan föreställa mig öbornas förtvivlade ”Varför?”. En obetydlig ö mitt i havet, bebodd av ett så litet antal fiskare och getbönder att turkarna under en period lyckades utrota allihop, och nya människor fick flyttas dit från närliggande öar. Varför kunde de inte lämnas ifred med sina fiskenät och sina getter?

Idag har gyttret av hus och gränder spridit sig från choran där uppe, ut över berget och ända ner till vattnet. Trafiken är minimal, mest scooters, atmosfären loj och vänlig. Alla väntar på turisterna. Vi känner oss ungefär som de första strandskatorna hemma, uppmärksammade och välkomna. Här finns Inte så mycket souvenirbutiker som på Samos, inget partyställe, hit kommer nog mest backpackers och båtluffare. Ikväll har det varit ett stort barnkalas med ballonger, tjo och tjim i pizzerian som ligger längst ner i hamnen, bakom en  lekplats. En pappa passade på att övningsflyga sin drönare bland rutschbanor och gungor.

Vi ligger tryggt innanför piren med både el- och vattenkoppling och bra internet. Nu blir vi inblåsta ett par dagar. Nästa skutt över Medelhavet går till Amorgos, tio timmars gång mot nordväst. Då vill vi inte ha motvind.

Idag, söndag, gör vi inte så mycket. Odd monterar en extra fläkt på kylskåpet, jag ska tvätta kläder på kajen, nu när vi har tillgång till vatten, det blir en långpromenad och så matlagning förstås. Nånting med köttfärs och vitkål. Och gärna med getmjölk som en ingrediens. Chokladpuddingen ska jag också försöka få till.

Astipalias kustlinje vill man inte vara nära i oväder.

image

Men sen kommer man runt hörnet och in mot hamnen. Slottet och choran högst upp på berget till vänster.

image

Titthål mot hamnen uppe i slottet. Ellem ligger i mitten nere vid piren.

image

image

Myskväll i sittbrunnen igår. 

image

 

1 2 3 207