21 augusti

Jag lär mig långsamt om mig själv.

Just nu sitter jag i caféet på Fotografiska museet och tankar energi efter gårdagens stora uttag på det kontot. Författarknytiskräftskivan med Ann Ljungberg och trettio andra författare – blivande och redan publicerade. Människor jag mött via nätet. Facebook och bloggar. Människor jag aldrig skulle ha träffat annars. Nu har jag lärt känna några av dem lite bättre. Internet är fantastiskt. (Det skulle kunna stå på min gravsten.)

Jag har klivit långt ut ur min komfortzon och spelat ukulele, stått upp och presenterat mig själv och mina drömmar inför alla, delat hotellrum med en kvinna jag aldrig träffat. Alltihop självvalt och inte alls påtvingat av någon annan, jag tycker inte det är hemskt, ändå kostar den här sociala ansträngningen otroligt mycket energi. Idag måste jag fylla på genom tystnad, visuella upplevelser och skrivande. Jag längtar till min ö. Klockan tre går tåget. Fram till dess mediterar jag på Fotografiska.

Det är sorgligt att det tagit så många år att komma fram till vikten av kontakt med sitt innersta. Att stress och prestationskrav och deadlines  har fått styra hela livet och ställa till det både för mig själv och min familj. Hur programmerar man om sina vuxna barn? Det är lite sent att komma nu och säga att de är älskade precis som de är, att de är perfekta oavsett vad de presterar. Det går inte att komma ifrån att jag mutade dem inför vartenda prov, att vi belönade höjda betyg med hisnande summor.

Anna Lovinds blogg Happy Arty är ny på min lista över bloggar jag följer. Så här beskriver hon den själv: Happy Arty handlar om drömmar. Om att formulera dem och förverkliga dem. Det kan vara en vinglig och slingrig resa, även för ett modigt hjärta, och den här hemsidan kom till för att göra den resan lättare. Jag hittade Anna i tacktexten längst bak i Ann Rosmans bok Porto Francos väktare, nu blir hon min tredje lektör på manuset till Marvatten.

Läs Annas inlägg om stress och långsamhet, det hon skriver tände en lampa för mig idag.

image

11 augusti

Vad är väl en kanalresa mot ett bröllop?

Livets största äventyr måste väl vara när man bestämmer sig för att nu, nu har jag hittat den jag vill leva tillsammans med? Igår var vi bjudna på ett bröllop där det äventyret var extra uppenbart. Bruden var ”vår” Mirjam och ingår ifamiljen, men sin brudgum har hon hittat mitt i USA, och han har lämnat sitt land och konverterat till islam för hennes skull. Det kan man kalla modigt. Att ta kanalvägen till Medelhavet måste nog betecknas som blaha blaha i jämförelse.

Det blev ett underbart bröllop med mycket tårar, rörande äktenskapslöften och god mat. Själva vigselceremonin hölls i den varma eftermiddagssolen ute på klipporna vid Svarteskär. Imamen talade om vikten av att alltid vårda kärleken, citerade ur Koranen och höll en djupt humanistisk betraktelse som jag inte kunde förstå hade någonting alls med religion att göra. Han var från Afrika, brudens föräldrar från Syrien, brudgummen från USA. Jag blev påmind om hur främmande jag är för den religion jag har fötts in i, med offer av en enfödd son, tre gudar i en, straff och förlåtelse i en obegriplig blandning som mest liknar utpressning,  drickandet av symboliskt blod med mera.

Jag kanske också ska konvertera? Nej, jag är alldeles för trolös och rebellisk för att tillhöra något samfund över huvud taget. I believe in Dr Phil som jag har skrivit i min status på Facebook. Buddhist kan jag tänka mig att bli i ett annat liv. I det nuvarande är det nog tyvärr omöjligt på grund av min egoism. Jag vill inte avstå, inte så det verkligen känns.

I vanlig ordning gömde jag mig bakom kameran, som jag alltid gör på bröllop, dop och andra viktiga bemärkelsedagar. Det är ett sätt att avskärma sig. Att brudgummens mor storgråter och att brudgummen snörvlar och snyftar är väl en sak, men själv vill jag nog gärna lyckas hålla masken. Då är det bra med en kamera.

I vårt köksfönster står tre små hästar som vanligtvis brukar stå prydligt på linje efter varann. Småbarnen leker med dem när de sitter i kökssoffan. Efter det  senaste besöket upptäckte jag en helt ny uppställning. Något barnbarn har ställt hästarna tätt, tätt tillsammans i en liten flock som längtansfullt tittar ut mot trädgården på andra sidan rutan.

Längtan är vår arvedel. Kanske tillvarons motor också.

längtar

kiss-2

6 augusti

Nedräkning.

Om tjugo dagar reser vi ner till båten och fortsätter äventyret på de franska kanalerna. Jag längtar. Fast jag försöker låta bli. Dagarna här hemma är också fyllda av äventyr, fast av annan sort. Jobb och skrivande och ukulele, om man ska sammanfatta det lite slarvigt och inte nämna barn och barnbarn, gammal mamma, hus och trädgård.

Idag har jag fått en massa nyttig information och en ny trevlig bekantskap. En medelhavsseglare som bor året runt i sin båt i Stenungsunds marina. Det är en vacker ketch, dubbelt så stor som vår båt, men ändå med ett djupgående på bara 1.75. För några år sedan sålde han sitt hus och gav sig av med sin sambo. I två år seglade de i Medelhavet, hela vägen runt, och de gick kanalerna både dit och hem. Vi har hittat varandra via Kryssarklubbens Medelhavssida på nätet, en fantastisk plats. Det han inte vet är inte värt att veta, det var inte sista gången jag satt i hans sittbrunn och diskuterade över pilotböcker och sjökort. Nästa gång följer Odd med.

augusti

 

4 augusti

Ner som en pannkaka och upp som en sol.

Plötsligt händer det, som det står i reklamen för Trisslotter. En alldeles vanlig, lite småtrist måndag när jag kollar min mail efter jobbet. Där finns en spännande avsändare i Inkorgen, ett namn jag känner igen. Ett stort förlag som har refuserat mitt manus, men som skrev många vänliga och uppmuntrande saker i sitt refuseringsmail. Nu vill de skicka ett nytt, bearbetat manus till en ny redaktör för läsning. Åh vad det är härligt att bli sådär glad! Fast det är en eländig 2-dag med bara Keso Light och Keldasoppa kan jag inte sluta le.

Jag kastade mig direkt över de två tjocka manuspärmarna igen. Hur jag ska hinna genomföra allt jag har markerat med överstrykningspenna, skrivit i marginalen och i en anteckningsbok vid sidan om, det vete gudarna. Två veckor har jag på mig innan det nya manuset ska skickas iväg. Sen måste jag vänta, flera månader säkert. Och kanske få nej igen. Men då tänker jag på Tomas Bannerhed, Augustprisvinnaren som filade på sin debutbok i tio år. Så länge det är roligt att skriva om, och så länge det blir bättre, fortsätter jag.

Annars befinner jag mig i en svacka av akut svagt självförtroende. Tack vare boken ”Till sanningens lov av Torgny Lindgren.  Jag avskydde radioföljetongen ”Pölsan”  för några år sedan av samme författare och har aldrig brytt mig om Torgny Lindgren efter det. Ändå hade jag den här boken i bokhyllan. Hur den kommit dit vet jag inte. I förrgår ramlade den helt enkelt ut från sin plats och ner på golvet, och för att bestämma om den skulle hamna i loppishögen eller inte slog jag upp en sida på måfå. Och fastnade som en fluga på en sån där brun klisterremsa. Vilket språk. Vilka karaktärer. Det går inte att beskriva. Det är som när man blir sittande framför VM i konståkning, man begriper inte hur det är möjligt att göra det dom gör, man kan inte slita sig innan det är slut. Sen googlade jag bakgrunden till romanen, vilket gjorde det hela ännu värre. Schopenhauer – vem var det? Och hur kan jag, som inte ens har den elementära allmänbildningen, inbilla mig att jag kan skriva en bok?

Så kändes det innan det där mailet kom.

I rena glädjefnattet åkte jag till Göksäter och köpte tyg till nya gardiner i båten. Svensk design med dalahästar och kurbits. Bild kommer senare, när Helena i Kungsviken har sytt färdigt. Nej, jag kan inte sy heller. Inte ens det.

Den här fina jullen puttrade förbi i Malö strömmar i lördags kväll när jag väntade på färjan. Synd bara att ljudet av tändkulemotorns trygga dunk-dunk-dunk inte fastnade på bilden.

julle

Och i söndags firade vi Leahs ettårsdag.

ettåring

videoLeah

2 augusti

Musik som drog.

Nu tar jag mig i kragen och skriver eftersom Gunnel, 80+ och synskadad, har hälsat att hon läser bloggen varje dag. Jag står inte ut med tanken att hon loggar in med näsan fem centimeter från datorn och inte hittar något nytt idag heller… Hej Gunnel, vi saknar dig (och din goda sockerkaka) här ute på ön :-)

Igår hade vi vår första spelning i en kyrka. Hällevikstrands kyrka är en märkvärdig byggnad, väldigt vacker men på något sätt osvensk. Titta bara på dopfunten! Men även exteriören är spännande, kyrkan dyker upp i landskapet efter en kurva, som en explosion i färg och form, man får en riktig estetisk glädjechock.

Vi drog våra vanliga låtar där framme i koret, Folsom Prison Blues till exempel.  Alla utom ”Knö dig in” och ”Tom Dooley” som Oa ansåg det bäst att stryka. Applåderna ekade under valven, i halvtid höll sommarprästen en kort betraktelse. Musik i sommarkväll stod det på programmet. Det var vi som var musiken. Vilken häftig känsla när vi insåg det. Vi var huvudnumret! (Om man inte räknar med Gud, alltså.)

Vilket beroende det har väckt, det här att spela och sjunga. Jag kan inte vara utan det, tror inte det går en enda dag utan att jag tar upp ukulelen och spelar en stund, om så bara för att träna några särkilt knepiga grepp. C – G – C till exempel. Eller C#7 – F#7 som i All of me.  Enda sättet att få till det är att ta greppen om och om igen, tills de sitter  i muskelminnet och man slipper tänka. Sedan vi började spela för Oa på söndagkvällar för ett och ett halvt år sedan har vi tränat in ca 26 låtar, och nästan lika många olika ackord. Tänk vad mycket man hinner utvecklas på kort tid, bara man satsar några timmar i veckan.

Ikväll spelar vi på Henånkalaset, det lär vara tusen sålda biljetter och vi ska stå på en riktig scen, med riktig ljudanläggning. Tror förstås att publiken i Hällevikstrands kyrka var betydligt mer intresserade, uppmärksamma och nyktra än kvällens publik, så jag är inte särskilt nervös. Dessutom är vi långt ifrån huvudnumret. Det är Haaks och räkfrossan. Men vi står med på programmet! :-)

Nu ska jag skriva upp vilka låtar vi har på repertoaren så här långt. Så att jag kan läsa tillbaka och minnas hur det var, den dagen när jag är lika gammal som du, Gunnel:

Knö dig in (Sten-Åke Cederhök), Det här är mitt land (Mikael Wiehe), Råd till dig och mig (Olle Adolphsson), Nu grönskar det, Det är vi ändå (Benny Andersson), Love´s gonna live here, Give me hope Joanna, Tom Dooley, Folsom Prison blues, Två mörka ögon, Säg inte nej (Sven-Ingvars), Vid din sida (SI), Jag ringer på fredag (SI), Önskebrunnen (SI), Sommar och sol (SI), Te dans mä Karlstatösera (SI), Fröken Fräken (SI), Min gitarr (SI), Börja om från början (SI), All of me, Ingrid Dardels polska (Evert Taube), Britta (ET), Vidalitá (ET), Pepita dansar (ET), Inbjudan till Bohuslän (ET)

noter

Locket till dopfunten. Visst får man associationer till katolicismen med alla de små änglarna?

dopfunt

 

kyrka port

24 juli

Tillbaks på ruta ett. Marvatten 3.2.1

Det kom ett refuseringsmail från ett av Sveriges största förlag. Där stod bl a: ”Ett välskrivet manus med fin lyhördhet för de små detaljerna. Ett vackert språk som till en början griper tag…/ / … karaktärerna är finmejslade och historien som sådan habil. /…/ ett gott försök som inte har det där lilla extra som krävs.” Nähä. Det där lilla extra. Och habil, vad betyder det? Efter att ha googlat blev jag lite gladare åtminstone vad beträffar det ordet. Jag har fått två liknande ”snälla” refuseringar, mail från stora förlag som tackar nej till publicering med lite olika motiveringar, men samtidigt berömmer manuset och öppnar dörren för att läsa en omarbetad version.

När jag för fyra månader sedan krävde och fick tillbaka mina rättigheter från Frank förlag var jag först snopen och kände mig lurad. Det som verkade vara ett toppenavtal med bra royalty och snabb produktion av inbunden bok, pocketbok och e-bok, visade sig vara en såpbubbla när förlaget ändrade namn och bytte inriktning.

Idag är jag glad att jag kom undan med blotta förskräckelsen från ett litet förlag i ekonomisk kris. När jag hade svalt besvikelsen tog jag fasta på den gnagande känslan att manuset kanske inte var riktigt färdigt ändå, att det egentligen var för tidigt för publicering. Två proffs anlitades för att lektörsläsa – Ann Ljungberg och Elisabet Norin. Efter deras synpunkter skrev jag om inledningen, stuvade om ordningen på kapitlen, strök karaktärer och vred om den dramaturgiska kniven ett varv till. Processen pågår fortfarande, det är inte bråttom. Konst tar tid.

I veckan kom det ett erbjudande om avtal från ett litet, som jag tror seriöst förlag. Det fanns bara en hake, jag förväntades bidra med femtio procent av kostnaderna. Tack, men nej tack. Jag lägger ner hundratals, kanske tusentals timmar på att skriva. Det är min insats. Om inget förlag vill ta risken att publicera och sälja boken är den helt enkelt inte tillräckligt bra. Ännu. Jag hukar mig och laddar om. Vänta lite, jag ska bara, som Alfons Åberg säger. Jag ska bara lägga till ”det där lilla extra.”

Jag har börjat skriva en sorts dagbok, inspirerad av kreativitetsgurun Julia Cameron som pratar om sin dagboksteknik här. Hennes bästsäljande böcker om kreativitet (Öka din kreativitet m fl) är näst intill olidliga att läsa; pladdriga, gudsnådeliga och väldigt amerikanska. Men där finns guldkorn. Morgonsidorna till exempel. Varje morgon sedan ett par veckor flödesskriver jag för hand tre sidor i en anteckningsbok. Jag skriver ner allt som dyker upp i huvudet, med reservation för att man faktiskt inte hinner med precis allt. Men tänker jag bajs så skriver jag bajs. Det blir som en mental dusch, en massa onödigt skräp rinner av en och allting går lättare resten av dagen. Mot slutet av den halvtimme det tar att skriva morgonsidorna kommer de ljusa ideerna och de radikala insikterna. Vissa dagar blir det två tröga, gnälliga, motvilliga, modstulna sidor innan det vänder, andra dagar skriver sig alla sidorna lätt och ledigt av sig själva.

Dessutom har jag börjat med en skrivdagbok (kanske inte så konstigt att bloggen blivit lidande sista tiden). Jag behöver få grepp om hur min skrivprocess ser ut, för att slippa uppfinna hjulet igen inför nästa bok. Och nästa. Varje kväll innan jag släcker lampan antecknar jag vad som har hänt med pågående manus. Om jag har redigerat, samlat fakta, kommit på en ny konflikt, fastnat i något problem, läst någon bok i researchsyfte, osv.

dagbok

Sommaren, den underbara sommaren 2014 då det aldrig regnar och den ena tropiska natten avlöser den andra. Jag har flyttat ut min madrass på altanen och sover under bar himmel (med ett soltak mellan mig och daggen). Barn och barnbarn har varit här och vi har haft precis sådana intensiva sommarlovsdagar på stranden som man aldrig glömmer. Plus en del upplevelser jag gärna hade sluppit med streptokocker och svampinfektioner och ett litet barn som grät hela nätterna med olidlig klåda i snippan. Men det skriver jag bara för mitt dåliga minnes skull.

sovplats

 

 

8 juli

Il pleut, mais ca ne fait rien. Charleville-Mezieres 8 juli.

Regnet öser ner men jag ler konstant sedan två timmar tillbaka. Då hände nämligen följande: Jag gick in i delikatessbutiken och bad på min bästa skolfranska att få sex skivor av samma goda serranoskinka som sist. Jag tackade den vänliga innehavaren för tipset han då gav mig om det fantastiska boulangeriet två kvarter bort, på Rue d´Eglise. Jag frågade om han möjligtvis hade ingefärsmarmelad? (Erkänner, slog upp ordet ingefära, gingembre, i förväg). När han frågade hur länge jag stannar i Charleville, berättade jag om båten som ligger i gästhamnen, om vårt resmål och vägen dit. (Ooh, la Mere Noir!) Jag sa att vi kommer tillbaka till båten i slutet av augusti och att jag ser fram emot att handla hos honom då också. Han lovade att tills dess ska han ha skaffat fram ingefärsmarmelad. När jag skulle gå höll han upp dörren åt mig och påpekade att jag talar utmärkt franska!!!

Fånigt flinande går jag hemåt, när ett ord ploppar upp ur det undermedvetna, som en svavelbubbla från botten av hamnbassängen. Ett ord som jag alltid förknippat med personer som till exempel min entusiastiske franskalärare, magister Heurlin, förmodligen salig i åminnelse, det är ju över fyrtiofem år sedan han gav mig en fyra i slutbetyget. (Merci beaucoup!) Nu är jag själv en sådan. En frankofil.

Idag lämnade Åse och Tom hamnen trots ösregn och körde vidare med S/Y Sothis. Nu får de nästan två månaders försprång innan vi kastar loss härifrån. Kanske går de mot Paris, kanske inte. Jag vet inte vad jag hoppas. Om de väljer den vägen vi tänker gå, Canal des Ardennes, försvinner ju lite av upptäckarglädjen eftersom jag givetvis inte kommer att kunna låta bli att läsa deras roliga blogg (finns i listan till höger). Å andra sidan kan det ju vara bra att bli förvarnad om eventuella problem. Hmm. Svårt.

Åse kollar om det finns plats under bron. Regnet den senaste tiden har höjt vattennivån märkbart.

image

 

7 juli

Om att ta sig själv på allvar. Franska funderingar 1.

”Han tar sig själv på alldeles för stort allvar.” Det är en lurig formulering. Falsk. För egentligen ligger det inte alls någon vänlig omtanke bakom orden, som man kunde tro. Egentligen är det samma gamla vanliga Jante. ”Vem tror han att han är egentligen?

Om man inte tar sig själv på allvar, vem ska då göra det? Om man menar allvar med att man vill lära sig spela till exempel ukulele, köper man inte då det bästa instrument man har råd med, och övar så mycket man har tid? Nej det gör man inte, inte obemärkt och okommenterat i alla fall. Det finns alltid någon som lägger märke till att man har skaffat sig onödigt dyr, onödigt stor, onödigt snygg eller onödigt onödig utrustning,  och som inte missar tillfället att högt kommentera hur duktig man måste vara eftersom man har allt det där.

Det gör mig så arg. Varje gång. Varifrån kommer människors drift att förminska varann? Ja, ja, jag vet, från den egna rädslan att inte duga. Om jag inte kan, då ska minsann inte hon göra sig märkvärdig och tro att hon kan.

Jag ska bli författare. Jag är författare. Jag har skrivit färdigt en skönlitterär roman och håller nu på med uppföljaren. Mina romaner kommer att ges ut av ett förlag och läsas av många människor. Jag tar mig själv och mina drömmar på allvar, hur ska de annars kunna förverkligas?

Tack, monsieur Champion för att du väckte dessa tankar i mitt huvud. Dag efter dag sitter du på kajen i gästhamnen. Den okrönte fiskekungen. Din utrustning har kostat tusentals euro. Mellan dina fötter, till hälften nedsänkt i vattnet, hänger en fiskhåv. Den är avsedd för de stora fiskarna.  Hittills har jag bara sett dig få upp små mörtliknande saker, som den du håller i handen på bilden. Dem krokar du av med varsam hand och släpper tillbaka till vattnet. Men när den stora fisken kommer, då är du beredd, då har du det som krävs.

Imorgon ska jag gå till bokhandeln vid torget och köpa den där dyra Parkerpennan som låg så skönt i handen och skrev nästan av sig själv.

image

6 juli

Söndag i Charleville-Mezieres

Jag kom hit i fredags för att koppla in larmet, passa på att lacka snickerier och nåta om några ställen i teakdäcket. Eftersom jag ändå ”måste” stanna här till onsdag. Sedan dess har det regnat varje dag, med korta uppehåll. Man hinner precis gå ut och handla lite croissanter och annat nödvändigt mellan skyfallen.

Det är perfekt. Jag skriver, läser, sover och äter.  Promenerar längs kanalen, antecknar idéer innan de flyger bort. Tar en café au lait vid torget och tittar på karusellen. Går in i huset där Rimbaud bodde och försöker begripa någonting av den suggestiva utställningen. Spelar lite ukulele när jag kommer tillbaka till båten. Vänder på dygnet som jag vill. Jag skulle utan tvekan sväva mot skyn som ett asocialt ufo om jag inte hade Odd som håller i snöret där hemma och drar mig tillbaka. Så här skulle jag kunna leva tills nästa bok var färdigskriven.

När jag kommer hem ska jag börja skriva en författardagbok för hand, för att försöka få bättre grepp om min skrivprocess. Just nu är jag helt uppfylld av två väldigt olika böcker. Dels ”The Thesaurus of positive character traits”, dels Berta Wilhelmssons självbiografi ”Mitt liv i miniatyr”.

Plötsligt skriver hon om när CW porträtterar Kirunas grundare Hjalmar Lundbohm, mannen som Åsa Larsson skrivit in i sin roman ”Till offer åt Molok”, och som var anledningen att jag vågade fråga henne till råds på Bokmässan förrförra året om mitt då nyfödda, sköra skrivprojekt. Ett tecken? Det händer saker när man vågar öppna ett ovidkommande fönster och lyssna in sin intuition. Jag ska skriva mer om det en annan dag. image image image Igår fick jag grannar, Tom och Åse och Sothis från Strömstad. Sothisbloggen ligger som länk här till höger, bland bloggar jag följer. Tom och Åse turas om att skriva inläggen och det ger ett spännande perspektiv . :-) image     image

5 juli

Nya grannar i Charleville- Mezieres.

Om jag ändå hade haft med mig Sigge… tänkte jag många gånger inatt mellan klockan två och fyra, när det viskade, klirrade, bullrade och gungade från bryggan. Tre hemlösa sökte av någon anledning skydd i hamnen med sin … eh… båt? Men nu har de puttrat iväg igen, på okända äventyr. Och istället har Sothis med svensknorska paret Åse och Tom och liten gast lagt till mitt emot och bjudit på Riesling i sittbrunnen. Dessutom har jag lyckats koppla in larmet. Så jag är nöjd med dagen fast den började otrevligt och det har regnat i stort sett hela tiden.

image

1 2 3 173