28 augusti

Cykling och bad. Budapest 28 augusti.

Tejpbiten jag klistrat på pontonstolpen satt tre centimeter lägre i morse. Alltså har vattnet stigit. Men högsommarvärmen fortsätter, 34 grader idag också. Skuggningen av sittbrunnen fungerar perfekt med bimini och sidogardiner, det hade varit skönast att slappa bort dagens stekheta timmar i båten.

Men planen var ju sightseeing, så efter Siggepromenad lämnade vi Ellem endast symboliskt fastlagd, utan akterförtöjning, den som var grundligast bunden var Sigge. (Han hade det bra i skuggan i sittbrunnen.) Fina cykelbanor hela vägen längs Donau in till centrum, men herregud så varmt. Efter två broar, i höjd med Parlamentet var jag svimfärdig och grälsjuk. Att fortsätta två broar till för att komma till den exotiska Saluhallen var helt otänkbart.
Mat och vatten hjälpte oss över svackan, och vi vände tillbaka. När vi kom hem till båten hade cykelturen varat fem timmar. På hemvägen passerade vi en stor inhägnad park med flera utomhuspooler, serveringar, blomsterplanteringar och skuggande träd där barn lekte på gräsmattan och folk låg och solade, läste eller hade picknick. Ett termalbad, bara fem minuter från marinan. Öppet till klockan åtta. Fyrtio kronor i inträde.
Efter att ha rastat Sigge cyklade vi dit och njöt i två timmar bland hundratals Budapestbor. Inte en enda turist. Många verkade ha tillbringat hela dagen i parken. Vi blev som nya. Tillbaka i båten duschade vi Sigge också, och han blev som tokig av lycka. Det borde vi ha tänkt på tidigare.
Nu har vi bestämt att stanna här en dag till. Vattnet verkar ju inte fortsätta sjunka. Och vi måste växla till oss Euro för att ha till inklareringen i Serbien. Lite dålig planering där. Går nog inte att stå framför gränspolisen och fråga var närmaste bankomat ligger.

Glad posör. Efter lunch.

image

Före lunch, framför Parlamentet.

image

image

image

Originell tilläggning utan akterförtöjning.

image

 

image

Inloppet till marinan hålls öppen med hjälp av turbåtar. Där visade ekolodet hela 1.30.

Utsikt från båten upp mot den limpformade restaurangen och marinakontoret som är bemannat dygnet runt av stackars uniformerade, svettiga vakter. Någon hamnkapten har vi inte sett till. 

image

27 augusti

Strandsatta efter tre försök. Budapest 27 augusti.

Efter några ordentliga gaspådrag kom vi nästan fram till pontonen i Yachtclub Melba i Budapest. Nästan. Bara en halvmeter fattades. Ekolodet visade 1.20 femtio meter ut från bryggan, som tur var består botten av lera.
Det var inte alls meningen att vi skulle ända hit idag, vi skulle ankra i en fin liten sjö, med djupt och rent, badbart vatten enligt alla donaufarares bibel Die Donau. Men vi fastnade i inloppet till sjön, fast vi försökte tre gånger.
Besvikna tog vi oss en liten bit till, till gästhamnen i Nagymaros. Odd ringde för säkerhets skull. Gästhamnen var torrlagd och alla båtar instängda, hamnkaptenen sa att det var knädjupt.
Eftersom det bara var drygt tre timmar kvar till Budapest fortsatte vi dit. Någon försäkrade på perfekt engelska i telefon att det var tillräckligt djupt och att vi var välkomna. Lättade till sinnes såg vi framför oss en stor och proffsig storstadsmarina där alla problem med djupet skulle vara glömda. Även ute i farleden måste man nämligen vara fullt koncentrerad och inte hamna utanför bojarna. Som ibland stämmer med karta och Navionics, ibland inte. Många bojar är borta, och lika ofta ligger det nya bojar utlagda. Ekolodet går under två meter titt som tätt. Ibland hade vi en pråm framför oss och kunde köra Följa John, men de går alltid ett par knop fortare än vi och drar ifrån oss.

Men redan i det smala inloppet till marinan, under en bro, blev det kritiskt. Efter att ha plöjt igenom ett par lervallar i inloppet till marinan blev det alltså definitivt stopp.
Du kan väl försöka bara en halvmeter till”, sa Odd, och med ett kraftigt gaspådrag kom vi faktiskt så långt att peket nådde fram och vi kunde ta oss iland med hjälp av stegen. Hur vi ska ta oss ut härifrån är en annan fråga. OM vi kommer ut igen, och inte blir fast här tills höstregnen kommer. Vi har ringt till övriga marinor i Budapest. I den ena är vattenståndet 85 cm, i den andra lovade de att djupet var tillräckligt, men vi vågade inte lita på det och riskera att irra omkring på Donau utan natthamn i mörker.
Dagens etapp blev den längsta hittills, 62 distans. Dessutom en 2-dag, alltså ingen mat. Naturupplevelsen och vädret höll humöret uppe. Det var en underbart vacker sträcka, alldeles innan gränsen till Ungern gör Donau en tvär knyck söderut och mäktiga bergsmassiv kryper nära. Breda sandstränder och sandbankar längs hela floden för tankarna till Thailand. Ju närmare vi kom Budapest, desto intensivare var badlivet.
Vi blev vänligt mottagna, fast hamnkaptenen hade gått hem. Den som hade försäkrat oss att djupet var tillräckligt visade sig vara en servitör på marinans restaurang. Den ende här som talar ett annat språk än ungerska.
Nu har vi tänt all tillgänglig belysning ombord och hoppas att ingen rammar oss under natten. Imorgon hittar vi säkert en lösning. Vad är detta annat än ett lyxproblem.

Stolpen till vänster i bild är pontonbryggans förankring, bryggan stiger eller sjunker längs med stolpen beroende på hur högt vattnet är. Just nu är bryggdäcket alltså så lågt att jag inte fick med toppen på stolpen i bilden.

image

26 augusti

Nakenbad och vildmarksidyll. Komarno 26 augusti.

Efter Bratislava är Donau uppdämd till en enorm sjö som mynnar i en 34 km lång och mycket bred kanal fram till slussen Gabcikovo. Kanalen är ökänd eftersom det bildas otäcka vågor även vid måttliga vindar och det finns ingenstans att söka skydd. Fritidsbåtar varnas för att det kan vara farligt att gå här om det blåser åtta meter per sekund eller mer.
Men idag blåste det nästan ingenting, solen strålade och värmen steg till över trettio grader. Vi gled fram över ett glittrande Donauhav där Bratislava hägrade akterut och horisonten dallrade föröver. Slussningen tjugoen meter ner gick helt utan problem i sällskap med ett pråmförband (fyra lastpråmar i dubbla led som puttas fram av en pusher) och en ordinär 145-metare.
Ute ur slussen fångades vi av strömmen igen och det blev krokigt, grunt och smalt. Här upplevde vi någonting nytt. I VHFens trafikkanal rapporterade yrkestrafiken med jämna mellanrum var någonstans de befann sig och om de gick medströms eller motströms. ”Artemis zum Tal am kilometer 1799” och ”River Crown zum Berg am kilometer 1775” till exempel. Mycket praktiskt, gav bättre framförhållning än AIS. ”Meldepflicht” stod det i kartan på flera ställen, fast vi struntade i det. Som fritidsbåt måste vi helt enkelt bara se till att hålla oss undan och vara ur vägen. På ett ställe, när vi mötte tre stora fartyg på rad, valde vi att göra helt om och vända tillbaka till en passage med mera plats mellan de röda och gröna bojarna. Vågorna blir hejdlösa vid sådana möten, vattnet har ingenstans att ta vägen och båten kastas omkring hur som helst.
På hela dagen har vi mött ca tjugo fartyg av olika slag, inga andra fritidsbåtar utom ett par små snabba motorbåtar. Långa sträckor har vi glidit fram längs öde sandstränder kantade av cypresser (?) och helt utan tecken på mänsklig aktivitet. Inga vägar, inga kraftstolpar, inga hus, ren vildmark. På ena sidan Ungern, på andra sidan Slovakien. Den slovakiska gästflaggan är nedtagen och ersatt med en EU-flagga. Det stod också i kartboken.
Vi slog av motorn och guppade långsamt framåt i solglittret, klädde av oss nakna och duschade kallt i sittbrunnen.
Gästhamnen i Komarno är nog den fulaste och mest charmlösa hittills, men skyddad och inte minst djup nog. Vårt djupgående på 1.50 är inte idealiskt för Donau, ofta är marinorna för grunda. Många av de stora pråmarna och passagerarfartygen är mer grundgående. En pråm på över hundra meter kanske bara sticker 1.40 under vattenytan. Att de inte välter?
Vi hann med en cykeltur in till centrum innan det blev mörkt. Satte oss på en uteservering på ett litet trångt torg som hette”Europaplatsen”. Bilfritt. Omgivet av gamla stenhus, vaktat av en gotisk (?) kyrka och med pampig religiös skulptur i mitten. Fullt av familjer och lekande, hojtande barn. Här tar man med sig småbarnen när man går ut och fikar eller äter, nästan alla restauranger har en minilekplats fylld med leksaker bredvid uteserveringen. Vi beställde vin, ost, sallad, scones och bönsoppa. Häpnade över priset, det kostade nästan ingenting. Två dagar från Wien och vi är i en annan värld. Husen ser annorlunda ut, maten känns exotisk, språket begriper vi inte en stavelse av.

Är ni från Tyskland?” frågade glassgubben på torget lite surt. ”Nej, Sverige.” sa jag. Hela hans ansikte lyste upp. ”Aah – Zlatan Ibrahimovic!”

image

 

Bästa köpet: USB fläktarna från Clas Ohlsson. Paddan gillar inte värmen.

 

 

image

 

Miro har kanske inte mysigaste marinan men servicen är det inget fel på. På morgonen överraskade han oss med två stora persikor. Två decimeter rökt korv fick vi också med oss från hans kylskåp. Han fick såklart en svensk medalj.

image

image

25 augusti

Vattnet rinner ifrån oss. Bratislava 25 augusti.

Igår blåste det så hårt att vi inte kunde fortsätta från Wien. Vågorna gick höga på Donau, rena Islandsberg i västlig kuling. Det blev en fixardag med kylskåpsreparation (Odd), shopping (Katinka) och veterinärbesök för rabiesvaccination (Sigge).
I morse var vädret perfekt, och vi rutschade ännu en dagsetapp nerför en allt grundare Donau. Vi inser nu att strömmen inte nödvändigtvis saktar ner även om vattennivån sjunker. Djupfåran blir ju samtidigt smalare. Vid ett av dagens möten med en pråm hade vi ett vattendjup på 1.70 samtidigt som farten var uppe i tio knop.

Medan det pågår hinner man inte tänka så mycket, men på kvällen kommer katastroftänkandet. Vad händer om vi går på grund? Jag har just kollat upp pegeln, dvs vattenståndet vidare mot nästa hamn som är Komarno, och prognosen för imorgon är 174 cm… Det värsta är som sagt att det är så svårt att köra sakta. För att ha styrfart måste man åtminstone köra två knop fortare än strömmen. Det vill säga minst sex knop.
Natthamn i Bratislava är ”Dodo’s Marina”, en legendarisk kombinerad huspråm/restaurang längst in i en trång blindtarm en halvmil utanför centrum. Efter tilläggning cyklade vi in och tog en lemonad resp. öl på den hypermoderna och ändå mysiga strandpromenaden (tänk Lindholmen i Göteborg) och kände att vi inte behövde trava runt i ännu en medeltida stadskärna.
Morgondagens etapp är 100 km och en sluss, dags att släcka lampan.

Många bilder i kameran men inget wifi.

image

image

Alla donauseglare känner Ella på Dodo’s i Bratislava.

image

Till middag blev det stekt stör och langosh. Nattsömnen blev sådär. 

image

 

24 augusti

Tre dagars kulturchock. Wien 24 augusti.

Säg Wien, och jag tänker på vals och finkultur. Inget som lockar mig. Så dumt. Varför har jag aldrig varit här förut? Varför har jag låtit förutfattade meningar hindra mig från att flyga hit över en helg när det kostar så lite?  Igår tog vi en hopon hopoff buss runt innerstan. Turen skulle ta en timme, men vi var tvungna att åka ett varv till. Vi steg aldrig av, ett varv räckte inte för att ta in alla vackra byggnader och lockande platser som rösten i hörlurarna berättade om.

Man blir glad av Wien. Det är rent, luftigt, grönt och framför allt vackert. Massor av turister förstås, fullt av mötesplatser, torg och cafeer.  Trafiken känns konstigt nog inte alls påfrestande fast spårvagnar, hästskjutsar och bilar trängs med varann. Här skulle man utan vidare kunna tillbringa en vecka och uppleva nya spännande saker varje dag.

Vi har hunnit med en guidad tur bakom kulisserna i Spanska Ridskolan (tyvärr fotoförbud) samt en konsert med Wien Royal Orchestra som vi blev shanghajade till när vi kom upp ur tunnelbanan framför Peterskyrkan. Försäljare klädda i tidstypiska dräkter sålde biljetter till kvällens föreställning som innehöll Mozart och Strauss och dessutom både balett och operettsång. Nu är jag ingen expert på klassisk musik, men jag tror ändå att vi fick uppleva någonting i absolut toppklass. Sådär som när håren reser sig på armarna och tårarna kommer. En ung pianist vid flygeln gjorde osannolika saker. Primadonnan sjöng så att det slog lock för öronen och man ville bara att hon skulle fortsätta, det var en sån där röst som man inte tror finns i verkligheten, live, utan en enda falsk svajning, njutbart och mjukstarkt ända upp till höga C. Hela publiken stod upp och stampade och hojtade sig till tre extranummer.

Imorgon fortsätter vi till Bratislava. Idag blåser det för mycket, och dessutom ska Sigge få en rabiesspruta på en kvällsöppen veterinärmottagning. En annan gång ska jag resa tillbaka till Wien, för jag känner mig långt ifrån mätt på den här stan.

IMG_7860

Wien Maria Theresia-3 Wien Maria Theresia-4

Wien parlamentet Wien

Wien Maria Theresia

22 augusti

Nyp mig i armen, nu ligger vi i Marina Wien! 21 augusti.

Vi sov alldeles för länge och gav oss iväg direkt, utan att titta närmare på Krems und Stein fast det säkert var synd. Dagens etapp till Wien var fyrtio distans och två slussar lång, Navionics kalkylerade med fem timmar, men det tog sju med väntan vid slussarna. Allt flöt på, solen sken och strömmen ökade bitvis marschfarten upp mot tio knop idag också.

Fem minuter innan hamnkontoret stängde för dagen anmälde vi oss hos hafenmeister, efter att först ha förtöjt. Hade vi kommit lite senare vet jag inte hur vi tagit oss tillbaka till båten, grinden in till själva hamnen kunde inte öppnas från utsidan utan nyckel.
Marina Wien har hög tjusighetsfaktor men rätt låg mysfaktor. Vi måste lägga kvar här tills brevet med det internationella certifikatet har kommit fram. Imorgon och på söndag blir det sightseeing. Stadsrundtur, konstmuseum, spanska ridskolan och någon konsert står på programmet.
På måndag går vi förhoppningsvis vidare mot Bratislava.

image

 

21 augusti

Flumeride på riktigt. Krems und Stein 20 augusti.

Jag skriver detta torsdag kväll i den lugna marinan i Krems und Stein, dit vi kom efter en cirka tre timmar lång forsränning från Melk.
Fem knop medström är riktigt häftigt. Vi forsade fram i tio knop på låga varv, det gungade och krängde och varje möte med en pråm eller hotellkryssare i de smalaste passagerna fick det att pirra i magen. Fast det var gott om plats, det såg bara inte så ut på håll. När man väl möttes var det ändå med femtio meters marginal mellan skeppen. Men svallvågorna efter jättarna ställde till oreda ombord när saker flög omkring och bytte plats, det blir konstiga svall när det är grunt och smalt. Två och åttio var det minsta vattendjupet jag såg, då hade Donau bråttom.
Dagen började med en guidad tur i klostret Melk. Vi hade förtöjt på anvisad gästplats vid en ponton alldeles nedanför staden Melk, som är vacker och pittoresk men helt ockuperad av turister. Klostret är fortfarande i full gång, med bland annat en klosterskola med 900 elever. Guiden talade bara tyska, men det var tur att vi inte försökte oss på att vandra runt på egen hand. Vi skulle gått vilse. Dessutom förstod vi ändå en del av vad hon sa. Till exempel att barocken ville ta ner himlen på jorden, och att illusioner var viktigt.
Överdådet var absurt, på alla sätt. Kilovis med bladguld överallt. Relikskrin täckta av juveler, en underkäke från ett helgon infogad i en hisklig guldkonstruktion, översållad med diamanter. Enorma, överlastade salar och hundrasextio meter långa pelargångar.
I kyrkan blev det definitivt för mycket. Frid och kontemplation var det inte tal om i den makabra, helförgyllda helgedomen, jag kände mig bara beklämd. En sådan förkrossande manifestation av makt och förtryck. Där fanns bland annat två glassarkofager innehållande påklädda skelett, så kallade ”catacomb saints” som skänkts till klostret av den kejserliga familjen. Det ena okända liket hade fått namnet Friedrich, det andra var namnlöst.
Nu får det räcka med kyrkor ett bra tag framåt. Bilder kommer när det finns wifi.

image

 

image

image
När vi kom tillbaka till båten hade hotellskeppet Viking Prestige lagt till utanför oss. Strömmen framifrån var stark. Otänkbart att försöka vända. För att komma ut på ett kontrollerat sätt måste jag köra långsamt framåt, precis så sakta att strömmen ändå pressade oss bakåt. En utmaning inte bara på grund av stenskravlet mot land, dessutom var stålvajrar spända från pontonen bakom i vattnet akter om Viking. Det gällde att i rätt ögonblick dra på gasen och kasta sig ut åt höger direkt bakom hotellskeppets akter innan den starka strömmen längre ut tog tag, och utan att smälla i vår mast som sticker ut en bit.
Det gick vägen, tack vare bra teamwork och ordentligt taktiksnack innan. Jo, jag känner mig rätt stolt över den manövern.

image

19 augusti

Glidardag nerför Donau. Melk 19 augusti

Även idag ändrade vi planerna under resans gång eftersom det gick så fort och smidigt nerför floden och genom slussarna. Fyra tolvmeters slussar klämde vi, nu är det bara sju kvar på hela Donau! Strömmen varierar hela tiden, ibland smalnar floden upp och blir dessutom grundare, då får man skjuts med mer än tre knop och det känns som att sladda fram i en vattenrutschkana. Man blir snabbt fartblind. Slussarna öppnar för fritidsbåtar tre gånger per dag enligt tidtabell, men det verkade inte vara så noga, vi slapp vänta mer än högst tjugo minuter fast vi kom helt utanför tidtabellen. Man kallar upp slussen på VHF några kilometer i förväg och frågar artigt när det är möjligt att slussa. I Österrike har vi bara träffat på vänliga och serviceminded slussvakter.
På ett ställe är det så smalt, strömt och krokigt att man dels måste meddela på anropskanalen att man är på gång, dels måste ta hänsyn till ljusreglering, floden delar sig i två armar som är enkelriktade. Tack vare den fantastiska flodkarta jag köpt från Pierre Verberght hade vi inga svårigheter att förstå hur vi skulle bete oss. Navionics på Ipaden är förstås också bra att ha, men idag körde vi utan den nästan hela tiden. Sjömärken står där de ska, och kilometer och hundrametersmärken är så tydliga på strandkanten, det går inte att missa var man är.
Alla slussar utom en hade flytpollare. Väldigt bekvämt, pollarna följer med båten neråt. Men OBS! viktigt att inte göra fast, flytpollaren sjunker inte lika fort som vattnet i början, det är en fördröjning på en meter ibland. Man riskerar att båten blir hängande och stora skador om man har gjort fast linorna.
Nu ligger vi i gästhamnen mitt emot det osannolikt pampiga barockklostret Melk. Infarten till gästhamnen är klart den läskigaste/konstigaste hittills, men det såg värre ut än det var. (Ska ta en bild på inloppet imorgon när vi går ut.) Tidigt imorgon går vi tvärs över floden och lägger oss vid bryggan nedanför klostret. Visningarna börjar kl 11. Ska man bara se ett slott längs Donau så är det nog Melk man ska satsa på.

image

image

 

Bara sju slussar kvar på sträckan till Svarta Havet! Fyra i Österrike, en i Slovakien och två i Serbien/Ryssland.

image

 

Så vackert vart man än ser…

image

 

Fin hamn när man väl hittat in och undvikit sandbanken och forsen.

 

image

 

In till höger i den lilla kanalen förbi sandbanken. Passa den starka sidströmmen och hoppas det är djupt nog…

 

 

 

image

18 augusti

Lintz kan man hoppa över. Au an der Donau 18 augusti.

Efter ytterligare en rastlös regndag med båttvätt och motormekande i Schlögen startade vi redan halv sju i morse mot Linz. Dimmorna hängde på tork i de höga, vilda, skogsklädda bergsmassiven där Donau slingrar sig fram i dalgångarna. Visst var det vackert, men vi är bortskämda bohusläningar och hisnade inte precis.
Två stora slussar svalde oss utan sällskap och spottade ut oss 16 meter längre ner, lugnt och beskedligt. Strömmen skjutsade på med ett par, tre knop, trafiken var nästan obefintlig i början.
Det enda upphetsande som hände var att Navioncs navigationsprogram plötsligt bestämde sig för att sluta visa både djupkurvor och kilometersiffror. Tur att vi har investerat i donaukartor från Pierre Verberght också. På Garminplottern syns ingenting alls utom AIS-fartygen. Men det är ändå en bra hjälp i kurvorna.
Det var alltså meningen att Hitlers älsklingsställe Lintz skulle bli natthamn. Men den fula och bullriga gästhamnen var så deprimerande att vi bestämde oss för att fortsätta även om det skulle bli sent. Först gjorde vi bara en snabb cykelfärd genom ett larmande industriområde till ett jättelikt Bauhaus för diverse skruvar, och till den osannolikt sunkiga och röriga mataffären Norma. Båda ställena lika hemska.
Men tretton distans senare gled vi in i vackra och idylliska Yachthafen Au på km 2207, där vi blev varmt välkomnade av hamnvärdinnan som vinkade in oss till en rymlig och djup plats mitt framför klubbhuset med duschar och restaurang. Small is beautiful

Ellem ligger allra längst in, man ser bara masten som ett horisontellt vitt streck.

image

image

16 augusti

Bryt upp! Bryt upp! Schlögen 16 augusti.

Att kasta loss är fantastiskt. Styra ut ur hamnen och vara på vattnet igen. Men dagen innan är svår. Jag kommer på hundra anledningar att vänta en dag till, drabbas av svårmod och grälsjuka, känner mig oförberedd och jagad. Det är komfortzonen som påminner om sin existens.
Imorgon går vi mot Linz, som planerat, men det var osäkert ända tills för några timmar sedan.
Odds installation av dubbla oljefilter hade strulat, vi trodde det skulle bli nödvändigt att skicka efter en volvopentamekaniker med reservdelar. Som tur var räckte det med ett telefonsamtal.
Sen upptäckte jag att det internationella certifikatet för fritidsfartyg, som man måste ha, gick ut i våras. Utan det kommer vi inte vidare efter Ungern, därefter granskar gränspolis och tull alla handlingar vid varje in- och utklarering.
”Vi kanske kan få det skickat poste restante till Budapest?” föreslog Odd. Positiva jag stirrade mållös och misstrogen på honom. Poste restante. Finns det ens? Utom i gamla deckare?
Vi enades till slut om att be Kryssarklubben skicka certifikatet till marinan i Wien, dit vi kommer om fyra dagar ungefär.
Idag har det ösregnat, och regnet ska fortsätta. Synd för naturupplevelsen, den kommande sträckan lär vara Donaus vackraste parti. Men bra för vattendjupet.
Ellem är städad och trivsam igen, alla verktyg är borta från sittbrunnen, morgondagens rutt är inlagd i plottern, jag har läst på i bibeln Die Donau och lagt fram Perre Verberghts kartbok Donau 2. . Imorgon hänger vi på låset när hamnkontoret öppnar för att betala och tacka för oss.

Min blogg- och läshörna.

image

 

1 2 3 188