3 augusti

Så refuserar Piratförlaget.

Undrar någon hur ett refuseringsmail från Piratförlaget kan se ut? Jag har valt att vara öppen på bloggen och i Författargruppen på Facebook med försöken att få min roman publicerad. Om det är dumt eller inte får tiden utvisa. Kanske vore det klokare att ligga lågt och inte skylta med sina refuseringar? Men samtidigt tror jag att många förhoppningsfulla skribenter är nyfikna på den här sortens information. Hur tänker ett förlag? Hur bra måste ett manus vara för att de ska tycka det är värt att koppla in någon av sina redaktörer och hjälpa författaren att putsa bort det som skaver? ”Vi har resonerat lite kring detta…” Tänk om man ändå hade fått vara en fluga på väggen då.

Så här stod det i mailet:

”Nu har det gått en tid sedan du mejlade ditt manus Marvatten till oss för ytterligare en bedömning. Eftersom vi haft det hos oss flera gånger valde vi en annan lektör än senast, för att få ett par helt fräscha ögon på det. Så här sammanfattar hon sina tankar:

En spännande berättelse med många intressanta relationer och en detaljerad miljöskildring som säkert lockar såväl västkustbor som andra. Det är skickligt berättat med stilsäkert språk och ledtrådar som håller spänningen vid liv. Vardagshumor och allvarliga ämnen blandas. Tyvärr blir det lite rörigt med alla perspektiv och historier som ska bindas samman. Det behövs bättre anvisningar om hos vem läsaren befinner sig, och kanske skulle det också kunna strykas något perspektiv. Spökrösterna har jag svårt att svälja, ska de vara kvar tycker jag att de behövs göras något mer med, arbetas in i storyn.

Vi har resonerat lite kring detta sedan vi fick omdömet och landat i beslutet att ännu en gång tacka nej till att ge ut det.”

Jaja. Vad gör det om hundra år. Jag skriver på Målaren nu. Marvatten väntar tålmodigt på ett förlag som fattar hur bra den romanen är. Om ett år eller så ger jag ut den som ebok om ingen har nappat innan dess.

Målaren

2 augusti

Tio dagar kvar.

Köpa presenter” stod det på en av mina Attgöralistor. Vi behöver småsaker att ge bort till hjälpsamma människor vi möter i hamnar och på vattenvägar. Var hittar man en liten typisk svensk pryl som inte kostar skjortan och inte väger för mycket? På Göksäter såklart. Orusts eget Ullared. Nu har vi ett skeppsförråd med läckra flaggpins som ser ut som medaljer, fina pappersmuggar med flaggtryck och några dalahästar i porslin.

Gästflaggor har varit ett annat problem som inte kunnat strykas från min lista. Att hitta en serbisk gästflagga visade sig helt omöjligt, jag har verkligen försökt allt. Lösningen blev T-shirttryck. Transferpapper inhandlades på Panduro, och sen skrev jag ut flaggorna för Serbien, Ungern, Bulgarien, Rumänien och Turkiet på min bläckstråleskrivare. Därefter tog jag strykjärnet till hjälp för att föra över trycket på flaggtyg, också inhandlat på Göksäter.

Idag har Berit lånat ut sin fina Husqvarna och visat hur man hanterar den. Flaggorna blev inte perfekta, men helt acceptabla. En sån symaskin måste jag skaffa. Den vi äger, ett gammalt grönt monster som bara kan sy rakt fram, kommer aldrig upp ur källaren. Det är lika inspirerande att sy med den som att spela på en oduglig ukulele eller skriva på min gamla Remington. Det är viktigt med bra verktyg!

flaggor

FullSizeRender

27 juli

Tre veckor kvar till avsegling.

Bloggen har varit öde en månad. Livet har däremot myllrat. Du som inte hör till närmaste familjen kan sluta läsa nu. Det här är egentligen ointressant för alla utom för mig som har teflonminne och kommer att glömma kaossommaren 2015 väldigt snart. Om jag inte sätter ord på den i bloggen.

Odd och jag avvecklade morbror E:s lägenhet eftersom han flyttat till äldreboende. Påfrestande både mentalt och praktiskt. Så snabbt ett liv fördelas och förskingras. Så lite sakerna vi samlar på oss betyder egentligen. Samma situation uppstod samtidigt med mamma, 96. Där gick vi, hennes fyra vuxna barn, omkring i hennes hus och plockade och sorterade, delade upp i högar att fördelas, att ge bort, att kastas. Det mesta ville vi inte ha. Men vad skulle vi göra av det?

Å andra sidan. Så mycket glädje dessa överblivna sängar, köksbord, stolar, lampor, lakan, soffor och husgeråd förde med sig till A från Eritrea som fick allt hon behövde till sitt första egna hem. Hon som flytt ensam genom en öken och över ett hav och nyss fått uppehållstillstånd. Tack vare en vän på Facebook fick jag vara den som förmedlade kontakten till en egen liten lägenhet på Orust. Tack vare det slapp vi köra morbrors saker till ett anonymt loppis. Lyckan i hennes ansikte sparar jag som sommarens finaste upplevelse, det är rent beroendeframkallande att få vara med om att göra en sån skillnad i en människas liv.

Regnet har öst ner, temperaturen har sällan gått över +20C och några barnbarn har suttit parkerade i TV-soffan hemma varje dag. Den senaste veckan har vi haft nästan full pott, fem stycken i omgångar och ibland övernattande. (Det sjätte barnbarnet pendlar till Östra med astma. :-( ) Det som lockar här är nog inte vi utan Netflix (som vi själva aldrig ser på), en rolig hund, ett stort hus med gott om plats att pyssla och leka, en stor och spännande trädgård, en studsmatta, flädersaft och en massa glassar i frysen.  När jag nu ser på mina bilder och tänker tillbaka inser jag att det har varit en riktig kusinsommar, precis som vi drömde om i båten i våras, då när vi hade så dåligt samvete för att vi är såna frånvarande mor- och farföräldrar.

Fast det är inte klokt så trött man blir av små barn.

Allt jag inte har hunnit: Skriva, träna, fotografera, rensa i trädgården, städa växthuset. Men vad gör det om hundra år?

Om bara tre veckor är vi på väg nerför Donau igen. Jag längtar och planerar, det är det jag gör istället för allt det där jag inte hunnit. Idag har jag till exempel listat ut hur vi ska få till en serbisk gästflagga.

Kollage2

flyttlass

kollage1

Kollage3

Vänner

 

 

27 juni

Akut avundsjuk.

Utan skrivtid och med fulast hem i världen försmäktar jag på denna ö.

Igår körde vi förbi Varberg och passade på att titta in hos bästisar. Alltså utan förvarning, praktiskt taget. Sånt man bara kan utsätta vissa vänner för. Vi hade inte setts på ett år.

Vi köper med oss lite middag från Laxbutiken”, sa vi. ”Bra, då sätter jag på potatisen”, sa Hans. ”Suzanne kommer strax hem från jobbet, vi har lite rester kvar från igår också.”

Det blev en underbar kväll, vi satt kvar till sent och tog igen opratade saker. Njöt av att befinna oss i ett hem i total funktionell och estetisk harmoni, insvepta i ett moln av kärlek till konsten och skönheten. Och till varann, förstås. (Just det behöver jag gudskelov inte vara avundsjuk på.)

Idag ser jag bara allt jag inte mäktar med. Allt jag velat men tagit mig över huvudet. Trädgården som är på väg att bli en djungel. Sakerna jag samlat på mig men egentligen inte vill ha. Sakerna jag samlat på mig och gärna vill ha. Sakerna som översvämmar huset, står på fel ställen, samlar damm och inte passar in. Målningarna som aldrig blir klara och förresten är dåliga och talanglösa. Romanen som inte blir skriven för att jag irrar runt och krafsar planlöst i mitt fula, otrivsamma hus.

Jag vill tillbaka till min båt!!!

(Och ingen behöver känna sig tvungen att påpeka att jag är bortskämd och otacksam.)

Hans1

 

Hans2

Hans3

IMG_7345

IMG_7344

IMG_7342

17 juni

Gå vidare eller bryta ihop?

Det låg ett brev från Bonniers bland all post som samlats på hög under två månaders kanalresa. Det kanske (förmodligen) är väldigt otaktiskt att avslöja innehållet så här på bloggen, med tanke på att det finns flera förlag som läser och inte har svarat än. Men jag har ingen som helst lust att vara taktisk, det enda jag vill är att reda ut för mig själv hur jag ska reagera nu – bryta ihop och ge upp eller bita ihop och gå vidare? Jag måste skriva mig fram till ett beslut, det är det jag har bloggen till. Genom att skriva hör jag vad jag tänker.

Så här stod det i brevet:

Tack för den senaste, omarbetade versionen av din roman Marvatten! Vi har läst och diskuterat den. Den är ju fortfarande en dramatisk och spännande berättelse med stora förtjänster i miljö- och personbeskrivningen. Men den här gången fastnar vi på det övernaturliga. Det som tidigare var mer antytt blir nu delvis övertydligt – och därför inte så trovärdigt. Vi ser oss tvungna att tacka nej även denna gång. Med tanke på att du gjort så många försök med just den här berättelsen blir vårt råd till dig: lägg undan den i flera år och skriv i stället något helt och hållet nytt! Ett nytt manus av dig skulle vi gärna läsa. Vänliga hälsningar NN

Jag känner mig rastlöst färdig med Marvatten. Även om den hamnar i byrålådan betyder det inte att tre års skrivande är bortkastad tid. Varenda timme har ju inneburit övning. Kanske var de här tre årens skrivande helt enkelt en nödvändig uppvärmning, mitt universitet?  Den nya berättelsen har funnits i mitt huvud snart ett år. Nu kan den inte vänta längre. I morgon börjar jag skriva på romanen Målaren.

15 juni

På hemväg. Frankfurt 14 juni.

Egentligen borde man cykla längs Donau. Särskilt Österrike verkar storsatsa på cykelturism, allting är tillrättalagt för turister på två hjul. Fina, asfalterade cykelvägar överallt, cyklister är välkomna på tåg och bussar och lockas med särskilda erbjudanden till Gasthaus och pensionat. Vi såg till och med en Bierradfahrt sponsrad av lokala bryggerier, dvs en särskild ölcykelled. Man kan plocka bara de bästa bitarna och åka med cykelbåt, det finns flera olika som erbjuder boende ombord medan man transporteras mellan de finaste cykellederna längs Donau. Det finns såklart vanliga passagerarfärjor också, som går på turlista längs med floden.

I väntan på postbussen som skulle ta oss till tåget i Passau såg vi hur två hotellpråmar släppte iväg dagens cyklister. En del var nerlastade med egen utrustning, ryggsäckar och sovsäckar och tält. Andra hade lånecyklar med reseföretagets logotype på sadelväskorna. De flesta var klädda i den senaste outfiten a la Tour de France, även hjälmar. Många var gamla. Väldigt gamla med tanke på cykelsemester, dvs 70+ och kanske äldre ändå. Alla skulle med den lilla färjan som fick köra i skytteltrafik över till andra sidan Donau. Kolla körtekniken när man ska ta sig tvärs mot fyra knops ström!
Postbussen som var en liten minibuss gick inte raka vägen. Vi åkte på smala serpentinvägar genom små samhällen högt, högt upp, ”kostenlos sightseeing!” som chauffören glatt meddelade. Framme i Passau erbjöd hon oss att ha bagaget kvar i bussen två timmar tills hon skulle köra tillbaka, så vi slapp kånka på hundbur och jätteväska i väntan på tåget.
I Frankfurt upptäckte vi att det billiga Comfort Hotel vi bokat nära flygplatsen har marockansk ägare och profil, till middag blir det Meze med hummus, falafel med mera.
Att resa är att bli överraskad – hela tiden.

PS Jag plockade på mig två tjocka broschyrer om cykelvägen mellan Passau och Bratislava på Turistbyrån i Passau. Där står allt som är värt att veta om boende, sevärdheter, cykelpaket osv. Hör av dig om du är intresserad!image

image

image

Ganska ofta möter man helt vanliga vardagsmänniskor klädda i lederhosen eller något som liknar folkdräkt. Så här fin skulle jag också kunna tänka mig att vara en dag på stan, ser bekvämt ut också.

image

Otippat hotellrum…

image

Otippad avslutningsmiddag.

image

14 juni

Vackra Österrike! Schlögen 13 juni.

I svansen på en bulgarisk pråm passerade vi genom Passau tidigt i morse. Staden är vacker även sedd från floden, men förfulas av alla hotellpråmar. Vi var glada att de inte hade vaknat och börjat röra på sig än. Två tiometers slussar gick utan väntan, tack vare pråmkompisen som också var extremt hänsynsfull. Nedåtslussningen är rena avkopplingen, Odd sitter på däck med en tamp i mittknapen och flyttar nedåt på pollarna i slussväggen. Båten ligger helt still.
Direkt efter Passau, när floden Inn anslöt, ändrades färgen på vattnet till ogenomskinligt grågrönt och strömmen tog i rejält, vi fick mer än fyra knops påskjut. Vi kunde plötsligt hålla över 9 knop. Men det var aldrig obehagligt, inte att jämföra med den jobbiga kombinationen slalompist/störtlopp Deggendorff – Vilshofen. Donau blev bredare, djupare och rakare och strömmen avtog ju längre in i Österrike vi kom.
Dessutom blev det ögonbedövande vackert. Höga berg reste sig på båda sidor, branta ängar med ensamma hölador, sädesfält och små gårdar klättrade mellan böljande skogspartier i olika gröna nyanser. Jag mindes plötsligt min favoritbok som liten, om flickan Heidi som bodde med sin farfar getbonden i alperna, sov på en bädd av hö och såg stjärnorna genom en glugg i taket.
Efter sex timmar var vi framme i Schlögen, vår sommarhamn. Här ska vi lämna Ellem i två månader. Vi valde mellan Lintz, Wien och Schlögen när vi jämförde olika alternativ. Wien var för dyrt, skulle kosta över tiotusen, Lintz var både dyrt och verkade bullrigt och stökigt, Schlögen verkade för bra för att vara sant. Inte dyrt, trevlig hafenmeister i telefonen, vackra och lugna omgivningar, fin marina.
Allt stämde, Schlögen är en fullträff. Bästa och trevligaste marinan hittills, fast den är stor. Här känns absolut säkert, vi ligger vid en ponton med bara permanenta båtgrannar som är vänliga och intresserade. Sothönan med sina fyra ungar känner sig så trygg att hon byggt sitt bo direkt under rampen till flytbryggan. Dusch och toa är rena lyxhotellstandard och utan myntautomater, här finns tvättmaskin,  diesel och liten affär. Marinarestaurangen på bryggan är öppen hela kvällen, mysig, billig och utan discomusik. Serverar bara en sorts pizza och en sorts varm macka men även öl, vin, äpplemust och strutglass. Till och med en swimmingpool finns om man skulle få lust att ta ett dopp.
Enda nackdelen är att hemresan blir lite krånglig. Men det är egentligen Sigges fel, eftersom vi vill flyga direktflyg hem. Vi får ta buss och tåg till Passau, därefter tåg till Frankfurt och nästa dag ta flyget hem. En hemresa via München hade gått på en dag, men krävt mellanlandning.
Kvällens klättring 150 meter upp till utsiktsplatsen Schlögener Blick blev till en värdig avslutning på hela den här etappen. Så värt hjärtklappningen och ansträngningen. Hur många gånger har vi sagt till varann: Vilken tur att vi verkligen gjorde detta och inte bara drömde om det.

Marinan ligger gömd bakom träden längst ner till vänster. Klicka på bilden!

Utsikt

 Det var fler än vi som väntade på solnedgången där uppe. Österrikes mest fotograferade utsikt?  Fast man är tvungen att kämpa för att komma hit, ingen linbana eller annat fusk.katinka

 

Utsikt2

Här ligger vi fint bland de fasta båtplatserna. 

Schlögen

Två meter från båten…

sothöna

 

12 juni

Orgelorgie och annat frosseri. Vilshofen 12 juli.

Vi tog tåget in till Passau idag igen, för att lyssna på lunchkonserten i Sankt Stefansdomen. Världens största kyrkoorgel, den ville vi inte missa. Dekorationerna inne i barockkyrkan är dessutom så överdådiga att man blir helt mållös, det finns inte ord. Hur gick det till att skapa allt detta? Och hur skulle konstnärerna ha överlevt utan kyrkan? Inget ont som inte har något gott med sig.
Adagio av Charles-Marie Widor kändes i hela kroppen och fick tårarna att rinna. Har aldrig hört talas om kompositören, måste ladda ner på Spotify. Det var fler än jag som njöt, hela kyrkan applåderade, enda gången under orgelkonserten som dessutom innehöll både Mozart (menlös Andante cantabile) och tråkmånsen Bach.
Det enorma kyrkorummet var fyllt av åhörare, de dagliga orgelkonserterna är förstås en turistattraktion, en given programpunkt för alla flodkryssare. Massor av japaner.
Vi lugnade känslostormarna med öl, Silvaner och balkanlunch på en uteservering med utsikt över Donau, och såg Tara och Naima flyta förbi. Köpte glass på väg till tåget.

Tillbaka i Vilshafen badade vi från båten i hamnbassängens grumliga Donauvatten. Det gick inte att låta bli, det var över 30c i skuggan, och förresten ser man fullt av småfisk, så himla smutsigt kan det inte vara. Och vi duschade efteråt på badbryggan i aktern . Sen satte vi oss på en ny uteservering, den här gången vid det lilla sportflygfältet som ligger vid hamnen. Odd drack en liter öl, jag en liter apfelscholle. Nu har vi just grillat. Imorgon väntar sista etappen. Hur kan två månader gå så fort?

Donau med alla sina tillflöden.

image

 

image

Överväldigande både för örat och ögat.

image

Badpojke.

image

11 juni

Första simturen i Donau. Vilshofen 11 juni.

Dagens etapp liknade mest forsränning. Vi startade redan klockan sju från hamnen i Deggendorf för att hinna med sightseeing i Passau. Knappt hade vi kommit ut i farleden förrän båten satte fart som om någon hade skjutit på bakifrån. 8, 9, 10 knop! Medströmmen hjälpte motorn med fyra knop. Floden Isar hade anslutit med lika stort vattenflöde som Donau. Det var bara att styra genom vattenvirvlarna och be en bön att inte behöva möta något stort i en flodkrök. Farleden är smal, krokig och full av grund fram till Vilshofen.

Jag hade planerat natthamn så att vi skulle kunna cykla till Passau. Men i den hamnen skulle vi behöva ligga förtöjda på utsidan av en kaj ute i strömmen. Otänkbart. Ny natthamn blev Vilshofen dit vi kom forsande efter bara tre timmar, och där låg Naima och Tara!
Vi gjorde sällskap in till Passau med tåget och strövade omkring i den gamla stadskärnan som är från 1600-talet. Tittade in i Pauluskyrkan och i Stefanskyrkan där världens största kyrkorgel finns. Jag har nog aldrig sett så utsmyckade kyrkorum.
I Passau förenas tre floder: Donau, Ilz och Inn. Jag vill inte tänka på vad det betyder för strömmen under vår sista dagsetapp. Förhoppningsvis blir Donau lite bredare och djupare också. Dessutom reglerar tre slussar vattnets fart fram till Schlögen som är vår sommarhamn.
Efter en halv dags kullerstenstraskande i stekande sol kom vi tillbaka till båten svettiga och trötta. Någon tipsade om ett fint badställe (en lugn lagun) och nu har vi simmat i Donau! +22C

Husse är bäst.

image

Bra när någon annan erbjuder sig att ta en bild.

image

image

 

Tre floder blir till en efter Passau.

image

 

image

10 juni

Distansrekord! Deggendorf 10 juni.

Vi struntade i att hämta ut Donautillståndet i morse, vi skickar efter det med post i sommar istället. Resans längsta etapp låg framför oss, 46 distans. Idag gick det fort, medströmmen gav oss extra skjuts med upp till tre knop. Det låter inte mycket, men känns väldigt fort med nio knop istället för sex.

Efter lite väntetid slussade vi helt ensamma i två slussar, det fanns flytpollare i båda. Lätt som en plätt, bara att långsamt sjunka neråt med en enda tamp mellan flytpollaren och mittknapen. Det är viktigt att inte göra fast tampen, särskilt i början. Pollaren sjunker neråt med en halvmeters fördröjning. Lägger man fast riskerar man att båten blir hängande med risk för stora skador.

Idag har vi mött ett nytt landskap – igen. Floden växlade mycket i bredd, ibland kändes det som att vara i en djungel där fågelsången ekade under höga träd, likt apors ropande. Ibland kantades floden av träddungar med sandstränder och i fjärran blånande höjder. Så vackert.
De bestående intrycken är ödsligt, naturskönt, orört. Vi mötte kanske fem pråmar på hela dagen. Inga hotellskepp (eller rollatorshuttles som Mikael på Tara kallar sina favorithatobjekt).
Långa sträckor på Donau finns det inga hamnar för båtar av vår storlek, dvs med ett djupgående på 1.50. Det är grunt på Donau, särskilt i början. Målet idag var Deggendorf men där fanns ingenstans att lägga till för oss, trots att här ligger flera båtklubbar. Lösningen blev att ringa till Shuttshafen i Deggendorff och be vackert att få ligga en natt vid deras kaj. Sådana hamnar finns med jämna mellanrum, där ligger polisbåt och arbetsfartyg för vattenmyndigheten. Inga bekvämligheter alls i form av el eller vatten, men djupt och säkert. Och gratis.

 

image

 

image

image

 

image

1 2 3 186