1 maj

Under Tomtens beskydd.

Halv tolv på natten började kyrkklockorna ringa. Inte den sortens dånande, mäktiga bronsbrus som vi är vana vid. Ljust och ganska tunnt klingade det, uppfordrande och ihärdigt. Som när någon för hand svänger en stor koskälla för att locka på en fårflock eller kalla husets folk till kvällsvard. Gatorna var fulla av människor på väg åt samma håll.
Ju närmare vi kom kyrkan, desto svårare blev det att ta sig fram. Folk stod tätt packade i den lilla gränden, mammor och pappor med sovande småbarn på armen, gamlingar och tonåringar, alla talade med låga, mjuka röster och hade smala, otända vaxljus i händerna, många bar också på målade ägg. Stefan och Silva hade berättat för oss att man tar med ägg till kyrkan för att få dem välsignade, och att man tar med sig den heliga elden hem från kyrkan.
Vi följde med strömmen men hejdade oss vid kyrkdörren. Det var orimligt att alla skulle få plats därinne. Många verkade nöja sig med att stå utanför, det kom ut folk med brinnande vaxljus och delade med sig av elden till dem på utsidan.
När klockan nästan var tolv vågade vi oss ändå in. Av några stressade kyrktanter i en lucka köpte vi gula, smala vaxljus och en liten ikon av Sankt Nicholaus som minne. Med ens var det varken trångt eller stressigt längre. Vi hittade varsin väggfast, tronliknande stol att sitta på och tände våra ljus, tog in vad som hände utan att förstå vad eller varför. Intellektet var inte med, bara sinnena.
Överallt pågick ritualer. Folk korsade sig eller knäböjde vid olika tavlor och föremål som de kysste eller bara vidrörde. Vi såg ingen präst, det fanns en predikstol men ingen sådan ordning som vi är vana vid med kyrkbänkar vända mot ett altare. Mindre altare framför olika helgonbilder var utspridda i hela kyrkorummet. Utsmyckningen var fantastisk, överdådig. Utsirade ikontavlor täckte varje yta, det blänkte av silver och guld. Som kontrast stod mitt på golvet två stora svarta gjutjärnskaminer med långa böjda skorstensrör. Sittplatser fanns lite varstans. Stämningen var högtidlig, förväntansfull.
Plötsligt startade klockringningen igen, kvinnan i stolen bredvid rörde vid min armbåge, log blygt och sa något med ”Christos”. Ett allmänt kramande och kindpussande utbröt. Vi förstod, Jesus har återuppstått! Nu tömdes kyrkan snabbt, ute i gränden igen såg vi vajande standar och hörde sång längre fram i folkmassan som satt sig i rörelse. En procession! Vi hängde på med våra tända ljus som alla andra. Höll oss i utkanten och lyckades ta oss längst fram. Äntligen fick vi se prästen, i röd klädnad, belyst av en lång strålkastare som bars av en man som nog hade kvällens jobbigaste uppgift.
När processionen vände tillbaka mot kyrkan gick vi tillbaka till båten. Vi såg bilar fyllda av familjer på hemväg, med tre, fyra brinnande ljus inne i bilen.
Våra egna ljus brann hela vägen hem. Helgonet Sankt Nicholaus beskyddar nu vår båt. Han levde på 400-talet och är barnens, sjömännens, fiskarnas, de prostituerades, de orättvist anklagades och de ångerfulla tjuvarnas beskyddare. Han är också förebilden för jultomten, Santa Claus.

image

image

image

image

26 april

Det gungar! Sozopol 26 april.

Oavbrutet ösregn, 11 plusgrader, åskbyar och en medelvind på 12 meter per sekund. Så har det sett ut senaste dygnet. I natt var det svårt att sova på grund av blixt och dunder, Odd gick upp och kopplade bort allt som gick att koppla bort. Vi har en box i metall där det är tänkt att vi ska förvara ipads och mobiler under åskväder, men i hamn med så många höga master omkring – nä, den orkade vi inte gräva fram.

Odd har grejat med el hela dagen, kopplat vårt krånglande kylskåp direkt till batteribanken och förberett för installation av batteriövervakning. Nu ikväll slutade det regna och jag kände mig frisk nog för en middag ute. Vi gick till en liten grekisk restaurang mitt emot kyrkan. Samma dresskod som om man skulle köpa korv på Heden efter att ha åkt skridskor med barnbarnen; fleecemössa, norsk ylletröja och Mustojacka. Bara vantarna fattas. Notan blev dock billigare.

Vi började diskutera Bulgariens historia. Odd visste att Bulgarien blev en demokrati 1990 när Sovjet föll samman. Jag hade ingen aning. Det är ett av mina stora svarta skamhål. Min dåliga, nej obefintliga politiska allmänbildning. Jag som var 18 år 1968 ( vad hände då? Nånting med studentuppror, kårrevolution och Ungern?) Jag som började på Journalisthögskolan då! Det enda jag minns handlar om killar och Cue Club. Ola Magnell och Cream.
En snabb titt i Wikipedia och jag häpnade över Bulgariens historia. Nästa gång vi blir bjudna till våra nya bulgariska vänner ska jag försöka få lite grepp om hur de ser på världen och grannländerna idag.

Varje dag, nästan, resonerar vi om vilken väg vi ska välja när vi kommer ut i Medelhavet. Häromdagen frågade varvschefen Mate’ vad vi hade för planer. ”Söderut längs turkiska kusten ner till Cesme”, svarade jag. Han skakade bekymrat på huvudet. Det var inte bra, själv hade han ställt in sin planerade surfingresa till Turkiet. Han rådde oss bestämt att gå norrut till Grekland istället. När jag frågar Medelhavsseglarnas forum, eller facebookgruppen Women who sail the Med, får jag lugnande rapporter från båtar som befinner sig i turkiska farvatten eller just kommer därifrån, och uppmaningar att inte tro allt jag hör och läser.

Hur som helst, här blir vi kvar ett bra tag till. Vi har massor att göra på båten, den ortodoxa påsken närmar sig, vi befinner oss i underbart vackra och unika Sozopol, Bulgariens äldsta och bäst bevarade stad som nu långsamt vaknar upp ur vintersömnen och passar på att njuta av våren innan turisthorderna invaderar.

image

24 april

Sjösättning Sozopol 23-24 april

Vi ligger äntligen i vattnet. Tyvärr ligger jag dessutom i sängen, genomförkyld och oanvändbar till något som helst. Huvudet spränger, ögonen rinner, näsan är helt igentäppt.
Vi hann precis ta oss från kajen och lägga till vid gästbryggan innan viruset däckade mig helt.
Innan dess hade det uppstått en del dramatik eftersom bogpropellern inte funkade. Marinachefen Mate visade sig då vara proffsdykare och fixade raskt problemet.
Hur har jag kunnat bli så här sjuk när vi har varit ute i friska luften hela dagarna och befinner oss hundratals mil från alla barnbarn? Kan det vara alla äckliga sedlar vi tvingades hämta ut från olika bankomater för att betala marinan för allt arbete med bland annat renskrapning av all bottenfärg, epoxibehandling, bottenmålning med mera? Faktura var inte populärt. Vi betalar alltså ungefär fyratusen bulgariska Leva i tjugor, den högsta valören som bankomaterna levererar.
Nu ber jag bara till högre makter att inte Odd blir sjuk också. Jag har flyttat ut från förpiken för att inte smitta och ligger bekvämt nerbäddad i salongens dubbelkoj.
Det har åskat och regnat nästan hela dagen.
Hit ut till vår nya plats når inte marinans wifi, det ligger en lyxkryssare i vägen för antennen. Därför får bilder vänta till imorgon.

image

22 april

Sista dagen på landbacken.

I natt sover vi den sjunde natten ombord på land. Förhoppningsvis den sista. Allt vatten vi använder måste bäras uppför stegen i aktern. Det vi inte dricker upp  (samt det vi kissat under natten) måste firas ner samma väg i en hink och tömmas i havet. Ganska opraktiskt. Vi äter bara frukost ombord, gröt för det mesta. Lunch blir en köpt grekisk sallad som äts i solen ute på piren. Middag äter vi på kvartersrestaurangen. Vi delar på tre, fyra olika smårätter, bröd och vin. Det blir mycket stekta sardiner och olika sorters bläckfisk. Efterrätt oftast yoghurt och gröna, syltade fikon i sirap. Det brukar gå på ungefär 40 Leva, dvs ca 200 kronor.

Hela dagarna har vi arbetat med att rubba, polera och vaxa samt diverse motorfix. Nu blänker Ellem lika fint som när vi lämnade Sverige. Det är två år sedan hon putsades ordentligt och det märks. Överbyggnaden har vi inte rört ännu, så kul är det inte att balansera på båten högt över asfalten. Teakdäcket har farit ordentligt illa i solen och värmen, det måste nåtas om på flera ställen. Vi har säkert att göra en vecka till innan vi känner oss färdiga för de sista dagsetapperna ner till Istanbul.

Sozopol är en mysig liten by såhär innan sommarsäsongen. Man kan ana vilket tryck det måste vara på sommaren. I år blir det extra trångt eftersom ryska turister ratar Turkiet och fyller Bulgarien istället.

Kontrasterna är hisnande. I marinan fungerar wifi i båten, duscharna är fräscha och helkaklade, hela hamnområdet upplyst och videoövervakat, vaktkuren vid infarten bemannad dygnet runt. Nya lyxbilar står parkerade på månghundraåriga kullerstensgator. Här finns moderna, vackra bostadsområden och massor av charmiga pensionat, små och stora hotell, mysiga restauranger.  Men på de gröna kullarna där vi tar våra morgonpromenader betar hästar som tjudrats med kedjor i båda frambenen. Där hörs hönskackel från fallfärdiga ruckel. Fullhängda klädstreck skvallrar om att inte bara hönsen har sitt hem innanför de rostiga nätstängslen.

putsa

Fler båtar som väntar på sjösättning.

båt1 båtar

Kolla in stolen! Jag har försökt få reda på vilken sorts fisk man spejar efter här uppifrån, men inte fått något bra svar.

båtar-2

Rosenbladsmarmelad på rostat bröd, en frukostfavorit. Kommer att bunkra för att ta med hem!

sylt

18 april

Vardag i Sozopol.

Jag tänker inte blogga om glappande propelleraxlar, misslyckade genomföringar och kapell som inte lämnats in till tvätt. Inte heller om långa morgonpromenader eller middagar med nyfunna vänner och vad vi åt då. Det får alltså bli lite glest mellan inläggen tills vi kommit i sjön och det finns roligare saker att berätta.

Men bilder kan jag ju lägga upp, som stöd för det egna minnet om inte annat.

utsikt

marina2

marina

Ellem står på land alldeles till vänster om toppen på den gula mobilkranen, strax framför den röda båten. Man kan skymta det turkosa underskrovet.

Middag igår kväll med nya bulgariska vänner. Förutom Odd och jag bestod sällskapet av en galen tandläkare, en oförskräckt tandtekniker, en framstående psykolog och en internationell säljchef för maskiner till tung verkstadsindustri. En av dem dessutom ytterst hjälpsam och vänlig representant för Hallberg/Rassy i Bulgarien. Utan hen hade mycket varit svårare för oss.

IMG_6684

16 april

Söndag 16 april. Framme!

En  flock storkar flyter lättjefullt i lufthavet. Med utspärrade vingar och bakåtstrukna ben cirklar de på uppvindarna som bildas där hav och land möts. Själv sitter jag i sittbrunnen och har äntligen landat.

Gårdagens bussresa från Turkiet till Bulgarien gjorde att jag kom ikapp. Framme i Burgas blev vi genast omsvärmade av taxigubbar. Men vi tog lokalbussen sista biten och traskade som packåsnor genom Sozopols kullerstensgator ner till marinan. Där väntade Ellem med nyplastat underrede. Så länge hon står på land har vi inget vatten ombord vilket komplicerar livet och den nödvändiga städningen. Inte förrän på fredag kan vi räkna med sjösättning. Sen tar det säkert en vecka till innan allt är klart för avsegling.

Men vad gör det. Jag har inte bråttom. Bråttom lämnade jag kvar hemma.

image

Sesamkringlor, chips och te. Miljoner bussar. Nej, jag tänkte inte på terrorister. Fast det är på sådana här ställen de slagit till.

image

image

Ut ur Istanbul. Tidigt lördag morgon är det nästan ingen trafik.

image

Två stopp innan gränsen. Nybakade sesamkringlor igen.

image

Vidunderlig utsikt på de karga höjderna i gränslandet. Vid gränsstationen noggrann genomgång av bagaget, ett taggtrådsstängsel värdigt ett koncentrationsläger och tungt beväpnad gränspolis. Innan bussen fick komma in i Bulgarien/EU måste den köra genom en bassäng fylld med nån sorts vätska. ???

image

Ellem mådde bara bra.

image

15 april

Plötsligt dricker man kaffe i Turkiet.

Min kropp är otvivelaktigt i Turkiet. Vi flög från Landvetter i morse, landade på Ataturk flygplats, fick genast vårt bagage, åkte tunnelbana några stationer och gick sedan sista biten genom bakgator i låga bostadskvarter till hotellet som ligger nära den stora busstationen. Tidigt imorgon bitti går bussen därifrån till Burgas i Bulgarien. Där ringer vi ”vår”taxi som kör oss sista biten till båten.

Min själ hinner inte med. Förflyttningen från vitsippor till jordgubbar, från fågelsång till bilkaos, från glesbygd till mångmiljonstad går för snabbt. Jag blir frånvarande, trött och sockersugen, vill äta hela tiden. Det blir perfekt med åtta timmar buss över bergen imorgon.

image image image

Dagens middag åt vi vid ett rangligt plastbord. Går inte att uttala, äts med fingrarna, en slags inbakad pizza, utan tomat med finskuret lammkött och ost. Väldigt gott och mättande för tjugofem kronor.

14 april

Imorgon Istanbul.

Komihåglistorna är strukna. Två paket med diverse utrustning är skickade i förväg med lastbil, jag lyckades övertyga Odd om att vi inte skulle ta med den nya toan som bagage. Lapparna till husvakten är utlagda på strategiska ställen. ”Vattnas endast en gång varannan vecka.” ”Titta i frysen innan du handlar!” ”Använd helst inte diskmaskinen.” Vi kommer förmodligen att komma hem till ett betydligt mer välstädat hus än vi lämnar, vilket inte känns fel. Förhoppningsvis även till en mindre överfull frys.

Trädgårdens vildvuxna status lämnar en liten tagg i själen, trots att jag har förhärdat mig och vet att det inte beror på att jag inte hinner utan på att jag prioriterar bort den. Det finns inte plats i mitt liv längre för pionrabatter och iris. Inte ens för magnolia. Knopparna ska precis slå ut nu, när jag kommer hem igen är båda träden utblommade. En del rosor är beskurna, andra inte. Det är ju egentligen alldeles för tidigt. Brännässlor och kvickrot sticker upp både här och där. När jag kommer hem ska jag lägga igen ett antal rabatter, så jag slipper våndas. Jag ska bara ha kvar rosorna och lite sallad, persilja och örter i pallkragarna. Samt skaffa en robotgräsklippare. Det bästa med trädgården är ändå att den är helt fästingfri tack vare det rådjurssäkra stängslet.

Imorgon flyger vi till Istanbul, övernattar och tar sedan bussen till båten i Bulgarien. Vad jag längtar mest efter? Det enkla livet. Det begränsade utrymmet. Det överblickbara. Den dåliga uppkopplingen. Att kunna fokusera på skrivandet utan avbrott.

Undrar om det finns rabarber i Sozopol?

rabarber

11 april

Fyra dagar till take off.

Egentligen hade jag inte tid. Om fyra dagar drar vi till båten i Svarta Havet och jag är mitt uppe i min boklansering. Men kursen i porträttmåleri var inbokad sedan flera månader. Det är en fortsättningskurs, jag har tappat räkningen på hur många gånger vi har träffats i Ewa Evers atelje, de andra kursdeltagarna och jag. Ett par gånger om året blir det, alltid samma kvinnor, vi känner varandra väl vid det här laget. Vad  skulle kunna få mig att avboka? En bruten hand?

Jag vet ingenting annat som pumpar upp slappa skaparmuskler och en trött hjärna lika effektivt. Först en riktigt lyxig frukost, sen en timmes helt uppslukande kroki, därefter genomgång och repetition av skiktmålningsteknikens procedur och material. Sen försjunker var och en i sina projekt. Ewa Evers går runt och handleder efter vars och ens önskningar.

porträtt

porträtt-2FullSizeRender (1)

Ursprungsmålningen i gråskala, den med örat, är målad under en kurs 2010. Sen tröttnade jag på målningen och den blev stående med ansiktet mot väggen, tyvärr ett ganska vanligt öde för mina verk. I januari i år fick jag en idé om att porträttet skulle förses med ett krusigt hårsvall. Den stora bilden är så som målningen ser ut nu, efter helgens nya färgskikt. Jag börjar tro att det kan bli något så småningom. Fast örat måste jag flytta, det syns tydligt när man jämför bilderna. Och näsan. Den var ju fin i början, 2010. Nu har den förvandlats till en odefinierad liten knöl.

Det får vänta till november, när det är dags för nästa målarhelg. Drömmen är att en dag bli så självständig att målargrejerna kan få följa med till Medelhavet. Tänk att kunna sitta i båten och måla mellan skrivpassen. Min förebild är den modiga och fantastiskt skickliga akvarellmålaren Elizabeth Tyler som seglar och målar ensam i Medelhavet på somrarna och bor i Skåne under vinterhalvåret. Henne skulle jag vilja dela hamn med någon gång!

7 april

Min roman har flyttat hemifrån.

Små barn, små bekymmer. Det är likadant med romaner. Så länge de är otryckta manus har man i alla fall någon sorts kontroll. När de har lämnat tryckpressen kan vad som helst hända och man kan inte göra annat än be till högre makter och/eller bita på naglarna.

”Smålandsposten har recenserat!” Det kom ett SMS från en kompis. Smålandsposten? Måste vara ett misstag. Dit har jag absolut inte skickat någon pressrelease. Bara västsvenska media har fått brev från BlackSkerry förlag. Inte har jag räknat med något intresse från inlandets steniga skogsmarker. Men jodå, en bild på artikeln plingade ner i mobilen och slukades genast med giriga ögon.

Berömmet slickade jag i mig. Kritiken kände jag igen och sopade genast under mattan. Hur många gånger förr har jag hört detta, från olika förlags redaktörer? Har jag lyssnat? Inte stor mening att lyssna nu när det definitivt är försent. Dessutom älskar jag den där texten i slutet som bokens kritiker alltid vill stryka. Till nästa bok ska jag försöka vara mindre obstinat. Försöka.

Citat från recensionen finns under rubriken Recensioner på förlagets hemsida www.blackskerry.se Fast jag har bara tagit med berömmet. Den som vill läsa de andra synpunkterna får väl köpa SmålandsPosten.

artikel

1 2 3 195