24 maj

24 maj. Alibey. I väntan på sjökort.

Strax före Lesbos tog sjökortet över Svarta Havet i vår garminplotter oväntat slut. Jag hade felaktigt trott att det täckte även Medelhavet. Det blev lite panik, att enbart förlita sig på Navionicsappen i Ipaden kändes inte tryggt. Vi har alltid både Garmin och Navionics igång, och jag lägger upp rutterna i båda. I Ayvaliks marina fanns lyckligtvis den mest välsorterade tillbehörsaffär vi sett sedan Hjertmans i Stenungsund. De hade allt, även Garmins sjökort. Det måste dock beställas, leverans på tisdag, idag alltså.

Men idag ligger vi inblåsta i Alibey, en tvillingstad till Ayvalik tvärs över bukten. Det blåser tio sekundmeter sydligt rakt in i hamnen, att gå härifrån är inte aktuellt. Vi kom hit i morse när den tilltagande vinden fick oss att lämna nattens ankarvik.

Det blev lite för bråttom, vi låg för nära land efter nattens vindkantring. Det hastiga ankarlyftet ledde till att den alltför långa sladden till dosan som styr ankarspelet åkte in tillsammans med kättingen i winschen som tvärdog. Ankaret fick hissas upp för hand medan vi körde därifrån. Tur att det hände där och då. En olycksrisk upptäcktes och kunde elimineras. Nu har Odd lagat sladden och ändrat i rutinerna så att det inte kan hända igen.

Vad vi gör hela dagarna? Igår var det underbart väder i ankarviken, vi simmade runt båten och tvättade vattenlinjen, jag provade min våtdräkt för första gången, Odd monterade ett fotsteg ovanför badbryggan, jag tvättade och pumpade upp gummibåten, kort sagt vi pysslade var och en med sitt. Idag har han gått en långpromenad medan jag läst och skrivit.

Vad äter vi? För det mesta lagar vi mat ombord. Det finns bra råvaror att köpa överallt. Idag åt vi en turkisk lammgryta från i förrgår. Långkokad ombord (premiär för nyförvärvet Wonderbag!) med nymald lammfärs, färska kikärter och massor av grönsaker. Det blev bara så mycket… räcker till lunch imorgon också. Frukost fem dagar i veckan är fruktgröt. Som vanlig gröt men med dinkelflingor, hackade aprikoser och tärnat äpple i också. Till lunch tar vi vad vi hittar i kylskåpet, yoghurt och mackor oftast. Vilken yoghurt det finns här. Och kärnmjölk! Fika och frukt tar vi när vi blir sugna. Måndag och torsdag fastar vi. Vi är inne på tredje året med 5/2 nu, det går av sig själv. Odd håller sig på det viset smärt, jag håller mig något överviktig eftersom jag småäter mer än han. Turkish delight till exempel, gud så gott.

Ayvalik är känt för sina olivprodukter. Man får provsmaka.

image

Lödkolven, snart båtens viktigaste verktyg.

image

Dagens middag. Lammfärsgryta, bulgur, skärbönor, sallad. Riven fetaost, nybakat bröd och lokal olivolja som tillbehör.

image

21 maj

21 maj. Ayvalik. Förförda?

Odd som är bäst på det sociala är redan kompis med flera av våra båtgrannar. Alla är nyfikna på oss så det är inte svårt att få kontakt. Eftersom de ligger med aktern mot bryggan kommer man dessutom så nära, går förbi mitt i middagen och kan liksom inte undgå att hälsa. De flesta båtarna är större än vår, i 40- fotsklassen, många Beneteau och Jeanneau. Fast de flesta är stora motorbåtar.

Människorna beter sig som vi, tjejerna ser ut som hemma, det känns mera som Europa här än det gjorde i Bulgarien och Rumänien. I Istanbul såg vi många kvinnor i heltäckande svart burka, här syns inte någon, bara de vanliga schalarna i vackra färger. Alla är vänliga. Inte bara inne på den välbevakade marinan, där folk säkert tillhör övre medelklassen och högre. Även helt främmande människor på stan är spontant vänliga. Här finns inga påträngande försäljare.

Vi gick en lång promenad upp på de gräsbevuxna pinjekullarna ovanför stan, letade efter vägen tillbaka, frågade med kroppsspråk en man om vi kunde gena genom den förfallna trädgården till en moske. Han nickade och följde med för att visa, stannade vid ett stort träd och plockade några frukter som vi skulle smaka. Mullbär! Jättestora, saftiga, fullmogna.

Tillbaka i hamnen var vi hungriga och la märke till hur folk bar omkring på stora kärvar med små runda frukter som de åt av. En kvinna såg vår nyfikenhet och förklarade oombedd att det var en sorts ärtor, väldigt nyttiga och goda, skalade en och bjöd oss att smaka. Färska kikärter! Vi köpte en kvast för nio kronor och lagade en smaskig bulgurgryta till middag.

Hemifrån kommer förmaningar att vi ska vara försiktiga, akta oss. Men för vad? Var finns de dolda farorna? Jag ser mig omkring och undrar vilka som är, eller var, flyktingsmugglare. Vi frågade lite försiktigt på marinakontoret om flyktingsituationen, och hamnchefen började nästan gråta. Hon berättade hur Coast Gard kommit in i marinan varje dag med döda människor, barn. ”Very bad memories, so many”, sa hon.

Är det en del av en komplott, att vi ska förföras? Det var inte den här bilden av Turkiet vi hade med oss hemifrån. Efter att ha blivit bjudna på mullbär bakom mosken frågade vi oss om en turkisk turist hemma i Sverige skulle bli lika vänligt bemött som vi blir här. Jag vill verkligen tro det. Kanske inte i storstan. Men säkert på mindre orter som Uddevalla och Henån. Eller?

Ingen turistfälla. Både gott och billigt och fin utsikt. Lägg märke till kikärterna, brödkorgen och måltidsdrycken Ayran – kärnmjölk.

imageGoa gubbar, eller? Fiskhallen i bakgrunden.

image

image

Dagens inköp. Ayvalik är berömt för sina olivprodukter, vi bunkrade olivolja, oliver, krämer och olivblomsdoft.

20 maj

20 maj. Ayvalik. Här blir vi!

Dagen började i Borzcaada klockan sex med att den stora motorkryssaren backade ut, körde över en mooringlina och fick ringa efter en dykare. Tack vare ståhejet kom vi iväg i tid och hann med femtiofyra sjömil söderut till Lesvos (vi säger Lesbos).

Det skavde inombords att i vår trygga båt passera genom de smala sunden där så många flyktingar riskerat, och förlorat, sina liv. Farvattnen var kusligt öde så när som på två patrullbåtar och ett par fraktfartyg. Vi såg några orangea flytvästar blinka till från stränderna på den turkiska sidan och även ett par ilandflutna rester av svarta gummibåtar.

Dagens mål var Ayvalik, en stad som ligger innanför Lesvos, i en vacker och skyddad skärgård. Kontrasten mot de öde vattnen runt Lesvos var stor, här låg utflyktsbåtar med tjoande, badande ungdomar och många fritidsbåtar för ankar i vikarna. Nu är vi trötta på långa dagsetapper och har gott om tid. Marinan är den finaste och mest välskötta vi sett hittills, med tvättmaskin och bra wifi och bra affär. Omgivningarna är spännande med lugna, natursköna bukter, snorklingsvatten och utflyktsmål på land. Här stannar vi på obestämd tid och gör dagsutflykter med båt eller cykel.

Morgontrassel. Kan hända den bäste. image Sorgliga spår. image

20 maj

19 maj. Borzcaada. Fiske- & förtöjningsfiasko.

Dardanellerna ville inte släppa ut oss i Medelhavet. Hård motvind och stark utström skapade höga, korta vågor. Ellem brakade fram i ett hinderlopp där hon rev varje gång, stoppsmällarna i vågdalarna gjorde ont i oss. Till slut kom vi i alla fall ut och födelsedagsbuketten från den 10e maj kunde offras i Medelhavet.

Jag premiärfiskade efter båten med mitt fina nya spö. En ribbåt fräste förbi akter om oss, det sa svosch i rullen och både lina och drag var förlorade. Ribbåten verkade oberörd, jag hoppas bara den inte var punkterad utan nådde land.

Så kom vi fram till ön Borzcada. En stor färja hade just lagt till, en annan höll på att lägga ut. Det fanns inga mooringlinor (färdiga akterförtöjningar) utan man måste lägga ut sitt ankare. Alla andra låg med aktern mot kaj, så som man gör i Medelhavet. Vi väljer alltid att gå in med fören. Dels tycker jag det är läskigt och ovant att backa in, man måste ha ordentlig fart för att kunna styra. Dels måste Odd då stå i fören och sköta ankarspelet vilket betyder att ingen finns i aktern och kan ta hand om förtöjningen i land.

Varför bestämde jag mig ändå för att backa in? Det kan bara förklaras med högmod. Det gick naturligtvis åt skogen. Ellem slingrade sig genast åt sidan och la sig tvärs över en stor motorkryssares ankarlina. Tack och lov hann jag frikoppla. (Vi har en kraftfull ropecutter monterad på propelleraxeln, den skulle annars ha klippt av linan på ett ögonblick.) På land sprang hamnhövdingen och gestikulerade, akter om oss tutade färjan, motorkryssarens kapten kom ut på däck och såg förskräckt ut. Alla trodde att vi fått linan i propellern. Men Odd tryckte ned den med vår låååånga båtshake och Ellem gled över. Sen la vi till med fören först. Hamnhövdingen hälsade inte på oss. Vi analyserade fiaskot. Bra: inget skrikande. Mindre bra: dålig teknik och dåligt samarbete. Här krävs övning.

Därefter åt vi vårens dyraste middag i en förförande pittoresk fiskehamn innanför gästpiren. En grekisk/turkisk variant av Smögen med dukade bord ända ut till kajkanten och de små fiskebåtarna. Vi pekade på några olika mezes, inga priser angavs, jag drack två glas kärnmjölk och Odd en öl och sen kom notan på femhundra. Nästa gång känner vi igen en turkisk turistfälla.

Innan gummibåten nappade.

image

Turkisk MammaMia restaurang

image

18 maj

18 maj. I Canakkale kunde jag stanna.

Den välordnade och vänliga marinan ligger i hjärtat av stan, vid en lång, bilfri hamnpromenad. Vi betalar 225kr/dygn, då ingår el och vatten, dusch, tvättmaskin och bra wifi ner i båten. Artister avlöser varandra på en friluftsscen hela dagen, på kajen är folklivet intensivt, det säljs kokt och rostad majs, musslor, spunnet socker, glass och levande fisk, det är som ett Liseberg utan inträde.
Canakkale vaktar det smalaste stället i Dardanellerna. Här skiljer det bara 1300 meter mellan Europa och Asien. Här såg Churchill till att hundratusentals pojkar och män slaktades i ett av första världskrigets blodigaste slag. Operation Gallipoli. Turkiet skulle intas och Dardanellerna var porten till Istanbul. Men de allierade lyckades inte besegra turkarna, kullarna på halvön Gallipoli dränktes i blod och är idag täckta av krigskyrkogårdar med olika namn beroende på vilka bataljoner som stupade där. En heter ”Johnssons Jolly”, efter en överste som envist upprepade att en seger skulle få honom att känna sig ”jolly good”.
Ett stenkast från marinan ligger ett litet hus med en interaktiv utställning om Operation Gallipoli. Där finns filmer, föremål, uppläsningar ur soldaters dagböcker, inspelade vittnesmål från veteraner som överlevde. Jag började gråta och kunde inte vara kvar där inne. Detta makabra tal om hjältar (de allierade) och martyrer (turkarna). Vad var de annat än offer, alla dessa söner, bröder och familjefäder? Slaktoffer, kanonmat. Vad är det för genetiskt fel hos det manliga könet som gör att de startar krig? Odd tog bussen till ruinstaden Troja, jag hade fått nog av historia. Jag spolade saltet av båten och strosade sedan runt på måfå.
Så hur kan jag vilja stanna här i Canakkale? Det är en ljuvlig stad, det lilla jag sett. En mix av Paris bohemkvarter och Göteborgs Haga i orientalisk klädsel. Fast mycket mindre, dubbla Uddevalla ungefär. Smala gränder med hundratals cafeer, teserveringar, matställen och små affärer. Väldigt lite turister. Inga påflugna försäljare. Vart man vänder sig vänlighet och hjälpsamhet. Här skulle jag kunna sitta hela dagen på en teservering under vinrankor och skriva, omgiven av folkvimlets mummel, ifred i min bubbla och ändå mitt i verkligheten.

Hästen från filmen om Troja står på kajen.

image

Alla fiskarna är levande och sprattlar, gubbarna häller friskt vatten över dem. Vanlig makrill! Här ska fiskas!

image

image

Torka era tårar, mödrar i främmande länder. Era söner vilar i vår famn och har fått frid. Efter att ha mist sina liv här har de blivit våra söner också.Klen tröst enligt mig. imageMusslor på hamnpromenaden. Äts levande, som ostron.

image

Bokhandlarnas gata. Inne i affären sitter man och läser och dricker te.

image

En stor, god majskolv kostar 9kr. Mat är billigt, även om man äter ute eller tar med hämtmat från matställen. Ikväll betalade vi 75kr för två stora portioner kolgrillade kycklinglår (jättegoda!) med sallad, ris och bröd.

image

Vi åt frukost ute, på ett teställe vid mosken där Odd kom i samspråk med en skräddarmästare som bott i Hannover i tjugo år. Sen flyttade han hem. Det förstår jag.

image

 

16 maj

16 maj. Styv kuling genom Dardanellerna.

Halv åtta ikväll dansade Ellem för tolv sekundmeters vind in genom den trånga öppningen till den lilla kustbevakningshamnen Lapseki på asiatiska sidan av Dardanellerna. Fiskebåtar låg förtöjda i fyrdubbla led, vi kastade ankar mitt i hamnbassängen. Helt slut och mycket lättade att äntligen vara i hamn efter att ha genomlidit fem timmar när vinden inte gick under femton sekundmeter.

Vi kunde ha vänt vid tretiden och gått in i en hamn i marmarasjön, men det gjorde vi inte och sen var det försent. Vinden kom rätt emot oss och Ellem tog vågorna fint. Enligt prognosen skulle det blåsa upp till fem beaufort (10 m/sek) och vinden skulle hastigt avta efter klockan sex. Vi sa: det står vi ut med.

Sen ökade vinden till tolv, till femton, stundtals tjugo och lite till. Vågorna växte, korta, otäcka vågor som bröt och verkade komma från olika håll. Odd anmärkte att nu hade Ellem fått green water on deck, vilket är en medalj jag gärna varit utan. Vi höll i oss, hoppades att inget skulle gå sönder, oroade oss över dunsar och nya ljud i Ellems inre när hon brakade ner i vågdalarna, försökte låta bli att titta på vindmätaren (jag).

Jag var aldrig rädd, vill jag påpeka. Inte sjösjuk heller, fast jag inte tagit någon tablett. Det var inte någon fara för livet. Det värsta var faktiskt att klara av gå på toaletten utan att slå sig eller kissa bredvid.
Vi pratade igenom vad vi skulle göra om motorn stannade. Hissa kryssfocken och segla, anropa kustbevakningen och begära assistans.
Nu ligger vi här i varsin soffa, läser och skriver och lyssnar på Norah Jones. Ankarvakten är påslagen. Ute är det helt vindstilla. Det känns bra att veta hur tryggt Ellem beter sig i riktigt busväder. Motorn gick som en klocka. Ingenting gick sönder. Saker for inte omkring inne i båten. Ljuden vi hörde kom från ankarkättingen i fören och från vinkartonger i ett stuvutrymme.
Imorgon har vi fyra timmar till Canakkale, och sedan är vi i Medelhavet!

image

15 maj

15 maj. Marmarasjön.

Efter 54 sjömil i motvind tvärs över Marmarasjön ligger vi i Saraylar på ön Marmara. Här finns ingenting att se enligt dem vi har rådfrågat innan. Heikell, guidebibeln, beskriver en ful, dammig och charmlös stad vid foten av ett söndertrasat marmorberg, varnar för en hamn helt utan service och dessutom utsatt för buller. Vid en industrikaj helt nära pågår utlastningen av marmor dygnet runt, veckans alla dagar. Vi valde ändå att gå hit. Den andra, populära hamnen, ligger för oskyddad för sydvästvinden som blåser nu.

Saraylar visar sig vara en pärla. Hamnen är djup och skyddad, vi får en plats långsides den vackra marmorkajen vid en restaurang. El finns inte men vatten får vi tanka från restaurangens utlagda slang. Dessutom snabbt och bra wifi ända ner i båten. Ingen hamnavgift men vi äter förstås middag där. Varsin stekt fisk som vi först får peka ut i kyldisken. Förutom oss består gästerna uteslutande av unga män som tittar på en viktig fotbollsmatch och blir vansinnga av glädje när rätt lag vinner. Helvetet bryter löst i form av knallskott, signalraketer och bengaliska eldar. En tutande, blinkande bilkaravan drar genom gatorna.

Idag badade vi för första gången. +21C. Ingen annan badar, turisterna har inte kommit än och lokalbefolkningen anser att det är för kallt. Vi har inte mött eller sett en enda nöjesbåt på hela dagen.

Nu är den nya toan på plats. Odd ägnade hela gårdagen åt installationen. Den gamla ställde vi på kajen för vidare befodran till containern. På kvällen blev han bjuden på whisky nere i en båt av gubbarna i välkomstkommitten. Han skyllde på mig för att komma därifrån någorlunda nykter. Efter ett tag kom två gubbar vinglandes ombord på Ellem med turkisk pizza och hämtsallad som vi skulle ha. Jag gav dem varsin svensk flaggmedalj från Göksäter i byte och de tog i hand rörda av tacksamhet. När de försvann tillbaka till sin båt hade den ene vår gamla båttoa under armen.

image

Bergen förvandlas till grus. Marmorblock ligger utströdda överallt, skulpturer var tjugonde meter. Den vita gästkajen är helt byggd i marmor. Vi ligger bakom det vita taket, mitt emot minareten.

image

image

Överallt marmor. Skulpturer, trappor, murar, kajer, vågbrytare… Måste googla på Saraylar.

image

image

13 maj

Hemkänsla. Mimarsinan 13 maj.

Det stod fyra hjälpsamma gubbar på kajen när vi trängde oss in på den enda lediga platsen mellan ett vrak och en gammal men ömt vårdad motorbåt där en äldre man höll på att laga middag i sittbrunnen.

Egentligen hade vi tänkt gå mycket längre idag, men halvvägs ökade plötsligt vinden till över tolv sekundmeter rakt i nosen och gpsen sa att vi skulle vara framme klockan åtta ikväll. Nej, det ville vi inte. Så vi vände tvärt in mot lilla skyddade fiskehamnen Mimarsinan istället. Enligt guideboken svårt att få plats, men det är ju inte säsong ännu.

Så snart vi förtöjt och utbytt vänliga fraser och gester med välkomstkommitten kände vi lättnaden. Inget fjäsk. Inget spel för att bekräfta status eller makt. Inget madammande hit och dit. Vi var inte längre någon katt bland hermelinerna och inte tvärtom heller. Gubbarna var nyfikna utan att vara underdåniga. Det var uppenbart att hamnkollektivet visste sitt värde och att vi var deras gäster. Betala var det inte tal om.

Farbrorn som bor i båten bredvid väntade tills jag gick iland innan han bjöd Odd på en mugg cocacola över relingen. Sen pratade de ivrigt tills jag kom ombord igen. Hur det gick till förstår jag inte, Odd talar inte turkiska vad jag vet.

När vi gick igenom vår planerade rutt med våra bulgariska seglarvänner avrådde de bestämt från den här sortens hamnar. Vilket bara bevisar att var och en blir salig på sin rutt. Det kanske inte är lika roligt att ligga här med en båt i tvåmiljonersklassen. Förresten får den nog inte ens plats.

Kvällen avslutades med himmelsk turkisk meze på en fiskrestaurang. Det mesta av vad vi åt kan jag inte beskriva, vi pekade och valde bland en massa olika tallrikar.

Nu börjar kvällsbönen hojtas från minareter i alla riktningar. Jag tycker vi kunde införa det hemma också. På allvar. En kvällspsalm varje dag från en högtalare i tornet på Flatö kyrka, det vore väl fint?

image

image

12 maj

Värre än Bosporen. Istanbul 12 maj.

För att få segla i Turkiet med sin båt måste man ha en Transit Log. Det är ett slags båtpass, ett dokument som ska visas upp i marinorna man kommer till och som måste stämplas när man lämnar Turkiet. Att skaffa en TL är så besvärligt att man rekommenderas att ta hjälp av en agent. Han gör det på en dag för 400 Euro. Men man KAN fixa det själv. Teoretiskt. Marinan hade en bruksanvisning och jag hade skrivit ut en manual från nätet som en amerikan publicerade för bara ett år sedan. Varför slänga ut fyratusen i onödan?
Man måste besöka Hamnmyndigheten, Hamnchefen, Hälsomyndigheten, gränspolisen, tullen och sen Hamnchefen igen. Alla finns på olika adresser, tack och lov samlade på två ställen i centrala Istanbul. Var och en ska gå igenom och kopiera båtens registreringsbevis, försäkringsbevis, besättningslista, ägarens betygsbok och bådas pass. En massa blanketter ska fyllas i. När allt är klart har man en Transit log med fyra viktiga stämplar och får lov att segla vidare.
Vi förlorade flera timmar och hann inte färdigt igår eftersom vi gjorde fel och gick till Hamnmyndigheten först. Aja baja, gör om och ta bussen tillbaka, Hamnchefen måste börja! Tre gånger har vi nu åkt buss och spårvagn ut till Hamnmyndigheten innan vi fick den åtråvärda stämpeln.

Nu förstår vi bättre varför det kostar  4000kr att anlita agenten som tar alla båtpapper och pass med sig och fixar detta snabbt och smidigt på en dag. Han använder nog inte pengarna till att betala taxi…

Idag tappade vi ännu flera timmar hos polisen och tullen och måste tillbaka in till centrum och Hamnchefen imorgon bitti, samt till tullen för andra gången eftersom det inte blev klart där idag. När vi kom till gränspolisen, som är nummer fyra på besökslistan, krävde de att vi skulle komma dit med båten. Det överstiger min förmåga att beskriva den eländiga tilläggsplatsen utanför deras kontor. Enorma svall från båttrafiken fick Ellem att kastas mot betongpontonen med bildäck. Som tur var hade vi fenderplankan på plats. Jag fick passa med jättekulfendern och motorn igång medan Odd fyllde i blanketter på kontoret. Hela tiden var jag livrädd att någon knap skulle ryckas loss eller något annat gå sönder. Efter en evighet kom han tillbaka i sällskap med polisen som tittade på båten från kajen. Sen sa han att Odd måste fotografera Ellems namn och nummer och gå till tullkontoret lite längre bort. Aldrig i livet sa jag. Därför måste han dit imorgon. Dock utan båt.

Ataköy marina är en lyxanläggning för lyxbåtar. Vi ligger här för att vi måste medan vi klarerar in. Det kostar 700kr per dygn. Ellem är den minsta och mest oansenliga båten. Här finns lyxrestaurang, lyxbarer, lyxcafeer, lyxhotell, lyxshopping. Men inga duschar och ingen tvättmaskin. Det luktar ständigt starkt av kloak. När det regnade en skvätt nu ikväll blev hela båten brunfläckig. Himlen är ljusbrun och har varit det ända sedan vi gick in i Bosporen. Man tror att det är dimma eftersom sikten är så dålig, men det är bara luftföroreningar. Trafiken är stillastående efter klockan tre. Igår fick vi förklaringen av en pratglad bordsgranne på restaurangen där vi åt middag. Människor har börjat undvika bussar av rädsla för terrorister. Många väljer bilen istället.
Jag skulle verkligen vilja ha lust att utforska Istanbul. här finns fantastiska miljöer, basarer, hus och gränder, underbara byggnader, intressanta historiska platser och vänliga människor. Men jag längtar bara härifrån nu.

Så här ser vår transitlogg ut just nu. Det fattas fortfarande två stämplar. Efter två dagars hård kamp.

image

 

12 maj

Nattsegling genom Svarta Havet till Istanbul. 10-11 maj.

Medan hundratals böneutropare fyller kvällen med ett mjukt melodiskt klagande ska jag försöka beskriva det senaste dygnet. Jag har varit vaken sedan igår morse klockan sju. Det märks nog på telegramtexten i den här bloggtexten. Hjärnan orkar bara korta intervaller.
Vi kom äntligen iväg från Sozopol, det försvunna paketet med båttoan och alla efterlängtade tillbehör stuvades undan för senare uppackning. Nu gällde det att utnyttja tre dagars lugnt väder för att ta oss över Svarta Havet och genom Bosporen.
Vi bestämde i sista stund att segla hela vägen i ett sträck, med avbrott för utklarering i Tsarevo. Tjugotvå timmar. Min första nattsegling. Den har jag gruvat mig för. Att sitta ensam med ansvaret i mörkret medan Odd sover. Inte somna, inte missa några blinkande ljus från fiskebåtar, väja i tid för mötande fartyg.
Vi delade upp natten i två- och tretimmarspass. Inga fartyg korsade vår kurs, autopiloten gick hela tiden. Vinden dog ut helt tills havet liknade olja, dyningen hävde sig ändå i höga åsar, jag fick ta ett sjösjukepiller. Jag upptäckte att man inte kan läsa när man sitter vakt på natten, då förstörs mörkerseendet. Det enda man kan göra fritt och obehindrat är att tänka. Manuset växte, så skönt att ta igen en del skrivtid som det blivit alldeles för lite av.
Det var omöjligt att somna när det blev min tur att dra filten över mig (fortarande påklädd) i sjökojen. I tre timmar försökte jag allt. Avslappning, mental träning, andning.Till slut låg jag bara och väntade på att klockan skulle ringa. Nästa sovpass klädde jag av mig, struntade i sjökojen och kröp ner under mitt sköna täcke i förpiken. Två timmar till soluppgång. Lika sömnlös. Odd var entusiastisk när jag kom upp. Han hade sett stim av delfiner som lekte och hoppade runt båten.
Det blev en morgon jag aldrig glömmer. Jag kan inte sluta le när jag tänker på den. Den stigande solen som inte riktigt förmådde tränga genom molnen. Plasket av delfiner, flockar av små svartvita fåglar som i hundrata strök över vattenytan i snabba rusningar. Jag lyckades filma men kan inte lägga upp filmen här, den finns bara på facebook.

Bosporen har varit en annan stor ängslan. Det trängsta sundet i världen som används för internationell sjöfart, och en av de hårdast trafikerade farlederna. Femtiotusen stora fartyg passerar per år, och då räknas inte färjor, fiskebåtar etc. Trafiken av de stora fartygen är enkelriktad 12 timmar i taget. Men min värsta oro har gällt alla snabbfärjor och turbåtar som korsar Bosporen vid The Golden Horn, det maskformiga bihanget som syns till vänster och är en vik in i Istanbul. Alla skildringar och bloggar jag läst har beskrivit hur totalt hänsynslöst båtarna far fram just här, kors och tvärs mellan den aseatiska och europeiska sidan, hur de drar upp jättelika svall och passerar i tjugo knop med några meters marginal. Till och med i Heikells Turkietpilot varnas för just den här passagen.
Det VAR hektiskt. Som att korsa en sexfilig motorväg. Odd räknade en gång till tjugo färjor och turbåtar samtidigt. Jättelika bilfärjor i full fart som verkade gå på räls blandat med utflyktsbåtar, lotsbåtar, tankfartyg och små fiskebåtar. Men har man korsat Härmanö ränna en söndag i juli så… Det gäller att ta ett möte i taget, ha is i magen och inte börja tveka eller vingla. Ja, jag är ganska mallig över att ha stått bakom ratten här utan att bryta ihop och lämna över till Odd.
Vi gick in i Bosporen vid nio och kom till Ataköy marina vid tolv. Sen ägnade vi eftermiddagen åt att försöka besegra byråkratin och skaffa vår nödvändiga Transit log själva, istället för att gå den lätta men dyra vägen via en agent och mutor.

image

Den lilla båten är vi. De gröna trianglarna är fraktfartyg och tankers som är på väg in i Bosporen, precis som vi. 

image

Det maskformiga bihanget in till vänster är the Golden Horn. Istanbuls hjärta. 

image

 Det fanns plats. Även för dubbla omkörningar. Så länge trafiken var enkelriktad kändes det helt lugnt. 

image

image

1 2 3 197