1 maj

Saarguemines 1 maj. Dagsregn.

Har du börjat geocacha än?” Det kom ett mail från Josefine på Hjertmans i Stenungsund. Det är i den butiken vi har placerat alla våra besparingar de senaste två åren, så man skulle ju kunna misstänka ett visst fjäsk. Men nej, jag tror inte att gulliga Josefine har några baktankar. Hon undrar verkligen om jag kommit igång med min Garmin Montana 650T och geocaching. Det var ju det som var planen, på lediga stunder under kanalfärden.

Problemet är bara att det blir inga stunder över. Det är obegripligt. Idag har det ösregnat nästan oavbrutet, helt enligt prognosen. Det passade bra med en liggedag just nu, just här, vid en låst ponton på en trevlig plats med alla bekvämligheter. Inte dyrt heller. För två nätter betalar vi Club Nautic 28 Euro, inklusive dusch, toa, el, vatten och bra wifi. (Yippee, nya WebBoat antennen funkar perfekt!)  Vi hade planerat att syssla med lite underhållsarbete. Odd tänkte byta luftfilter och impeller och montera nya oljefilter och nytt dörrlås. Jag ville lägga in rutterna i Ipaden fram till den 17 maj samt städa – dammsuga och våttorka salongen och behandla alla mahognyytor med möbelpolish. Nog borde en hel dag räcka till också för lite sightseeing, geoacaching och uckespelande?

Men allting tar så mycket mer tid. Att laga lunch till exempel. Jag hade sparat alla sparrisstjälkar från i söndags, då frossade vi bara på knopparna. Idag blev stjälkarna basen i världens godaste sparrissoppa, kokta med hönsbuljong och grädde. Sen ska man diska. Och vila lite på maten. Och assistera lite med skruvar och oljedunkar. Och gå ut med Sigge för att slippa höra Odds svärande. Nej jag klagar inte, försöker bara förstå vart dagen tog vägen.

Nu är klockan redan halv elva, Odd diskar efter en allt för sen men väldigt god middag (kycklinggryta) och vi hann bara hälften av vad som var tänkt. Vi har dessutom gått en halvhjärtad promenad genom en helt tillbommad stad. Inte ens fiken är öppna här på första maj.

Båten är städad och fräsch och jag har lagt in lagom långa dagsrutter fram till den 17e maj. Då vill vi vara nära Koblenz eftersom Odd måste åka till Köpenhamn och jag blir ensam i båten några dagar.

Då kanske det blir tid för lite geocaching?

Ellem är första båten till vänster. Jag är rätt stolt över fickparkeringen. Den gröna pråmen är Club Nautilus  klubbhus och Capitainerie.

Saarguemines

Kan det här vara nåt?

moppe

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

30 april

Bottenkänning på Canal de la Sarre. 30 april.

Vad gör vi om vi fastnar? Frågan blir aktuell flera gånger på vägen mellan Harskirchen och Sarreguemines. Djupet ska vara 1.80 enligt franska kanalmyndigheten men ekolodet visar konstant 1.60 och med jämna mellanrum studsar vi över något hårt eller kanar krasande över något mjukare. Det är ytterst nervpåfrestande, vi kryper fram i tre knop. Ibland högt över landskapet, floden Sarre krullar sig som ett åderbråck vid sidan om kanalen.
I slussen i Zetting ringer jag kanalkontoret för att klaga, och för att få veta hur det ser ut längre fram. Kanalmannen tror mig inte utan hävdar envist att djupet är normalt, dvs 1.80, och att vi ska fortsätta.
Tja, vad är det värsta som kan hända? Att vi blir sittande på grund mitt i kanalen över valborgsmässoafton och första maj när det skall hällregna och hela Frankrike står stilla. Alla slussar är stängda. Över tjugo millimeter regn är prognosen.
Vattendjupet fortsätter att ligga runt skräckinjagande 1.60 hela vägen till Sarreguemines, och vi stöter i botten otaliga gånger. Så plötsligt efter sluss 26 övergår det grunda diket till en bred, djup kanal med förtöjda pråmar vid kanterna, vi hittar tankstället som ska finnas och kan fylla på 150 liter trygghet.
Nu ligger vi förtöjda nedanför stadens vackra casino, det ösregnar men elen är kopplad, värmen på och vi har stark och fin wifisignal. Här börjar Tyskland. Vi är bara någon kilometer från gränsen. När jag tittar på kartan över Frankrikes vattenvägar liknar hela vår rutt mest en futtig liten sväng. Det mesta av Frankrike har vi inte sett. Kanske får vi chansen någon gång i framtiden på hemväg från Medelhavet?
Jag sparar våra franska kartböcker ifall att. De har varit ovärderliga för navigationen, i kombination med Navionics elektroniska karta på Ipaden. I Fluviacarte står allt, från slusshöjder till sevärda katedraler, var man kan köpa färskt bröd och telefonnummer till gästhamnar. Jag har alla kartböckerna, för hela Frankrike. De är väldigt bra att drömma till på vintern också.

bild (5)

 

Sjökort fast på land. 

bild (2)

Mycket roligare än ”Sköna Hem”

bild (4)

 

Det är inte bara grunt, det är smalt också. Mitt på den är akvedukten över floden Sarre mötte vi en VNF-bil på uppdrag. 

möte

 

30 april

Canal de la Sarre. Harskirchen 29 april.

På förmiddagen gjorde vi en lång cykelutflykt från Mittersheim till den lilla medeltida staden Fenetrange. Där var det marknad, vi fyllde ryggsäcken med färskpotatis, rädisor, endiver och sallad samt en grillad kyckling. Turistbyrån hade inte öppnat för säsongen så vi vet inte vad vi såg. En massa väldigt gamla stenhus, ganska förfallet. Vackert, ingen turistfälla, bara lokalbefolkning.
Efter lunch fortsatte vi till Harkirchen, kortaste etappen hittills, bara ett par timmar. Ibland måste man lyssna inåt och idag behövde vi ett lugnare tempo.
Kanalen går bitvis genom ett öppet jordbrukslandskap som böljar i åsar och kullar, utsikten är ibland milsvid åt alla håll. Vi ser säkert tusentals kor, rapsen blommar och gökarna gal. Det är förstummande vackert.
Nu slussar vi neråt hela tiden, alla slussar är ca 3 meter och det går på rutin. Slussarna är automatiserade, vi styr själva både öppningen och själva slussningen.
Djupet i kanalen ska vara 1.80 enligt kartan, men långa sträckor visar ekolodet bara 1.70 (felvisningen borträknad). Vårt djupgående är 1.50. När det är så lite vatten under kölen drar vi upp hiskliga svall även om vi bara kör 5 knop, och båten blir svår att styra, jazzar fram och tillbaka. Jag tror inte man kommer fram här med ett djupgående på 1.80.

Det märks verkligen att säsongen inte startat än. Marinan i Harskirchen är helt fullbelagd med tomma hyrbåtar, det finns bara en enda ledig plats. Ingen hamnkapten syns till, precis som i Mittersheim ligger vi gratis. Det är bara att plugga in elen och stoppa in en Euro så har vi värme hela natten. Det behövs, på nätterna är det riktigt kallt.

Fjärrkontroll för sluss.

fjärrkontroll

 

Familj på sommarlov.

image

 

Inte medeltida men nästan?

bilar

 Både trångt och lågt i tak.

smalt

29 april

Canal de la Sarre. Mittersheim 28 april.

Sju timmar på kanalen är lite för mycket om det är kyligt och blåser. Fast jag står inomhus och kör vill jag gärna sticka upp huvudet genom takluckan, och där drar det kallt. Vi är trötta, snarstuckna och frusna (jag) när vi når gästhamnen i Mittersheim. Det fanns ingenstans att lägga till i kanalen på hela vägen från Houillon.

Klockan tre var vi så hungriga att vi kastade lasso på en betongpelare i kanalbanken för att kunna laga lunch. Slussarna kommer så tätt att man inte hinner laga mat under gång, knappt brygga kaffe. Å andra sidan finns inte så mycket mat ombord längre. Vi har inte sett en livsmedelsbutik sen Nancy… I marinan i Lagarde kunde man bara köpa pumpernickel och mjölk med lång hållbarhet och kaffe. Samt vin, öl och likör och en massa konstiga snacks och dinkelskorpor som tyskarna vill ha.
Men dinkelskorpor med smör är ju gott.
Idag har vi gått rakt norrut på Canal de Sarre mot tyska gränsen. Naturen är vacker och vild, långa sträckor finns inga bilvägar i närheten och då är alla gamla slussvaktarhus sorgligt övergivna. Kanalen passerar högt ovanför stora sjösystem som egentligen är jättelika vattenreservoarer. Nu är det naturskyddsområden, sjöarna är som enorma rekreationsparker med fritidshus, beacher och campingplatser. Men mest är det vacker natur. Så här tidigt på våren ser man fortfarande genom trädridåerna som kantar kanalen. Fågelsången är intensiv. Vi ser rådjur och rovfåglar och två drunknade vildsvin. Vi möter väldigt få båtar, bara en och annan hyrbåt.
Sommartid är det förmodligen full fart här. Hur får alla plats? Marinorna är så små, även på ”stora” ställen som Här i Mittersheim. Här finns fräscha duschar (underbart!) som fungerar med mynt, el och vatten på pontonerna men inte mer än ca 20 platser. Inget internet i hamnen, fast det står att det ska finnas. Det ska kosta 6 € att ligga här, få se om det dyker upp någon som vill ha betalt . Uteserveringen öppnar 1 maj och livsmedelsbutiken stängde klockan sex, tio minuter innan vi kom. Middag ikväll blev en burk Uncle Bens chili (utan carne) med en tetra kikärter och en stor klick chevre créme fraiche ( finns det hemma?) och till det nygräddat painriche (halvfabrikat). Nu räcker nödförråden bara till tagliatelle med sardiner och tomatsoppa med kikärter. Och så pimpernickel förstås. Men affären öppnar 7.30 imorgon, då ska vi bunkra.
Vin och ost och ostkex har vi kvar så det räcker till ikväll.
Odd har ägnat sig åt avancerat pyssel mellan slussarna, nu finns en lätt åtkomlig hylla för kikaren på plats.
Idag blev vi vittne till ett riktigt missöde i en sluss. Farfar, pappa och barnbarn slussade i en hyrbåt med oss genom fyra slussar. Det var deras första dag på kanalen. Farfar blev så engagerad i samtal med mig att han glömde bort att släppa på slusslinan i fören. Han skulle tydligen ansvara för bägge linorna medan sonen stod framme vid ratten, vad han nu gjorde där under slussningen… Plötsligt började sonen skrika från förarplatsen och vi såg att hela båten lutade. Krasch, upp smatt linan tillsammans med knapen och en stor bit av däcket. Tur att farfar inte hann fram och fick allt i ansiktet… Vi upptäckte sen att han la linan i dubbla öglor runt pollarna istället för att låta den löpa fritt.

image

image

 

 

slusshus

 

 

Stort fint slussvaktarboställe som ingen vill ha. Sorglig syn på landsbygden.

Närmare civilisationen kan slussvaktarhusen ha hamnat i dyrkande händer.

slusshus2

29 april

Canal de la Sarre. Houillon 27 april.

Sista dagen i Lagarde. Medan Odd jobbade med skrivarbete ombord pumpade jag upp alla slappa fendrar och köpte fyra nya. Tvättade två maskiner, betalade för oss och sa adjö till Bill och varvsägaren Jacques. Klockan tre var vi iväg. Det blev en strulig färd med strejkande slussportar, två gånger fick vi ringa VNF efter hjälp för att komma ut. Dessutom regnade det hela dagen. Vi hann precis fram till sista uppåtslussen som också är Frankrikes högsta sluss innan den stängde klockan sju.

Femton meter uppåt gick enkelt tack vare flytande pollare, men det var kallt och ruggigt.  Natthamn blev den öde marinan i Houillon, inte öppen för säsongen än.  Eftersom vi inte vågar köra dieselvärmaren mer än ett par timmar utan landström blev det en kall natt.

image

Flytande pollare som följer med uppåt, tack och lov!

image

 

Slussens ingång. Rena Mordor. Man kör in under en fallucka.

högsta slussen

 

Fin bekantskap på morgonpromenaden.

image

Hyrbilen på varvet i Lagarde. 25 € per dag.

image

26 april

Färdigvaxade i Lagarde 26 april.

Tuppar gal, kossor råmar på avstånd och kyrkklockorna ringer varje kvart. Annars är det helt tyst och stilla i Lagarde hela söndagen. Några bybor på promenad kommer förbi och undrar vart vi ska och varifrån vi kommer. Vi jobbar som besatta för att bli klara med vaxning och polering. Inte blir det så spegelblankt som när vi stod inomhus med ställning och hade rätt sorts polertrissor. Men det får duga. Imorgon efter lunch vill vi ge oss av.

Vid femtiden börjar hyrbåtarna från Navig France återvända efter helgens äventyr. Upprymda och självsäkra rusar de motorerna, vänder och trixar och backar in på en ledig plats vid pontonen. Det ser ut som Båtarna på Liseberg fast i större skala. Varför hyrde aldrig vi kanalbåt i Frankrike när barnen var små? Vilka hinder hittade vi på för att låta bli?

Lagarde

Hamnen sedd från andra sidan kanalen.

hyrbåt

Vilken avslutning på familjeutflykten, pojken i fören fick en fisk på kroken i hamnbassängen!

kanalbåt

Det här kompisgänget med barn och gitarr möttes av en välkomstkommitte med levande reggaemusik. De största kanalbåtarna har fyra dubbelhytter. Alla båtar har toa, kök och gps och sänglinne ingår. Man behöver inga som helst tillstånd eller examen för att köra dem. Precis som på Liseberg!

 

25 april

Vårrustning i Lagarde 25 april.

Konsten att strunta funkar inte på en båt. Det är otroligt hur snabbt ett välskött och vackert skepp kan förvandlas till en smutsig, möglig, flytande källarhåla. Allt det där tråkiga, jobbiga slitet varje vår för att få plasten att blänka, det rostfria att blixtra och teaken att se så där sidenmjukt barfotavänlig ut. Om man hoppar över det ett enda år befinner man sig snabbt på ett sluttande plan.

Alltså ligger vi kvar här i Lagarde och tvättar, rubbar, bonar och vaxar. Det är bästa tänkbara platsen att befinna sig på. Femtio meter från en välfylld verkstad dit vi går och hämtar penslar, slippapper, polertrissor och annat väsentligt som obegripligt nog glömts hemma.

Hela dagen idag har Odd ägnat åt att med en lånad slipmaskin avlägsna den fula och trasiga mattan som var limmad med sikaflex på durken i cockpit.

slipa

På morgonpromenaden med Sigge mötte vi byns mobila butik. Det finns ingen livsmedelsaffär i Lagarde, om man inte räknar den lilla butiken i marinan. Istället kommer den här foodtrucken varje dag. Den tutar utanför husen, och så kommer  gamla tanter i rutiga klännningar utspringande. Vi köpte levain och lufttorkad skinka.

handla

Varför blir jag så berörd av jungfru Maria? Kanske är det egentligen inte hon som berör, utan alla dessa människoöden som ligger bakom blommorna, skyltarna, ljusen. Försöken att betvinga ödet genom att vädja till känslorna hos en annan kvinna med bättre kontakter med den högsta makten.

madonna

Trötta och hungriga spolade vi bort slipdammet från sittbrunnen och började tänka på middag. Då knackade det. Mekanikern Bill stod utanför i ösregnet med sin dator under jackan. Han ville gärna visa lite insektsbilder. Några hundra eller så. Helt fantastiska makrofoton. Han var personlig vän med vartenda kryp, det gick inte att bläddra snabbt, han måste berätta om varje. En Mattias Klum på makronivå. ”Att du inte ställer ut?” sa vi. ”Maybe some day”, sa han. Sen sprang han hem igen med datorn under jackan. Vi hade dåligt samvete för att vi inte bad honom stanna. Men det finns en gräns för hur mycket spindlar man står ut med till middagen.

bild

 

 

23 april

Under ytan. Lagarde 23 april.

Varning för blogginlägg som nog bara intresserar båtnördar. Äntligen var det dags att hissa upp Ellem på land och ta reda på varför oljan i propellerdrevet är vattenblandad. Om det beror på att propelleraxeln är skev, eller vi fått in någonting i propellern som letat sig in i tätningen. Packningen var nybytt på favoritvarvet innan vi lämnade Sverige. En extra propelleraxel (a 7000 kr på öppet köp) plus diverse andra reservdelar finns med i bagaget.

Innan Lyftet frågade jag varvsägaren Jacques om han hade någon ansvarsförsäkring. Han tittade helt oförstående på mig. ”Det vet jag inte”, svarade han. ”Vad skulle kunna hända? Vi lyfter båtar upp och ner hela tiden.” ”Jag tror inte vårt försäkringsbolag betalar om ni tappar båten”, framhärdade jag, fast jag såg hur han försökte hålla sig för skratt. ”Tappar båten?” Det var det dummaste han hade hört, förstod jag. Så jag gav upp diskussionen. Kranen såg förtroendeingivande och välskött ut, det stod 10 000 kg på den. Hamnen var full av deras egna miljonbåtar för uthyrning. Jacques har dessutom snälla ögon och gjorde sig inte lustig över min fråga.

Lyftet gick hur lugnt och bra som helst.  Ellem under ytan var ingen skönhet. Bottenfärgen från Hempel, den absolut bästa enligt all expertis, knottrar och bubblar sig. Bara att blästra bort och börja från början med epoxi. Det får vänta till i höst, det växer åtminstone ingenting på skrovet så länge vi går i sötvatten.

Propellern var inte heller någon rolig syn. Förutom att all färg var borta så var gummidamasken, också nymonterad på favoritvarvet, borta. ”För dåligt limmad”, trodde mekanikern Bill. När propellern monterats av och han började lossa på hållaren till axeltätningen, strömmade missfärgad olja ut genom packningen.  Bill skakade på huvudet. ”This is bad. Really, really bad.” Han tog bort hållaren och visade oss hur packningen inuti var till hälften vrängd ut och in. På grund av ovarsam montering av propelleraxeln. Ett par mekaniker till slöt upp och skakade ogillande på sina huvuden över packningens utseende.  Vatten hade läckt in och Bill tyckte det var obegripligt att oljan inte runnit ut helt. Den vrängda packningen har dessutom orsakat slitage på propelleraxeln, så det var tur att vi hade med oss en extra.

Det bittraste var att tvingas ändra åsikt om favoritvarvet hemma. Där stod vi i en marina för uthyrningsbåtar mitt i Frankrike och oroade oss över kompetens och försäkringar, och så berodde allt på slarv hos dem vi litat mest på. Inte otur, inte olyckshändelse. Bara slarv eller oförsiktighet.

Dagens stora behållning var Bill från Skottland. Ansvarig mekaniker för kanske 30 – 40 kanalkryssare i miljonklassen och däröver. Säker och fokuserad som en kobra även med motorolja upp till armbågarna. En tillknäppt och butter särling tills jag började fota med min systemkamera, en flera år gammal Nikon D300S.  ”Nice camera”, sa han. Sen berättade han att hans hobby är makrofotografering av insekter, med en betydligt nyare och mer avancerad Nikon. Jag följde med in i verkstan och tittade på hur han satte in den nya packningen, samtidigt som han berättade om sin andra hobby. Han skriver science fictionromaner. ”Är de publicerade?” undrade jag. ”Not yet.” sa han.

Wow, vilka människor man stöter på, när man minst anar det.

Bill

kran

namnlöst-18

axeltätning

 

propeller

 

Kasseras.

axel

 

22 april

Frankrike klär på sig. Lagarde 22 april.

Det skulle fungera som examensprov på en avancerad författarkurs: Du glider fram på en kanal genom det franska landskapet i april. Gestalta vad du ser. Det går inte. Det finns inte ord. Det går inte ens att fotografera. Skönheten vill vara fri och låter sig inte fångas på bild heller.

Jag blir poetisk och kastar ner några rader i anteckningsboken, glömmer styra, kör nästan upp i kanalbanken. Det gör inget, den är mjuk och vänlig. Fåglarna sjunger, gökarna gal. Sist vi var på väg genom Frankrike, i höstas, såg vi långa sträckor inte mycket mer än träden som kantar kanalerna. Ek, bok, lind, björk, valnöt.  Visserligen vackert men ibland också ganska enformigt. Vi undrade ofta vad som dolde sig där bakom ridåerna, gliporna avslöjade en dold värld av odlingslandskap och grönskande kullar.

Nu i april tar la France emot oss nästan naken. Allt vi inte fick se i höstas visar hon oss nu, oblygt och oskuldsfullt. Hon har nyss stigit upp, duschat och parfymerat sig. Nynnar förväntansfullt medan hon klär på sig sina vackraste underkläder. Negligé vet jag att det heter, det ordet lärde jag mig när jag tjuvläste mammas ”Angelique och piraten”. Vitsen med det ljuvliga plagget tycktes vara att det var genomskinligt och broderat med vackra spetsar.

Frankrikes negligé skimrar i vitt och rosa av blommande mirabeller och vildapel. Ändlösa hudfärgade kullar böljar i ås bortom ås, majsplantorna är ännu bara spirande små spret som knappt har fått en egen skugga än. Slån och hägg draperar sig i skira moln över kantiga skravelbranter. Björken försöker vara anständig och skyla över med ljusgrön spets men lyckas dåligt, kastanjens klibbiga rosetter och ekens svullna knoppar lämnar stora hål i broderiet.

Alldeles för snart var vi framme i Lagarde, på marinan Navig France. Här verkar vara en perfekt plats för att stanna några dagar för vårrustning och reparation. Paketen vi skickade från Sverige har kommit fram. Vi har redan hunnit byta motorolja och bli osams eftersom vi glömde äta lunch. Först var det för vackert på vägen och sen kom vi fram och ville göra för mycket med detsamma.

Men nu är grillen tänd på akterdäck, snart blir det middag. Ikväll ska vi skåla för min uckelärare Oa Gunnarsson som blev utsedd till Årets Orustbo 2014!

blomning

 

blomning2

 

träd

 

oa

22 april

Canal Marne au Rhin. 21 april.

Kvart i sex låg vi utanför dagens tionde sluss och väntade på grönt ljus som inte kom. Det var bara att gilla läget och förtöja för natten vid kanalkanten. Som tur var kom vi ända in utan att gå på grund i leran. Vi är nu ca tre timmars gång från marinan Navig France i Lagarde där båten skall tas upp på land för reparation av propelleraxeln.
Idag har det blivit sommar. Vi passerar genom en kuliss av idylliskt jordbrukslandskap, tack vare att träden inte har spruckit ut ser man rakt igenom deras kronor, ut över blommande rapsfält och böljande kullar prickiga av vita kor. Jag kör barfota i shorts och linne och solskyddsfaktor trettio. Sexton distans har vi lagt bakom oss. På hela dagen har vi mött tre andra båtar, alla hyrbåtar från Navig France.
Eftersom vi insåg att det skulle bli kanalövernattning stannade vi och handlade middagsmat i en by. Slaktaren trugade på oss vita korvar, lantpate och kallrökt fläskfile som han påstod skulle hålla sig i kylen en månad.
Här finns nästan ingen mobiltäckning. Inga Wi-Fi-nätverk heller. Jag skriver blogginlägg varje dag i Pages på min Ipad och lägger in dem när vi hittar wifi igen.
Dagens internetstrul: Odd har monterat nya wifiantennen men vi lyckas inte få den att acceptera simkortet från Orange. ”No simcard inserted.” Suck. Sen läste vi i manualen att man måste ta bort simkortets Pin-kod innan det sätts på plats i antennen. Hurra, det hade vi missat. Men det hjälpte tyvärr inte. Jag stoppade in Sim-kortet i min gamla Iphone och försökte surfa. ”Du har inget mobilt Surfabonnemang” Det har jag ju visst! Dubbelsuck, nu får jag stå i kö ännu en timme i Oranges butik och vänta på att nån gammal farbror ska välja färg på sin nya mobil.
Vi låter dessa små bekymmer breda ut sig, i förhoppningen att inga större ska få plats. Jag nyper mig i armen där jag sitter med levande ljus, näktergal och vitt vin. (Bilder kommer när vi får tillgång till landström, så att jag kan föra över dem från minneskortet till datorn.)

nattsluss

1 2 3 182