17 september

Hungrig i Paris. Dag 70.

Idag har vi bott 70 dygn i båten sedan vi kastade loss den 1 maj. Just den här dagen har varit händelselös. Jag har städat båten och gått en lång promenad i Marais, en judisk stadsdel alldeles i närheten som är ett koncentrat av alla mina föreställningar om Paris.
Precis så här tänker jag mig miljön i Anna Gavaldas bok ”Tillsammans är man mindre ensam.” Trånga gator, massor av små restauranger och bistros och caféer. Lustiga butiker som säljer allt möjligt och omöjligt. En sålde enbart väskor med kattmotiv.
Mat, mat och åter mat, från alla världsdelar och i alla prisklasser. Ganska prövande just idag som är en tvådag, dvs en 500-kaloriersdag. Naturell yoghurt till lunch och tomatsoppa till middag.
Men det tar jag lätt igen imorgon, för då får jag sällskap av E. Det ska bli spännande att se vad hon har tänkt sig för aktiviteter. Hoppas verkligen att hon är sugen på god mat!  Själv skulle jag dessutom gärna åka båt, det finns dagspass med hop on – hop off från Eiffeltornet till Notre Dame.
Trafiken i Paris är fruktansvärd. Bullret, hetsen, avgaserna och den ständiga vaksamheten man måste ha gör det helt onjutbart att vistas på de större stråken. Place de la Bastille känns som ett enda infernaliskt gatlopp mellan röda gubbar och refuger. Bara inne bland smågatorna och på de bilfria kajerna kommer man undan den hemska trafiken. Jag minns hur jag cyklade här för fyra år sedan, jag tyckte det var så bra ordnat med cykelbanor överallt eftersom bussar och cyklar har gemensamt körfält separerade från bilarna med en kant. Nu känns det lika livsfarligt att cykla där som bland bilarna, bussarna har blivit väldigt många och mycket större, dessutom kör mopeder, mc, och skotrar också bland cyklarna. För att inte tala om alla cyklister, risken att bli påcyklad bakifrån i full fart om man skulle tveka i en korsning ska inte underskattas.
Skräpet på gatorna är påfrestande. Särskilt om man går med en hund som vill böka i allting och gärna smaka på äckliga saker. Det är smutsigt och sopigt, hundskit precis överallt. Man måste titta var man sätter fötterna.
Ikväll har jag läst ut Eva Hornungs bok Hundpojken. Helt förfärande om hemlösa barn i Moskva. Minst lika spännande som Berättelsen om Pi. Jag önskar bara att jag hade någon att diskutera den med. Det kanske finns läsecirklar på nätet?

image

16 september

Ensam i Paris. Dag 69.

Det är trettio grader varmt i skuggan. I gräset under träden i den lilla parken längs marinan sitter fullt av parisare från kontorshusen runt omkring med sina lunchlådor. Somliga har kostym, det ser väldigt obekvämt ut.

I båten fläktar det skönt, solskydden för vindrutorna och biminin över sittbrunnen hade vi inte klarat oss utan. Shorts och linne är mer än tillräckligt, kall vattenmelon det enda som lockar till lunch. Ingen klagar över att jag är osocial, så det är fritt fram att blogga fast det är mitt på dan.
Nu är Sigge och jag ensamma, Odd har rest iväg några dagar på en konferens. Vad gör jag då? Letar reda på utställningar och evenemang som han inte är lika intresserad av? Djupdyker i pittoreska kvarter med min kamera? Testar mig igenom alla glasscafeer och uteserveringar i Marais?
Nej, jag gör en svettig raid efter någon som kan laga min cykel. Hittar efter flera försök en liten, fullproppad verkstad som har allt, inklusive en passionerad mekaniker. När jag cyklar därifrån på min friska ”velo” har jag köpt backspeglar, cykelkorg, två extra innerslangar, en genial liten pump och ett kombinationslås. Samt lovat skriva vykort till honom från Sverige. Han hade en vägg full av vykort från kunder i hela världen. Men inget från Sverige.
Tillbaka i båten grips jag av städlust, nu ska här ordnas, vädras, dammsugas och våttorkas. Såna anfall måste man genast ge efter för, det kan dröja flera månader till nästa gång. Fast kanske ändå att det får vänta tills ikväll.
Siesta är ingen dum ide heller.

image

image

 

16 september

Punkterade i Paris. Dag 68.

Valresultatet är helt ofattbart. Jag vill knappt skriva om det. Odd och jag ältar orsaker och följder utan att komma fram till någonting. Jag vill helst låtsas att det inte hänt, eller sopa alltihop under mattan. Förfaller till förtvivlan och farliga tankar. Typ: De är bara idioter och knäppskallar med hål i huvet.
Nu skriver jag inte mer om det, det är för stort och svårt. Jag ska handla efter bästa förmåga istället. Dela med mig och hjälpa när jag kan, och bli bättre på att bemöta smygrasisternas argument. Hardcore rasister och nazister tror jag är obotliga. Det är mer än demokratisk härdsmälta, det är ondskan förkroppsligad. Breivik är inte förledd, han är ond i djupet av sin själ. Så skrämmande. Smittar ondska?
Odd lyckades laga mitt trasiga bakdäck och vi gav oss ut på en lång cykeltur. I slutet av Tuilerierna, just där man ser Triumfbågen i slutet av Champs-Élysées, pajade däcket för gott. Vi fick en längre promenad än vi tänkt, men hittade mysiga genvägar längs kajerna.
Det är något särskilt med Paris, jag skulle vilja stanna länge här. Några platser längre bort ligger ett danskt äldre par med en motorkryssare av trålartyp. De bor här, har legat i marinan i nio år! Vinter och sommar bor de i en liten lägenhet i Köpenhamn. ”Vi har kört på varenda kanal i hela Frankrike”, sa mannen till mig, ”fråga bara om du vill veta något.”
Imorgon ska jag be dem om tips längs vägen till Nancy. Och fråga var det finns en cykelverkstad i närheten.

image

Enda bilden jag tog igår. Efter Eiffeltornet gick det inte att släppa ratten med någon hand.

image

Här ligger Ellem, nummer tre från vänster. Vi har morgonsol.

15 september

Paris. Dag 67.

Ända fram till Eiffeltornet var vi i stort sett ensamma på Seine. Dit tog det drygt fem timmar från Chatou, och under den tiden mötte vi tre eller fyra pråmar. Inga andra båtar.

Men vid Eiffeltornet brakade det löst. Det var så mycket turistpråmar och turbåtar i vattnet att det blev ordentligt skvalpigt och tidvis svårt att styra. Att hinna fota var inte att tänka på, det är Odd som har tagit alla bilder.
Söndag eftermiddag, det kunde vi ju ha räknat ut…
Det gäller speciella trafikregler på Seine inne i Paris, man måste till exempel hålla en viss minimifart. Å andra sidan är maxhastigheten fyra knop, men det kan man glömma, det gäller att försöka hålla samma fart som turbåtarna och de kör minst sex. Uppströms Louvren, där floden delar sig i två armar med Notre Dame i mitten, reglerar trafikljus så att det är enkelriktat. Under tjugo minuter i taget är det grönt åt vardera hållet. Inte så kul att försöka ligga still och mingla där medan man väntar på grönt, det finns ingenstans att lägga till, vattnet kokar och vi är minst av alla, en liten moppe bland långtradare.
Vi hade tur, behövde bara sakta ner någon minut och kunde sen hänga på karavanen av sightseeingbåtar som ringlade på rad förbi Notre Dame. Det gick fort, så fort, jag hann knappt titta upp så var vi ute ur den smala, legendariska passagen. Alla turbåtar gör här en U-sväng och går tillbaka nerför Seine på andra sidan Notre Dame.
Vi kunde med en lättnadens suck gira över till vänster och anropa slussen in till marinan Arsenal.
Fem minuter efter att vi förtöjt sov vi båda två helt utpumpade i förpiken. Nu ligger vi här på plats 95. Från sittbrunnen ser vi Operans silhuett och den belysta statyn på Place de la Bastille. Vi har ätit sniglar och musslor på ett litet ställe i Maraiskvarteren, öppnat Odds födelsedagschampagne och duschat.
Vi har också lyssnat en stund på valvakan på Ipaden. Så skrämmande med rasisternas framryckning. Hur har det blivit såhär?

image

image

image

image

image

image

Jag minns minns ingenting av sträckan förbi Louvren och Notre Dame. Någon av de närmaste dagarna tänker jag göra samma färd med någon av turbåtarna. Nästa gång vi kör här med egen båt igen – vem vet? – ska det vara tidig morgon en vanlig vardag. Söndag eftermiddag var ett orutinerat val.

image

 

image

13 september

Utbuad och nästan akterseglad i Chatou. Dag 66.

La Maison Fournaise, Renoirs favoritställe, hade mycket riktigt en egen ponton nere vid floden. Vi förtöjde och läste på skylten att man fick ligga där 24 timmar gratis.

Det fanns en skylt till bredvid, med väldigt mycket fransk text och små bokstäver, den brydde vi oss inte om. Vi gick för att köpa biljetter. Sigge fick inte följa med in så Odd tog med honom tillbaka till båten. Jag stannade kvar i biljettkön. När det blev min tur visade det sig att man måste ha legitimation för att få låna hörlurar med engelsk guide, så jag fick vackert gå tillbaka till båten jag också.

Det var tur, för på pontonen rådde full kalabalik. En turistbåt full med folk låg utanför och tutade och ville att vi skulle flytta oss. Odd hade försökt visa med kroppsspråk att vi hade rätten på vår sida, men gett efter för de franska kulsprutesalvorna från befälet på kryssaren och redan börjat kasta loss. Utan mig! Han hade ringt efter mig men min mobil låg kvar i båten.
Jag försökte hänvisa till skylten och hävda vår rätt att ligga kvar. Hela sällskapet ombord buade unisont. Odd blev allt mer stressad. Båten tutade, floden kokade av propellerströmmarna när flodkryssaren försökte hålla sig på plats. En man kom rusande från museet och sa att tillståndet inte gällde vissa lördagar och söndagar under vissa klockslag. Det stod på den andra skylten.
Vi flyttade i flygande fläng till motsatta sidan av floden, medan alla passagerare jublade och applåderade.
Jag är fortfarande arg på mig själv för att jag inte läste tillräckligt noga på båda skyltarna, och för att jag försökte argumentera emot. Det hade varit bättre att bara flytta direkt. Nu vet jag hur det känns att bli utbuad. Inte kul alls.
Vi gick en lång promenad och väntade ut turistbåten innan vi gick tillbaka till museet.
Utställningen var väldigt fin.

image

Ellem ligger längst bort vid kajen till höger. Museet på stranden mitt emot.

image

12 september

Stilla flyter Seine. Bougival dag 65.

Två stora kryssningsfartyg var det första som dök upp i T- korset där Oise flöt ut i Seine. Hjälp! Massor av pråmar överallt, men alla låg förtöjda. Det kändes väldigt speciellt att styra ut på den breda flodmotorvägen, motströms för första gången på länge. Det här hade vi båda varit lite spända inför i flera månader.

image

Efter en stund slappnade vi av, floden var lugn och bred, skyltar och kartor tydliga, de enstaka pråmar vi mötte höll visserligen hög fart men det var ju gott om plats.
Solen sken och för första gången på länge såg man hus och landskap på båda sidor om vattenvägen.
Vi njöt av färden och lagade lunch under gång. Sen slussade vi tre meter upp, Odd klättrade på resans hittills slipprigaste stege. Med båtshaken i handen. Vilket utlöste ett av våra sällsynta slussgräl. Det gick bra, men inte fler gånger!
Nu har vi förtöjt vid Bougival, på en ö i Seine. Letat reda på turistbyrån och försett oss med kartor och insett att vi skulle ha fortsatt en liten, liten bit till. Där finns ett spännande museum, Muse’e Fournaise, berömt för att Renoir höll till där och målade. Och inte bara han, utan flera av de stora impressionisterna från La Belle Epoque i slutet av 1800-talet. Ungefär som Skagenmålarna i Skagen alltså. Ett inspirerande ställe med andra ord. Och de har en egen brygga. Vi flyttar oss dit imorgon bitti.

image
Navigationen. Så här gör vi: jag har köpt kartböcker över alla vattenvägar vi följer. Skulle inte vilja köra en meter utan dessa kartor. Där finns all information om djup och farleder, om slussarna, deras VHF kanaler och telefonnr, hur broarna ser ut och hur de ska passeras. Den lilla svarta, självhäftande plastbiten som syns på bilden flyttar jag på kartan allteftersom vi rör oss framåt.
Ipaden är vår GPS, där kör vi navigationsprogrammet Navionics. Varje kväll lägger jag in rutten för nästa dag. Det blir en slags visualisering och mental förberedelse som är nödvändig för att jag ska känna mig lugn. Hängslen och livrem, javisst. Och flytväst på. (Åtminstone i slussarna.)
I vår Garminplotter finns inget sjökort för kanalerna i Frankrike, men där syns alla pråmar i god tid, tack vare AISmottagaren som är kopplad till plottern. Eftersom vi har en AIS-sändare ser pråmarna oss också. Ovärderligt i skymda kurvor. Flera gånger har jag tack vare AISen kunnat undvika att möta en 80-meterspråm i bredsladd genom en kanalkrök.

På den lilla textade lappen står det: Ecluse ….! Ici le bateau de plaisance Suedoise Ellem. Je suis montant/avalant. Est-ce que je peut entré a l’ecluse?  Inte utan min fusklapp. Efter sjuttiofem franska slussar behöver jag den fortfarande. Varje gång.

image

11 september

På cykel runt Cergy. Dag 64

Nu är vi bara två dagsetapper från Paris. Eftersom vår båtplats i Port Arsenal i Paris är bokad från söndag (tänk att jag har bokat själv, på telefon, på franska!) måste vi dra ut på tiden så att vi inte kommer dit för tidigt. Idag utnyttjade vi extradagen till att klippa oss och göra en lång cykelutflykt.

Frissan var en tveksam upplevelse, håret blev ju kortare men jag ser ut som en tant. Nåja, det växer ut tills jag kommer hem och då vet jag vart jag går. (Jenny i Henån, du är bäst! <3 ) Odd klippte sig också, lite gubbvarning men inte lika illa som min nya frisyr.
Cykelturen var däremot en höjdare. Vi följde en arkitektonisk installation i tolv stationer som var helt magnifik, för att inte säga gigantisk, och dessutom krävande rent fysiskt. Särskilt med tanke på att det är torsdag och två-dag. Odd som inte är lättflörtad när det gäller konst var helt tagen av upplevelsen. Vi fattade inte innebörden, förstod inte den franska texten om tankarna bakom skapelsen som var flera kilometer lång och omfattade jättelika ingrepp i landskapet. (Bland annat hade en klotformad ö och en pyramid placerats ute i en sjö.) Ändå blev vi högtidliga till mods, tysta och påverkade som inne i en katedral.

Imorgon premiärtömmer vi toatanken med sugen som finns här, och styr mot sista natthamnen innan Paris. Hamnkaptenen här har rekommenderat Bougival som ligger på en ö i Seine.

image

Cykelturen började på andra sidan sjön, där hamnen ligger.

image

Tant Katinka…

image

10 september

Snabbvisit i Paris. Dag 63.

Idag var sista dagen att poströsta på ambassaden i Paris. Vi tog bussen från Cergy 9.30, fortsatte med tåg och sedan tunnelbana och hann precis innan ambassaden stängde för lunch.

Jag har aldrig missat en valdag i hela mitt liv ( utom EU-valet i våras). Ofta tänker jag på att min mamma var den första generationen kvinnor som föddes med rösträtt. Ändå fick hon inte bestämma själv vilket yrke hon skulle välja. Hon hade velat bli lantmästare, men det var inget yrke för en kvinna ansåg morfar. Så hon blev postexpeditör, vilket var väldigt fint.
Sara Lövestam har skrivit en spännande och gripande roman om kampen för kvinnlig rösträtt: Tillbaka till henne. Det är en tjock bok, jag blev nästan avskräckt bara av formatet, men en bit in i boken gick det inte att släppa den. Då var jag glad att den inte tog slut så fort. Såna läsupplevelser är sällsynta.
Först vid halv fyra var vi tillbaka i båten, helt utmattade av Paris och alla förflyttningar. Tog med oss Sigge och två filtar och somnade i solen på gräset i parken här intill. Det är en vidsträckt och väldigt vacker park, säkert tre gånger Slottskogen med ett system av småsjöar, promenadvägar och olika aktivitetsområden. Intill där vi låg fanns till exempel en skogsdunge med långa band uppspända mellan träden, där man kunde öva sig att gå på lina.
Nu sitter jag i båten efter en god middag och önskar att jag hade appen som Lars N på Flatön har i sin mobil. Han kan rikta mobilen mot ett flygplan och få reda på i stort sett allt om planet, vart det är på väg, när det kommer fram och vad som serveras ombord. Ovanför oss passerar nog ett plan i minuten, Cergy ligger under inflygningsrutten till Charles deGaulle.
För övrigt har Odd nästan blivit klar med installationen av radion ombord, och jag har tittat lite på hur vi ska gå vidare mot Paris. På fredag lättar vi härifrån. Om vi ville skulle vi kunna ligga här i Cergy över vintern, det är bra kommunikationer, en trygg hamn och inte särskilt dyrt. Men det vill vi inte.

image

image

10 september

Vi känner oss som i en film. Cergy dag 62.

Efter en dag helt utan motstånd – vi flöt avspänt nerför Oise, såg alla pråmar på AISen i god tid för att hålla undan, forsade rakt in i öppna slussar med trevliga röster i VHFen – kom vi till Cergy. En krokan i slutet av floden, alldeles innan den mynnar i Seine.
Jag tänker: Torekov, Fiskebäckskil, Puerto de Mogan på Gran Canaria. En idyll med historisk kuliss, en tårta i sten annekterad av turister och rika parisare i mercedesar och lexusar. Lite som Venedig i Las Vegas, fast utan de enarmade banditerna. Man vet inte om det man ser är på riktigt, eller om natthimlen med alla flygplan som sänker sig mot Charles deGaulle egentligen bara är på film.
Vi ligger i kanalen på utsidan av muren som omgärdar den lilla hamnbassängen, där inne var för grunt för oss och dessutom fullt. Här finns dusch, landström, tvättmaskin och till och med tömning till toatanken! Kostar bara 180kr per natt.
Det trivsamma mumlet från alla uteserveringarna runt hamnen sprider sig över vattnet och når även oss här på utsidan, innesluter oss i en vänlig gemenskap. Som när man var liten och låg vaken och lyssnade på pratet och skrattet när föräldrarna hade gäster.
Vi har det så bra, känner oss så trygga och välkomna. Vår båtplats är TV-övervakad och belyst på natten, så fort vi rör oss utanför båten tänds en strålkastare. Vi har handlat bröd och ost och skinka, grillat våra fläskkotletter. (Vid borden ovanför är det ostron och champagne som gäller.) Vi har ringt ambassaden i Paris och är välkomna dit för att rösta imorgon. Jag har beställt tid hos frisören här i Cergy till på onsdag. Hon behandlade mig som en filmstjärna.
Hur i himlens namn ska vi klara oss i de bistra provinserna öster om Tyskland, där vi knappast lär bli bemötta såhär? Vågar vi fortsätta planera för Donau när vi trivs så bra med att vara bortskämda?

image

Oljebyte i motorn efter 115 timmar.

image

8 september

Oise en transportsträcka man får stå ut med. Creil dag 61

Solen skiner, det är varmt och skönt och blåser inte, strömmen är inte besvärande, slussningen har gått bra och pråmarna har vi inte haft några problem med. Vi ligger gratis för nionde natten.
Det är ungefär allt positivt man kan säga om dagens etapp mellan Compeigne och staden Creil där vi nu ligger, i den hittills sämsta natthamnen.

Den saknar alla bekvämligheter. Vi står på grund i leran längs med flodbanken nedanför ett sjukhus, förtöjda i ett stort träd och en pollare. Stranden är klädd med en vass och trasig plåtskoning som fenderbrädan fastnar i. Varje gång en pråm dundrar förbi tippar vågorna över oss in mot plåten, vi har klätt in hela styrbordssidan med allt vi har av fendrar. Stadskajen mitt emot, som var det enda alternativet, var ännu mer motbjudande.
Efter åtta på kvällen kommer inga pråmar mer, eftersom slussarna stänger. Sex i morgon öppnar de igen.
Vi har inte sett ett enda lockande alternativ till förtöjning på hela dagen. Oise flyter igenom det ena industriområdet efter det andra, inte någon gång idag har jag sagt ”åh så vackert!” till Odd.
Men detta är priset vi får betala om vi vill komma in i Paris från väster.

Det här dagens enda bild. Det var någonting med mannen, hans förfallna kråkslott och det fladdrande klädstrecket som var oemotståndligt.

image

 

 

1 2 3 175