17 november

Roman nummer tre har kört om tvåan.

Jag lägger över min blogg i fotoböcker, med text och bilder. Just nu håller jag på med hösten 2011. Där dyker författarplanerna upp för första gången, den 11 september.  En magisk lördag. På färjan över till Lysekil drabbas jag av den stora inspirationen, hittar min huvudperson och bestämmer mig för att gå på kurs hos författarcoachen Ann Ljungberg och börja skriva Romanen.

Idag, tre år efteråt, finns det ingenting kvar av den romanen. Jo, den kvinnliga huvudkaraktärens yrke är detsamma. Veterinär, min dröm om framtiden när jag var tio år. Men själva berättelsen är helt annorlunda, och den är dessutom omskriven flera gånger under de här tre åren. Hälften av allt jag har skrivit är nog struket, jag har massor av scener som är bortplockade och sparade i väntan på eventuell återanvändning efter renovering.

Manuset till Marvatten har varit ute på vådliga äventyr, haft förlagskontrakt en gång men kom undan med blotta förskräckelsen från ett oseriöst förlag på randen till konkurs. Jag fick tillbaka avtalsrättigheterna, skrev om och tog proffshjälp med lektörsläsning, skrev om igen. Jag fick napp igen, men det förlaget ville att jag skulle vara med och finansiera hälften av kostnaderna, och det vill jag inte!  Nu väntar jag på besked från flera förlag. Det är bäst att inte hoppas för mycket. Blir det inget kontrakt den här gången har jag bestämt mig för att inte sörja, utan lägga Marvatten i skrivbordslådan och fortsätta med nästa berättelse.

Roman nummer två har länge funnits i mitt bakhuvud. Den är en fristående fortsättning på Marvatten, men händelserna utspelar sig på en annan ö i min närhet. En av huvudkaraktärerna från Marvatten hamnar i farliga situationer som har sitt ursprung i början av 1900-talet. Jag har redan gjort en massa research och har varit helt uppslukad av att utforska persongalleriet och miljön, skriva synopsis och skissa på vad som händer.

Så plötsligt tränger sig en annan historia på och vill absolut bli skriven. Nu, genast! Idén föddes efter att jag hade hört ett samtal mellan några grannar här hemma på Flatön. Det gick inte att få den ur huvudet. Först trodde jag att det var en feel good historia, sen tyckte jag att det mest liknade en halsbrytande skröna, men under några långa promenader rätade alla frågetecken ut sig. Roman nummer tre är en sorglustig berättelse om relationer i en tid när jämställdhet är självklar för vissa och fortfarande omöjlig för andra. En roman där generationsmotsättningar och klyftan mellan stad och landsbygd sätter kärleken på hårda prov.

Roman nummer tre kunde inte vänta, och det visade sig som tur var att den passar in i ett tidsglapp som har uppstått mellan ettan och tvåan. Där finns en lucka mellan berättelserna på ett par månader. Där får trean fint plats. Romanen har ett namn som jag tyvärr inte kan avslöja, det skulle röja för mycket. En del av persongalleriet är detsamma, även om nya har tillkommit. En viktig huvudkaraktär från Marvatten finns med, skönt, jag ville veta hur det gick för henne.

Idag har jag skrivit prologen till trean. Det var lite klurigt, eftersom jag inte vill avslöja könet på antagonisten (boven i dramat). Det känns inte bra att skriva hen heller, det där lilla ordet tar fortfarande för stor plats och stjäl uppmärksamhet från storyn. Annars hade det varit mest praktiskt i den här situationen. Som alltid när jag har haft flyt i skrivandet känner jag mig väldigt nöjd. Förmodligen kommer jag att stryka, skriva om och flytta på texten jag just har skrivit. Men tills vidare är jag bara nöjd med den.

Vad är det för mening att fortsätta skriva om inget förlag vill publicera min första bok, kanske någon undrar.  Ja, vad ska jag annars göra? Litteraturhistorien är full av författare som refuserats gång på gång innan de äntligen blir publicerade. Jag vet att jag har skrivit en spännande, välskriven roman. Det har jag faktiskt papper på, av flera oberoende och kvalificerade bedömare. Om inget förlag bestämmer sig för att ta chansen så är det värst för dem. Jag fortsätter skriva ändå, kanske får jag inget förlag förrän jag skrivit manus nummer fyra, vem vet? Jag har i alla fall roligt hela tiden fram till dess.

IMG_5973

4 november

Anekdot eller tragedi? Äventyr eller katastrof?

Historien jag berättade på bloggen den 28 september var inte spännande, inte lustig alls. Jag ångrar tonen i berättelsen, men stryker inte ändå.  Igår ringde en engelsktalande fransk polis och ville att jag skulle skriva en detaljerad redogörelse för vad vi upplevde. Han hade  mitt mobilnr eftersom jag ringde 112 den där natten i Dormans. Hans många frågor väckte en del detaljer till liv som jag inte tog med i mitt blogginlägg. Ord som skreks där från andra sidan floden. Ord som jag tog för fyllevrål.

Nu fick jag veta att någon drunknade i floden den natten. Skriken vi hörde var ångestskrik från hans bror. Vi kanske räddade en ung människas liv, men ett annat var redan släckt.

Jag undrar ofta nu för tiden om jag har tappat mitt sinne för humor. Jag kan inte skratta åt dessa Youtube klipp som alla andra verkar tycka är så roliga. Den gamla kvinnan som kastar en pinne och sedan  dras omkull av sin hund, faller handlöst ut ur bild. Vad är det för roligt med det? Tänk om hon bröt höftleden? Jag känner mig tråkig och tungsint och undrar om det är åldern som påverkar vad man tycker är roligt och inte.

Vi kunde inte gjort mer än vi gjorde den där natten i Dormans. Däremot kunde jag låtit bli att göra det till en anekdot i bloggen, ett äventyr att dra på munnen åt. Nu vill jag bara gråta.

dormians

 

22 oktober

Milstolpe – den sista före upploppet?

Igår mailade jag mitt färdigredigerade manus ”Marvatten” till sju förlag. Jag är väldigt nöjd med texten nu. Förstår faktiskt inte hur det ska kunna bli bättre, förutom en del korrfel och småsaker. Det är tre år sedan jag började. Den 2 oktober 2011 skrev jag blogginlägget Första sidan klar!

Anna Lovind , f d förlagsredaktör och numera författarcoach, levnadskonstnär mm, har hjälpt mig med den här sista genomgången. Hon fick mig att förstå varför jag måste stryka min mest älskade darling och ta bort några kvarvarande bihistorier. Hon tipsade mig om hur jag skulle få upp laddningen på några kritiska ställen. Hon visade hur ett perspektivbyte i början sänkte tempot helt i onödan.

Hon gav mig också massor av beröm, skrev bl a att jag har ”en hög stilnivå /…/ en fantastisk känsla för miljö och detaljer”. Men också att jag ibland förlorar mig i detaljer. ”Ditt manus är som allra starkast i början, med undantag för inledningen. Slutet är det jag tror att du har fallit på hittills, och där har jag också föreslagit ganska hårda åtgärder.” Jotack. Det sved. Men jag måste ju erkänna att berättelsen vann på de hårda tagen. Plus att romanen blev kortare. Åttiotvåtusen ord. Trehundrafyrtionio sidor istället för över fyrahundra.

Alla förlag jag nu skickat det bearbetade manuset till har fått det förut. Alla har refuserat, men flera har  ändå varit positiva och välkomnat ett bearbetat förslag. Ett av de förlag som skickat manuset till lektörsläsning återkom med feedbacken att jag måste stryka berättelsen om X. Min hjärtestory! Min Darling! Jag vägrade. Där ser man. Det tog två år och en skicklig redaktör att få mig att inse varför det var nödvändigt att ta bort den. I alla fall det mesta av den.

Marvatten har redan haft förlagskontrakt en gång. Den sorgliga historien om Frank förlag. Jag skrev om det på bloggen i april i år.  Jag glömmer aldrig vilket fantastiskt stöd jag fick bland annat genom gruppen Författare på Facebook när förlaget valde att hänga ut mig på sin hemsida.

Tre år, ska det behöva ta så lång tid att bli klar med ett bokmanus? När jag jämför versionen Marvatten 3.3.1 som gick iväg igår, med det manus som fick förlagskontrakt av Frank, så ryser jag. Vilken tur att det gick åt skogen!

44-365-Stöd-1024x939

18 oktober

Att ta tag igen.

En dag såg vi vattenskidåkare som tränade. De höll fast i handtag som drogs runt en sjö av en linbana. När de tappat taget och ramlat gällde det att snabbt ta tag i, och få grepp om, nästa tomma handtag som kom studsande över vattenytan. Det såg väldigt svårt ut.

Just nu ligger jag där och trampar vatten. Men jag försöker inte ens fånga handtagen som kommer farande, jag skyddar huvudet med båda händerna och dyker. Sju veckor utan vardag är slut. En hel del måsten har samlats på hög. Några riktigt roliga projekt, som jag har sett fram emot, väntar också. Till exempel lektörsrapporten av mitt manus. Hela dagen har jag slunkit än hit, än dit mellan apati och arbetslust.

Det är som om kanalresan behöver mer utrymme, mer tid. Som om allt det jag upplevde egentligen inte fick plats under de där sju veckorna. Nu vill jag titta igenom mina bilder, ta fram kartorna, tänka efter var vi varit och vad vi gjort. Läsa bloggen baklänges och upptäcka vad jag glömde berätta om. Ställtid kallar Bodil Jönsson det.

Nån gång nästa vecka ska jag försöka få tag i ett nytt handtag, och resa mig upp. Koncentrera mig på att hålla balansen, inte försöka mig på några avancerade konster än på ett tag.

Det var elva grader i huset och ingen ved inne när vi kom hem med halvettfärjan i natt. Odd febrig och förkyld. Dålig planering. Men bra att det var fredag i alla fall, och inte arbetsdag nästa morgon. Jag har laddat vedkällaren och eldat och fyllt flaskor med sprit och franska slånbär. Packat upp datorn och ukulelen. Handlat mat för en förmögenhet. Ringt barnen.

Men mest har jag suttit och stirrat frånvarande med tankarna på annat håll.

image

image

 

 

 

 

16 oktober

Konsten att sluta. Toul dag 98.

Sista natten i Frankrike. Hela dagen har vi gjort båten vinterklar. Tömt och städat och tappat ut vatten och tagit mått på saker som ska fixas hemma. Och packat.
Det känns trist att resandet är slut för den här gången. Men hösten hjälper oss att inse att det är dags. När jag gick till charkuteriet för att handla lunch var alla blomsterrabatter i parken borttagna, jorden låg naket svart och prydligt krattad.
Laga middag ombord ikväll går inte. Jag frågade mannen bakom disken var man äter bäst på restaurang i Toul. Berättade att vi låg i hamnen och ska resa hem imorgon bitti
Då ska ni naturligtvis äta där! Har ni inte sett ”Le Potager”? Det är en vän till mig, han lagar fantastisk mat. Alla råvaror kommer från mig!”
Den lilla kioskliknande serveringen bredvid marinans dusch- och toahus. Vi har aldrig sett mer än två personer äta där samtidigt. Menyn i fönstret verkar orimlig i sitt överdåd. Vi har läst den och fnyst medlidsamt. Högmod och storhetsvansinne känner man ju igen.
Min vän charkuteristen föreslog vad vi skulle äta, med massor av smackanden och gester och ”superb, Madame!” och erbjöd sig att ringa sin vän och boka menyn åt oss. Det enda jag minns säkert att han sa var ”camembert”.
Om en timme är det dags. Jag lovar att lägga upp bilder på vår avskedsmiddag i Toul. Hur den än ser ut.

Mätta blev vi. Men kanske inte någon gastronomisk fullpoängare.

image

 

15 oktober

Andras äventyr och egna. Toul dag 97.

Henk från Holland, som räddade oss från en vinter i Nancy, och hans Maureen, satt i vår båt till sent igår natt. Vi pratade segling förstås, utbyte av praktiska råd om avfuktare och annat, men också drömmar och erfarenheter.
De startar nästa höst med sikte på Alaska. När vi undrade över så stora planer kröp det fram att de seglat jorden runt för tio år sedan. Varit på Nya Zealand och i Söderhavet. En långresa på tre år. De har en långkölad stålbåt på tretton ton, men kölen sticker bara 1.60 och båten är ”bara” 36 fot. En lagom stor båt som man kan bli lite avundsjuk på.
Vi kan inte släppa samtalet igår kväll. Varför har vi inte vågat tänka större båt och längre bort, mycket tidigare i livet? Det är inte utan att Wien, som är målet för nästa etapp, framstår som ganska futtigt. Och Svarta Havet, vad är det annat än en jämrans pöl jämfört med Stilla Havet.
Jag kom på det först. Barnen. Vårt livs största bragd. Henk och Maureen är barnlösa.
Nu gillar jag dem ännu bättre. För att de förmådde intressera sig så uppriktigt för bilden på våra sex barnbarn som sitter på väggen i salongen. Och för att de berättade om sina seglingsäventyr så ödmjukt, utan överlägsenhet eller besserwisserattityd. Vilket är ovanligt bland storseglare och långseglare. Maureen tipsade mig till exempel om att bästa sättet att bemöta sin rädsla under hårt väder, är att sjunga högt!

Den gamla läxan som är så svår att lära: Aldrig avundsjukt jämföra med andras prestationer eller ägodelar.

Vi går vår väg:

image

Alltid med ombord:

image

13 oktober

Störst och vackrast men inte bäst. Toul dag 96.

Idag har vi varit i Nancy, en storstad jämfört med Toul. Där finns världens vackraste torg, Place Stanislas, och massor av kultur och sevärdheter som verkligen låter lockande. Gästhamnen ligger mitt i staden. Hemsidan och broschyren skryter med Blå flagg, låsta pontoner, miljötänk och underbara omgivningar. Jag preliminärbokade vinterplats på telefon från Charleville Mezieres i augusti.
Men det vi såg när vi kom dit var en samling hel- och halvruttna bopråmar och andra försummade franska långliggare. Inte en enda utländsk flagg. Varför? De låsta grindarna var ett skämt, bara att ta ett kliv över däcket på närmsta pråm vid kajen så var man innanför. Hamnkaptenen i solkig T-shirt glodde ilsket på oss när vi tittade runt. Grannskapet bestod av vägar, kontorsbyggnader och en byggarbetsplats, förmodligen helt öde nattetid.
Här vill vi absolut inte lämna Ellem över vintern. Ganska slokörade tog vi nästa buss tillbaka. Och fick glädjebeskedet från den vänliga hamnkaptenen i Toul att han lyckats ordna en vinterplats åt oss. Den sista! Vilken lättnad.

När vi kommer tillbaka i april för nästa etapp på kanaläventyret ska vi ge Nancy en rättvis chans. Jag tror att där finns mycket att uppleva som är värt en omväg. Men gästhamnen hör definitivt inte dit.

Den tomma platsen till höger i bilden är vår. På andra sidan badstegen. Rakt akterut ligger Caroline, en annan svensk båt som också låg i Charleville. Kul för Ellem att hon får nån att umgås med under vintern.

image

13 oktober

Nya vänner och nya planer i Toul. Dag 95.

Dagen började mindre bra eftersom jag tänkt katastroftankar halva natten om dagens första slussning på drygt sex meter neråt. Jag såg framför mig hur linorna fastnade i varann eller inte räckte till, hur vårt system med tampar från för och akter till skotvinscharna inte skulle fungera när man blir tvungen att flytta mellan fästpunkterna i slussväggen på vägen ner. Och så vidare.
Odd tyckte inte att det fanns något problem, vi har avverkat över tvåhundra slussar vid det här laget. Både uppåt och neråt och mycket högre än sex meter. Men min inre röst lät sig inte tystas, jag tog cykeln de få kilometrarna nedströms och kollade upp slussen.

Mycket riktigt, en sluss som inte liknade någon av de tidigare. Linorna måste träs igenom, det funkar inte att lägga över en löpande ögla som vi har gjort hittills. Fast det ser man inte förrän slussningen redan börjat och vattnet sjunkit undan. Min cykeltur sparade oss en massa stress och diskussioner inne i slussen. Varför finns det förresten inte bilder på slussarna på nätet? Det finns ju bilder på varenda bro i kartböckerna. Tänk vad bra det skulle vara att veta i förväg vad som väntar och slippa fatta en massa snabba beslut när man väl är därinne.
Toul är en mysig liten stad, och gästhamnen fin med många vinterliggare. Vi hade knappt förtöjt så knackade holländaren Henk på, bjöd in oss till sin båt på en kvällsdrink och undrade om vi ville ha koden till duschen. Om vi ville!
Imorgon tar vi bussen till Nancy och kollar in den gästhamnen. Henk och hans fru hade fått dåliga vibbar när de var där för några dagar sedan. Kanske blir vi kvar i Toul istället, om vi får plats.

image

En tunnel till. Bara 866 meter. En baggis.

image

image

 

På väg ner. Allt under kontroll. Utom rakningen

image

11 oktober

Vi frossar på alla vis. Dag 93, Lay-St-Remy

Särskilt Odd var utslussad efter gårdagens rekord på tjugofem slussar, det är ju han som gör mesta jobbet, förtöjer, sköter linor och kastar loss. Jag står bara i styrhuset och kör.

Vi sov länge, ända till nio, och gick sen på handlingsrunda. Vi tar seden dit vi har kommit, jag förhandlar och väljer, Odd bär kassarna och halar upp plånboken när det är dags. Precis som vi har studerat att det går till på alla marknader.

I Boulangeriet i Void stod bakugnen i affären och allt bröd och alla kakor bakades direkt i butiken. Det var trångt, doftande och oemotståndligt. Vi köpte lantbaguette, fikonbaguette, två sorters tartarbakelser och varsitt vaniljflan. Samt två ostpajer till lunch.

Sen gick vi till Boucherie et Traiteur, dvs charkuteriet. Han sålde på oss en bit paté au lapin a la Maison (hemlagad kaninpate) samt en jättelik bit entrecote att grilla ikväll. Plus lite ost och ett par nylagade Quiche att ha till lunch (imorgon). Sen gick vi till speceriaffären och blev bjudna på kaffe, kakor och vindruvor eftersom det var lördag. Där köpte vi sallad, vin och frukt. Void var verkligen en trevlig by. Hade det funnits el och duschar hade vi säkert stannat lite till.

Odd lagade bogpropellern på en timme, och vi bestämde oss för att gå vidare fram till nästa sluss, drygt två timmars körning. Under den tiden sa jag ”Gud så vackert!” minst hundra gånger. Jag hoppas att dagens alla synintryck lagras nånstans, att de lämnar någonting bestående, kanske en utveckling av känslan för färg och form.

Det går inte att fotografera vyn när man passerar i en smal akvedukt över floden Meuse, inte så att det gör rättvisa åt vad man i det ögonblicket ser. Hur många bilder jag än tagit idag så kan ingen av dem återskapa känslan i magen när ögat frossade och njöt. Strax före natthamnen i en liten, liten by körde vi in stäven i ett slånbärsbuskage i kanalkanten och repade ett par kilo svullna slånbär. Till jul blir det slånbärslikör och slånbärssnaps a la Lay-St-Remy.

image

image

image

 

Fransyska Belle var väldigt intresserad av vår entrecote.

image

11 oktober

Fem kilometer kanaltunnel med cykelguide. Void dag 92.

Kanalen steg uppåt genom ett böljande, kuperat och höstligt jordbrukslandskap. Vilken kontrast mot vinbergen förra veckan! Massor av kor, vita, brokiga och gula jättelika. Och månadsgamla kalvar, varför får franska kor kalvar såhär års?
Men inte en människa, inte ens fiskare, fast vi såg riktigt stora fiskar i det klara vattnet på nervägen från Mauvagetunneln.
Det stod i vår Fluviacarte att man bara kunde gå genom tunneln kl 9.15 och kl 13.30, så vi skyndade oss iväg från Naix i morse. Fjorton slussar innan halv två. Fyra slussar i timmen klarar man, om inget strular, när de ligger så tätt som här.
Det gick bra även utan bogpropeller. Bara en gång saknade jag den. Vi mötte en pråm i en krök, och jag var tvungen att styra långt ut på kanten. Till sist fastnade kölen i leran, och fören svängde av sig själv ut mot pråmen utan att jag kunde förhindra det. Som tur var blev det ingen kollision, pråmen körde väldigt sakta och hade hunnit upp jämsides med oss när det hände. Odd stod beredd på däck med största kulfendern men behövde inte använda den. Pråmföraren vinkade glatt.
Mauvagetunneln är fem kilometer lång och högsta punkt (277 m över havet) på den viktiga transportleden som förbinder Paris med Nancy. Dvs den var viktig när den byggdes i mitten av 1800-talet. På den tiden drogs alla pråmar av hästar eller lok, det fanns räls på kanalbankarna. Idag är det underbara cykel- och vandringsleder. Hundratals, kanske tusentals mil genom fransk landsbygd, ofta helt bilfritt.
Det mesta vi tagit reda på om tunneln var fel. Tiderna stämde inte. Att man blev bogserad av en kedjedriven pråm stämde inte. Att det var mörkt och kusligt stämde inte. Tunneln var upplyst, vi fick köra själva och följdes hela vägen till andra sidan av en kanaltjänsteman som cyklade bredvid oss. Det var magiskt, som att sväva genom berget.
Efter tunneln rutschade vi ner genom tolv slussar där det bitvis var mycket grunt i kanalen, långa sträckor visade loggen bara 1.40 och ibland fick Odd stå i fören och peka ut djupfåran.
Void är ett litet mysigt samhälle där det doftar ko och kommer in flugor i båten. Internet på mobilen är plågsamt långsamt, när jag frågade på den enda restaurangen efter wifi svarade servitören ursäktande: Non Madame, c’est la campagne. Det här är landet.

Vi känner oss som hemma och stannar här imorgon lördag. Säkert är det marknad någonstans.

image

 

1 2 3 178