16 september

15 september. Ay Kirikos, Ikaria.

Vi seglade från Mykonos strax efter 3 igår morse, utan måne men i stjärnljus. Väderprognosen lovade en lucka på tolv timmar med max fem beaufort, dvs tio sekundmeter. Efter en första timme tillsammans gick jag och la mig, klockan 05 var det Odds tur att sova. Fram tills solen gick upp gick vi för motor, sen blåste det upp och vi gjorde 6-7 knop för bara segel. Vid halv ett förtöjde vi i hamnen på Ikaria. Underbar segling, god fart och inte så höga vågor, men långt.

Vi hade tur och fick en plats långsides i den helt nybyggda hamnen. Resten av dagen försökte vi smälta intrycken från den långa etappen, anspänningen efter att starta seglingen i mörker satte sina spår. Fem fraktfartyg och en tanker korsade vår kurs i mörkret. Det var aldrig fråga om kollisionskurs. Tack vare AISen har man full koll på bäringen och kan anpassa farten i god tid om det behövs. Jag har slutat vara nervös vid mötena med dessa monster som ofta forsar fram i femton knop. Men att möta dem i kolsvarta natten och bara se dem på plottern är ändå något annat än när man har ögonkontakt.

Nu sliter vinden i riggen igen, blåsandet börjar om efter bara en dags uppehåll. Alla pratar om hur onormalt det är med meltemin som fortsätter att blåsa hela september. Fem dagar till blir vi nog liggande här innan det kommer en lucka med lättare vind så vi kan fortsätta ”hem” till Samos. Men Ikaria är lätt att tycka om. Jag är glad att vi har några dagar på oss här, och vi kommer säkert tillbaka. Varför har vi inte varit här tidigare? Bara fyra timmars gång från Samos. Men vi har varit avskräckta av alla historier om hårda vindar och grov sjö.

37326688-1091-4D06-80FA-E483D932B931

Ikaria. Högsta topparna är på 1000 möh. Blåser det hårt från norr är det farliga vatten, på grund av fallvindar som rullar som stormkulor nerför branterna och kan slå omkull en segelbåt. Här ligger dessutom hela norra Medelhavet öppet och vågorna kan bli höga. Vi tog inga risker utan väntade ut rätt dag för överfarten.

394A7C3A-0C37-4B43-B2BB-8CA7624E316A

Vi ligger i den lilla, nybyggda gästhamnen som skymtar överst till vänster i bild. Mer om det i nästa blogginlägg. 

135EA92C-B9CE-43E4-B0C6-9698520BC5A7

14 september

Mykonos som hastigast.

Idag har vi äntligen seglat både länge och fort. 37 sjömil från Syros till Mykonos. Det har blåst mellan åtta och tolv sekundmeter snett framifrån (bidevind på seglarspråk), och då skjuter Ellem fram snabb som en delfin genom vågorna. Till en början är det ren njutning, vi turas om att styra, fast Odd styr mest. Efter några timmar blir det lite enformigt, och man försöker sova en stund när man kan. Det lutar förstås väldigt mycket hela tiden. Vi äter förberedd mat till lunch, kalla hopvikta pannkakor fyllda med smält ost och örtstekta tomatskivor.

Ankringsviken, längst österut på Mykonos, är precis så skyddad och avsides som vi hoppades, även om det ligger ett hotell i viken. Vi ankrar på åtta meters djup, sandbotten syns tydligt. Efter snorkelkoll, bad och middag är det nu dags att krypa till kojs. Mobilen väcker oss redan 03,30. Sträckan mellan Mykonos och hamnen på Ikaria tar nio och en halv timme, och det ska börja blåsa igen redan efter lunch imorgon.

Odd snorklar för att kolla att ankaret satt sig fast ordentligt.

image

Magiska middagar i sittbrunnen när ljusen tänds i land.

image

Efter en veckas envis meltemi tar den stora fläkten äntligen paus ett halvt dygn, så att vi kan smita över. Drygt nio timmar tar det, och vi måste ta en omväg för att inte snika sydspetsen på Ikaria där det alltid blåser hårt.

image

13 september

13 september. Imorgon lägger vi loss!

Från fredag lunch till lördag eftermiddag skall vinden hålla sig runt 10 meter per sekund, enligt alla mina väderappar. Sen tar meltemin nya tag igen. Så vi satsar på att ta oss till Ikaria i två steg. Först till Mykonos imorgon förmiddag. Där ankrar vi och sover några timmar, och sen går vi över till Ikaria på natten. Passagen är ett ökänt blåshål, och vi får vind och vågor direkt i sidan. Men på natten ska det vara lugnt, enligt prognoserna. Synd bara att det är så mörkt, det är visserligen nymåne, men den behagar att gå ner redan vid 22-tiden!

Idag har varit en fin dag trots blåsten, med långpromenad, simtur, god middag och pratstund med svenska båtgrannar som ville ha lite tips på fina ställen runt Peloponnesos. Finikas är en mysig plats!

Minne från morgonpromenaden.

image

Långt därnere ligger hamnen. Vindruvsklasen växte på utsidan stängslet, då får man ta den.

image

Jag frågar alltid först innan jag fotar. Det händer nästan aldrig att någon nekar. Det här motivet var oemotståndligt på grund av vindruvsklasen framför gubben.

image

11 september

11 september. Väntan, värme, vägval.

Jag har skyllt på värmen. Det blir +35C på dagen här. Jag har skyllt på oönskade åskådare – vi ligger med aktern mot kaj, som man gör i Medelhavet, vilket betyder att det är kort avstånd till förbipasserande om man befinner sig i sittbrunnen. När vi äter middag går båtgrannar förbi på kajen och säger vänligt ”bon appetit” eller ”enjoy your meal”. Vill man vara riktigt ifred måste man gå ner i salongen och stänga dörren. Där sitter Odd framför sin dator. (Han har inga som helst problem att fokusera på sitt jobb, men han har ju å andra sidan en deadline.)

Jag har skyllt på platsbrist. Golvytan i sittbrunnen är cirka tre kvadratmeter. I minsta laget för ett gym. Bordet är i fel höjd för ett tangentbord. Sammantaget en massa bra ursäkter för att slippa träna och slippa arbeta med manuset.

Igår kväll kände jag att det var dags att välja hur jag egentligen vill ha det, och började läsa en nyköpt bok om självhypnos. Och när jag vaknade i morse var min uppskjutarsjuka bortblåst! Klockan sju gick jag en rask, ensam promenad på vindlande smala vägar upp i bergen, sen simmade jag lite längre än jag egentligen vågar när jag simmar ensam, och så avslutades morgonen med ett ordentligt styrketräningspass på yogamattan i sittbrunnen. Efter lunch har jag varvat manus och bloggande och det flyter på alldeles underbart.

Alla ursäkter blir så tomma när man skriver ner dem. Visst, det är varmt, men vi har bra skugga och i sittbrunnen fläktar det skönt. (Vi ligger ju still här för att det blåser för mycket för att ge sig iväg vidare österut.) Visst, privatlivet i gästhamnen är obefintligt om man inte stänger in sig nere i båten. Men vem bryr sig om en tant som styrketränar eller sitter och skriver i sittbrunnen? Ingen, alla är minst lika självupptagna som jag. Ja, platsen i sittbrunnen är väldigt begränsad. Men yogamattan får fint plats på durken, sittbänkarna har perfekt höjd för dips och det finns massor av bra fästpunkter för gummiband. Vad den obekväma skrivställningen beträffar så går det utmärkt att placera tangentbordet i knät, under bordsskivan.

Från och med nu gäller alltså nya morgonrutiner. Promenad, simning, styrketräning, skrivande. Jag måste lägga på minnet hur jag gjorde för att kicka igång mig själv den här gången. Det var den där boken av Fredrik Praesto om självhypnos. Den innehåller även en CD, och jag har köpt och tagit med mig en cd-spelare bara för att kunna lyssna på den och hypnotisera mig själv att fokusera på manusarbetet. Snart ska jag ta itu med det också. Det får bli ett insomningspass.

Vi ligger kvar här i Finikas på Syros, eftersom det är en perfekt plats att vänta på bättre överfartsväder mellan Mykonos och Ikaria. På fredag ser det ut som om vinden lugnar sig två dagar i sträck, så att vi kan ta oss först till Mykonos, och sen vidare till Ikaria efter några timmars sömn. Meltemin verkar aldrig vilja ge upp, det blåser otroligt envist och passagen över till Ikaria är det värsta blåshålet i hela Egeiska havet.

Kommer vi bara till Ikaria är det värsta avklarat, även om det är en dagsetapp därifrån till Samos. Vi tyckte att vi hade massor av tidsmarginal till den 24e september, när vi måste vara tillbaka på Samos. Nu har marginalen krympt till tretton dagar, och det verkar aldrig vilja sluta blåsa. Tre dagsetapper har vi kvar till hemmahamnen.

Så här ser väderkartan ut, dag efter dag. Orange ger vi oss inte ut i. Den röda linjen är den kritiska sträckan över till Ikaria.

image

Solen går upp vid sju. Den stora bukten vid Finikas ger ypperligt skydd för meltemin från norr och många väljer att ankra.

image

Ellem har fått ett eget litet hörn. Skönt att slippa balansera på landgången, ibland rör sig båten ganska ordentligt med svallvågor som letar sig in i hamnen.

image

Torrt bröd blir det gott om i ett båthåll där bara en äter mackor och man kan köpa nybakat bröd för 1 €. Frallor existerar inte, bara baguetter eller limpor. Båda är lika torra och gamla nästa dag. Men ankorna och fiskarna blir glada.

image

9 september

9 september. Finikas, Syros.

Igår kväll kom vi till Finikas på Syros, efter tolv timmar på havet, hela tiden för motor med stöd av focken. Vi hade inte alls tänkt gå så långt, men kände oss stressade av dåliga väderprognoser längre fram, och tog chansen att tjäna in en dagsetapp. Som vanligt växlade vinden från stiltje till femton meter per sekund, men vi hade vinden med oss och inga stora vågor.

Den röda linjen på kartan är gårdagens etapp, den svarta linjen är vår rutt från i våras, när vi gick från Samos och genom Cykladerna västerut till Poros. Nu blir det raka vägen tillbaka. Den 24e får vi kärt besök på Samos, då måste vi ha hunnit dit. Nästa skutt blir Mykonos, kanske kommer ett väderfönster på tisdag, annars blir vi liggande här en hel vecka. Mellan Mykonos och Ikaria vill vi ha blått på kartan, det är en tio timmars passage över en beryktad vindtunnel där sjön snabbt blir grov.

image

Sista dagen i Galatas njöt jag en hel eftermiddags samvaro med Elizabeth, ensamseglande levnadskonstnär, som ligger vid boj utanför Poros med sin segelbåt Aquarella. Jag är verkligen glad att ha träffat och lärt känna henne, hon har en egen liten kammare i mitt hjärta. Läs hennes blogg på https://yachtswoman.blogspot.com Så här fina selfies kan man ta genom att rigga upp en ipad på ruffluckan:

image

Många väljer att ankra i viken utanför Finikas, istället för att lägga till vid gästbryggan. Bara tre av tio är charterbåtar. Stor skillnad mot hamnarna längre västerut. Eller är det kanske säsongen som går mot sitt slut? 

image

+27C i vattnet som är kristallklart.

image

Hamnkapten, hamnpolis och kustbevakning. Det gäller att ha alla papper i ordning. 15 € per dygn, inklusive el och vatten. Vill man duscha kostar det 2€ för en person, 3€ om man duschar två tillsammans.

image

6 september

6 september. Vi gungar!

Måndag. Skrapa och måla ankaret (jag). Ett vitt ankare som syns där det ligger på botten är väldigt praktiskt. Både när man snorklar efter ankring för att kolla om man fått bra fäste, och när det kommer andra båtar som vill ankra i närheten. Odd meckade med att byta bränslegivare i dieseltanken. Mycket jobb var det också med att packa upp och sortera. Det märks att det varit hett i båten eftersom den stått på land. Allt som kan härskna i skafferi och lådor, har härsknat. Olivoljan verkar konstigt nog ha klarat sig. Det har däremot inte lotion och krämer, som jag brukar förvara under durken där det är kallast. Om båten ligger i sjön, vill säga. Väldigt svårt att sova på natten, över trettio grader varmt och vindstilla.

Tisdag. Kranen drog igång före utsatt tid, tre minuter över åtta låg vi i vattnet. Och måste flytta på oss genast. Hastigt men inte särskilt lustigt tyckte åtminstone jag, som vill ha en lugn och genomtänkt start för att känna mig säker bakom ratten när det gått flera månader sen sist. Men motorn gick fint och vi bestämde oss för att gå direkt till kaj inne i Galatas. Ellem gled in så fint bredvid Lenas och Gordons stora motorbåt, som ger bra skugga på morgonen. Ännu en supervarm dag. +29C i vattnet enligt termometern. Hela dagen gick åt till att spola bort sand och damm från däck och överbyggnad (Vilken lyx att kunna slösa med med vatten, spola med slangen!), packa upp, stuva undan och så förbereda för Odds födelsedag nästa dag. Han hade bestämt kajfest med mat från restaurangen i Plaka. Vi skulle bli 11 gäster med två andra svenska besättningar, ett grekiskt par och så Elizabeth Tyler som också ligger med sin Aquarella här, fast för boj, mitt i Poros Channel. Det blev en väldigt sen middag, den första båtlagade för i höst. Stekta småfiskar till förrätt och köttfärs med torghandlade, smörkokta haricots verts som huvudrätt.

Onsdag. Odd fyller 70 år! Födelsedag utan nybakade scones är nästan otänkbart i vår familj, och i båten är det lättare än hemma, tack vare burkugnen Omnia som ställs ovanpå gaslågan. Resten av dagen irrade vi runt med hyrbil bland bergen, efter att ha besökt Epidavros teatern, en magnifik ruin från 400 BC. ”Amazing”, visst låter det myckt bättre än ”fantastiskt”?

Festen på kvällen blev precis så lyckad som man kan förvänta sig med de gästerna, den maten, den drycken och den platsen. Tyvärr finns inga bilder alls. Det var helt mörkt när vi satte oss till bords på kajen, nja inte på kajen, utan vid ett hoppfällbart långbord och på fällstolar. Våra båtgrannar har både större båtar och större vana vid kajfester, så där fanns resurser som gärna lånades ut.

Äntligen! Sjösättning vid Plaka beach. I bakgrunden Poros.

image

Födelsedagsfrukost med nybakade scones och Hans Rosling.

image

Högst upp på Epidavros amfiteater, Europas bäst bevarade, uppförd 400 år före Kristus.

image

Irrfärden blev lång men utsikten var magnifik.

image

Vi stannade vid ett bageri där det såldes lokalt vin i 1,5 liters flaskor för 3 euro styck. Lagom!

image

I morse. Tyvärr finns inte en enda bild från kalaset på kajen. Man börjar ju inte äta förrän det är natt och för mörkt för att fota.

image

Full tank, nya batterier och ny batteriladdare. Lite pyssel till, och sen kan vi ge oss av österut. Kanske redan imorgon.

image

 

3 september

2 september. Tillbaka i båten!

Under bilresan mellan Aten och Poros passerade vi svartbrända bergssidor som sluttade ner mot motorvägen. Enorma arealer av svarta åsar, tidigare skogklädda. Här och var utbrända skelett av hus. Nära hundra dog i bränder i Grekland tidigare i somras. Många blev fångade och innebrända i sina bilar. Det var svårt att inte tänka på, där vi for fram högt över havet genom den täta pinjeskogen som kantade motorvägens båda sidor.

Vid Korintkanalen tog vi en paus. Konstaterade att genom den kommer vi förmodligen aldrig att gå med Ellem. Ett gigantiskt bygge som kittlar fantasin och är en suverän genväg om man vill komma fort fram, men inte lockar för övrigt. Dessutom lär det kosta ca tvåtusen kronor.

På det lilla varvet i Plaka, mitt emot Poros, stod Ellem på land och väntade, stekhet i kvällssolen. Det var +35C i skuggan och nästan ingen vind. Vi lastade av packningen i sittbrunnen och körde direkt in till Galatas för att lämna hyrbilen innan de stängde. Sa kalispera till gamla båtgrannarna Lena och Gordon som lovade bevaka en kajplats åt oss tills på tisdag. Sen gick vi tillbaka till fots till varvet i ljummet, sammetsmjukt mörker. Pinjerna doftade, syrsorna spelade (här hör man dem!) och en sval nattbris drev upp små vågor som kluckade i stenskravlet nedanför vägen.

Idag har det varit en massa jobb, och helvetiskt varmt. +37C i skuggan som värst. Packa upp, få igång elen (alla batterier måste bytas), montera dieselmätare och lufta motorn (Odd) renskrapa ankaret och måla om det (jag), förbereda för sjösättning tidigt i morgon. Det enda vi kan laga själva ombord just nu är kaffe och te (kylskåpet är tomt och det är för långt att gå och handla) och för att gå på toa måste man först klättra nerför stegen. Att använda båten som husvagn på land är verkligen ingen hit. Imorgon gungar den igen!

138E5BC0-A5E8-4033-920B-2967713AA562

Svartbrända berg.
004B4111-4891-4EEC-A50E-9D8417E727D6

5C5E3C28-0D5C-4CBB-B9AD-7FAD93582283

Selfie ovanför Korintkanalen.

Bästa maten hittills i Grekland  fick vi på den lilla strandrestaurangen Galley i Plaka utanför Galatas, alldeles om hörnet från varvet. Varför beställde jag så fegt bläckfisk? Nästa gång blir det fänkålspaj.

28EDD510-D3E1-4E78-9C03-ED991B0225C1

Kranen på plats, sjösättning klockan åtta i morgon bitti.

4323770E-61C6-42FF-852C-DFC70615E95D

 

17 juli

Bloggen flyttar över sommaren. Kom gärna och hälsa på!

Sju veckor kvar. Sen är det dags att skriva segelblogg från Grekland igen. Innan dess måste jag hinna rota mig i en ny livsstil med nya mat- och träningsvanor och en kropp som väger tjugo kilo mindre än i julas.  Jag måste klara av att släppa på kontrollen, inte väga mig varje dag, lita på att vingarna bär nu, jag kan själv. Viktnedgången krävde total fokusering, hela våren har jag bloggat på Matdagboken.se och hängt i olika grupper där, jämsides med Katinkabloggen. Det har jag inte tid med längre.  Timmarna på nätet och facebook måste ransoneras strängt. Två bloggar är en för mycket.

I sommar vill jag hinna redigera manuset till nästa bok, bygga om gästhus och umgås med barnbarn, förutom att jag vill lära mig hålla balansen på 65 kilo. Därför koncentrerar jag bloggandet till Matdagboken. Du hittar mig där under signaturen seglar67. Den bloggen är min viktdagbok från annandagen och framåt, och är förstås väldigt ensidig. Fram till midsommar handlade den om hur jag gjorde för att gå ner i vikt. Tjugo kilo på tjugofyra veckor. Nu fortsätter jag min blogg för att dokumentera hur jag gör för att behålla vikten. (Kanske blir det också en bok, vem vet?) Det lär finnas forskning som visar att 90% av alla som lyckas gå ner i vikt, väldigt snart går upp igen. Inte jag. Never.

Så välkommen in, om du är det minsta nyfiken på vad som rör sig i en viktresenärs huvud. Annars återkommer jag här i början av september, när vi är tillbaka i båten i Grekland.

https://www.matdagboken.se/blogg/seglar67

Inte så längesedan. 

lennart o Eva

Alldeles nyss.

IMG_2024

23 juni

Midsommardagen. Tillbaka till tangentbordet.

Nu gör jag en carlgustaf. Jag vänder blad. Det som är oskrivet om vårens segling får förbli det. Förhoppningsvis kommer minnet av de sista, sköna dagarna i Galatas tillbaka när jag får tid att fixa bilderna och göra fotoboken ”Med Ellem i Grekland hösten 2017/våren 2018.” Det är inte bråttom, bilderna finns i kameran och texterna i bloggen.

I sex månader har mitt huvudfokus varit omprogrammering av kost- och motionsvanor. Det mesta jag har av viljestyrka och energi har satsats i projektet Viktnedgång och träning. Tjugo kilo minus till midsommar var målet jag satte upp annandag jul, en dag när jag insåg hur dåligt jag mådde. Igår vägde jag in, helt enligt plan. Nu är det dags att skifta fokus. Jag har en roman att skriva klart.

image

Två dagar innan midsommar fick jag feedback på råmanuset till Målaren. Jag har gjort mitt bästa för att glömma det under åtta veckors segling, för att få distans. Min lektör Lennart Guldbrandsson och jag träffades på det vanliga fiket, i den vanliga soffan. 440 sidor. Som alltid hade Lennart massor av kloka frågor, synpunkter och råd, och som alltid blev jag hjärntrött efter bara tre timmar. Jag vet inte om det är åldern, eller sviter efter utmattningssyndromet för många år sedan. Hur som helst är det inget att göra åt. Mina koncentrationsmuskler är tillbakabildade och orkar bara max tre timmar.

Romanprojektet ställer helt andra krav än viktprojektet. Jag måste prioritera om hur jag disponerar min tid. Mat, motion och träning är inte förhandlingsbart, inte heller umgänge med barn och barnbarn. Gästhuset måste bli klart, några timmars målning varje dag vill jag hinna med. Facebook går bort. Trädgård går bort. Inga nya bokningar i kalendern får tillkomma. Bloggen får komma i andra, eller sista hand.

Fast, vad vet man om framtiden? Planer är bara besvärjelser.

image

8 juni

5 – 8e juni. Spetses andra ansikte.

Efter den första korta promenaden runt hamnen på Spetses var jag beredd att lämna ön direkt. Allt var så förutsägbart och påminde så mycket om en turistfälla. Gamla hus och hamnmagasin ombyggda och dekorerade till romantiska filmkulisser. Boutiquer med dyra smycken och ännu dyrare designerkläder, restauranger med menyer där alla förrätter kostade över 10 € och standardrätten Fried Calamares, som är en bra prisbarometer, gick på 17 €. Inga vanliga affärer. Hamnen helt överbelamrad med charterbåtar som ankrade och förtöjde i varann på rad, likt ett långt halsband med en lina i land i varje ända. Det fanns ingen kaj för gästbåtar.

Jättekatamaraner fortsatte att försöka ta sig in i den lilla inre hamnen fast där var fullt med fiskebåtar och fast de bara med möda kunde vända därinne, de inhyrda charterkaptenerna tycktes ha bestämt sig för att ändå bjuda besättningen på fina bilder, för alla stod på däck med sina mobiler höjda.  En lokal fiskare skällde oupphörligt och skrek grekiska förolämpningar till en katamaran som backat in i hans förtöjning och fastnat hjälplös med ankaret i hans bojkätting.

Kort sagt, det var ingen mysig stämning. Alls. Förutom att vi kände oss obekväma var vi dessutom helt inställda på att bli bortkörda från platsen i fiskehamnen där vi trängt oss in. Där fanns en stentrappa, någon hade talat om för oss att den var avsedd för gästande fiskebåtar. Men så började vi prata med Antonis i fiskebåten bredvid, och det ledde till att allt förändrades. Hans fru Ulrika tog mig med hem, jag fick se att det fanns ett levande samhälle bortom strandpromenaden. Spetses fick ett annat ansikte.

Antonis är gift med Ulrika från Falun, de bor i ett fint, muromgärdat hus mitt i byn, i trädgården växer citroner, oliver och apelsiner. Tillsammans har de barnen Antonio och Isabella. Varje morgon tre timmar före soluppgången går Ulrika och Antonis ut med fiskebåten och lägger tre kilometer nät. Nu på sommaren jobbar dessutom sonen Antonio extra ombord, i höst ska han studera vidare till kapten.

Ulrika träffade Antonis när hon båtluffade med sin mamma på 90-talet. De blev kära, hon sa upp sin lägenhet och jobbet som expedit i underklädesbutiken. Flyttade in i huset där Antonis bodde med sin mamma. Sånt man gör i den åldern. Tala grekiska lärde hon sig av sin svärmor och läsa och skriva lärde hon sig från textremsorna på teven.

Tänk så mycket väsentligheter två kvinnor kan hinna med att berätta för varann på bara en timme! Odd var med och fiskade i över fem timmar, jag vet att de pratade om helt andra saker under den tiden. EUs fiskeregler till exempel.

Ulrika bjöd oss att komma tillbaka i september, när Spetses firar befrielsen från Turkiet med en stor festival. ”Hur ska vi få plats i hamnen då?” undrade jag. ”Det ordnar Antonis”, sa Ulrika.

Ulrika från Falun bytte liv och blev fiskare (med egen fiskelicens) på Spetses.

image

Från vänster: Antonio, Antonis, Odd, Ulrika.

image

Odd rensar vår middag. Tre sorters fisk. Makrill kände vi igen. Alla var goda.

image

Antonis spolar rockorna. Ellem är väääldigt nära. Sån tur vi hade att Antonis gillar Sverige.

image

Nästa dag ankrade vi i en liten skyddad vik som inte stod i Heikells pilotbok, och där vi därför nästan fick vara ensamma. Vattnet var det klaraste vi sett sedan Turkiet, och fritt från skräp. Det fanns inga svartingar (sjöborrar) och klipporna var släta som hemma i Bohuslän. Vattnet var rekordvarmt, +26C., man ville aldrig sluta snorkla och simma. Så småningom kom ändå en charterbåt med tyskar som cirklade över Ellem med drönare, men de hade åtminstone vett på att sluta när vi bad dem.

image

När vi kom tillbaka till Poros hade Elizabeth hunnit förtöja Aquarella vid sin boj, och tog en fin bild av Ellem när vi gick förbi. Det är trist att vi reser precis när hon kommer, hoppas vi hinner träffas lite mer när vi kommer tillbaka i höst.

image

image

Ellem fendrad och klar för tilläggning, på väg in till sin kajplats i Galatas, mitt emot Poros stad.

image

1 2 3 208