17 juli

Bloggen flyttar över sommaren. Kom gärna och hälsa på!

Sju veckor kvar. Sen är det dags att skriva segelblogg från Grekland igen. Innan dess måste jag hinna rota mig i en ny livsstil med nya mat- och träningsvanor och en kropp som väger tjugo kilo mindre än i julas.  Jag måste klara av att släppa på kontrollen, inte väga mig varje dag, lita på att vingarna bär nu, jag kan själv. Viktnedgången krävde total fokusering, hela våren har jag bloggat på Matdagboken.se och hängt i olika grupper där, jämsides med Katinkabloggen. Det har jag inte tid med längre.  Timmarna på nätet och facebook måste ransoneras strängt. Två bloggar är en för mycket.

I sommar vill jag hinna redigera manuset till nästa bok, bygga om gästhus och umgås med barnbarn, förutom att jag vill lära mig hålla balansen på 65 kilo. Därför koncentrerar jag bloggandet till Matdagboken. Du hittar mig där under signaturen seglar67. Den bloggen är min viktdagbok från annandagen och framåt, och är förstås väldigt ensidig. Fram till midsommar handlade den om hur jag gjorde för att gå ner i vikt. Tjugo kilo på tjugofyra veckor. Nu fortsätter jag min blogg för att dokumentera hur jag gör för att behålla vikten. (Kanske blir det också en bok, vem vet?) Det lär finnas forskning som visar att 90% av alla som lyckas gå ner i vikt, väldigt snart går upp igen. Inte jag. Never.

Så välkommen in, om du är det minsta nyfiken på vad som rör sig i en viktresenärs huvud. Annars återkommer jag här i början av september, när vi är tillbaka i båten i Grekland.

https://www.matdagboken.se/blogg/seglar67

Inte så längesedan. 

lennart o Eva

Alldeles nyss.

IMG_2024

23 juni

Midsommardagen. Tillbaka till tangentbordet.

Nu gör jag en carlgustaf. Jag vänder blad. Det som är oskrivet om vårens segling får förbli det. Förhoppningsvis kommer minnet av de sista, sköna dagarna i Galatas tillbaka när jag får tid att fixa bilderna och göra fotoboken ”Med Ellem i Grekland hösten 2017/våren 2018.” Det är inte bråttom, bilderna finns i kameran och texterna i bloggen.

I sex månader har mitt huvudfokus varit omprogrammering av kost- och motionsvanor. Det mesta jag har av viljestyrka och energi har satsats i projektet Viktnedgång och träning. Tjugo kilo minus till midsommar var målet jag satte upp annandag jul, en dag när jag insåg hur dåligt jag mådde. Igår vägde jag in, helt enligt plan. Nu är det dags att skifta fokus. Jag har en roman att skriva klart.

image

Två dagar innan midsommar fick jag feedback på råmanuset till Målaren. Jag har gjort mitt bästa för att glömma det under åtta veckors segling, för att få distans. Min lektör Lennart Guldbrandsson och jag träffades på det vanliga fiket, i den vanliga soffan. 440 sidor. Som alltid hade Lennart massor av kloka frågor, synpunkter och råd, och som alltid blev jag hjärntrött efter bara tre timmar. Jag vet inte om det är åldern, eller sviter efter utmattningssyndromet för många år sedan. Hur som helst är det inget att göra åt. Mina koncentrationsmuskler är tillbakabildade och orkar bara max tre timmar.

Romanprojektet ställer helt andra krav än viktprojektet. Jag måste prioritera om hur jag disponerar min tid. Mat, motion och träning är inte förhandlingsbart, inte heller umgänge med barn och barnbarn. Gästhuset måste bli klart, några timmars målning varje dag vill jag hinna med. Facebook går bort. Trädgård går bort. Inga nya bokningar i kalendern får tillkomma. Bloggen får komma i andra, eller sista hand.

Fast, vad vet man om framtiden? Planer är bara besvärjelser.

image

8 juni

5 – 8e juni. Spetses andra ansikte.

Efter den första korta promenaden runt hamnen på Spetses var jag beredd att lämna ön direkt. Allt var så förutsägbart och påminde så mycket om en turistfälla. Gamla hus och hamnmagasin ombyggda och dekorerade till romantiska filmkulisser. Boutiquer med dyra smycken och ännu dyrare designerkläder, restauranger med menyer där alla förrätter kostade över 10 € och standardrätten Fried Calamares, som är en bra prisbarometer, gick på 17 €. Inga vanliga affärer. Hamnen helt överbelamrad med charterbåtar som ankrade och förtöjde i varann på rad, likt ett långt halsband med en lina i land i varje ända. Det fanns ingen kaj för gästbåtar.

Jättekatamaraner fortsatte att försöka ta sig in i den lilla inre hamnen fast där var fullt med fiskebåtar och fast de bara med möda kunde vända därinne, de inhyrda charterkaptenerna tycktes ha bestämt sig för att ändå bjuda besättningen på fina bilder, för alla stod på däck med sina mobiler höjda.  En lokal fiskare skällde oupphörligt och skrek grekiska förolämpningar till en katamaran som backat in i hans förtöjning och fastnat hjälplös med ankaret i hans bojkätting.

Kort sagt, det var ingen mysig stämning. Alls. Förutom att vi kände oss obekväma var vi dessutom helt inställda på att bli bortkörda från platsen i fiskehamnen där vi trängt oss in. Där fanns en stentrappa, någon hade talat om för oss att den var avsedd för gästande fiskebåtar. Men så började vi prata med Antonis i fiskebåten bredvid, och det ledde till att allt förändrades. Hans fru Ulrika tog mig med hem, jag fick se att det fanns ett levande samhälle bortom strandpromenaden. Spetses fick ett annat ansikte.

Antonis är gift med Ulrika från Falun, de bor i ett fint, muromgärdat hus mitt i byn, i trädgården växer citroner, oliver och apelsiner. Tillsammans har de barnen Antonio och Isabella. Varje morgon tre timmar före soluppgången går Ulrika och Antonis ut med fiskebåten och lägger tre kilometer nät. Nu på sommaren jobbar dessutom sonen Antonio extra ombord, i höst ska han studera vidare till kapten.

Ulrika träffade Antonis när hon båtluffade med sin mamma på 90-talet. De blev kära, hon sa upp sin lägenhet och jobbet som expedit i underklädesbutiken. Flyttade in i huset där Antonis bodde med sin mamma. Sånt man gör i den åldern. Tala grekiska lärde hon sig av sin svärmor och läsa och skriva lärde hon sig från textremsorna på teven.

Tänk så mycket väsentligheter två kvinnor kan hinna med att berätta för varann på bara en timme! Odd var med och fiskade i över fem timmar, jag vet att de pratade om helt andra saker under den tiden. EUs fiskeregler till exempel.

Ulrika bjöd oss att komma tillbaka i september, när Spetses firar befrielsen från Turkiet med en stor festival. ”Hur ska vi få plats i hamnen då?” undrade jag. ”Det ordnar Antonis”, sa Ulrika.

Ulrika från Falun bytte liv och blev fiskare (med egen fiskelicens) på Spetses.

image

Från vänster: Antonio, Antonis, Odd, Ulrika.

image

Odd rensar vår middag. Tre sorters fisk. Makrill kände vi igen. Alla var goda.

image

Antonis spolar rockorna. Ellem är väääldigt nära. Sån tur vi hade att Antonis gillar Sverige.

image

Nästa dag ankrade vi i en liten skyddad vik som inte stod i Heikells pilotbok, och där vi därför nästan fick vara ensamma. Vattnet var det klaraste vi sett sedan Turkiet, och fritt från skräp. Det fanns inga svartingar (sjöborrar) och klipporna var släta som hemma i Bohuslän. Vattnet var rekordvarmt, +26C., man ville aldrig sluta snorkla och simma. Så småningom kom ändå en charterbåt med tyskar som cirklade över Ellem med drönare, men de hade åtminstone vett på att sluta när vi bad dem.

image

När vi kom tillbaka till Poros hade Elizabeth hunnit förtöja Aquarella vid sin boj, och tog en fin bild av Ellem när vi gick förbi. Det är trist att vi reser precis när hon kommer, hoppas vi hinner träffas lite mer när vi kommer tillbaka i höst.

image

image

Ellem fendrad och klar för tilläggning, på väg in till sin kajplats i Galatas, mitt emot Poros stad.

image

4 juni

4 juni. Spetses. Fiskehamnen.

Jag hinner inte med bloggen. Det är skrattretande. Vad är det som tar sån tid? Nu ligger vi inklämda mellan två fiskebåtar i Spetses inre hamn, klockan har passerat 22.00 och imorgon bitti kl tre ska Odd följa med Adonis i fiskebåten bredvid oss och lägga nät. Jag stannar kvar i båten. Adonis fiskebåt har ingen toa, och de kommer inte tillbaka förrän klockan nio. Det finns gränser.

Medan Odd är ute och drar nät imorgon ska jag skriva ikapp på bloggen. Tills dess lite bilder.

Först rutten de senaste dagarna:

image

Från Poros norrut till vik med getingar och därefter Epidavrus. Därefter en underbar naturhamn tyvärr även den full med getingar. Sedan ankring i bukten utanför Hermioni och därefter en makalöst vacker ankring innanför cape Korakas, finaste ankringen och bästa snorklingen hittills. Kristallklart vatten, massor av fiskar, +24C i vattnet.

image

Därifrån gick vi till Spetses i morse. Fast vi kom hit vid lunch var det fullt överallt. Enbart tack vare vår litenhet och fräckhet lyckades vi backa intill kajen i fiskehamnen, vid en trappa där man egentligen inte får lägga till. Charterbåtar ligger överallt, förtöjer på lina i varann, upp till åtta båtar i rad. Kaos och mycket upprörda känslor i yttre hamnen.

Ellem syns precis bakom den tjocka trämasten.

image

Ellem syns mellan de båda trämasterna.

image

Adonis fixade så vi får stanna en natt. Egentligen tog vi platsen för den gästande fiskaren bakom Adonis båt. Men Adonis är gift med Ulrika från Falun och tog oss i beskydd.

image

Spetses är egentligen en båtbyggarö. Turisterna invaderar, men varven lever vidare och flyttar inte på sig. Det finns ingen hamnkapten, några enstaka vattenposter.

image

31 maj

31 maj. Palia Epidavros. Fyra av fem charter. Varannan ryss.

Varning för att jag är en aning negativ idag. Det är orättvist mot byn Epidavros och mot hela den här delen av Peloponnesos, med alla sina världsarvsplatser, Korintkanalen, den svindlande vackra och vilda kusten, de vänliga greker vi möter. Jag vill verkligen inte avskräcka någon från den här delen av Grekland.

Men här finns för många charterbåtar. Det började redan väster om Amorgos, och har bara blivit värre ju närmare Aten vi kommer. Man kan naturligtvis inte dra alla charterseglare över en kam, men det är svårt att inte undra. Får vem som helst hyra hur stor båt som helst? Fyrtio fot är numera blahablaha, det ska vara minst femtio, och allra helst en katamaran.

Fyra av fem båtar vi ser är charterbåtar. De har alltid bråttom. Skepparen drar på full gas i alla manövrar, både fram och back, ungefär som om han körde sin första moped. Båten är ofta belamrad med uppblåsbara, färgglada badleksaker, varav minst en paddelbräda. I riggen fladdrar diverse långa banderoller och flaggor. Fem stora Bavaria såg jag fräsa genom sundet utanför Poros med flaggan ”Partylife Aegean” flygande från akterstaget.

Man är minst åtta personer ombord, vid tilläggning i oftast fullpackade hamnar springer fyra (gissa könet) omkring och skriker olika förslag på vad man ska göra, medan fyra (gissa könet) sitter på däck och solar i bikini. Man kan ofta se små barn, givetvis utan flytväst, vimsa omkring mitt i kaoset. Efter klockan två kan man jämföra letandet efter en kajplats i valfri gästhamn med letandet efter en parkeringsplats på Torp köpcenter dagen före midsommarafton.

Är det konstigt att vi helst håller oss till ankarvikar? Fast inte ens där kan man vara säker. Igår ankrade vi i en underbar liten avskild del av bukten utanför Epidavrus. Vi kom fram sent, hade en fin seglingsdag i kroppen, somnade trötta och nöjda efter att ha ankrat upp och fäst en lina iland. På morgonen rodde vi iland och gick in till byn för att handla. När vi kom tillbaka hade vi fått sällskap i viken. Så nära att de nästan kunde hoppa över till oss låg två ryskflaggade charterbåtar för ankar, förtöjda i varann. Över Ellem surrade en drönare.

För övrigt har vi det väldigt bra! I morgon är planen att segla söderut till Spetses, efter att först ha tankat vatten i gästhamnen här, när det blir en plats ledig. Det blir det förhoppningsvis ganska tidigt. På lördagar har alla charterseglare bråttom att komma iväg, för att hinna återlämna båten.

Vilken kväll. Allt som hördes var koltrasten. Så saknad!

image

Nästa morgon. Hur tänkte de? ”Här ligger redan en, då måste det vara bra här.”?

image

28 maj

28e maj. Ankringsviken som Heikell glömde. Kan undra varför?

För första gången på hela våren har vi ätit middag nere i båten. Det gick inte att vara i sittbrunnen för alla getingar. Odd grillade fisk och potatis på akterdäck med flugsmällan i högsta hugg, han påstår att han klippte över tjugo getingar. Sigge och jag tryckte innanför stängda dörrar. Som tur är har vi ordentliga myggnät för alla luckor, så det går att ha öppet ändå. Utom dörrarna från styrhuset ut till sittbrunnen.

Vi gick från Galatas vid tretiden, ville bara komma iväg en liten bit ut ur sundet. Inte ut på öppna saroniska havet eftersom det blåst så hårt flera dagar, och eftersom det fortfarande blåste rakt emot. Sjön måste få lägga sig något dygn. Det finns flera fina, skyddade ankringsvikar i bukten mellan Peloponnesos och stora Poros-ön, vi tänkte lägga oss i någon av dem över natten. Men det var trångt överallt, massor av båtar redan tidigt på eftermiddagen. Vi satte kurs ut genom det smala sundet mot ön Methana.

En liten bit kan vi väl gå ut, sa vi. Vi kan ju alltid vända. Det tog inte lång stund innan vi avbröt. Det rullade för mycket, vi hade varken lust, tid eller ork att stampa norrut i sjögången. I Heikells pilotbok över Östra Medelhavet fanns ingen ankarvik i sikte, men i Navionics sjökort liksom i Garminplottern syntes ett ankare längst in i en avkrok vid Methanas sydspets. Varför hade Heikell missat den?

Dit gick vi. Ingen annan båt syntes till. Kanske beroende på de tre stora fiskodlingar som låg i viken. Vi fick lirka oss allra längst in för att kunna ankra på sju- åtta meters djup. Det gungar och häver även här inne, och kommer vindkulor farande nedför bergen. Men vi ligger ändå tryggt och bra. Bortsett från getingarna. Hoppas bara inte för bra. När motorn stängts av och 45 meter kätting var utlagd, upptäckte Odd en rostig gammal monsterkätting som ringlade ner i vattnet från strandkanten en bit akter om oss. Vi snorklade för att försöka se efter hur vårt ankare hamnat, men siktdjupet i fiskodlingsviken är knappt två meter just nu, med allt skvalp som rör upp sediment. Vi får sova på saken och hoppas på bättre sikt och goda besked imorgon.

Dagens grillmiddag inköptes vid kajen i Galatas. Fisken heter Melanouri.

image

Vackert. Men skenet bedrar. 

image

Innan månen kom upp.

image

27 maj

27 maj. Galatas. Sugen på att segla igen.

Åttonde dagen vid kajen i Galatas, granne med Poros, och jag börjar komma ikapp mig själv. Det har blåst ordentligt några dagar, stadigt över 10 m/sek och mer i byarna. Rakt i sidan, men Ellem ligger tryggt i vindlä bakom Catten och de andra storsvenskarna (som vanligt är vi minst). Med 45 meter kätting ute på knappt tre meters vattendjup och draggen begravd i leran har vi inte oroat oss. Men det har gungat rejält, ibland så mycket att jag hållit mig iland för att inte bli sjösjuk.

Dagen började med att Marie, vår närmaste båtgranne, tog oss med på en promenad upp i bergen ovanför Galatas. Odd som äntligen har piggnat till, följde också med. Och Sigge, förstås. Naturen här är så annorlunda mot det vi är vana vid från Dodekaneserna med sina getöknar. För att inte tala om de steniga Cykladerna. Här är det grönt och bördigt, bergstopparna på avstånd är skogklädda, kullarna som böljar bort mot bergen är täckta av olivlundar, och i alla trädgårdar, längs alla murkrön och i alla vägslänter, blommar det. Nerium, bougainvillea, pelargoner, kapris, mimosa. Innanför höga trädgårdsstaket dignar träden av citroner, aprikoser och mullbär, och granatäppleträden blommor och persikoträden är översållade av plommonstora, ludna kart. Vi passerar det ena Edens lustgård efter det andra. Oftast, tyvärr, vaktade av jättelika hundar som ilsket skällande kastar sig mot stängslet eller sliter i sin kedja.

Imorgon hoppas vi kunna segla iväg på några dagars utflykt norrut. Vi längtar båda efter en lugn naturhamn nu. Att kunna simma runt båten i klart vatten, fiska med kastspöet, duscha på akterdäck utan publik, somna utan stadsljud i öronen. Här är väldigt fint i Galatas, och vi kommer gärna tillbaka, men nu behöver vi vind i seglen.

Svenskkolonin vid kajen i Galatas. Från vänster: Lena och Gordon, Agneta och Runo, Marie och Pelle, och så vi.

image

Sundet mellan Poros och Galatas, sett uppifrån Poros klocktorn. 

image

Uppe vid klocktornet. Ellem ligger på andra sidan, till höger i bild.

image

25 maj

25 maj. Trött på att flacka och fara!

Vi ligger kvar vid kajen i Galatas, granne med två andra svenska båtar, mitt i den lilla grekiska småstadens hjärta. Fullsatta färjor och taxibåtar pilar över sundet till Poros som glittrar och dunkar i fredagsfeber. Här i Galatas fylls strandpromenaden och de få bänkarna av flanerande barnfamiljer, gamlingar och svärmande ungdomar. Lösa hundar delar vänskapligt på gamla överblivna piroger som lagts ut av någon restaurang i en plantering. Sigge har blivit kompis med några av dem, morrar varnande från sittbrunnen åt andra.

Himmel så skönt att äntligen få en paus i nomadlivet! Jag är ju Oxe, bevars, och vill höra hemma. Bygga relationer, lära känna folk. Gärna utflykter och upptäcktsresor, men jag vill ha en fast punkt, en bas att utgå ifrån. Odd vill helst bara fortsätta resa, alltid segla vidare, aldrig vända tillbaka. Jag kallar det för att Hållplatssegla, eller Tidtabellsegla, och det är en av få diskussionsämnen som kan leda till dålig stämning ombord. Åtminstone tillfälligt.

Nu har vi just det, en fast punkt i Galatas. Idag blev det klart med kommunkontoret och vi fick betala vår kajplats för två veckor framåt, tills vi ska flyga hem. Dessutom avtalade vi med Poros Marina att Ellem kan stå på land där över sommaren, tills vi kommer tillbaka i september. Vi sparar pengar jämfört med den marina vi hade tänkt oss först, och vi får en mycket enklare hemresa. Härifrån kan vi komma hem till Flatön på en och samma dag, tack vare snabbfärjan till Piraeus.

Idag mår Odd bättre efter att ha varit däckad några dagar. Vi har städat båten, haft ute mattorna, fikat med Pelle och Mari på grannbåten, handlat och pysslat och mekat med gasspisen (som kanske läcker). Jag har gjort en utflykt på cykel till en fin badstrand en bit bort. Kort sagt en underbar dag när ingenting särskilt hände. Imorgon kastar vi nog loss för några dagars utflykt, om inte nordanvinden är för besvärlig. Fast först måste vi invänta gasmannen som ska laga spisen.

Tre års båtluffande.

BA22363D-073F-45FA-B4DC-AF1C108CF8D7

Home is where I hang my hat.

image

Krukväxter på akterdäck! Ve och fasa! Jamen basilika och mynta kan man ju äta, säger jag. Och pelargonen ställer jag på kajen när vi lämnar.

image

Life is good.

image

22 maj

Poros och Galatas 20-22 maj. Nästa hemmahamn?

image

Tack vare min vän konstnären, soloseglaren och livsförebilden Elizabeth Tyler kunde vi, efter åtta timmars segling från Kythnos, förtöja vid hennes röda boj mitt i kanalen mellan Poros och den lilla staden Galatas på fastlandet. Kanalen kan närmast jämföras med sundet mellan Marstrand och Koön, fast längre och med ännu intensivare trafik.

Snabbfärjor, taxibåtar och fritidsbåtar, de flesta modell jättestora, strömmar genom den trånga passagen som är mycket grund på fastlandssidan. Ellem ligger till höger i bilden, allt vatten hitom henne är grundområde. Den täta båttrafiken måste samsas i en smal passage som sniker kajen på Poros.

Själva Poros är vackert, pittoreskt och pulserande av turisternas lycka över att vara där. Det var söndag kväll och fullt av nykomlingar som firade första kvällen på charterveckan.  Vi lade till med Musslan (gummiflottens nya namn) vid den ganska höga kajen där restaurangerna har bord ända ut till kanten, och hjälptes genast upp på fast mark av en rusigt uppsluppen och vänlig ryss, som firade med sin charterbesättning. På deras bord stod en Magnum Magnum (5 liter?) Jack Daniels whisky. Alla chartersällskap är åtta personer, minst, så många kojplatser är det i de vanligaste hyrbåtarna.

Vi letade upp Elizabeths boj-hyresvärd, den glade taxibåtsägaren Mr Liakos, som vägrade ta betalt för bojen när han fick veta att vi var vänner till Elizabeth. Vi fortsatte längst bort på kajen med en hälsning till Cafe Fresko och Dimitri, som blev jätteglad över att Elizabeth snart skulle komma. Där delade vi på en portion ljuvliga vitlöksbröd och en stor skål yoghurt med honung, färsk frukt och valnötter.
Helt uttröttade av dagens långa etapp och det intensiva Porosbesöket, tog vi oss ändå över till Galatassidan också, för att rasta Sigge i lite lugnare omgivningar och spana in en svensk båt som vi visste låg här; Marie och Pelle i sin Nauticat Catten. De är längeseglare i Medelhavet sedan 2011 och våra inspiratörer att välja vägen utför Donau. Marie och jag har haft kontakt länge på Facebook, men aldrig träffats irl.

Vid en stillsam, kommunal kaj mitt i stan, granne med fiskeflottan, hittade vi dem. Och två svenska båtar till. Idel blågula flaggor vajade mot oss. Det fanns två lediga platser vid kajen. Måndag morgon flyttade vi Ellem till en av dem, och tillbringade en sen kväll med intensivt umgänge och tankeutbyte om livets väsentligheter, något som vi först då förstod att vi faktiskt saknat.

Idag tisdag har vi tagit det lugnt. Handlat, tvättat, pysslat och börjat bekanta oss närmare med våra grannar Marie och Pelle, Agneta och Runo, Lena och Gordon, och med Galatas förutsättningar. Här finns nästan inga turister, men en levande grekisk vardag och massor av små trevliga butiker  som säljer livets nödvändigheter, typ plastburkar, kökstillbehör och vaxduk på rulle. Samt såklart slaktare, bagerier, fiskaffär, järnaffär, blomsteraffär, grönsaksbutiker. Massa tavernor och cafeer, fullbesatta av greker. På en av dem lär det sitta gamla gubbar som brukar spelar bouzouki på kvällarna. Bara en sån sak!

Kanske förälskade jag mig i Galatas för att jag var så trött och oförberedd. Det finns nog inga rationella skäl. Det är visserligen en fin kaj med el och vatten och bara ett tiotal gästplatser, varav fem nu är svenskflaggade. Det är bra ankarbotten och ganska ostört, om man bortser från färjorna som går över till Poros varje halvtimme. Man måste också bortse från trafiken som går förbi ganska nära, på andra sidan hamnpromenaden. Det är en lång promenad till närmaste badstrand. Eller bara en kort cykeltur, om man vill vara positiv.

I morse snorklade jag för att kolla hur vårt ankare låg, och man kan inte påstå att vattnet är klart. Det är mycket långgrunt och lerbotten. Det var knappt jag kunde följa kättingen, fast vattendjupet inte är mer än drygt två meter, kanske tre. Ankare var helt försvunnet i leran.

Om några dagar hoppas jag kunna beskriva Galatas mer rättvisande. Vi har just bokat plats här för två veckor. Det känns som början på en fast förbindelse.

Svensk-kajen i Galatas. Till och med kajen är blågul.

image

Poros syns, men hörs inte. Skönt på natten.

image

Tisdagsmarknad, femtio meter från båten. Idag blir det Horta och ostfyllda friterade zucchiniblommor (för andra dagen i rad). Honungsmelon till dessert.

image

Kan någon begripa att jag håller vikten? Lyxmiddagar varje kväll. Frityrkokaren används dock sällan, det var premiär igår, om sanningen ska fram.

image

Vår rutt såhär långt.

image

18 maj

Cykladerna 14-18 maj. Det blir aldrig som man tänkt sig.

I den medeltida staden Ano Syros på ön Syros föddes Marko Vamvakaris, en legendarisk musiker och skaparen av den grekiska musiktraditionen Rebetiko. Man måste jämföra med Evert Taube, för att få en uppfattning om hur stor och älskad han är i Grekland, och för mig var det ett måste att besöka Ano Syros. Vi låg ankrade i en liten idyllisk vik, Possidonia, på andra sidan ön, och hyrde en bil för att köra tvärs öven ön och besöka museet till hans ära, högst upp i byn. Det gick inte att få reda på några öppet tider, och när vi kom dit hade det naturligtvis stängt för en kvart sedan.

Nästa dag fortsatte vi västerut till ön Kithnos, där vi ankrade i en öde bukt för att kunna vara i byn Loutra runt hörnet tidigt nästa dag och förhoppningsvis få en bra plats i hamnen. Loutra fick vi bara inte missa, hade flera seglarvänner påpekat. Vi gick in vid elvatiden, lade ut draggen och backade in till en bra plats inne i hamnbassängen, trots hamnkaptenens frenetiska viftningar om att vi skulle lägga oss utanpå en motorkryssare på andra sidan. Icke sa Nicke, hamnkaptener kan man inte alltid bry sig om, inte ville vi springa tvärs över en annan båt när det fanns plats vid kajen.

En timme senare förstod vi att hamnkaptenen haft andra planer för vår fina plats vid kajen. Då var hamnen fullpackad av charterbåtar från Aten, och nya fortsatte att anlända i en aldrig sinande ström. Jättelika katamaraner, 50-fotare med mer eller mindre kompetenta skeppare parkerade överallt där det gick att lägga till, utanpå varann inne i hamnen och utanför hamnen längs stenpiren. Alla med åtta personers besättning. Över femtio stora segelbåtar räknade vi till.

Till slut var vi helt instängda och hade två dubbla led katamaraner liggande på tvärs ovanpå vår ankarkätting, enbart förtöjda i varann. Gud ske pris, som munken i Disneys Robin Hood utbrister, att det inte började blåsa!
Natten blev orolig på grund av partajande vid de fullsatta tavernorna på stranden och en tysk dragspelare med entusiastiska vänner. Samt att jag drabbades av klaustrofobiska katastroftankar.

Idag på morgonen berättade charterkaptenen på grannbåten, en trevlig litauisk kille, att såhär är det varje torsdag i Loutra, eftersom fredagar är återlämningsdag för charterbåtar. Han måste vara i Pireaus klockan sex i kväll, åtta timmars motorgång från Loutra. På lördag mönstrar nya besättningar på, och på söndag är det samma visa igen här i Loutra, då med nya, glada charterseglare på väg till en vecka runt Cykladerna.

Idag har Loutra varit en underbar, sömnig liten fiskehamn med tavernor som städar upp efter invasionen och en öde sandstrand där det rinner ut en het bäck från en underjordisk varm källa. Bäcken mynnar i en bassäng som byggts på stranden av stora stenar, det varma vattnet flödar därifrån direkt ut i havet. Igår var det skrik och skrän hela dagen från stranden och vi avstod från att gå dit. Idag njöt vi helt ensamma av den extraodinära upplevelsen att flyta som på en luftmadrass i havet, ovanpå en kudde av varmt vatten. Inne i själva bassängen var vattnet mycket varmt, säkert över +40C. Det tog en stund innan jag vågade sätta mig ner där.

Loutra kommer vi gärna tillbaka till. Men aldrig på en torsdag eller söndag.

Ankringsviken i Possidonia på Syros.

image

Vi var där! Jag hade t o m packat min baglama i ryggsäcken…

image

Lugnet dagen före Loutra.

image

Ursäkta, men ni ligger på vårt ankare…

image

Loutra idag. Allt är förlåtet. Men inte glömt.

image

image

image

Nu är vi här. Nästa hamn Poros eller grekiska fastlandet.

image

1 2 3 208