13 april

Vägen söderut, etapp 1.

Vilken väg ska vi ta? Och hur många dagar tar det till Tyskland, där det riktiga äventyret börjar? Första biten, ner till Travemunde, har jag liksom inte räknat med hittills.

Efter att ha torrseglat med hjälp av SeaPilot har jag tänkt om. Första etappen tar oss minst en vecka antingen vi väljer att gå till Travemunde eller till Kiel. Och då måste vädret vara fint hela tiden och vindarna blåsa åt rätt håll.

Med medström och bra vind kommer vi 50 – 60 sjömil på 10 timmar. Lika bra att ställa in sig på att äventyret börjar redan utanför Ellös.

Här är första skissen av en möjlig färdväg. Det vore roligt att följa svenska kusten söderut en bit istället för att gå direkt över till Danmark via Läsö.

Men, men, det enda man kan vara riktigt säker på är att exakt såhär kommer vår rutt inte att se ut. Istället för att gå till Hallands Väderö kanske vi väljer att gå via Anholt – Grenå – Samsö. Allt beror på vädret.

Odd drömmer om nattsegling för att vinna tid och sjömil, men jag är tveksam. Första veckan i maj är det ingen måne, och vi passerar områden med så mycket trafik. Tanken på att sitta ensam på vakt fyra timmar i kolsvarta natten på väg över Kattegatt lockar inte särskilt.

Etapp1

 

12 april

Sista varvshelgen.

Sammanbitna och tysta jobbar vi på varsitt håll. Odd med att ta upp ett stort hål i rufftaket där en massa antennkablar och annat ska ledas in till dataskåpet i salongen. Jag med den sista nåtningen på akterdäck. Gammalt silikongummi yr omkring mig under ett öronbedövande tjut från fräsverktyget. Mig gör det inget eftersom jag har hörselskydd, men alla båtgrannar som nu vaknat till liv och helgpysslar med sina ögonstenar inne i båthallen lider säkert.

Vadå, tänker jag tyst och surt, lukt och oljud är vad man måste förvänta sig på ett varv så här års. Handen värker av ansträngningen och vibrationerna, det är iskallt, regnet piskar mot plåttaket.  Under fleecetröjan, närmast kroppen, har jag två stycken silikontuber på värmning.

Sjösättningen är uppskjuten minst en dag eftersom det regnar för mycket för att kunna reparera skadan på kölen. Ellem ska hissas upp i kranen, kölen måste befrias från trasig plast och sen ska den plastas om. Det går inte om det regnar. Därefter blir det sjösättning direkt.

Det verkar osannolikt att denna stökiga arbetsplats snart ska bli vårt hem. Ombonat och mysigt. På förarplatsen finns ingen ratt och ingen stol, bara en otrivsam röra.

Imorgon ska vi städa undan och starta motorn. Men först ska vi på 7-årskalas i Göteborg och fira Leon. :-)

bryggan

10 april

Nu får jag prata i radio också!

Imorgon kan vi fira att jag klarade provet för att få använda båtens VHF-radio. (Inte idag, fira betyder vin och det går inte en vanlig torsdagskväll.) Tjoho! Nu tror jag inte att jag tänker skaffa fler stämplar i min intygsbok.

Där finns nu: Förarintyg, Kustskepparintyg, Intyg om mörkernavigering, Manöverintyg, Kanalintyg och VHF/SRC-certifikat.

Odd har hela våren gått kursen för Utsjöskeppare, men den verkar så utmattande svår med alla beräkningar av tidvatten och ström, så den väljer jag bort.

certifikat

Hetsen inför avresan trappas långsamt upp. Listor skrivs. Lära Sigge kissa och bajsa ombord är en viktig punkt. Ibland kommer vi att vara på sjön mer än tolv timmar i sträck, så länge mår han inte bra av att hålla sig. Därför har vi skaffat en bit plastgräsmatta som får bli hans båttoalett. Bara att släpa efter båten ett tag när han har använt den. Varje morgon går vi först till mattan som ligger på hans favoritställe för första morgonskvätten. (Mattan ska delas i hälften när han har vant sig vid den.)

”Meh – jag kan inte när du tittar!”

matta

8 april

Under tiden.

Det är synd att jag inte kan länka till Åsa Larssons facebooksida. Hon skriver just nu en sorts helt fantastiska dagboksberättelser som är hälften fantasi, hälften verklighet. Det är läslycka att få vara hennes vän på facebook.

Egentligen kan jag inte läsa Åsa Larsson utan att förvandlas till en liten gul pöl under köksbordet, men så länge jag  inte skriver, utan bara har nästa bok i huvudet, går det bra.

Jag kan inte skriva när jag ger efter för frestelsen att vänta. Och just nu väntar jag så intensivt på att få besked. Tre mail eller telefonsamtal från betydelsefulla kontakter väntar jag på. Alla har lovat att höra av sig senast efter påsk. Detspelaringenrollhurdetblir försöker jag intala mig själv, men det lurar förstås ingen, i alla fall inte mig.

Tur att det finns så mycket praktiskt båtjobb att ägna sig åt. Jag, som annars måste fråga Odd varje gång hur man startar skruvdragaren, har plötsligt fått oanade verkstadstalanger. Inte nog med att jag har startat jätteprojektet Nåta om teakdäcket, och kommit ganska långt med det, jag har dessutom åtagit mig att slipa ratten.

Egentligen är det ren snålhet, jag frågade på snickeriet vad det skulle kosta, och de sa fem, sex tusen för att slipa och lacka ratten. Tack, nu fick jag just råd med min efterlängtade lyxgrill, tänkte jag. Nu har det blivit panik eftersom teakdäcket tar så lång tid. Snart är det sjösättning och innan dess ska ratten lackas minst sex gånger säger Odd.

Men båtpanik är nog vad jag behöver just nu, för att inte bli tokig av att vänta.

ratt

7 april

Tänk om jag hade hållit tyst?

Jag har egentligen ingen lust alls att skriva om det tarvliga slutet på historien om mitt första förlagskontrakt. Men jag vill dokumentera vad som hände, för framtida bruk. Champagneflaskan som såg så fin och speciell ut på etiketten visade sig innehålla något helt odrickbart. Nu är den den jäsande, illaluktande soppan uthälld och vasken rengjord och jag tänker hålla mig till välkända märken i fortsättningen.

Helst vill jag bara glömma och gå vidare. Men så skaffar man sig inte någon livsvisdom. Då måste misstag analyseras och slutsatser dras. Den 18e mars berättade jag på bloggen om hur avtalet med Frank förlag visade sig vara värdelöst. Den dagen hade jag skrivit såhär i den slutna gruppen Författare på Facebook. (Gruppen har över 2000 medlemmar.)

”Nytt avtalsförslag från mitt förlag. Hur ska jag göra?
Jag har redan bestämt mig, men vill ändå gärna ha era synpunkter. För drygt en månad sedan skrev jag på för Frank förlag, ett avtal som granskades av Författarförbundet och fick tummen upp där. Inget garantiarvode, men det kunde jag acceptera eftersom det är ett litet förlag och jag är debutant. Boksläppet bestämdes i kontraktet till 12 juni eftersom manuset enligt förlaget var praktiskt taget klart och inte behövde någon omfattande redigering. Igår fick jag ett nytt avtalsförslag eftersom förlaget ändrar inriktning och i fortsättningen inte kommer att acceptera returer från återförsäljare. Man kallar sig nu agent (?) och förlag. För mig innebär det att jag erbjuds betala 90 000kr + moms för 1500 inbundna ex och ebok, att utgivningen skjuts fram till oktober, att min bok ska säljas på förlagets hemsida, att jag ska säljas in för föreläsningar ”i nya kanaler” och att Frank får provision för dessa föreläsningar och 50% av vinsten från bokförsäljningen vid dessa föreläsningar. Dessutom talas i svepande ordalag om byggande av författarskap, utlandsrättigheter och försäljning av filmrättigheter. Yippee, eller hur? Jag som bara är en dum stackars debutant tycker givetvis att detta låter helt underbart. Visst ja, det glömde jag ju, de ska sälja in mig ”så mycket som möjligt” till press, morgonsoffor etc för att på så sätt bygga mitt författarskap. Varsågod Dag Öhrlund, du får min historia.”

Effekten blev enorm. Det kom över 136 kommentarer på inlägget. De flesta uppmanade mig att kontakta advokat  och kräva tillbaka mina rättigheter, vilket jag också gjorde. Det visade sig att det fanns fler än jag som hade dåliga erfarenheter av förlaget. Stormen i facebookgruppen ledde till att bokhandelns egen facktidning Svensk Bokhandel ringde mig och intervjuade, och Författarförbundet gjorde ett särskilt utskick till alla Franks författare för att få in fler av förlagets kreativa avtalsförslag. Sen trodde jag att allt var över och pustade ut, lättad över att ha fått tillbaka mina rättigheter.

Då kom ett meddelande på mobilen, från en författarvän: ”Jag vill inte ge dig högt blodtryck, men har du sett vad som står om dig på Franks hemsida?”

Jag hade fått en särskild textruta under rubriken Aktuellt. Illvilliga formuleringar beskrev att ”bloggaren Katinka Bille Lindahls mysdeckare Marvatten” inte kunde ges ut på grund av dålig försäljning. Inga bokhandelskedjor ville ha boken och därför hade Frank förlag inte råd att ge ut den…

Facebookgruppen kreverade igen. Jag har aldrig i mitt liv fått så mycket stöd och uppmuntran. Så lågt och så oseriöst agerat mot en debutant.  En hämnd för att jag skvallrat för 2000 andra författare och blivande författare om hur lite värt ett förlagskontrakt kan vara.

Dessutom var det lögn. Jag fick ett meddelande på facebook från en inköpare på central nivå i en av de stora kedjorna. Hen talade om att ingen av kedjorna hade tagit ställning till min roman över huvud taget. Alla hade backat redan när Frank förlag avslöjade att de i fortsättningen inte tänkte acceptera returavtal (att bokhandeln får lämna tillbaka osålda böcker).

Nu kunde jag väl känna mig lugn och lättad? Men den motbjudande texten fanns kvar på förlagets hemsida. Jag kände mig smutsig. I den ena kommentaren efter den andra uppmanade mig mina vänner i facebookgruppen att göra något.

Vad kunde jag göra?

I fredags kom så artikeln i Svensk Bokhandel  om alla klagomål på Frank förlag, författare som inte fått sina pengar i tid, intervjun med mig och en varning från Författarförbundet. Medan jag läste den blev det självklart vad jag skulle göra.

Jag mailade till förlaget och talade om att jag visste sanningen om varför min bok inte blivit såld, och att jag tänkte tipsa ett antal tidningar om min historia, för att varna andra godtrogna debutanter för de faror som lurar i förlagsdjungeln.

Dagen efter var texten på hemsidan borta.

Och nu vill jag bara gå vidare, inte lägga mer energi på denna trista erfarenhet.

Om jag hade hållit tyst från början, svalt den sura medicinen utan allt oväsen på facebook? Då hade jag kommit undan åtminstone slutscenerna.

Men jag hade skämts. Över att ha låtit mig luras.

Ingen ska få skita mig på näsan”, sa min pappa en gång, anledningen har jag glömt. Men andemeningen sitter djupt i min själ.

Om jag hade hållit tyst hade jag inte heller fått känna värmen från alla Författare på Facebook. Den var överväldigande, den ska jag minnas länge, länge.

gädda

 

 

 

 

 

 

6 april

Milstolpe?

Där satt hon, mitt 13-åriga barnbarn, med sitt jättelika instrument (kontrabas)på scenen i Göteborgs konserthus. Och spelade tillsammans med  Alexander Rybak (den norske violinisten som vann Eurovision Song Contest med Fairytale).  Inte bara hon förstås, på slutet var det 200 spelande barn och ungdomar från musikskolor i Göteborg på scenen. En helt makalös föreställning, en sån som får kroppen att sväva och hjärtat att svälla. Vilken otroligt skicklig musiker, vilken inspiratör! I två dagar hade han drillat stråkeleverna från Göteborgs olika skolor, och det märktes verkligen hur roligt – och jobbigt – det måste ha varit.

Salongen var fullsatt. Där satt föräldrar och mor- och farföräldrar och alla tänkte säkert om just sin unge: Tänk att hon är så duktig att hon får spela med Aleksander Rybak.

Efteråt fick Salma en stor bukett rosor av underbara Annika, den enda som tänkt på att man såklart måste ge henne blommor. Hennes första konsertbukett? Sen gick vi allihop på Evas Paley och åt kladdkaka med vispgrädde eller lyxräkmacka.

Och idag har jag nästan inte tänkt på förlagseländet alls. Imorgon ska jag blogga om det.

Salma

konsert

2 april

Dagens båtbeting.

Hur svårt kan det vara att montera lite bokstäver i aktern på båten?

Skitsvårt visar det sig. Fast jag fick en detaljerad instruktion av Lars-Eric på Reklamtjänst i Henån. En flerstegsraket där det ingick T-röd, upptejpning, ta bort skyddspapper, vattenspruta bärfilmen, applicera med plastskiva, vänta, dra loss.

Det sket sig i momentet ”vänta”. Flatön var inga problem, raka och fina bokstäver, Futura. Innan jag drog loss bärfilmen på styrbordssidan gick jag iväg till utedasset, tittade en stund på hur några av jacobsönerna slet med finputsningen av en stor träbåt, kollade senaste inläggen i Facebook. Det tog tjugo minuter. När jag kom tillbaka till båten drog jag av bärfilmen, gick tre meter ifrån och kände mig mallig. Jättesnyggt. Sen tog jag itu med Ellem på samma sida. Specialdesignat typsnitt i skrivstil. Alla bokstäverna hänger ihop och det är inte rakt någonstans.

Eftersom det gått så bra med Flatön tyckte jag att jag kunde snabba på lite. Det slutade med att hela texten lossnade från båtsidan och när jag äntligen fått den på plats igen hade plasten töjt sig i bokstävernas öglor. Jag blev tvungen att klippa här och där. Det syns om man tittar noga längst ner i öglan på det första ”l”et.

Om det blir samma strul på baborssidan var det inte mitt fel, tänkte jag. Då får vi byta typsnitt. Men för säkerhets skull väntade jag tjugo minuter den här gången innan bärfilmen avlägsnades från Ellem. Simsalabim, perfekt!

Det sista jag gjorde innan lunch var att riva bort Ellem från styrbordssidan och beställa en ny dekal.  Det kostar att ligga på topp, som Odd brukar säga. Nästan fyra timmar tog det. Men nu kan jag.

ellemdekal

51/365 foton 2014. Tema: Övning

 

 

31 mars

Prioritera är ett finare ord för att offra.

De senaste halvåret har jag arbetat betydligt mindre på LifeStone än normalt, knappt halvtid.  Först skulle jag prioritera manuset och redigeringen. Nu prioriterar jag båten, för att vi ska komma iväg som planerat 1 maj. Varje morgon kör jag till varvet och gör ett förmiddagspass. Både romanen och resan till Medelhavet är drömmar på väg att bli verklighet och jag påminner ofta mig själv om hur tacksam jag måste vara  – och är!

Men jag inser också allt tydligare att man inte kan få allt, inte göra allt, hur gärna man än vill. Jag måste släppa taget om något, inte bara lägga till mer och mer. Det hjälper inte att gå ner i arbetstid, dygnet blir inte längre för det. Egentligen har jag inte tid att arbeta.

Vad offrar jag då?

Fotograferandet. Det känns riktigt tråkigt att inte hinna med kameran som förut. Fotoutmaningen 365 bilder 2014 har jag bestämt mig för att lämna. Fotosöndag som jag deltog i varenda vecka i två år är nu vilande. Mitt Flick-konto har gått i ide.

Yogan. Det tar faktiskt för lång tid på morgonen, och på kvällen orkar jag inte.

Mamma. Jag har ständigt dåligt samvete för att jag inte hälsar på henne oftare.

Barnbarnen. Nej, jag offrar dem inte, såklart. Men jag skulle vilja umgås mycket mer med dem.

Trädgården. Den hade jag bestämt mig för att strunta helt i. Men så hittade jag mig själv på knä framför rabatterna i alla fall. Det är meditativt att rensa ogräs. Jag blir lugn och nollställd inombords.

Ukulelen. Till den finns det alltid en stund över. Precis som med bloggen. Det är sånt jag kan göra på små stunder inimellan när jag får lust.

lila

 

 

 

 

 

30 mars

Varvshelg.

Vi har tillbringat nästan hela helgen på varvet. Lite barnbarn, riseldning och korvgrillning i den underbara vårkvällen har det också blivit. Många punkter på listan är avklarade.

Nu är alla genomföringar utbytta och helvetesgapet i sittbrunnen är stängt, durken är på plats igen. Ingen risk att ramla ner där åtminstone. Jag är inte höjdrädd, men det är lite läskigt att röra sig uppe på däck tre,fyra meter ovanför betonggolvet. Man tappar saker precis hela tiden och måste vara väldigt koncentrerad för att inte snubbla i oredan bland sladdar och polermaskin, dammsugare, lysrörslampa och alla andra pryttlar som behövs.

Skrovet är rubbat, polerat, vaxat och klart, bara namnet måste monteras på båda sidor. Ellem, Flatön. Jag hade missat att mäta tillräckligt noga, namnet jag fått utskrivet på Reklamtjänst i Henån blev alldeles för stort. 57 cm högt… Bakläxa. Att slarva är dyrt. Men jag har i alla fall monterat vår anropssignal på VHF på styrhuset. Texten ser svart ut på bilden men är mörkblå i verkligheten.

Vi tog med oss picknick och hade lunchrast i solen på klippan nere vid strandkanten medan ejderhanarna hoade i Nordströmmarna.

Det kändes så bekant. Precis så här var det den våren när vi var nykära för 38 år sedan. Då vårrustade Odde sin  B22a nere på Källevikens varv och Amalia och jag kom med picknick.

Rast

callsign-2

varvet-2

27 mars

Två veckor till sjösättning.

I januari verkade det vara en evighet till 14 april, dagen för sjösättning.

Nu har vi börjat stressa och skriva listor. Vi är på varvet i Munkeby några timmar varje dag.

En lista gäller sådant som måste, måste vara klart senast 6 april. Sen hänger Ellem utomhus i kranen en vecka för att få kölen reparerad och omplastad efter grundstötningen i somras. Då går det inte att jobba ombord.

Rubba, polera och vaxa klart friborden.

Göra klart självlänsar och genomföring för länspumpen.

Göra klart genomföring för avgasrör och montera nya avgasslangen.

Sätta plastproppen för kylvattnet på plats.

Fylla 50/50 blandning i kylsystemet.

Montera namn och anropssignal på båda sidor.

Montera pilar för lyftpositioner.

Montera ställningen för livflotten.

Montera ropecuttern på propelleraxeln.

Måla drevet.

Montera jordplattan.

Slipa och måla botten.

Montera ratt och motorreglage.

Plocka bort allt löst på däck och i sittbrunnen och annat som kan välta inombords.

Helst hinna nåta klart på däck.

Den andra listan tar vi en annan dag. Den som räknar upp vad som måste vara klart innan avfärden 1 maj, men som kan vänta tills båten ligger i sjön.

Båtvisitkorten kom i alla fall med posten igår.

ombordkort

1 2 3 167