9 april

Coronalivet.

Sedan en månad tillbaka har livet gått in i kometen-kommer-mode. Väntan på det hemska, och förberedelserna för att stå emot det, har ändrat på så mycket. Det som var viktigt för en månad sedan känns helt meningslöst idag. Att skriva det här blogginlägget är en kraftansträngning. Varför ska jag göra det? Nu gör jag det i alla fall, av någon sorts pliktkänsla mot barnbarn eller barnbarnsbarn som kanske en dag vill veta Hur Det Var. Hur vi levde under coronapandemin

Men egentligen har jag som sagt ingen lust alls, jag har helt slutat skriva. Manuset till nästa roman ligger nerpackat i en stor kartong tillsammans med skisser och anteckningar, jag har skrivit ”släng!” utanpå för att bespara efterkommande alla eventuella betänkligheter. Det var roligt så länge det varade, men nu ingår författandet i allt annat som blivit meningslöst.

Ovanstående låter ju helt nattsvart. Ändå, i det dagliga livet, är vi lyckligare än på länge, trots hoten som hänger över oss med två familjemedlemmar som till varje pris måste skyddas mot Corona. Odd och jag tillhör riskgruppen eftersom vi är gamla, men de andra två borde ha livet framför sig och har bara haft otur i ödets hälsolotteri.

Svärsonen har nu bott i vårt gästhus i fyra veckor, skild från familjen i stan, och vi har varit totalisolerade lika länge. Om det inte vore för den stora saknaden efter barn och barnbarn, skulle tillvaron vara en idyll. Han sköter sitt arbete per telefon , vi arbetar hela dagarna med trädgårdsodling och musselfabrik. På kvällarna lagar vi middag tillsammans och umgås, diskuterar de senaste coronanyheterna och har kommit varann nära på ett helt nytt och djupare sätt. Hans närvaro gör att vi pratar mer, skrattar mer och har roligare än vi annars skulle ha. Handlar gör vi online, varje onsdag kommer veckans beställda varor från ICA hem till dörren med Terese från Orust budservice. Beställda paket hämtas på lastbryggan på Hemköp. Ärenden till Systemet görs med skickebud. Att gå till frisören, tandläkaren eller vårdcentralen är otänkbart. Veckans dagar rusar förbi, vi skämtar om att vi numera går direkt från tisdag till fredag. Ändå är kalendern i stort sett blank, alla möten med utomstående sker online eller via mobilen. Handtvätt och Social distans är vardagens viktigaste budord. Två meters avstånd till andra människor, och bara utomhus. Gymmet och spinningen gick bort redan för en månad sedan.

Vad är då meningsfullt? Odlandet. Grönsaksodlandet har blivit min räddning, lyckobubblan jag kan gå in i när som helst för att stänga ute rädslan för coronakometen som hotar min familj och hela världen. Mat ska vi i alla fall ha. Grönsakerna sviker i alla fall inte. Det gror och växer så att jag ser det. Livskraft är det första som möter mig varje morgon under växtlamporna i övre hallen. Just nu är det meloner som tittar upp. Sex olika sorter. Ett nytt växthus på fyrtiofem kvadratmeter reser sig bakom det gamla, lilla glashuset. Jag gläder mig åt det varje morgon, där jag står i badrummet på andra våningen och tittar ut på vad dagen kan erbjuda.

Så har vi det. Imorgon är det långfredag. Tre av barnbarnen är här med sin mamma och bor i A:s hus. De har varit i karantän två veckor i stan för att kunna hälsa på pappa. Utomhus och utan att kramas. Kanske kan de inte träffas på flera månader efter detta.

Vi brukar vara minst arton familjemedlemmar som firar påsk tillsammans på Flatön. Jag försöker att inte tänka på det. Det känns otacksamt och bortskämt att sörja en utebliven familjefest. Jag försöker istället att tänka på hur privilegierade vi är, att det är vår, att vi bor fantastiskt, har mat för dagen och tak över huvudet och att Corona hittills inte drabbat nära och kära. Livet kommer aldrig att bli detsamma efter detta, men det är ju ändå det normala, att livet förändras.

Idag ska jag så vintermorötter, hjälpa Odd med växthuset och hämta postpaket i Ellös. Det här blogginlägget tog en timmes dyrbar tid.

27 februari

Förlöst av Ferdinand.

Jag höll på att omskola nygrodda plantor av Heliotrop Marine, pillade försiktigt ner hårfina rötter i ny jord med hjälp av en tunn pinne, när Tanken klev på utan att knacka först. Det är ju detta jag vill göra. Vara ute i det fria. Ha omsorg om något levande. Inte sitta inne och skriva.

Jag vill så frön och se plantor växa upp. Odla grönsaker och blommor, plantera persikoträd och jordgubbar till barnbarnen, vårda humlor och småfåglar och hänga upp fina lyktor i buskarna. Inte bli recenserad, inte behöva marknadsföra och sälja, inte känna andras förväntningar, inbillade eller verkliga.

Äntligen förstår jag på riktigt att ingen egentligen bryr sig om jag lägger mig under korkeken istället för att fortsätta prestera och sträva efter beröm och uppmärksamhet. Och det är helt okej, inget att bli upprörd över. Det räcker, det jag redan fått.

Nu är det dags att lukta på blommorna. Snart är det tid att så tomater.

F5F03ECF-D751-40B3-B37F-73EA84D02DCF 67CE7DE2-17A2-4D7C-B59B-91A438BE6B1F

 

 

3 februari

Resten av livet har börjat.

Det är början av februari och vår i luften. Ingen vinter i sikte. Det är kusligt och samtidigt så välkommet, fast det känns hemskt att erkänna. Jag gör det bästa av min klimatångest, är ute i trädgården hela dagarna. Röjer och gräver, släpar och eldar, rensar och planterar.

Infarten till vårt hus börjar snart likna en framsida man inte behöver skämmas för. Den lilla trädgården innanför mormors smidda järngrind ska bli en paradträdgård med rosor och grönsaker. Förut var det ett hemligt krypin bakom en hög, ogenomtränglig syrenhäck,  inramat av ett tätt snår med humle, kaprifol och clematis. Ett ställe att vara helt ifred på, utan att synas från vägen, tjuvlyssna på samtalen från de förbipasserande om jag hade lust.

Men jag har tappat lusten att gömma mig bakom buskar. Snåren är bortröjda. Tre ekar nedsågade. Nu ser man himlen igen. Det är kul att vinka till bilarna som kör förbi, heja på hundrastare och prata en stund med grannen som är intresserad av vad jag håller på med. Det ser förstås både skräpigt och konstigt ut med det tjocka täcket av ull och ensilage i den gamla liljerabatten. Hur ska något kunna växa där?

Odlingen inomhus är i full gång, liksom i växthus och pallkragar. Jag har lovat mig själv att inte så tomater förrän i mars. Men paprika, chili och aubergine är redan omskolade först gången. Kronärtskocka, rotselleri, sparris, tre sorters purjo, flera sorters lök, ampeljordgubbar, physalis, (kapkrusbär)  heliotrop och blomstertobak har tittat upp och står under växtbelysning i mitt alldeles egna odlingsrum i källaren. Det som en gång var tänkt att bli bastu.

I växthuset gror olika sorters sallad, sockerärt, dill, spenat, rädisa och sommarmorot. Där står också några redan omskolade kålplantor som är försådda inne, fyra sorter som jag hoppas kunna skörda redan i maj. En frostvakt i växthuset håller temperaturen över 2 plusgrader, vilket inte har betytt någon märkbar elkostnad hittills denna konstiga vinter.

I kallbänkar ute, med lock, väntar spenat, dill, sallad och sommarmorötter på att gro. Vitlöken har redan kommit upp så långt att jag skulle kunna skörda blast om jag ville. Rabarberknoppar tittar upp genom täcket av löv och kompost. De får lite mer ensilage över sig. I mars har jag tänkt driva upp glasrabarber, men ännu är det alldeles för tidigt.

Kroppen är min vän numera. Den har både muskler och kondition och gör inte ont så det stör. Så länge jag tränar och äter bra, och inte blir sjuk eller skadar mig, orkar jag jobba fysiskt och ganska tungt flera timmar i sträck. Gräva och lyfta och böja mig obehindrat. Klättra och kliva och gå långt med en tungt lastad skottkärra. Förr tänkte jag aldrig på det sättet.  Enda gångerna jag brydde mig om min kropp var när jag stod framför spegeln och bedömde den, oftast kritiskt. Idag är den trots rynkor, volanger och häng en dyrbarhet, något att underhålla och vara rädd om.

Idag. Nu. Allt som räknas. Att jag närmar mig sjuttioårsdagen har inneburit min första riktiga ålderskris. Hur många år till kan jag kalkylera med? Vad vill jag använda den tiden till? Att fortsätta skriva på nästa bok känns plötsligt som slöseri med tid. Nya drömmar har dykt upp, men är det realistiskt i min ålder? Tänk om orken tryter redan om två, tre år? Nej, jag vill inte tänka så. Inte låta mig begränsas av hinder som bara finns i mina mardrömmar. Det finns ju också en chans att jag blir en åttioårig krutgumma. Inte vill jag då sitta och ångra tio år av mitt liv när jag inte vågade satsa på att leva fullt ut, av ängslan för ålderdomen.

Odd är bästa coachen när det handlar om framtiden. Han verkar lika fullt och fast övertygad om att han är odödlig som när vi gifte oss. Idag gick vi upp på berget med kameran. Framtidsplanerna kräver översikt.

IMG_0826

Nya framsidan.

IMG_0803

9 december

Konsten att göra plats för en ny passion.

Två månaders tystnad på bloggen växer till ett svart hål. Jag undviker datorn. Börjar spela korsord på mobilen. Startar salladsodling i källaren. Det är oroande tecken som jag känner igen. Är det dags nu igen? Så många saker jag har släppt taget om hittills i mitt liv, för att en ny passion har drabbat mig. Ridningen, målningen, spelandet ( piano/fiol/dragspel/ukulele/bouzouki) fotograferandet, körsången. Med flera passioner som försvunnit så långt in i dimman att jag helt glömt bort dem. Visst ja. Företaget. Jag blev ju faktiskt Årets företagare i Orust kommun 2005. Hur kunde jag glömma det? En ny passion förstås.

Nu är jag drabbad av Sara Bäckmo och Skillnadens Trädgård.

Den här gången är det annorlunda. Odlandet är mitt livs sista stora passion, den organiseras för att vara hållbar även den dag jag måste ta mig runt mellan pallkragarna med rollator. MEN – jag ska inte sluta blogga. Bloggen är min minnesrollator, och den behövs redan nu. Problemet är bara hur jag ska göra med familjebilder och händelser som inte handlar om trädgård eller segling.  Jag vill inte göra samma misstag som under 80- och 90-talet, när jag hade fyra småbarn som jag fotade mest när de satt på ryggen av en ponny. Idag har jag åtta barnbarn. Om tio år vill jag inte bara ha bilder av dem när de drar upp morötter eller äter tomater. Finkameran tänker jag inte ge upp.

Författandet vill jag inte heller ge upp. Men det känns inte lika självklart längre att skriva klart nästa bok. Manuset på 440 sidor ligger på bordet i vardagsrummet, men ofta undviker jag att ens titta på det. Jag vet att jag måste börja redigera om det ska bli någon bok. Jag älskar berättelsen och vet att jag kan skriva färdigt den. Men så tänker jag på följderna av att ge ut en ny roman. Alla hundratals timmar jag måste lägga ner innan manuset är klart att skicka till förlag. Allt jag måste göra sen, om boken trycks. Stå i bokhandlar och signera, hålla föredrag på bibliotek, resa runt och prata för en massa människor och sälja. Det är tankar som får mig att tänka neeeeej, jag känner noll lust. Det negativa vägs inte upp av allt det roliga som jag också skulle kunna se fram emot. Positiva läsare, beröm, fina recensioner.

För närvarande går all min lust och det mesta av min vakna tid åt till att läsa trädgårdsböcker, fixa utomhus när vädret tillåter, kolla trädgårdsbloggar och youtubeklipp (Sara Bäckmo och Charles Dowding), planera för våren, köpa fröer och rita skisser på vilka grödor som ska avlösa varandra i olika land. Redan i december ska jag så chili och paprika inomhus.

Seglandet fortsätter förstås. Men vi har börjat planera för hemfärd. Det blir nog en annan rutt än vi tänkte från början, främst är det jag som känner ett stort motstånd inför Italiens och Frankrikes medelhavskuster. Istället funderar vi på att gå till Albanien och Kroatien och sedan ta Ellem på lastbil från Kopr i Slovenien till Strasbourg. Därifrån kan vi fortsätta på underbara kanalvägar genom Frankrike och Tyskland.

Här kommer en snabbresumé av året med en nygammal passion, som har gett mitt liv en ny inriktning. Tack vare min älskade syster som tipsade mig om Skillnadens trädgård.

1IMG_5689

Bilden överst: Växthuset i januari 2019. Nu har jag hittat till Sara Bäckmo , återuppväckt min odlarsjäl och bestämt mig för att röja i växthuset. Bilden under: Växthuset när vi kom hem från vårseglingen 20 maj. Bilden längst ner: Växthuset i december, med grönsaker som flyttats in för övervintring.

 

IMG_8125

 

2IMG_0287

Nedan: Växthuset i sin fulla prakt 31 juli. Nya pallkragar fulla av mangold.

4IMG_9134

Nedan. I mars stod jag i övre hallen och upptäckte en logisk och estetisk utökning av odlingsytan i trädgården. 

7IMG_6636

Bilden under: Sagt och gjort. Bilden från december. Det blev nästan som jag föreställt mig. 

7IMG_0487

Bilden under: Ytan bakom växthuset är trädgårdens soligaste och mest vindskyddade. Varför är det en skräp-  eldnings- och komposthörna? Jag började bygga en lång odlingsbänk längs med växthuset… Bilden därefter: … och fortsatte med att täcka och sätta provisoriska pallkragar (med vitlök och schalottenlök) på resten av ytan. Här ska bli myshörna med plank mot grannen och sittplats!

5IMG_5974

5IMG_0493

Bilden under: Ännu mer odlingsyta. Skämsrabatten framför huset.  Alla som går förbi ser den. En gång växte här liljor och perenner. Nästa bild: Vi täckte med kartong, tidningar, ull och ensilage. Satte tidig potatis rakt ner i ensilaget och fick en kanonskörd. Därefter pallkragar med dill, persilja, fänkål, sallad med mera. (Två av pallkragarna innehåller bara kompost på bilden.)

6IMG_6513

Nästa år tar jag bort pallkragarna och gör odlingsbäddar i tårtbitar. Tror jag.

6IMG_9416

Bilden under: Mycket vill ha mer! Vi bildar en odlingsgrupp på ön, och startar i mars en kollektivodling med tio lotter på en gammal slåttervall. Odlingen inhägnas med högt stängsel mot rådjuren, vi enas om att krav-odla. Två av oss åker på Sara Bäckmos odlingskurs.  Bilden underst. Jag lägger beslag på två lotter. Så här såg de ut i slutet av augusti. Åtta upphöjda rader, grundligt täckta.

IMG_6695

 

IMG_9441 (Large)

En liten bråkdel av vad första årets möda har gett i belöning. Är det konstigt att man blir odlingsfrälst? 

IMG_0098 IMG_0102 IMG_0242 IMG_8151

9 oktober

Sista dagarna ombord. 4-6 oktober.

Först några bilder från Arki som inte kom med i förra inlägget. På den första bilden har jag börjat rensa kalamarisarna, innan jag blev avbruten, eller om man ska säga räddad:

IMG_0010

Det är svårare att ta hand om fångst som stirrar på en. Och sprutar bläck.

IMG_0034

Bredvid mig satt proffset och rensade Barracuda. Inte så pratsam men väldigt hjälpsam. 

IMG_0038

Hej då Arki. Jag står inte riktigt ut med tanken att detta kanske är sista gången vi ses.

IMG_0048

Hemresan till Samos från Arki tog fem sköna timmar. Vi hade segelvind i två. Resten gick på autopilot i total bleke. Någonting nappade, men slet av linan så att jag blev av med både blytyngd och wobbler.  Nåja, då kunde jag softa med Odd på fördäck med gott samvete medan Ellem tuffade på.

IMG_0064

När tvättade vi sist? Flera veckor sedan, dessvärre. Vi räknade ut att vi inte hade duschat ”på riktigt” sedan Marmaris!

IMG_0074

Fritösen från Rumänien bars iland, och fiskaren fick äran att fritera kalamarisen. Vi enades om att det blev den absolut godaste middagen på hela resan.

IMG_0079

Jag skulle kanske inte köpa en begagnad bil av honom, men han har väldigt fina egenodlade grönsaker som han säljer från en pickup på torget varje morgon. En påse vitlök får följa med hem för att planteras i pallkrage.

IMG_0085

IMG_0090

Ellem kom upp på land på lördagen, som planerat. Allt gick lugnt och städat, och på söndagen flög vi hem till Sverige. I mitten av april kommer vi tillbaka. Då är målet Korfu, första anhalten på resan hem.

 

5 oktober

Lipsi och Arki. Öar att längta till.

När jag skriver detta ligger vi i hemmahamnen på Samos och väntar på ett åskvädret som ska dra in under natten. Imorgon lyfts Ellem upp på land, och i övermorgon är vi hemma i Sverige igen. Det känns overkligt. Jag längtar verkligen hem nu, till barn och barnbarn och grönsaksodlingar. Men samtidigt har den senaste veckan varit som en propagandafilm för segelsemester i Grekland. Som om Dodekanserna inte vill släppa hem oss utan att vi fått en grundlig påminnelse om varför vi en gång valde att segla hit, och hur det kom sig att vi fastnade just på Samos.

Vi blev kvar på Lipsi i tre nätter. Det är en ö helt utan resebyråhotell, hit kommer bara öluffare för att bo på något av pensionaten. Hamnen är skyddad och bra, och samhället fortfarande genuint grekiskt. Bara det att här finns tre stycken ouzerier! Alltså små serveringar där man beställer ouzo och på köpet serveras några små assietter med tilltugg, som små bitar grillad bläckfisk och diverse goda men ofta okända röror av grönsaker eller fisk. Det sitter lika mycket ortsbor som turister vid de rangliga borden, bara en sån sak.

På Lipsi var det dags att börja räkna dagarna. Vi måste pricka in en dag med fint väder i Samos marina för att hinna spola av, torka och ta ner segel innan upptagning som var bokad till lördag. Nu behagade vädret plötsligt vara på vår sida. Vi skulle kunna unna oss att stanna två nätter i sagolika minihamnen Port Augusta på ön Arki, och kanske räkna med sällsynt segelvind sista sträckan till Samos.
Det är svårt att beskriva Arki i ord. Det är en så speciell plats. Egentligen bara en otroligt karg och klippig ö med en liten by och tre tavernor vid en stenkaj inne i en trång vik med fler fiskebåtar än gästplatser. Varje gång man lyckas få plats här känns det som att man har vunnit på lotteri. Vi ligger för ankar med aktern mot kajen, det kostar inget men man äter förstås på en av tavernorna. Färsk fisk, fångad samma dag av någon av fiskarna, eller av Nicolas som är född här. Från maj till oktober bor han här hos sina föräldrar och driver tavernan, medan fru och barn är kvar i Polen. På dagarna kan man höra honom prata med dem i långa samtal på Skype, från ett hörn i tavernan. Odd frågade om han har en restaurang i Polen också? Nej, på vintrarna ägnar han sig bara åt att ta hand om familjen. Jag frågade om det inte är svårt att vara borta så länge från dem? Jo, men vad ska vi göra, det finns ingen annan möjighet, svarade han sorgset.

På Arki lärde jag mig fiska kalamares för tre år sedan. Nicolas kom ihåg det, och tipsade mig om att lämna kajen och gå runt viken ut till färjebryggan istället. Där fanns småsillen som kalamarisen jagar på natten. När Odd och jag kom dit vid 22-tiden stod två soldater och fiskade med kastspö. Den ene var pratsugen, Odd fick en lång lektion i historia och politik. Han hade varit i FN-tjänst i Bosnien och hade kunskaper och åsikter om såväl Alexander den store som Trump och Boris Johnsson. Han berättade att det pågick en manöver på ön och att generalen skulle komma i helikopter nästa dag.
Under tiden fiskade soldatkompisen med sitt spö, och jag med min traditionella kastrev. Jag fick två stora kalamaris, han fick en liten sepia, en mindre sorts bläckfisk. När vi bröt upp och gick tillbaka till båten, kom han och gav mig sin fångst. Fångsten fick tillbringa natten i en plastpåse i kylen, som jag lärt mig.

Nästa morgon gick jag till den grunda lagunen vid fiskehamnen för att rensa den. Där satt redan en man och rensade morgonens fångst av barracudas, och när han såg mina valhänta försök med saxen sa han: Give me!
Innan vi kastade loss för att gå mot Samos hann vi uppleva generalens ankomst i helikopter.
Igår avnjöt vi så den godaste middagen hittills på hela den här resan. Friterad kalamaris med stekt potatis och pressad citron. Till det smörslungade färska haricots verts. Konstigare behöver det inte vara.

image

Utsikt över Lipsi.

image

Fullt vid hamnpiren på Lipsi.

Varsin ouzo med tilltugg före middagen i båten.

image

Nyfångad bläckfisk på tork i solen innan den grillas på kvällen.

image

Ellem vid kaj på Arki. Öns enda (?) bil fastnade också på bilden.

image

Badstranden på Arki har man ofta för sig själv. Här kan man snorkla över knallgula koraller.

image

Vad gör man på Arki på vintern? Snickrar modellbåtar! Alla har verkliga förlagor, även flyktingflotten…

image

29 september

24 – 28 september. Äntligen delfiner igen!

På väg norrut för att söka lä för kommande sydvind, regn och åska, kom ett sms från Rolf. ”Kom till Vathy och spela med oss ikväll!
Självklart, vilken bra idé. Bara fyra timmars gång till musik och goda vänner, vad gör det då att det är åt helt fel håll, dvs tillbaka?

Vi gjorde en usväng, och istället för att kura ut vind och åska i en vik fick vi två upplyftande, energisprakande dagar med uckespel, sång och god mat med favoritvänner på Kalymnos. Eller i alla fall en dag. Den andra dagen drabbades jag av magont, yrsel och hög feber. Jag trodde först att det var överkonsumtion av kalla, kokta rosenbönor till frukost (som jag annars aldrig äter). Det hade varit väldigt trist, så goda som de bönorna är. Men nu har jag provat igen, och rosenbönorna är oskyldiga.
Nästa morgon vaknade jag frisk, och vi gick en kort bit norrut till Pandelibukten där vi la till vid en boj. Där har inte funnits bojar förr, och en vänlig man kom utputtrande med aktersnurra och ville ha betalt. 2 € per båtmeter. Dyrt, hade vi vetat det hade vi ankrat istället.

Fredag 27 september. 
I nästan stiltje styrde vi norrut mot Lipsi på vår avskedsturne genom Dodekanserna. Lipsi är ett bra ställe att vänta ut nästa omgång blåst som kommer i helgen.
Nu pratar vi mycket om hur vi ska ta oss hem till Flatön med Ellem, vilken väg vi ska välja. Det är väldigt dyrt i de italienska och franska hamnarna jämfört med Grekland. Om man bara ser till ekonomin går det på ett ut att gå hem genom Medelhavet och kanalerna, eller ta Ellem på lastbil från Kopr i Kroatien hem till Orust.

Men det är inte bara ekonomin. Jag har noll lust att segla i Medelhavet väster om Grekland. Jag tänker inte utveckla varför här på bloggen (man vill ju inte framstå varken som fegis eller negativ gnällspik). Om det inte blir lastbil hem så får det bli med annan besättning än mig, åtminstone bitvis.

Halvvägs till Lipsi mötte två stora delfinflockar. Det var längesedan sist. På långt håll såg vi plasken och de blanka, svarta kropparna som sydde sig över havet som nålar genom ett tyg. Varför blir man så glad av att se delfiner? Är de för att de förmedlar en sån känsla av frihet och obekymrad lekfullhet? Den första flocken var små delfiner, kanske ungar? som under våghalsiga roller och volter jagade varann alldeles nära stäven, liksom för att imponera på varann. Vi stängde av motorn och låg still, inväntade den andra flocken av betydligt större delfiner. Var det föräldrar, mostrar och farbröder? De flög fram ett tiotal meter från oss värdigt och målmedvetet, utan att intressera sig alls, inga akrobatiska konster där inte. Det kändes ändå lite pirrigt att släppa badstegen och simma fritt, tänk om någon eftersläntrande kusindelfin skulle dyka upp och vilja leka?

Nu ligger vi i Lipsi, ett litet genuint samhälle som jag älskar och där vi varit många gånger. Man ankrar bakom en stadspir som skyddar bra mot nordvästvinden. Enda nackdelen är att man har vinden rakt in i sittbrunnen. Det är å andra sidan en säkerhet, eftersom det inte blir så stor påfrestning på ankaret. Idag är det söndag, vi kom i fredags. Det har blåst i ett, hållit sig mellan 10 och 15 m/sek, med korta pauser. Men det lugnar sig nu, ser ut att bli fin segelvind de kommande dagarna, har vi riktig tur vänder vinden till sydlig på torsdag när vi tänker oss att ta kurs mot Samos och hemmahamnen den här sista vintern i Egeiska havet.

image

Under hela tiden i Turkiet har vi inte mött en endaste landsman. Tänk så mycket det betyder att vara bland vänner och prata sitt eget språk.

image

Först lite uppvärmning uppe på berget.

image

Sen full föreställning till sena kvällen nere på Zolas taverna. Grekerna vid borden intill hade inte en chans mot två gitarrer och en ucke när alla sångtexter så lätt kan googlas.

image

Oskyldiga, väldigt goda och jättestora rosenbönor. De ska sås hemma i vår!

Vid boj i Pandeli. Bekvämt men onödigt dyrt.

image

En öl och ett glas retsina på stranden i Pandeli innan det är dags för middag i båten.

image

Smördegsplattor i frysfacket räckte till jättegod paj med fyllning av spenat och fetaost.

image

image

Som att sväva i silke. Tjugofyra grader varmt i vattnet som känns sällsamt mjukt mot kroppen. Så vindstilla att man vågar släppa taget i badstegen även mitt ute på havet. Fast jag håller i fiskelinan även om det inte syns på bilden.

image

26 september

19-23 september. Inblåsta i guldmakrillviken.

I den djupa viken på Leros sydspets ligger man tryggt i alla vindar. Här fick jag mitt livs största fisk på kastspö för några år sedan. En mahi mahi, guldmakrill, på flera kilo. Längst in finns en fin badstrand och tavernan Aloni, vars ägare Lefteris har lagt ut gula bojar förankrade med enorma betongstenar. Här har jag suttit många timmar i skuggan med undulatkvitter i öronen och skrivit på mina manus. Bojplatsen är gratis, men det hör till god ton att äta på tavernan som tack. Lefteris odlar de flesta grönsakerna själv, fisken kommer från de lokala små fiskebåtarna och maten är bra, så det är ingen uppoffring att ro in med gummibåten för lunch eller middag.

Här låg vi nu vid boj fem dagar denna ovanligt blåsiga motvindshöst. En enbent och en enarmad. Några nätter blev det inte mycket sömn, med vind på femton sekundmeter som fick Ellem att rulla och pendla runt bojen medan tamparna gnisslade och ryckte i knaparna. Så många dagar utan el eller vatten tär på batterier och vattenförråd. Man måste köra motorn ibland, trots solpaneler, och snåla på vattnet. Fördiska i saltvatten, bara skölja det sista i sötvatten. Duscha i Lefteris dusch på stranden.

Dricksvatten kunde vi bunkra i ortsbornas vattenautomat, sedan en farbror visat oss hur man tryckte på knapparna. Vi fyllde arton stora petflaskor med friskt lerosvatten.
Vi hade som tur var trevligt sällskap i viken av vännerna Eva och Lennart, som deltagit i Göran Schildt Memorial och vunnit två av tre delsträckor. Inte dåligt av en gammal träbåt om man nu får säga så om vackra Robust.
Först på tisdagen blev det en lucka i meltemin, så att vi kunde gå vidare norrut, mot en skyddad vik på Leros nordspets. Det skulle komma sydvind med regn och åska på onsdagen.  Vi var ordentligt trötta på det evinnerliga blåsandet. Skulle vi aldrig få segla den här hösten?

image

Xerokampos från tevemasten. Odd klättrade upp. Mitt onda knä kunde inte. Ellem ligger vid röda pilen.

image

Odd pumpar gummibåten. I bakgrunden vackra Robust.

image

Vår rutt såhär långt i höst. Inte konstigt att det är mycket motvind.

image

22 september

17-18 september. Lata dagar i Emborios.

Här var vi med alla fyra barnen för mer än tjugo år sedan, när vi öluffade i Grekland. Tänk om någon hade sagt att vi skulle komma hit i egen båt! Viken Emborius norr om ön Telendos, där Joar lärde sig simma, är en av alla pärlor att säga adjö till på avskedsrundan genom Dodekaneserna. Härifrån har vi några av våra finaste minnen från Egeiska havet, kvällar med seglarvänner, god mat, sång och musik inne på tavernan Artistico, kvällar som avslutades med ucke- och gitarrspel i någon sittbrunn senare på natten.

Numera har den här delen av Kalymnos blivit alla bergsklättrares paradis. Samtidigt som vi la till vid bojen i Emborios klättrade vänner från Flatön i närbelägna klippor. Vi tog chansen att träffas, ta en dags paus från segling respektive klättring och göra strandhugg med hjälp av hyrbil.

image

Ellem förtöjd i taverna  Artisticos boj. 

image

Drömmen om en strandservering.

image

Nästan grannar hemma på Flatön, och bergsklättrare! Visade oss sitt Kalymnos och sina smultronställen. Till exempel en skoaffär med otrolig sortering där jag ääääntligen hittade riktiga vandringsskor som passar!

image

Framåt kvällen fyller det på med ankarliggare i viken. Vi ser engelska, tyska, österrikiska flaggor.

image

Kanske en släkting till Nisse, som Joar ville ta med hem när vi var här för tjugo år sen?

image

Middag ombord. Nu diskar vi i saltvatten på akterdäck, för att spara på sötvatten. Bara sista sköljen görs med handduschen. 

21 september

16 september. Vändpunkt i Vathy.

När vi kom in i lugnvattnet innanför de höga bergen som gömmer paradisdalen Vathy på östra Kalymnos, var det som att krypa in i en varm famn efter en resa i främmande land. Vi ångrar inte säsongen i Turkiet, men längtar inte dit igen.

I Vathy blev det så uppenbart vad det är vi älskar med Grekland. Plonket från getbjällror, tuppar som gal och hundar som skäller. Närheten till vanliga människor och vanligt vardagsliv, där turismen visserligen existerar men inte har tagit över totalt. Vathy är en djup, fjordliknande spricka i bergen på östra Kalymnos som jag har bloggat om tidigare här. Ett av våra favoritställen. Vi hade aldrig hittat hit om inte våra vänner Ingrid och Rolf från Fisketången visat oss.

I Vathy bestämde vi oss för att det är dags att börja vända hemåt. Det har tagit fem år att komma hit, kanske tar det lika lång tid att komma hem. Min 75-årsdag ska jag fira hemma på Flatön, den första på tio år! Det finns ingen mer detaljerad plan än att det blir kanalvägen genom Europa, via Marseille och Rhone. Vem vet, kanske kan vi dessutom hoppas på lite fler besök av barn och barnbarn ombord om vi befinner oss lite närmare Sverige.

Beslutet att vända hem har påverkats av några ovälkomna påminnelser om tidens gång. Odd har ont i en axel och jag i ett knä. Vi måste ändra våra planer och lämna Ellem ännu en vinter på Samos, eftersom vi inte klarar av att ta oss över Cykladerna när en är enarmad och den andra enbent. Det blev en tankeställare. Vi vill inte stanna här så länge att någon av oss blir för gammal för att klara av hemresan. Det finns mycket att uppleva på den rutten också.

image

Vathy sett uppifrån bergsvägen som leder dit.

image

Sola driver en av Vathys tavernor.

image

Titta efter kortaste masten så hittar du Ellem.

image

image

1 2 3 214