17 januari

”Hjärtat har inte tid att gråta”. Botemedel mot gnäll.

Trött på mörkret och kylan? Längtar du till solresan i sommar? Kanske till Grekland? Min vän Janita, barnsjuksköterska i flyktinglägret på Samos, berättade igår om en vanlig dag på jobbet. Sedan ett par veckor blåser och regnar det, nu har det stormat ett par dagar. Det är kallt, bara några få plusgrader på nätterna. Igår tog det emot när hon skulle köra iväg till sitt pass på barnmottagningen i lägret. Näsan var täppt, hon hostade och tyckte synd om sig själv.
Utanför containermottagningen stod föräldrar och barn på kö. Inne var det iskallt eftersom någon stängt av värmen under natten. Fingrarna var stela och pennan fungerade inte. Hon kände sig sjuk och eländig.
De första i kön var en mamma med tre barn. Två av dem barfota. De bor i tält och kan bara drömma om el och vatten. Barnen hostade, näsorna rann och de hade feber. Janita:
Jag vet att jag hinner med att undersöka femton barn under mitt pass, och att jag har mediciner att ge dem. Jag har också lite skor och varma kläder att dela ut, som snälla människor har skickat.”
Snälla människor, det är bland andra ni, mina vänner på facebook. Ni vet vilka ni är! <3 Innan jul kunde min dotter och jag tack vare er skicka två stora kartonger fulla med barnskor och strumpor till Samos. Det är sånt som räknas. Dåligt samvete hjälper ingen. Eller som Janita sa:  ”Hjärtat har inte tid att gråta, då hinner jag inte med alla som står i kön utanför. Det gör jag inte ändå, dom som står sist måste jag avvisa och skicka tillbaka till sina tält, tiden är ute!
Janita beskriver hur hon kör hem, vrider upp elementen, kokar te och långsamt blir varm igen medan tårarna rinner över dagens ledsamheter. Samvetet, som hon inte har tid att lyssna på medan hon försöker hjälpa så många som möjligt,  sliter och gör ont. Fast hon bor trångt och primitivt, tänker hon att hon ändå har det hundra gånger bättre än barnfamiljerna i sina små och dåliga tält.
Om några veckor är jag där. Jag reser ner till båten på Samos i mars, för att skriva på mitt manus och njuta alldeles själv av att möta våren. Då är den värsta årstiden passerad för flyktingarna. Det är åtminstone lite varmare på dagarna. För mig är det en ren lyxresa. Men jag reser lätt, med bara handbagage, för att kunna ta med mig full bagagevikt av sånt som Janita behöver. Allting som finns på barnmottagningen är skänkt av snälla människor. Minsta plåster, näsdroppsflaska eller alvedonsupp. Vill du också hjälpa till, så håll utkik på min facebook, jag kommer att göra ett upprop när min resa närmar sig och Janita vet mer i detalj vad som behövs. Du kan också söka upp gruppen Flyktinghjälp på Samos på Facebook.
En droppe i havet? Kanske, men stor skillnad för frysande små nakenfötter.
IMG_5328
IMG_5324
IMG_5335
14 augusti

Vem är farmor?

Ett nytt litet barnbarn har fötts och nya perspektiv tränger sig på. Hurdan är en farmor?  Min egen dog långt innan jag föddes. Min mormor var 68 år när jag kom till, två år äldre än jag är nu. Hon hade fött åtta barn och barnbarn var ingen ny sensation. Det fanns ingen nära relation till henne och morfar som bodde så långt bort, ända nere i Skåne. Hon kände inte mig och jag kände inte henne.

Det jag minns är de mardrömslika bilresorna dit på smala, krokiga vägar. Kräkpåsar av kraftigt papper. Trasmattor, doft av vedspis och kaffe, kalla golv och en veranda full med pelargoner. Utkylda finrum som aldrig användes. Morfars kontor med gevär och uppstoppade djur.

Min mamma var ingen bra förebild när det gäller barnbarnen, även om hon tyckte bebisar var söta. Jag vill absolut inte bli som hon.

Min svärmor däremot var som klippt ur sagorna, med ett oändligt tålamod och ett outsinligt intresse för sina barnbarn. Hon blev aldrig uttråkad, aldrig uttjatad, aldrig trött på att läsa högt eller plocka fram sygrejer eller målarfärger, baka kakor eller vad nu var som önskades. Jag kommer aldrig att kunna bli som hon.

Jag vill lära känna alla mina sju barnbarn, vart och ett. Varken mer eller mindre. Vill ha dem i min famn och i mitt knä ibland. Jag vill veta vad som skrämmer dem och vad de drömmer om att uppnå, vilket godis de gillar mest och vilka böcker de läser, om de vågar ge tillbaka om någon är dum och vilka kläder de helst har på sig.

När jag tänker efter är det nog det jag hoppas kunna ge dem också. Att de kände sin mormor och farmor. På riktigt.

FullSizeRender (3)

Linus tog bilden på BB.

 

21 augusti

Födelsedagstankar.

Idag lyssnar jag på minnesgudstjänsten i radion för alla offren på Utøya, och får samma klump i halsen som den hemska dagen 22/7 när det hände. Samtidigt sitter jag framför datorn och bläddrar bland de glada bilderna jag tog igår på lilla A:s 8-årskalas. ”Ta vare på varandre” säger rösten i radion och mer finns inte att tillägga. Jag är så lycklig över min fina familj och tacksam över att alla är något sånär lyckliga och friska.

15 november

Farmorsfrågan nr 118.

Vilken person i din barndom, utom dina föräldrar, skulle du vilja träffa igen?

6 april

Farmor svarar på fråga nr 74.

Det har varit en helt ljuvlig påskhelg, jag kunde ha fortsatt flera dagar till.

En del frågor mår bra av att ligga till sig. Farmorsfrågan nr 74 var en sådan fråga. Det var roligt att så många tänkte till och svarade! Själv behövde jag som sagt hela påsken på mig… 🙂 Jag tyckte det var svårt att skilja på vad som egentligen skall kallas glädje, och vad man kan räkna till lycka. Men Saras kommentar hjälpte mig att få ordning på tankarna. Hon delade upp känslan i vardagslycka och stötvis lycka.

Den där vardagslyckan vill jag egentligen kalla livsglädje. Den är min bas, ligger som en doftande vitsippsmatta i tillvaron, eller som ett harmoniskt grundackord. Den glädjen hör ihop med tacksamheten jag alltid känner över mitt liv och min familj.  Alltid finns den där, även när jag blir arg eller besviken eller ledsen, som jag förstås blir som alla andra. Grundglädjen ligger aldrig långt under ytan.

Lyckokänslor är något annat, mer stötvis och sprudlande som Sara uttryckte det. Som när jag lyckas trösta en storgråtande Lille L. Eller när jag med kameran fångar en saligt leende Lilla S med Tiny i famnen. Eller när Odd och jag hör och ser den första lärkan på morgonpromenaden. Det är de där ögonblicken jag försöker komma ihåg på kvällen och skriva upp i Tacksamhetsdagboken jag har i min Iphone.

Lyckan på bild.
1 april

Farmorsfrågan nr 74.

Hur många gånger idag kände du dig lycklig?

Snart 3 månader!

24 januari

Skidsöndag med tankar om livet och döden.

Idag har varit en dag av funderingar, fixande med mitt nya arbetsrum och så en lång härlig skidtur med man och hund.

Tacksamhet är ett ord som dyker upp allt oftare i mitt huvud numera. Tacksamhet över allt jag har; en fin familj, ett arbete jag älskar och ett hem på världens vackraste plats. Det är så lite som skiljer högsta lycka från djupaste olycka. Det som drabbade den här familjen för knappt en vecka sedan, när deras son blev dödad av tåget, är svårt att sluta tänka på. Pappan i familjen skriver en blogg som jag helt enkelt måste läsa varje dag, medan jag tänker: Hur är detta möjligt att klara av…? Hur överlever man?

Inte för att något av mina barn varit  nära att dödas av ett tåg, men den där rädslan att något kan hända har förföljt mig ända sedan jag blev mamma första gången. Jag har bemästrat och tvingat undan rädslan, för annars är jag rädd att tappa kontrollen över min oro. Vårt fjärde barn höll på att inte bli av, för jag var så rädd att bli ännu mer sårbar än jag redan var med tre friska, fina barn. Hur skulle jag våga lita på turen att ett fjärde barn skulle födas friskt och överleva barndomen?

Idag vet jag att man inte kan köpslå med livet, det finns inga garantier och ingen rättvisa. Imorgon kan mitt livsmått vara fullt. Eller något av mina barns. Jag får ingen chans att säga: ”vänta, jag ska bara…” Min älskade pappa hade så rätt, när han lärde mig att man ska aldrig låta solen gå ner över sin vrede. Och aldrig vänta med att tala om för dom man älskar, att man gör det.

Istället för kajaker.
12 januari

Svar på Farmorsfrågan nr 51.

Tänk så många val man gör, hela tiden, oftast utan att närmare tänka efter. Men när jag verkligen gör det, tänker efter alltså, inser jag att det där bananskalet inte bestämde. Jag valde att halka på det. Igen och igen.

Jag valde en spännande man när jag var riktigt ung. Det gav mig massor av erfarenhet som jag är oerhört tacksam för idag. Jag valde att lämna honom. Det var också ett bra val.

Sen valde jag en man som gjorde det nödvändigt (möjligt?) att sluta röka, flytta till landet och byta jobb. Jag valde det också.

Det allra bästa valet har alltid varit att lyssna till mitt hjärta.

Valresultat.
5 januari

Farmor svarar på fråga nr 49.

Det finns en spalt i Göteborgs Posten som jag alltid läser. Teknik och Trender heter den och skrivs av en kvinna som heter Eva Wieselgren. Hon skriver lättbegripligt om det allra senaste i it-världen som berör vanliga människor och hon har en läsvärd blogg i GP också. Det är förresten genom hennes blogg jag hittade Lilla Gumman, Sveriges första tekniksite av och för tjejer. En jättebra sida som jag verkligen rekommenderar!

Hur som helst, häromdagen läste jag i GP om en ny applikation till Iphone som jag genaste skaffade, och som får bli mitt svar på fråga nr 49. Appen heter Gratitude. Den går ut på att man varje dag skriver in 5 saker som man är tacksam för. Superenkelt, fin layout och väldigt kul med ”Tacksamhetsjournalen” som snabbt växer.

Tacksamhet är en viktig känsla som det är lätt att slarva bort. Om man glömmer bort att vara tacksam för det som är bra, är det lätt att ens fokus hamnar på det som är mindre bra i livet. Och då finns risken att man hamnar i en negativ spiral, med negativa tankar och känslor. Det här med tacksamhet pratar jag ofta med min coach Eva om, och Mia Törnblom skriver också om det i alla sina böcker. Rådet att varje dag skriva ner 5 saker man är tacksam har jag länge velat följa. Nu gör jag det! 🙂

Tack för mitt udnerbara uterum!
18 november

Berätta din historia och vinn ett guldhjärta!

I augusti startade jag ”Mammors Underbara Berättelser” här på Farmorsbloggen.  Idag har det kommit in 29 fantastiska berättelser. På julafton har jag lovat att utse en vinnare. Första pris är ett massivt 18 K guldhjärta från LifeStone med en avgjutning av ett personligt hand- eller fotavtyck.  

Jag känner redan nu att det är en omöjlig uppgift att utse en rättvis vinnare (även om jag naturligtvis måste hålla mitt löfte). Vartenda bidrag är skrivet med hjärteblod.

En del handlar om kampen för att bli gravid, andra handlar om förlossningen, om ett annorlunda barn, om att överleva en olycka, om att överleva en svart barndom…

Hur låter din bästa, roligaste, underbaraste berättelse? För alla är vi fulla av berättelser, det vet jag! Förlossningsberättelser inte minst, läste just på Norges största mammablogg om en födande mamma som blev bortglömd i ett badkar i 5 timmar!

Jag vill läsa om en annorlunda bakgrund, en annorlunda uppväxt, kanske om en underbar mormor eller farmor. Eller en berättelse från förr!  Har du frågat din mormor hur din mamma föddes?

Jag minns du finns

Farmorsbloggen har gått till Final i tävlingen om Sveriges bästa 55+ blogg! Du kan rösta på mig här!  Just din röst kan betyda att Farmorsbloggen vinner! Och du kan rösta om igen varje dag fram till den 22e!
1 2