18 mars

Snabbt fånget, lätt förgånget, hej då förlag!

Först så går det upp, och sen så går det ner…

Igår meddelade Frank förlag att de ville ändra mitt månadsgamla avtal på grund av att de byter inriktning. Plötsligt vill de att jag betalar nittitusen kronor plus moms för att de ska trycka femtonhundra böcker. Plus en massa andra orimligheter som inte är värda att dra upp här ens. Anledningen är att förlaget inte har råd med systemet som gäller i bokbranschen, nämligen att bokhandlarna har rätt att returnera osålda böcker till förlagen. Ingen nyhet som har inträffat den senaste månaden, kan man tycka.

Jag vill inte säga att jag anade detta, men det ger ingen bra magkänsla när förlaget inte håller sina utlovade dealines och inte svarar på telefon eller mail.

Som tur är finns Författare på Facebook, och som tur är har jag ett bra nätverk i mitt författarliv, så när jag luftade mina problem fick jag ett massivt stöd.

Eftersom jag var bunden av det första avtalet ägde förlaget rättigheterna. De kunde helt enkelt sitta kvar på manuset och bara låta bli att ge ut min bok. Bokrelease den 12 juni var bara att glömma. Värre var att det kunde dröja ända till november innan de antingen måste släppa rättigheterna eller trycka boken.

Men tack vare mina författarvänner och med hjälp av Författarförbundet har jag nu lyckats få tillbaka mina rättigheter, och avtalet med Frank är ett minne blott.  Vilken pärs.

Insikten att jag – återigen – varit för snabb, för godtrogen, för naiv, svider i mellangärdet. Egenskaper som får vissa att kalla mig för cynisk när jag värjer mig onödigt bryskt mot nya närmanden för att slippa falla offer för mig själv.

Samtidigt – med häpen stolthet upptäcker jag en styrka som jag inte visste att jag hade: Jag reser mig på studs ur besvikelsen och är förbannad, konstruktiv och handlingskraftig.

Idag har jag redan fått signaler som ger gott hopp om nytt kontrakt med ett seriöst förlag.

Igår var jag på Författarkväll på Henåns bibliotek, Helene Tursten föreläste om sina tio Irene Hussdeckare.  Hon var proffsig, inspirerande och utstrålade ett vänligt intresse för sin publik. När jag köpte Tatuerad torso av henne efteråt hörde jag mig själv berätta om min besvikelse över det spruckna avtalet medan hon signerade boken. Det kändes ganska pinsamt men samtidigt skönt att få gnälla lite för en levande människa och inte bara på Facebook. Hon lyssnade och frågade och verkade genuint medkännande.

Idag känns hennes ord nästan profetiska: ”Ha förtröstan. Du får snart ett nytt förlag. Kollegan Helene Tursten.”

44/365 foton Tema: Stöd

44-365 Stöd

 

 

 

5 mars

Planteringar som får liv om två år eller så.

Det finns en väldigt stor fördel med att arbeta med synopsis till uppföljaren redan innan den första boken har gått till tryck.

Man kan skriva in planteringar i den första boken. Skapa förväntningar på vad som ska hända sedan, nyfikenhet på om det verkligen slutar så som det verkar.

Idag kom jag på en händelse i nästa bok, som jag borde bädda för redan i den första. Det är hur enkelt ordnat som helst. Bara genom att lägga till några rader i mitten av sista kapitlet, öppnar jag möjligheten för att det förväntade slutet kanske har ett alternativ.

Den här roliga författarleken hade jag verkligen ingen aaning om när jag började.

Idag har jag anmält mig till en skrivarretreat i Marrakech, Marocko, nästa februari. Då har jag bestämt att jag ska finslipa på manuset till nästa bok Arvssynd. Det är skrivarcoachen mm  Johanna Wistrand som arrangerar retreaten, och anledningen att jag föll direkt för hennes förslag (förutom Marocko förstås) är den här formuleringen:

Krav för att delta är att man inte har förväntningar på feedback på sina texter från de andra deltagarna eller mig, då alla är där för att dyka ner i sina egna texter, och att man respekterar de andras ev behov av att få vara asocial ( gå in i sin skrivarbubbla utan att nån stör i onödan). Inga pratkvarnar således inom riaden. Detta sanktionerat av en gammal skrivretreaträv ( moi).”

Precis vad jag längtar efter. Sällskap utan att behöva sällskapa. Samvaro utan pladder. Möjlighet att fokusera utan att vara helt ensam.

Förresten har jag skaffat nya glasögon.Författarglasögon!” sa S och H genast. På sätt och vis är det rätt. Med de här brillorna ser jag bra både på skärmen och på skrivbordsytan bredvid tangentbordet.

39/365 foton 2014. Tema: Självporträtt.

selfie

40/365 foton 2014. Tema: Nu.

julros

1 mars

Lycka är en ny synopsis.

Idag är inte en dag som alla andra. Dörren till mitt barndoms sommarparadis i Fiskebäckskil stängs för alltid. Mina syskon säljer, en annan familj börjar om. Ett annat barn kommer att vakna till hamnljuden utanför mitt sovrumsfönster. Förvisso helt andra ljud än de jag vaknade till på 50- 60-talen. Inte stånket när Pontus drog igång Wallys tändkulemotor, eller vinandet från kapsågen när farbror Kalle sågade ved. Men ändå.

Idag kunde alltså vara en sorglig dag.  Men!  Idag har jag hittat fram till hela synopsisen för min bok nr 2 och det förvandlar 1 mars 2014 till startpunkten för något nytt och spännande. Min första bok heter ju Marvatten, arbetsnamnet på nr två är Arvssynd. Den titeln kommer förmodligen att ändra sig på vägen, men jag måste ha ett namn på dokumentet och det passar bra för handlingen. Historien utspelar sig i Fiskebäckskil vid sekelskiftet, på 30-talet och i nutid, och ”mitt” hus spelar en huvudroll. Kanske är det undermedvetet mitt sätt att hålla kvar det älskade sommarhuset ett tag till?

Den här gången skall det inte behöva ta två och ett halvt år att skriva färdigt. Den viktigaste huvudpersonen har jag haft i huvudet sedan en tid. Jag hittade henne på Bohusläns Museum. Kvinna i blått av Carl Wilhelmsson. Jag fascinerades av hennes allvar, och upptäckte sedan att det inte finns en enda leende person på någon av hans målningar! Schartau höll befolkningen fängslad i en kolsvart livssyn, och hur skulle de våga göra annat än tro och lyda när så många familjemedlemmar och grannar drabbades av Guds straff och togs av havet? Carl Wilhelmsson var själv son till en fattig sjömansänka i Fiskebäckskil, mina föräldrar var goda vänner till de sommargäster som köpt hans barndomshem. Min mamma har berättat hur det såg ut därinne.

Vad den nya boken handlar om? Det blir en roman med spänningsinslag, precis som Marvatten. Klassmotsättningar, kvinnors underordning, infekterade familjerelationer och mödrars eviga kamp för livet och barnen, det kan jag väl avslöja utan att lova för mycket. Det verkar vara det som mina böcker kommer att handla om. Det liksom bara blir så, utan min medvetna vilja.

Igår skrev jag i ett viktigt mail, där jag bland annat svarade på några frågor om mig själv: ”Resten av mitt liv vill jag vara författare.”  Mina fingrar skrev det alldeles av sig själv, det kom direkt från händerna utan att ha passerat hjärnan, jag svär! Inte förrän jag läste igenom vad jag skrivit insåg jag vad där stod.

Nya tider, nya vanor, nya utsikter.

CW Clara

CW på utsiktsberget

 

23 november

Tre veckor – 233 boksidor.

Halva tiden har gått och redigerandet har funkat bättre än väntat senaste veckan. 233 sidor är klara. Totalt är boken just nu 355 sidor.

Jag ligger före mitt schema och har börjat fundera på hur en marknadsplan för min roman skulle kunna se ut. Om något förlag ska vilja ge ut boken måste de dels gilla själva berättelsen och dels tro på att de kan tjäna pengar på den. Money rules. Ingenting säljer sig själv, inte ens en bra bok. Marknadsföring är dyrt. Hela mitt yrkesliv har ägnats åt marknadsföring. Jag borde kunna dra nytta av de erfarenheterna och kunskaperna.

Idag har jag läst ut en – i ordets rätta bemärkelse – fruktansvärt bra bok. Mörka platser av Gillian Flynn.  Den som tipsade om boken var Malin Giolito Persson som bloggar på Piratförlaget. Tack Malin för en ny favorit!

(Snart kanske jag får ändan ur vagnen och kollar TV-serien Orange is the new Black  också, som Malin och många andra säger är det bästa som gjorts. Kanske. Jag är urdålig på att kolla på TV, kan liksom inte sitta stilla särskilt länge framför den. Blir inte uppslukad, som jag blir av en bok eller av datorn. Kommer på saker jag måste göra hela tiden. Kissa, koka the, kolla facebook, betala en räkning osv. Dessutom funkar inte Netflix med vår hackiga ADSLuppkoppling hemma.)

Jag laddade ner Mörka Platser från bibblan till min läsplatta, men den är så bra att jag måste köpa den. Hela tiden vill jag använda markeringspennan eller klistra in postitlappar, och det funkar ju inte med en läsplatta. 🙁 Förutom att historien är spännande rakt igenom så är hon makalös på miljöbeskrivningar, metaforer och liknelser. ”… /jazzlåten/… lät som bakgrundsmusiken till en hjärnblödning.” Hur kommer man på en sån ordbild?

Så här ser boken ut just nu. Tidsaxel är inlagd, kapitelindelning är gjord, varje postitlapp är en scen och varje scen som har en rosa bock är färdigredigerad.

Innehåll

 

 

 

 

7 november

Rapport från en balkong i Las Palmas

Femte dagen på raken med sol och 30 C mitt på dagen. Över +20 C i vattnet. Så här års kan det faktiskt regna flera dagar i sträck, så jag njuter av min goda tur.
Har dåligt samvete för att jag har det så bra medan Odd stressar med vardagen hemma. Kontraproduktivt… Försöker utnyttja skuldkänslorna i skrivandet.
Just nu har jag fastnat i en svår scen där huvudpersonen återser sin första kärlek som vill återknyta. Han har surfat genom livet på räkmacka, hon är tilltufsad och nybliven änka. Låter inte kul, jag märker det… Måste få till en dialog där det mesta sägs mellan raderna.
Läser samtidigt ”Underbara kvinnor vid vatten”, Monika Fagerholm s prisade debutroman. Så många olika stilar det finns!


– Posted using BlogPress from my iPad

6 november

Bara 38 dagar kvar…

52 scener dividerat med 38 dagar blir ungefär 1,5. Minus fyra lediga söndagar och en vecka på slutet när Odd kommer och disciplinen kommer att svikta.
Det betyder att jag bör skriva klart två scener om dagen.

Innan jag började skriva hade jag faktiskt ingen aning om att jag är så beroende av struktur. Listor, planer och uppställningar. Stora pappersark och massor av postitlappar var en mycket viktig del av min packning. Det gör mig lugn att kunna se början, slutet och vägen däremellan. Hur långt jag har hunnit.
Idag är det åter strålande sol. Inte förrän efter lunch når solen min terrass, i gengäld är kvällarna fantastiska.
Nu har jag klarat av morgonens skrivpass och skrivit igenom tre scener, känner mig riktigt nöjd. Dags för en promenad, det får bli barfota på stranden med tanke på alla blåsor på tårna från igår.


– Posted using BlogPress from my iPad

24 juni

Bästa författarrådet jag fått.

Länken jag fick på Facebook handlade egentligen om barn och föräldraskap. (Jag ska länka senare, när jag kommer iland igen) Den drabbade mig med full kraft, sådär som insikter ofta gör. Artikeln beskrev tio situationer när det allra bästa man kan göra som förälder är: Vänta! Dvs gör inte det man vanligtvis gör som förälder. Hetsa inte, stressa inte, grip inte in, rätta inte, försök inte åtgärda. ”Just wait”. Ofta är det bara lite tid som fattas. Det är helt enkelt inte dags än. Att börja gå, sitta på pottan, spela fotboll, läsa eller vad det nu kan handla om.
Precis så är det med mitt manus också.
Å ena sidan tror jag verkligen att det är nödvändigt med skrivardisciplin. Det håller inte att vänta på inspiration, den kommer tillsammans med disciplinen. Skriv på, så blir du kreativ.
Men å andra sidan märker jag nu, när det har gått 3 månader sedan jag skickade in manuset till förlag, hur det faktiskt långsamt håller på att vridas om och ändra karaktär.
Huvudpersonen har skruvats flera varv, hon har blivit ganska osympatisk, med laster och brister i sin personlighet. Intrigen har kokat ihop sig, ett tidsplan har helt försvunnit. Romanen har tappat mycket av sitt feelgoodstuk.
Det är en helt oväntad känsla, att hänga i svansen på en berättelse som man själv har hittat på, medan den drar iväg åt sitt eget håll.
Just nu sitter jag i båten i Marstrands gästhamn och skriver. Det tjuter i alla riggar, regnbyar kommer och går. Hemma hade jag tjurat över det dåliga vädret. Här är det underbart ändå.
Inte visste jag att Marstrand är så vackert!

– Posted using BlogPress from my iPhone

17 juni

Min första novell är väl inget odödligt mästerverk men…

Här är den, min kortnovell som fick hederspris i veckotidningen Allas tävling. Precis som med allting som är ”först” så kändes det väldigt speciellt att se den i tryck. Jag blev inte ens sur för att de har stavat mitt efternamn fel. Tänk att mitt hitte-på duger till en stunds underhållning för andra, tänk att jag till och med fick betalt, 1200 kr! 🙂 Det är inget stort litterärt mästerverk, men jag skäms inte för någonting i den.

Om du som läser det här eventuellt undrar hur det går med mitt bokmanus, så är läget nu att jag har fått nejtack-besked från fem av de sju stora förlag som jag skickat mitt manus till. Två kvar alltså, hoppet lever än! Men om även dessa tackar nej kommer jag inte att deppa ihop. Istället tar jag tag i uppgiften att skriva om, och göra bättre. Kortare, mer dramatik, mer spänning. Man kan göra många sorters bullar av en vetedeg…

Medan Odd installerade solpaneler i helgen satt jag nere i båten och skrev färdigt en ny novell. Den är längre, hela 10 000 tecken, och har rubriken ”Upptäckten”. Den är mitt bidrag till ICA-Kurirens novelltävling som du kan läsa om här. Eftersom jag är en obotlig optimist tror jag på fullt allvar att den har en bra chans att hamna bland vinnarna 🙂 Det hoppet kan jag gotta mig åt ända till september, då vinnarna presenteras.

Just nu processar min hjärna en tredje novell, som jag tänker skicka in till Hemmets Veckotidning. Där får man skriva hela 15000 tecken. Vinnaren koras på Bokmässan i Göteborg och får förutom den stora äran även 10 000:-  Till den tävlingen får man skicka flera bidrag, och tävlingstiden går inte ut förrän 1 augusti.

novellen

novellen2

 

 

 

8 januari

Redigera eller revise?

Manushögen är nu nästan genomgången. Mina strykningar tar nog ner antalet sidor under 500. Men redigeringen har öppnat ögonen för att det kanske inte räcker med lite ny målarfärg ovanpå den skrangliga konstruktionen. Den måste byggas om ordentligt för att bli bärande.

  NaNoWriMohar lanserat en ny skrivmånad som heter  The ”Now-what?”  months.

The "Now What" Months Logo.

Den handlar om att redigera sitt första råmanus. Där används ordet ”revise”, inte ordet ”edit” som är det engelska ordet för redigera.

Revise betyder revidera. Det är något helt annat.

Det står alltmer klart att det är revidera jag måste göra. Rumstera om ordentligt i manus. Utveckla vissa händelser och karaktärer väldigt mycket, minska ner betydelsen av andra. Lägga till dramatiska händelser och konflikter.

Romanen Alltid hos dig av Maria Ernestam är en  förebild just nu. Liksom MajGull Axelssons Slumpvandring och Moderspassion. Det är alldeles för höga mål, men man ska sikta mot stjärnorna står det också  i The ”Now-what?”  months  

(Jag måste bara skriva ner detta, så att jag minns senare hur jag tänkte, nu när jag inte vet riktigt vad jag ska skriva, eller hur, men ändå har en vision av vilken sorts romanbygge jag har som målbild.)

 

Makronivån.

16 oktober

Viktig insikt.

Igår läste jag på någon av alla bok- och författarbloggar en sån där one-liner som verkligen satte sig i huvudet. Nu kan jag inte hitta den igen, så jag får lita på att den satt sig korrekt:

Do you write because you have to write, or do you write because you wish to have written?”

Alltså; skriver jag för att jag måste skriva, eller gör jag det för att jag vill vara en som har skrivit något?

Det tål att tänkas på.

Varifrån kommer drivkraften? Är det en längtan efter bekräftelse, att se mitt namn tryckt på en bok, kunna kalla mig Författare, kanske få sitta och signera på Bokmässan?

Nej, jag kan svara helt ärligt nej. Sannolikheten för att min bok ska publiceras är så oerhört liten. Förlagen får ta emot tusentals manus varje år, ett litet fåtal blir antagna. När jag tänker den tanken känns det inte som ett misslyckande. Det är inte säljsucce eller publicering som är målet. Även om det vore roligt.

Det är själva berättandet, fantiserandet, som driver skrivmotorn i mig. Att få hitta på, måla upp händelser i huvet och sen göra dem verkliga med hjälp av ord på papper. Det är lika spännande och uppslukande nu som det var när jag skrev uppsats i skolan. Som den här scenen i min roman, det enda smakprovet jag kommer att ge på bloggen. Den skrev jag som i ett rus, ett beroendeframkallande tillstånd av total närvaro och samtidigt helt bortkopplad frånvaro. Svårt att förklara…;-)

Snart är det äntligen dags för min uppskjutna sommarsemester. I början av november bär det av. Fem veckor ska jag vara i Las Palmas alldeles själv och bara skriva. Skriva färdigt äntligen. Min apartemento har inget internet men balkong mot havet och litet kök.

Så här gulligt skrev Maria Ernestam till mig i sin bok ”Marionetternas döttrar” på Bokmässan:

Visdomsord

 

 

 

 

 

1 2