Imorgon flyger vi hem, en vecka för tidigt. Och vi ligger kvar i Samos Marina. Dels beror det på en envist blåsande meltemi som gjort det omöjligt att ta sig över cykladerna inom rimlig tid. För att hinna över behöver vi fyra dygn utan meltemi, dvs med vindar på max 10 m/s. (Det blåser alltid mer än prognosen säger, men bara man inte har vinden emot sig och vågorna inte är alltför stora, så funkar 12-15 m/s också.) Flyget från Athen den 22e och Emmas dop den 25e kan vi inte riskera att missa. Alternativet att bli inblåsta på någon ö, tvingas lämna Ellem där och ta färja till Aten känns inte lockande.
Dessutom är jag tvungen att undvika solen, pga medicinering med antibiotika. En fästing råkade följa med från Sverige, och blev sittande på ryggen i godan ro en hel vecka, innan smärtan tvingade mig till en doktor. En ny hudtumör trodde jag, men hon skrattade lättad och tog bort världens största fästing under mitt skulderblad.

Nej, segla över Cykladerna i burka funkar inte. Nu håller vi bara tummarna för att planet från Samos till Aten inte blir försenat imorgon. Igår var en riktig deppardag, den värsta på hela resan, när allt krånglade.
Att slippa liggande bilder verkar omöjligt. Jag ger upp.

För varje dag som gått har det blivit svårare att lämna bryggan. Efter två år utan att ha stått bakom ratten har jag glömt skrämmande mycket. Elementära saker, som hur man startar. Bogpropellerns riktning kom jag däremot ihåg.
I morse var det dags. Det som liknade bleke blev till 6 m/s när vi kom ut ur marinan, men då var det försent att fega ur. Det är ju finfin segelvind, men det jag var nervös inför var tilläggningen efter provturen. Man lägger till med aktern mot bryggan i Medelhavet, backar alltså in. Ellem går inte att styra med rodret när man backar, man måstevhålla det helt rakt och styra genom att flytta fören med hjälp av bogpropellern. Funkar perfekt bara man har koll på tvärtomtänket. Jag kände mig väldigt osäker på det.
Men självförtroendet kom tillbaka, som tur var, och tilläggningen gick galant som förr, trots en del vind (inte mycket) i riggen.

Planerna att ta oss halvvägs över Cykladerna innan vi måste flyga hem till Emmas dop, ser inte ut att hålla. Det fortsätter att blåsa. Det är ingen ide att starta och sen bli fast på Patmos, och tvingas lämna båten där. Bättre att komma tillbaka hit i oktober efter Emmas dop, utan tidslimit.
Sån jäkla skit med WordPress dom visar bilderna upponer fast jag ändrat!🤬

Inte mycket har ändrat sig här i marinan eller i byn. Däremot har det hänt en del i WordPress, som gör att jag måste lära om hur jag skriver inlägg och lägger upp bilder. Det har jag noll lust med, eftersom bloggen inte betyder lika mycket för mig längre. Den är en dagbok, inget annat, ord till stöd för ett minne som börjar bli allt mer opålitligt. För att inte min fåfänga och mitt bekräftelsesug ska locka mig på avvägar, stänger jag av kommentarsfunktionen och publicerar inga uppdateringar på Facebook.
Du som läser detta och vill mig något, vet hur vi kan få kontakt.
Alltså. Vad har hänt hittills? Jag flög ner med Apollo i lördags. Odd kom en vecka tidigare och har haft häcken full med olika slags strul. Propellern måste bytas, det visste han, och hade med en ny. Men att fyra skrovgenomföringar lossat var en mindre chock. Alla byttes ut mot nya i brons, sjösättningen fördröjdes, Odd sov i båten på land i +36C. Bordet i sittbrunnen fick nytt stöd, nytt mantåg monterades, ny lina till upprullaren sattes på plats, toan helrenoverades med nya packningar etc, knapen på masten återställd mm.
Två år på land har satt sina spår. Livflotten är slutgiltigt sprucken och död och monterades bort idag. Överbyggnaden är smutsig, sandig och i stort behov av vax. Batterier i ficklampor och förråd är förstörda av värmen, liksom en massa specerier, medikamenter, hygienartiklar som tandkräm och lotions, flaskor med olivolja mm. Tre sodaburkar i kölsvinet hade exploderat. Men inga skadedjur alls, peppar peppar. Jag är närmast manisk med att allt ska ligga i separata plastaskar, minsta mandel eller kryddblandning. Allt som riskerade att bli dåligt slängdes redan när vi lämnade Ellem hösten 2019. Inte trodde jag att olivoljan och det andra som stuvades undan i kölsvinet skulle stanna där över två knallheta somrar.
Odd är nu rastlös och utless på allt fixande. Han vill iväg. Men meltemin är envis och jag är ängslig, känner mig osäker och vill ha marginaler. Det känns svårt att lita på båten när så mycket har farit illa av den långa tiden på land. Dessutom har mycket förändrats på andra sätt. Kajen i Pythagorion är full av jättelika motorbåtar, och det sägs vara likadant i alla hamnar. Rika greker som brukar fräsa iväg till Italien och Kroatien stannar på hemmaplan, rädda för att fastna någonstans pga corona. Det blir trångt i gästhamnar och ankringsvikar. Lagom roligt att komma fram efter en lång seglingsdag och inte hitta plats för natten…

Plus att krafterna inte är på topp precis. Ett besök hos neurologen förra veckan resulterade i fyra möjliga diagnoser: B12brist, neuroborrelia, polyneuropati (?) eller nerv i kläm i ryggen. När jag kommer hem väntar ryggmärgsprov, neurografi (?) och datortomografi. Alltså är jag just nu mindre kaxig än nånsin. Hängslen, livrem, flytväst och hjälm, tack. Är det gult i väderprognosen stannar vi i hamn. Inga strapatser den här gången tack. Dessutom har Odd ont i en axel.

I morse fick vi äntligen upp förseglet på upprullaren. Klockan sju var det kav lugnt, och vi lyckades tack vare Odds uppfinning av en liten styrschackel som styr in det stenhårda, styva åbäket till segel i likrännan. Nya segel är inget för händer med begynnande artros, eller onda axlar för den delen. Sen åkte jag med marinavännen Sara till Vahti och köpte en ny, godkänd brandsläckare samt storhandlade på Lidl. Mekanikern som skulle kommit kl 10 och fixat kylvattenpumpen hade skjutit upp till kl 13. Sen ändrade han till kl 18, och än har han inte dykt upp. Att vi kommer iväg till första anhalten Patmos imorgon är uteslutet, det är sju timmars motorgång dit. Och sen ska det blåsa igen i tre dygn.

Nåja. Det ordnar sig. Meltemin lägger sig i oktober om inte förr. Vi har bokat plats för Ellem på land i Galatas, mitt emot Poros söder om Aten. Därifrån ska hon hämtas av lastbil är det tänkt, hela vägen hem till Flatön. Ibland är det extra bra med en lagom liten båt.

Någon bild blir det inte idag, jag vet inte hur man gör längre, wordpress säger plötsligt att min bild är för stor. Det hände aldrig när jag bloggade för två år sedan. Det går fort att bli förbisprungen av ny teknik. Det är riskabelt att inte hänga på allt nytt. Måste jag kanske sätta mig in i sånt som Tiktok och Apple Pay, för att inte halka bakåt och bli lika hjälplös som de av mina jämnåriga som vägrar swish och facebook?

Mer än ett år utan att skriva blogg. Nu måste jag fortsätta, för det känns som om dagarna, veckorna, försvinner bakom mig. Så mycket händer och jag vill kunna bläddra tillbaka och minnas.
Alltså fortsätter jag skriva, men utan tanke på följare eller läsare. Ingen annonsering på fb av nya inlägg. Jag är rädd att ge näring till narcissisten som bor i mig. Så lätt det är att siga i sig bekräftelse, bli beroende och bli en människa man inte vill vara. Jag tänker stänga av möjligheten att kommentera bloggen, ska utforska om det finns något sätt att göra den hemlig?

Sedan i april förra året har vi: 1. byggt klart Tumlaren och startat uthyrning via airbnb. Nu är det fullbelagt till 28e augusti, nya gäster avlöser varandra varje vecka. 2. Byggt klart Stallet där barn och barnbarn får husera fritt när och hur de vill. Mest är det Liv med familj som är här och gör det till sitt. Så underbart! 3. Tagit nästa viktiga steg med Musselfeed och är klara med första stora emissionen. Det har gått snabbt och enkelt, tena räkmackan om man inte tänker på att Odd jobbat nästan heltid periodvis. Men han tycker det är roligt och jag har ju trädgården och alla odlingar.

Under min bloggpaus har wp uppdaterat hur man redigerar, jag känner inte igen mig alls. Dettafår bli ett testinlägg. Nu har jag gjort bloggen lösenordsskyddad, första lösenordet är Familjehemligheter.
Idag ska det bli +30C, jag håller mig i skuggan på altanen efter klockan tolv. Odd har bokat flygbiljetter till Samos under mycket strulande. Nu vill han premiärsegla med Dullen, som sjösattes och mastades på igår. Men jag tycker det är för varmt att gå till stranden.

Sedan en månad tillbaka har livet gått in i kometen-kommer-mode. Väntan på det hemska, och förberedelserna för att stå emot det, har ändrat på så mycket. Det som var viktigt för en månad sedan känns helt meningslöst idag. Att skriva det här blogginlägget är en kraftansträngning. Varför ska jag göra det? Nu gör jag det i alla fall, av någon sorts pliktkänsla mot barnbarn eller barnbarnsbarn som kanske en dag vill veta Hur Det Var. Hur vi levde under coronapandemin

Men egentligen har jag som sagt ingen lust alls, jag har helt slutat skriva. Manuset till nästa roman ligger nerpackat i en stor kartong tillsammans med skisser och anteckningar, jag har skrivit ”släng!” utanpå för att bespara efterkommande alla eventuella betänkligheter. Det var roligt så länge det varade, men nu ingår författandet i allt annat som blivit meningslöst.

Ovanstående låter ju helt nattsvart. Ändå, i det dagliga livet, är vi lyckligare än på länge, trots hoten som hänger över oss med två familjemedlemmar som till varje pris måste skyddas mot Corona. Odd och jag tillhör riskgruppen eftersom vi är gamla, men de andra två borde ha livet framför sig och har bara haft otur i ödets hälsolotteri.

Svärsonen har nu bott i vårt gästhus i fyra veckor, skild från familjen i stan, och vi har varit totalisolerade lika länge. Om det inte vore för den stora saknaden efter barn och barnbarn, skulle tillvaron vara en idyll. Han sköter sitt arbete per telefon , vi arbetar hela dagarna med trädgårdsodling och musselfabrik. På kvällarna lagar vi middag tillsammans och umgås, diskuterar de senaste coronanyheterna och har kommit varann nära på ett helt nytt och djupare sätt. Hans närvaro gör att vi pratar mer, skrattar mer och har roligare än vi annars skulle ha. Handlar gör vi online, varje onsdag kommer veckans beställda varor från ICA hem till dörren med Terese från Orust budservice. Beställda paket hämtas på lastbryggan på Hemköp. Ärenden till Systemet görs med skickebud. Att gå till frisören, tandläkaren eller vårdcentralen är otänkbart. Veckans dagar rusar förbi, vi skämtar om att vi numera går direkt från tisdag till fredag. Ändå är kalendern i stort sett blank, alla möten med utomstående sker online eller via mobilen. Handtvätt och Social distans är vardagens viktigaste budord. Två meters avstånd till andra människor, och bara utomhus. Gymmet och spinningen gick bort redan för en månad sedan.

Vad är då meningsfullt? Odlandet. Grönsaksodlandet har blivit min räddning, lyckobubblan jag kan gå in i när som helst för att stänga ute rädslan för coronakometen som hotar min familj och hela världen. Mat ska vi i alla fall ha. Grönsakerna sviker i alla fall inte. Det gror och växer så att jag ser det. Livskraft är det första som möter mig varje morgon under växtlamporna i övre hallen. Just nu är det meloner som tittar upp. Sex olika sorter. Ett nytt växthus på fyrtiofem kvadratmeter reser sig bakom det gamla, lilla glashuset. Jag gläder mig åt det varje morgon, där jag står i badrummet på andra våningen och tittar ut på vad dagen kan erbjuda.

Så har vi det. Imorgon är det långfredag. Tre av barnbarnen är här med sin mamma och bor i A:s hus. De har varit i karantän två veckor i stan för att kunna hälsa på pappa. Utomhus och utan att kramas. Kanske kan de inte träffas på flera månader efter detta.

Vi brukar vara minst arton familjemedlemmar som firar påsk tillsammans på Flatön. Jag försöker att inte tänka på det. Det känns otacksamt och bortskämt att sörja en utebliven familjefest. Jag försöker istället att tänka på hur privilegierade vi är, att det är vår, att vi bor fantastiskt, har mat för dagen och tak över huvudet och att Corona hittills inte drabbat nära och kära. Livet kommer aldrig att bli detsamma efter detta, men det är ju ändå det normala, att livet förändras.

Idag ska jag så vintermorötter, hjälpa Odd med växthuset och hämta postpaket i Ellös. Det här blogginlägget tog en timmes dyrbar tid.

Jag höll på att omskola nygrodda plantor av Heliotrop Marine, pillade försiktigt ner hårfina rötter i ny jord med hjälp av en tunn pinne, när Tanken klev på utan att knacka först. Det är ju detta jag vill göra. Vara ute i det fria. Ha omsorg om något levande. Inte sitta inne och skriva.

Jag vill så frön och se plantor växa upp. Odla grönsaker och blommor, plantera persikoträd och jordgubbar till barnbarnen, vårda humlor och småfåglar och hänga upp fina lyktor i buskarna. Inte bli recenserad, inte behöva marknadsföra och sälja, inte känna andras förväntningar, inbillade eller verkliga.

Äntligen förstår jag på riktigt att ingen egentligen bryr sig om jag lägger mig under korkeken istället för att fortsätta prestera och sträva efter beröm och uppmärksamhet. Och det är helt okej, inget att bli upprörd över. Det räcker, det jag redan fått.

Nu är det dags att lukta på blommorna. Snart är det tid att så tomater.

Det är början av februari och vår i luften. Ingen vinter i sikte. Det är kusligt och samtidigt så välkommet, fast det känns hemskt att erkänna. Jag gör det bästa av min klimatångest, är ute i trädgården hela dagarna. Röjer och gräver, släpar och eldar, rensar och planterar.

Infarten till vårt hus börjar snart likna en framsida man inte behöver skämmas för. Den lilla trädgården innanför mormors smidda järngrind ska bli en paradträdgård med rosor och grönsaker. Förut var det ett hemligt krypin bakom en hög, ogenomtränglig syrenhäck,  inramat av ett tätt snår med humle, kaprifol och clematis. Ett ställe att vara helt ifred på, utan att synas från vägen, tjuvlyssna på samtalen från de förbipasserande om jag hade lust.

Men jag har tappat lusten att gömma mig bakom buskar. Snåren är bortröjda. Tre ekar nedsågade. Nu ser man himlen igen. Det är kul att vinka till bilarna som kör förbi, heja på hundrastare och prata en stund med grannen som är intresserad av vad jag håller på med. Det ser förstås både skräpigt och konstigt ut med det tjocka täcket av ull och ensilage i den gamla liljerabatten. Hur ska något kunna växa där?

Odlingen inomhus är i full gång, liksom i växthus och pallkragar. Jag har lovat mig själv att inte så tomater förrän i mars. Men paprika, chili och aubergine är redan omskolade först gången. Kronärtskocka, rotselleri, sparris, tre sorters purjo, flera sorters lök, ampeljordgubbar, physalis, (kapkrusbär)  heliotrop och blomstertobak har tittat upp och står under växtbelysning i mitt alldeles egna odlingsrum i källaren. Det som en gång var tänkt att bli bastu.

I växthuset gror olika sorters sallad, sockerärt, dill, spenat, rädisa och sommarmorot. Där står också några redan omskolade kålplantor som är försådda inne, fyra sorter som jag hoppas kunna skörda redan i maj. En frostvakt i växthuset håller temperaturen över 2 plusgrader, vilket inte har betytt någon märkbar elkostnad hittills denna konstiga vinter.

I kallbänkar ute, med lock, väntar spenat, dill, sallad och sommarmorötter på att gro. Vitlöken har redan kommit upp så långt att jag skulle kunna skörda blast om jag ville. Rabarberknoppar tittar upp genom täcket av löv och kompost. De får lite mer ensilage över sig. I mars har jag tänkt driva upp glasrabarber, men ännu är det alldeles för tidigt.

Kroppen är min vän numera. Den har både muskler och kondition och gör inte ont så det stör. Så länge jag tränar och äter bra, och inte blir sjuk eller skadar mig, orkar jag jobba fysiskt och ganska tungt flera timmar i sträck. Gräva och lyfta och böja mig obehindrat. Klättra och kliva och gå långt med en tungt lastad skottkärra. Förr tänkte jag aldrig på det sättet.  Enda gångerna jag brydde mig om min kropp var när jag stod framför spegeln och bedömde den, oftast kritiskt. Idag är den trots rynkor, volanger och häng en dyrbarhet, något att underhålla och vara rädd om.

Idag. Nu. Allt som räknas. Att jag närmar mig sjuttioårsdagen har inneburit min första riktiga ålderskris. Hur många år till kan jag kalkylera med? Vad vill jag använda den tiden till? Att fortsätta skriva på nästa bok känns plötsligt som slöseri med tid. Nya drömmar har dykt upp, men är det realistiskt i min ålder? Tänk om orken tryter redan om två, tre år? Nej, jag vill inte tänka så. Inte låta mig begränsas av hinder som bara finns i mina mardrömmar. Det finns ju också en chans att jag blir en åttioårig krutgumma. Inte vill jag då sitta och ångra tio år av mitt liv när jag inte vågade satsa på att leva fullt ut, av ängslan för ålderdomen.

Odd är bästa coachen när det handlar om framtiden. Han verkar lika fullt och fast övertygad om att han är odödlig som när vi gifte oss. Idag gick vi upp på berget med kameran. Framtidsplanerna kräver översikt.

Nya framsidan.

Två månaders tystnad på bloggen växer till ett svart hål. Jag undviker datorn. Börjar spela korsord på mobilen. Startar salladsodling i källaren. Det är oroande tecken som jag känner igen. Är det dags nu igen? Så många saker jag har släppt taget om hittills i mitt liv, för att en ny passion har drabbat mig. Ridningen, målningen, spelandet ( piano/fiol/dragspel/ukulele/bouzouki) fotograferandet, körsången. Med flera passioner som försvunnit så långt in i dimman att jag helt glömt bort dem. Visst ja. Företaget. Jag blev ju faktiskt Årets företagare i Orust kommun 2005. Hur kunde jag glömma det? En ny passion förstås.

Nu är jag drabbad av Sara Bäckmo och Skillnadens Trädgård.

Den här gången är det annorlunda. Odlandet är mitt livs sista stora passion, den organiseras för att vara hållbar även den dag jag måste ta mig runt mellan pallkragarna med rollator. MEN – jag ska inte sluta blogga. Bloggen är min minnesrollator, och den behövs redan nu. Problemet är bara hur jag ska göra med familjebilder och händelser som inte handlar om trädgård eller segling.  Jag vill inte göra samma misstag som under 80- och 90-talet, när jag hade fyra småbarn som jag fotade mest när de satt på ryggen av en ponny. Idag har jag åtta barnbarn. Om tio år vill jag inte bara ha bilder av dem när de drar upp morötter eller äter tomater. Finkameran tänker jag inte ge upp.

Författandet vill jag inte heller ge upp. Men det känns inte lika självklart längre att skriva klart nästa bok. Manuset på 440 sidor ligger på bordet i vardagsrummet, men ofta undviker jag att ens titta på det. Jag vet att jag måste börja redigera om det ska bli någon bok. Jag älskar berättelsen och vet att jag kan skriva färdigt den. Men så tänker jag på följderna av att ge ut en ny roman. Alla hundratals timmar jag måste lägga ner innan manuset är klart att skicka till förlag. Allt jag måste göra sen, om boken trycks. Stå i bokhandlar och signera, hålla föredrag på bibliotek, resa runt och prata för en massa människor och sälja. Det är tankar som får mig att tänka neeeeej, jag känner noll lust. Det negativa vägs inte upp av allt det roliga som jag också skulle kunna se fram emot. Positiva läsare, beröm, fina recensioner.

För närvarande går all min lust och det mesta av min vakna tid åt till att läsa trädgårdsböcker, fixa utomhus när vädret tillåter, kolla trädgårdsbloggar och youtubeklipp (Sara Bäckmo och Charles Dowding), planera för våren, köpa fröer och rita skisser på vilka grödor som ska avlösa varandra i olika land. Redan i december ska jag så chili och paprika inomhus.

Seglandet fortsätter förstås. Men vi har börjat planera för hemfärd. Det blir nog en annan rutt än vi tänkte från början, främst är det jag som känner ett stort motstånd inför Italiens och Frankrikes medelhavskuster. Istället funderar vi på att gå till Albanien och Kroatien och sedan ta Ellem på lastbil från Kopr i Slovenien till Strasbourg. Därifrån kan vi fortsätta på underbara kanalvägar genom Frankrike och Tyskland.

Här kommer en snabbresumé av året med en nygammal passion, som har gett mitt liv en ny inriktning. Tack vare min älskade syster som tipsade mig om Skillnadens trädgård.

Bilden överst: Växthuset i januari 2019. Nu har jag hittat till Sara Bäckmo , återuppväckt min odlarsjäl och bestämt mig för att röja i växthuset. Bilden under: Växthuset när vi kom hem från vårseglingen 20 maj. Bilden längst ner: Växthuset i december, med grönsaker som flyttats in för övervintring.

Nedan: Växthuset i sin fulla prakt 31 juli. Nya pallkragar fulla av mangold.

Nedan. I mars stod jag i övre hallen och upptäckte en logisk och estetisk utökning av odlingsytan i trädgården. 

Bilden under: Sagt och gjort. Bilden från december. Det blev nästan som jag föreställt mig. 

Bilden under: Ytan bakom växthuset är trädgårdens soligaste och mest vindskyddade. Varför är det en skräp-  eldnings- och komposthörna? Jag började bygga en lång odlingsbänk längs med växthuset… Bilden därefter: … och fortsatte med att täcka och sätta provisoriska pallkragar (med vitlök och schalottenlök) på resten av ytan. Här ska bli myshörna med plank mot grannen och sittplats!

Bilden under: Ännu mer odlingsyta. Skämsrabatten framför huset.  Alla som går förbi ser den. En gång växte här liljor och perenner. Nästa bild: Vi täckte med kartong, tidningar, ull och ensilage. Satte tidig potatis rakt ner i ensilaget och fick en kanonskörd. Därefter pallkragar med dill, persilja, fänkål, sallad med mera. (Två av pallkragarna innehåller bara kompost på bilden.)

Nästa år tar jag bort pallkragarna och gör odlingsbäddar i tårtbitar. Tror jag.

Bilden under: Mycket vill ha mer! Vi bildar en odlingsgrupp på ön, och startar i mars en kollektivodling med tio lotter på en gammal slåttervall. Odlingen inhägnas med högt stängsel mot rådjuren, vi enas om att krav-odla. Två av oss åker på Sara Bäckmos odlingskurs.  Bilden underst. Jag lägger beslag på två lotter. Så här såg de ut i slutet av augusti. Åtta upphöjda rader, grundligt täckta.

En liten bråkdel av vad första årets möda har gett i belöning. Är det konstigt att man blir odlingsfrälst? 

Först några bilder från Arki som inte kom med i förra inlägget. På den första bilden har jag börjat rensa kalamarisarna, innan jag blev avbruten, eller om man ska säga räddad:

Det är svårare att ta hand om fångst som stirrar på en. Och sprutar bläck.

Bredvid mig satt proffset och rensade Barracuda. Inte så pratsam men väldigt hjälpsam. 

Hej då Arki. Jag står inte riktigt ut med tanken att detta kanske är sista gången vi ses.

Hemresan till Samos från Arki tog fem sköna timmar. Vi hade segelvind i två. Resten gick på autopilot i total bleke. Någonting nappade, men slet av linan så att jag blev av med både blytyngd och wobbler.  Nåja, då kunde jag softa med Odd på fördäck med gott samvete medan Ellem tuffade på.

När tvättade vi sist? Flera veckor sedan, dessvärre. Vi räknade ut att vi inte hade duschat ”på riktigt” sedan Marmaris!

Fritösen från Rumänien bars iland, och fiskaren fick äran att fritera kalamarisen. Vi enades om att det blev den absolut godaste middagen på hela resan.

Jag skulle kanske inte köpa en begagnad bil av honom, men han har väldigt fina egenodlade grönsaker som han säljer från en pickup på torget varje morgon. En påse vitlök får följa med hem för att planteras i pallkrage.

Ellem kom upp på land på lördagen, som planerat. Allt gick lugnt och städat, och på söndagen flög vi hem till Sverige. I mitten av april kommer vi tillbaka. Då är målet Korfu, första anhalten på resan hem.

När jag skriver detta ligger vi i hemmahamnen på Samos och väntar på ett åskvädret som ska dra in under natten. Imorgon lyfts Ellem upp på land, och i övermorgon är vi hemma i Sverige igen. Det känns overkligt. Jag längtar verkligen hem nu, till barn och barnbarn och grönsaksodlingar. Men samtidigt har den senaste veckan varit som en propagandafilm för segelsemester i Grekland. Som om Dodekanserna inte vill släppa hem oss utan att vi fått en grundlig påminnelse om varför vi en gång valde att segla hit, och hur det kom sig att vi fastnade just på Samos.

Vi blev kvar på Lipsi i tre nätter. Det är en ö helt utan resebyråhotell, hit kommer bara öluffare för att bo på något av pensionaten. Hamnen är skyddad och bra, och samhället fortfarande genuint grekiskt. Bara det att här finns tre stycken ouzerier! Alltså små serveringar där man beställer ouzo och på köpet serveras några små assietter med tilltugg, som små bitar grillad bläckfisk och diverse goda men ofta okända röror av grönsaker eller fisk. Det sitter lika mycket ortsbor som turister vid de rangliga borden, bara en sån sak.

På Lipsi var det dags att börja räkna dagarna. Vi måste pricka in en dag med fint väder i Samos marina för att hinna spola av, torka och ta ner segel innan upptagning som var bokad till lördag. Nu behagade vädret plötsligt vara på vår sida. Vi skulle kunna unna oss att stanna två nätter i sagolika minihamnen Port Augusta på ön Arki, och kanske räkna med sällsynt segelvind sista sträckan till Samos.
Det är svårt att beskriva Arki i ord. Det är en så speciell plats. Egentligen bara en otroligt karg och klippig ö med en liten by och tre tavernor vid en stenkaj inne i en trång vik med fler fiskebåtar än gästplatser. Varje gång man lyckas få plats här känns det som att man har vunnit på lotteri. Vi ligger för ankar med aktern mot kajen, det kostar inget men man äter förstås på en av tavernorna. Färsk fisk, fångad samma dag av någon av fiskarna, eller av Nicolas som är född här. Från maj till oktober bor han här hos sina föräldrar och driver tavernan, medan fru och barn är kvar i Polen. På dagarna kan man höra honom prata med dem i långa samtal på Skype, från ett hörn i tavernan. Odd frågade om han har en restaurang i Polen också? Nej, på vintrarna ägnar han sig bara åt att ta hand om familjen. Jag frågade om det inte är svårt att vara borta så länge från dem? Jo, men vad ska vi göra, det finns ingen annan möjighet, svarade han sorgset.

På Arki lärde jag mig fiska kalamares för tre år sedan. Nicolas kom ihåg det, och tipsade mig om att lämna kajen och gå runt viken ut till färjebryggan istället. Där fanns småsillen som kalamarisen jagar på natten. När Odd och jag kom dit vid 22-tiden stod två soldater och fiskade med kastspö. Den ene var pratsugen, Odd fick en lång lektion i historia och politik. Han hade varit i FN-tjänst i Bosnien och hade kunskaper och åsikter om såväl Alexander den store som Trump och Boris Johnsson. Han berättade att det pågick en manöver på ön och att generalen skulle komma i helikopter nästa dag.
Under tiden fiskade soldatkompisen med sitt spö, och jag med min traditionella kastrev. Jag fick två stora kalamaris, han fick en liten sepia, en mindre sorts bläckfisk. När vi bröt upp och gick tillbaka till båten, kom han och gav mig sin fångst. Fångsten fick tillbringa natten i en plastpåse i kylen, som jag lärt mig.

Nästa morgon gick jag till den grunda lagunen vid fiskehamnen för att rensa den. Där satt redan en man och rensade morgonens fångst av barracudas, och när han såg mina valhänta försök med saxen sa han: Give me!
Innan vi kastade loss för att gå mot Samos hann vi uppleva generalens ankomst i helikopter.
Igår avnjöt vi så den godaste middagen hittills på hela den här resan. Friterad kalamaris med stekt potatis och pressad citron. Till det smörslungade färska haricots verts. Konstigare behöver det inte vara.

Utsikt över Lipsi.

Fullt vid hamnpiren på Lipsi.

Varsin ouzo med tilltugg före middagen i båten.

Nyfångad bläckfisk på tork i solen innan den grillas på kvällen.

Ellem vid kaj på Arki. Öns enda (?) bil fastnade också på bilden.

Badstranden på Arki har man ofta för sig själv. Här kan man snorkla över knallgula koraller.

Vad gör man på Arki på vintern? Snickrar modellbåtar! Alla har verkliga förlagor, även flyktingflotten…