Diktaren

Jag hade fyllt sextio när min syster öppnade en bortglömd vindslucka i föräldrahemmet och hittade mina drömmar i en papperskasse. Blåa skrivböcker med uppsatser i skrivstil, betygsatta och rödrättade. Följetongen Kim och Jerrys äventyr på Paradisön handskriven på ritpapper för en skoltidning i femman. Tonårsmanus med kärleksdramer och dito dikter i plottrig skrivmaskinstext med blått färgband och tätt, svajigt radavstånd.

Den återfunna papperskassen utlöste en djup förtvivlan. Vad hade jag gjort av mitt liv? Jag ville ju bli författare. Nu var det för sent.

Vid den här tiden höll jag på att dokumentera min nittioåriga mammas barndom. En kväll berättade hon om sin farmor Hanna som levde på en gård i Skåne. Hon fick fem flickor med sin förste man. Alla döttrarna dog i olika sjukdomar. Till sist dog även hennes man. Då gifte Hanna om sig med sin ogifte suput till svåger, och födde i rask takt åtta pojkar. Alla överlevde, en var min morfar. När sönerna blivit stora startade Hanna byns första sparbank i källaren. Hon hade bara gått i folkskola men var slipad som en lie och driftig som en bäver. På mitt foto sitter hon i svart huckle på en pinnstol, en gammal barsk matriark omgiven av hela sin klan. Hon styrde sitt liv med järnvilja ända till den dagen hon dog. Den där orubbliga viljan. Skickade hon vidare lite av den till mina gener?

Jag hörde Hanna tala till mig. Sitt inte där och tyck synd om dig, sa hon. Vem har sagt att det är för sent? Det bestämmer du väl själv. Sätt igång bara.

Jag inledde mitt nya liv som författare med att ta ledigt åtta vinterveckor och resa ensam till Las Palmas. Där satt jag på Café Suecia flera timmar varje dag och skrev på min första roman. Under året som följde växte historien fram, scenerna vindlade mellan början på förra seklet, fyrtiotalet och nutid. De olika karaktärerna presenterade sig, tog plats, blev alldeles för många. Intrigen vecklade in sig, ond bråd död, svek och kärlek bredde ut sig på sidorna som också blev alldeles för många. Jag måste ta hjälp av en skrivcoach. Stryka, koncentrera, strama upp.

Under de följande åren blev Diktaren refuserad alla de stora drakarna. Bonniers, Norstedts, Piratförlaget med flera. De läste, kommenterade och skickade beklagande mail eller brev där jag uppmuntrades att ändra eller skriva nytt.

Till slut tyckte Hanna att det kunde räcka. Du får göra det själv, sa hon. Annars får du ingen ro att skriva fler böcker.

Så jag startade ett förlag tillsammans med min man. Eftersom vi bor vid Svarteskär på Flatön fick förlaget heta BlackSkerry.

Diktaren är en skönlitterär roman som inte passar i någon särskild genre. Den är spännande och dramatisk, jag hoppas att den bitvis också är vacker. Den innehåller sorg, hemligheter och kärlek samt en liten dos mystik (det är min hälsning till morfarsmor Hanna). Men framförallt är budskapet i Diktaren att det aldrig är försent att börja ett nytt liv.

Diktaren fanns en gång i verkligheten, han gjorde min bohuslänska hembygd odödlig med sin poesi. Men i min bok är allt han gör och säger påhittat för att passa berättelsen.

Diktaren kom ut i bokhandeln i mars 2016. Den finns nu att köpa på Adlibris och Bokus. På min författarhemsida www.katinkabille.se kan du se om det finns någon signering inplanerad i en bokhandel nära dig.

Nu skriver jag på uppföljaren som beräknas komma ut till hösten 2017.