18 mars

Att bryta ihop och börja om.

Vad gör jag om det näst värsta händer? Katastroftänkandet är aldrig långt borta, det måste bekämpas varje dag. I lördags hörde jag en kvinna berätta om hur hon reagerade när det näst värsta plötsligt hände henne. Hon och hennes man seglade sin båt, en mindre Hallberg-Rassy,  i Medelhavet när han drabbades av en svår sjukdom och dog.

Hon var 65+ när det hände och enligt egen åsikt totalt oteknisk, kunde knappt starta gräsklipparen. Mannen hade varit sjökapten och lots, hon hade hela deras seglarliv varit van att lyda och lita, han visste alltid bäst. Hon hade aldrig behövt fördjupa sig i seglingen, hon är konstnär och fokuserade på sitt måleri när de var ute. Akryl och akvarell. Under vinterhalvåret ställde hon ut och sålde konstverken som skapades under månaderna ombord.

Plötsligt ramlade himlen ner, grunden för hennes tillvaro försvann. Efter att ha lämnat båten i Grekland, rest hem och brutit samman bestämde hon sig ganska snart för att börja om, bli ensamseglare. När så många män klarar det, så kan väl jag, resonerade hon.  Kvinnan heter Elizabeth Tyler, och hennes hemsida hittar du här.

Titta på de här filmerna som hon själv har gjort, och som hon visade under sitt föredrag på Kryssarklubbens Medelhavssektion i lördags. De är tagna med hjälp av en GoProkamera som sitter på huvudet, en systemkamera och en mobilkamera. Helt oteknisk kan hon ju inte vara… 🙂 Den första visar hur hon löser ett svårt problem efter en storm. Den andra visar mer i detalj hur hon gör när hon seglar ensam. Jag har fått en ny idol!

PS. Om filmklippen visar något helt annat beror det på att jag klantat till det med Youtube. Då hittar du filmerna på Elizabeths hemsida. Jag lovar, det är värt besväret.

 

15 januari

I väntan på våren.

Nu är det bara tretton veckor kvar.

Det ska nog gå.

Tankarna rymmer och vill helst vara någon annanstans än här där det bara regnar och blåser. Jag känner hur mörkret och kylan får mig att förändras både på utsidan och insidan. Bloggen tystnar, jag tystnar. Jag krymper mentalt och sväller fysiskt.  Snart är det enda jag vill att sitta framför brasan i uterummet och läsa. Detta duger absolut inte!

Nu tar jag mig i kragen. I tretton veckor ska jag: Vara mormor och farmor. Jobba. Skriva noveller. Börja på nästa roman. Träna. Spela ukulele. Träna mer. Rensa i rabatterna och så sallad i pallkragarna. Läsa. Träffa skrivarvänner. Gå på Båtmässan.

Tidningen Odyssé bad mig skriva en artikel om vår kanalresa. Härligt, en legitim anledning att drömma sig bort till en annan tillvaro.

artikel2

artikel1

29 december

Fyra månader går fort.

Om fyra månader har jag förhoppningsvis fått svar från de förlag jag skickat mitt manus till. Idag känner jag mig helt säker på att något av dem tackar ja och vill publicera boken.

Helt säker. Vad händer då? Hur ska jag hantera ett positivt svar?

Om fyra månader ligger ju båten vid bryggan på Ängön.

Om fyra månader är det bara två dagar tills vi ska segla söderut och stanna borta till midsommar.

Listan på allt som ska hinnas med innan dess är väldigt lång. En massa utrustning ska monteras och trimmas in. Böcker ska läsas och kunskaper inhämtas. Planer ska spikas. Alternativa rutter utvärderas och plottas.

Dessutom har jag ett jobb att sköta.

Hur ska jag hinna med ett positivt svar från ett förlag ovanpå detta? Med allt vad det innebär av möten, ändringar och korrektur.

Hakuna matata. Det löser sig nog.

Tack till Per som tog bilderna en mulen sommardag utanför Laesö.

ellem1

ellem2

karta

25 november

”Mod är en muskel som behöver träning!”

Vilken underbar ny hemsida jag hittade att lägga till min lista. Ta rodret, kvinna! heter den, bara en sån sak.

När Odd och jag i våras bestämde att vi inte skulle ta hjälp att segla hem vår nyköpta LM32 från sin hemmahamn utanför Flensburg utan segla hem den bara vi två, bestämde vi en sak till. Jag skulle köra båten hela vägen hem. Naturligtvis måste Odd avlösa mig vid ratten eller rorkulten ibland, men jag skulle ha huvudansvaret och göra alla utläggningar och alla tilläggningar.

Varför? Helt enkelt för att han är den som har erfarenheterna och kunskaperna efter ett helt liv på sjön. Det är obalans i besättningen ombord, inte bra varken för säkerheten eller stämningen mellan kapten och styrman. Hans försprång behöver minska, inte tvärtom.

303 sjömil blev det och elva dagar, de flesta i hård vind och en sjögång som jag aldrig varit ute i tidigare. Öppet hav och fri horisont för första gången för min del mellan Läsö och svenska kusten.

I efterhand kan jag skriva under på att det stämmer verkligen, det här som sägs under rubriken Kvinnor som vågar:

Mod är en muskel som behöver träning. Tvärtemot vad man kan tro är inte jag särskilt modig. Men jag gör saker ändå, för jag har bestämt mig för att det inte är min rädsla som ska styra mitt liv utan min lust.”

Halleluja!

Ellem

3 oktober

Vad är det värsta som kan hända på söndag?

Det värsta som kan hända på söndag är inte att jag blir underkänd i provet för Kustskepparintyg.

Det måste jag komma ihåg. Om jag inte klarar det nu, så är det bara att läsa på och försöka igen.

Sjömärken och fyrar och dag- och nattsignaler är inga problem. Inte heller avsnitten om väderlek, säkerhet och lagar och regler.

Det är navigeringen och räknandet på avdrift och deviation och missvisning som känns motigt. Jag har ju vant mig vid att köra på GPS:en och kommer förmodligen inte att räkna ut och rita så många kurser med blyertspennan i sjökortet i framtiden. Men det är klart att man måste kunna navigera utan GPS, kunna beräkna sin position om strömmen har gått och apparaterna sviker.

Fokus de senaste kvällarna har därför legat på att bli vän med besticken, som det heter. Transportör, kurslinjal, passare och penna/suddis. Lika självklart som jag trampar ur och växlar när jag kör bil, lika automatiskt måste jag kunna hantera de här attiraljerna på sjökortet och snabbt lägga ut en kurs eller bäring.

navigera

Nu står Ellem på land på varvet i Munkeby. Så pluttig hon verkar utan mast. 12,5 meter mätte vi upp den till. Min lust att gå genom Europas kanaler med masten liggande på däck är mycket måttlig.

Så här såg ju mitt ansikte efter grundstötningen i somras  Kölen ser inte så rolig ut den heller. Det var en hård läxa. ( = Lita inte på djupkurvorna i trånga farleder.) Förutom den reparationen ska det hända mycket ombord i vinter: Nytt kylskåp, varmvattenberedare, utsug till toatanken, en massa elinstallationer, installation av AIS och trådlöst internet, konstruktion av soltak och badbrygga, dävert till gummibåten, montering av räddningsflotte.

Sist men inte minst ska hon äntligen få sitt nya namn – Ellem. Hon har fått behålla det tyska Bribert hela sommaren eftersom det varit för svårt att byta så länge hon legat i sjön.

påland

Leon

Kustskepparexamen hade nog inte hjälpt mig. Gott omdöme får man genom erfarenheter. Och erfarenheter skaffar man sig genom dåligt omdöme. (Källa: Mae West eller möjligen Ocar Wilde)

 

 

 

 

23 juli

Vilken tur!

Jag körde slalom mellan de gröna prickarna i den smala serpentinpassagen in mot Bassholmen. Sakta, inte ens de tillåtna 5 knopen eftersom det var så tät båttrafik. Det finns ingen specialare över den här delen av Nordströmmarna i sjökortet, vill man ha en större förstoring än 1:50000 får man lita till sjökortet i Gps-en. Och eftersom det också är Sjöfartsverkets så litar man på det.
Det var kanske 4e eller 5e gången i sommar jag körde samma väg. I sjökortet går 3-meterskurvan en bra bit utanför den gröna pricken, så jag höll ut ordentligt för mötande. Här är nämligen tråååångt. Kände mig kapabel och hade full kontroll, Odd pratade med Joar i mobilen.
Pang, krasch så körde vi in i en vägg, världen brakade ihop med skrammel och dån och jag befann mig plötsligt med tänderna i Garmin och kinden och ögat på något annat väldigt hårt och vasst ställe. Odd låg på magen halvvägs ner i salongen. Det var hemskt. Motorn gick fortfarande fast vi stod still, och jag kände att blodet rann nerför hakan. Läppen och tänderna kände jag inte alls.
Odd fann sig snabbt, stängde av motorn och inspekterade mitt ansikte. En orolig och hjälpsam man i motorbåt erbjöd hjälp.
Men Odd fick loss båten från stenen och jag fortsatte köra ända hem. Vill inte bli feg. Detta kan hända alla intalar jag mig.
På vår ”bana” som finns sparad i gpsen står det att djupet där jag gick på är 9,8 feet. Gott och väl 3 meter.
Nu vet jag A: att man inte kan lita blint på djupkurvans dragning och
B: att man absolut inte ska gå utanför farleden där man inte har gjort det förut. Det finns ju flera ställen i Nordströmmarna där jag vet att man kan ta prickarna på valfri sida. Det såg ut på kortet som om man kunde gå en bit på sidan om farleden här.
Men verkligheten visste bättre.
Idag är jag trött och seg. Men glad att det inte var värre. Odd kunde ha brutit armar och ben. Nu linkar han med en lårkaka. Jag kunde ha slagit ut tänder och skadat ögat. Men kom undan med trasiga glasögon och ont i ansiktet. Båten är förhoppningsvis hel, Odd ska snorkla idag.
Ödet var på vår sida.

– Posted using BlogPress from my iPhone

5 juli

Omförtöjda på Lilla Kornö.

Bohus Malmön var fint och vackert men vi pallade inte för atmosfären i marinan två övernattningar. Vi blev mentalt påverkade av någonting. När klockan var 18 igår kväll och vi fortfarande var helt apatiska, sura och handlingsförlamade kastade vi loss och gick tvärs över fjorden med kurs mot Lilla Kornö. Så fort vi kommit ut på sjön släppte den konstiga stämningen och allt kändes bra igen. För många jättelika cruisers och lyxiga men obefolkade andelslägenheter? För mycket staket? För många storsvenskar och stornorskar på bryggorna? Kanske är vi inte tillräckligt härdade än mot alla hermeliner på sjön? I vissa hamnar är antalet skrytnissar med för mycket pengar helt klart större än i andra.
På Lilla Kornö fanns fortfarande lediga platser och där rådde en helt annan atmosfär i gästhamnen. Odd blev genast kompis med paret på den norska Hanse 32an som låg bredvid och en livlig diskussion om hundar, norska Sörlandet och båtlivet när barnen flyttat hemifrån tog fart.
”Tänk, när vi seglade med våra tre barn var vi fem personer i en Maxi 77” sa den norske mannen. ”Nu tycker vi att den här stora båten är lagom för oss två.” Vi kände igen oss. Det var nog det som var felet med Malmön. Vi kände inte igen oss.
På Lilla Kornö finns ingen affär, inget färskvatten på bryggorna och bara torrdass iland. Men när vi vaknade imorse bestämde vi ändå att stanna kvar här till imorgon också. Vi behövde en vilodag båda två.
Fast först flyttade vi över till norra sidan av hamnbassängen där det finns bojar och där vi får bättre lä för kulingen som ska komma ikväll.
Dessutom slapp vi brandövningen som pågick på hamnplan med Räddningstjänsten hela förmiddagen. Öns motorspruta testades och närvaro var obligatorisk för alla öbor. Jag räknade till 19 st inklusive barn.

Kornö

– Posted using BlogPress from my iPad

3 juli

Bohus Malmön

Vi styrde utomskärs från Skärhamn i fin vind, sommarvärme, lagom sjögång och blå himmel. Det känns fortfarande magiskt att ha en båt där man känner sig trygg ute vid Bonden även om vindprognosen säger 6-10 m/ sek. När jag var liten var just Bonden det värsta, yttersta tänkbara målet för en fisketur med snipan. Otänkbart för pappa att han skulle ta med något barn på den turen. Tänk om det skulle blåsa upp. Då fanns förstås varken Sjöräddningens väderapp eller gps.
Vi strök tätt förbi Måseskär i sydlig bris och när vi sneddade över Brofjordens angöring kom regnet. 25 sjömil blev det totalt.
Det positiva med det dåliga semestervädret är att det finns gott om plats i hamn även om man kommer sent. Vi spanade in en bra plats med boj och vinden i fören och genast dök det upp en hjälpsam norrman ur en jättelik Storebro för att ta emot förtampen.
”Tack!” sa vi. ”Bare göj” sa han.
Bohus Malmön väntar på att upptäckas. Jag har aldrig varit här, försöker trycka ner mina förutfattade meningar om ”den röda ön” längst ner i kölsvinet.

– Posted using BlogPress from my iPhone

24 juni

Bästa författarrådet jag fått.

Länken jag fick på Facebook handlade egentligen om barn och föräldraskap. (Jag ska länka senare, när jag kommer iland igen) Den drabbade mig med full kraft, sådär som insikter ofta gör. Artikeln beskrev tio situationer när det allra bästa man kan göra som förälder är: Vänta! Dvs gör inte det man vanligtvis gör som förälder. Hetsa inte, stressa inte, grip inte in, rätta inte, försök inte åtgärda. ”Just wait”. Ofta är det bara lite tid som fattas. Det är helt enkelt inte dags än. Att börja gå, sitta på pottan, spela fotboll, läsa eller vad det nu kan handla om.
Precis så är det med mitt manus också.
Å ena sidan tror jag verkligen att det är nödvändigt med skrivardisciplin. Det håller inte att vänta på inspiration, den kommer tillsammans med disciplinen. Skriv på, så blir du kreativ.
Men å andra sidan märker jag nu, när det har gått 3 månader sedan jag skickade in manuset till förlag, hur det faktiskt långsamt håller på att vridas om och ändra karaktär.
Huvudpersonen har skruvats flera varv, hon har blivit ganska osympatisk, med laster och brister i sin personlighet. Intrigen har kokat ihop sig, ett tidsplan har helt försvunnit. Romanen har tappat mycket av sitt feelgoodstuk.
Det är en helt oväntad känsla, att hänga i svansen på en berättelse som man själv har hittat på, medan den drar iväg åt sitt eget håll.
Just nu sitter jag i båten i Marstrands gästhamn och skriver. Det tjuter i alla riggar, regnbyar kommer och går. Hemma hade jag tjurat över det dåliga vädret. Här är det underbart ändå.
Inte visste jag att Marstrand är så vackert!

– Posted using BlogPress from my iPhone

7 juni

Väderöarna

Vår nya, stora, trygga båt gör saker med mig. Jag blir modigare och säkrare. Fortfarande är det jag som kör, hela tiden. Odd har ett helt liv vid rodret bakom sig, han behöver inte träna. Jag samlar på lyckade tilläggningar. Inga katastrofer hittills, men en riktig triumf idag. Vi gick från ett öde Bovallstrand till Väderöarna och trodde det skulle vara lika gott om plats där. Men där var det fullt. Jag blev tvungen att backa hela vägen in genom en trång kanal, till en plats längst in, utanpå en annan båt. ”Examensprov” sa Odd efteråt. ”Du förvånar mig varje dag.” Eftersom det var han som sa det blev jag inte arg. Dessutom förvånar jag mig själv…
Imorgon går vi hemåt. Planen är att sträcka utomskärs hela vägen till Brofjordens angöring, om vindprognosen håller. Otänkbart med förra båten och förra årets kunskapsnivå.
Den lyckade tilläggningen var det näst roligaste som hände idag. Det roligaste var ett telefonsamtal från Joar. Han fick jobbet, det första maskinistjobbet och på ett västsvenskt rederi dessutom! 🙂

Bovallstrand

Fin fjäril i ljungen högst upp på kompassberget på Storön. En Macaon.
Macaon
”När duvorna försvann” av Sofi Oksanen fick följa med på sjön. Jag tycker inte den är lika bra som Utrensningen. Den är rörig, jag hänger inte med i alla tvära kast med nya namn, nya erövrare och nya tidsplan.
ombordbok
Posted using BlogPress from my iPhone

1 2