9 november

Farmorsfrågan nr 232. När var du modig?

10 juli

Svar på Farmorsfrågan nr 223 om vilket beröm jag helst vill ha.

Den här Farmorsfrågan har vilat vääääldigt länge! Sen den 19e juni. Är den känslig?

Vilket beröm jag helst vill ha? Vadå vill ha? Det är lättare att svara på vilket beröm som får mig att vrida mig som en mask. ”Du hinner då med allting!” ”Vad duktig du är!” ”Du är fantastisk!”  Komplimanger är en variant av beröm som jag har extra svårt för. Jag uppfattar dem oftast som pinsamma,  oärliga och som en medveten eller undermedveten härskarteknik för att försätta mig i underläge. Den där vanliga uppmaningen att vi (som kvinnor, bevars) borde bli bättre på att ta emot komplimanger är bullshit och dolt förtryck.

Uppskattning är något annat.

Exempel: Odd uppskattar att jag 25 kg lättare tycker det är roligt att segla Soling med honom igen. Det är lika härligt att höra honom säga det som att segla, med nya vältränade magmuskler och utan en massa övervikt som gör en klumpig och olycksbenägen.

Igår sjösatte vi och riggade Duellen som tillbringat flera år på land under presenning. Lagom till kvällsbrisens sista suck tog vi en första provtur ut på Björnsundsfjorden, rundade Stora och Lilla Märreskär. Nästa gång blir det spinnakersättning.

Rätt kurs.

Inte duktig men magstark

19 juni

Syster Duktig säger upp sig.

Igår tror jag att jag kom fram till något väldigt viktigt vad beträffar mitt skrivande. Det började med att jag såg en intervju på nätet med författaren Kajsa Ingemarsson (hon har skrivit flera romaner bl a Små citroner gula och Någonstans inom oss). Hon beskriver hur hon ser varje roman som ett kontrakt, ett heligt åtagande som hon måste slutföra när hon en gång har börjat.  Det gjorde mig lite, lite illamående att höra henne. Det rörde vid något viktigt hos mig själv, något jag har vuxit upp med och nu absolut vill komma bort ifrån.

Driften att vara duktig, göra rätt, få beröm. Att anpassa mina prestationer efter vissa måttstockar för att bli belönad av någon annan. ”Du är så duktig!”

Hur många gånger har jag hört det? Hur många gånger har jag därför ängsligt jämfört mig med andra, som verkar vara mycket duktigare, och känt mig misslyckad? Hur många gånger har jag förgäves väntat på de där orden och därmed dragit slutsatsen att det jag själv var så nöjd med egentligen inte alls var särskilt lyckat?

Är det något jag inte vill vara längre så är det duktig. Kom alltså inte och säg att jag är duktig, då fräser jag.

Däremot vill jag vara nöjd själv. Och jag vill känna lust. Antingen jag springer, skriver eller målar.

Därför har jag nu börjat på två olika noveller jämsides med min roman! 🙂 Jag har hittat en väldigt inspirerande hemsida som egentligen handlar om hur man skriver dramaturgiskt för film och teater. Men tekniken som beskrivs, den välkända Heroes Journey, går lika bra att använda när man skriver skönlitterärt.

Med hjälp av The Heroe´s Journey ser jag nu tydligt en del brister i min roman som jag ska rätta till. Det betyder att jag får rumstera om en del i synopsis och persongalleri. Men bättre att göra det nu än senare. Jag ska alltså inte redigera texten, det vill jag spara tills hela utkastet är genomskrivet. Men jag ska möblera om lite här och där.

Novellerna skapade sig själva medan jag joggade. Saker jag just upplevt i min familj och i min närhet skakades ihop med rena fantasier och la sig på plats i receptet enligt Hjältens Resa på svenska, som jag hittade på den här intressanta bloggen http://carolisabella.wordpress.com

 

 

 

10 juni

Att städa bland sina tankar.

Imorse läste jag i tidningen om en kvinna som skulle fylla år och blev intervjuad om sitt liv. Hon var fotograferad också, tillsammans med en hisklig, obeskrivligt ful och smaklös tavla som hon hade målat själv. Min första impuls var att visa artikeln och bilden för Odd och mamma A, göra mig lustig över den – hur var det möjligt att ha så dålig självinsikt, att vara så stolt över något så uselt? Jag var helt säker på att båda skulle tycka som jag. Men jag hejdade mig.

Jag vill ju inte tänka sådana tankar. De är bästa gödningen för ogräs som dåligt självförtroende, tvivel och hopplöshet. De studsar omedelbart tillbaka mot mig själv, får mig att fortsätta tänka negativt och kritiskt. Det går att välja helt andra tankar när man tittar på den där bilden, läser den där artikeln:  så härligt att hon är lycklig och nöjd med sitt liv och det hon gör.

Råd till mig själv: Tänk inte dumma, låga tankar om andra människor, om du vill slippa tänka dumma, låga tankar om dig själv.

Därefter läste jag en lång intervju i GP med Cecilia Gyllenhammar om varför hon skrivit sin senaste bok Stäpplöperskan.  Och drabbades av svåra mindrevärdeskänslor och avundsjuka. Vad har jag att komma med egentligen? Inga familjekatastrofer, ingen olycklig eller fattig barndom, inga alkoholiserade föräldrar, ingen arbetarklass i släkten så långt ögat når. Hur ska jag kunna skriva något läsvärt? Lika bra att lägga ner författardrömmarna direkt.

Så kom jag ihåg de kloka råden i den där intervjun med Anne Germanacos  som Kajsa Ingemarsson tipsade om i sin blogg häromsistens. Om vikten av att vara snäll mot sig själv.   ”Be gentle with yourself—you will find so many reasons not to be. But it’s most likely your kindness toward yourself that will help you alongside the rigors of constant, daily writing.”

Sen sprang jag en runda över ön och kom på en underbar idé till en novell som jag tänker skriva och skicka in till ICA-Kurirens novelltävling.

Nu har jag redan skrivit de första 1000 orden och jag tror att det kan bli riktigt bra.

 

 

25 januari

Svar på Farmorsfrågan 207 om att peppa sig själv.

Häromdagen kom jag på mig själv med att drömma om hur jag skulle svara när det stora förlaget ringer och säger att de vill publicera min roman. Det är inte klokt, jag vet. Hybris.
Men det är så jag fungerar. Jag ser framför mig hur det jag drömmer om blir verklighet, hur min roman ligger i stora travar i bokhandeln och jag sitter och signerar den på Bokmässan. Det finns säkert en diagnos…
Jag tror det är min pappas fel, som så mycket annat i mitt liv 🙂
Han startade hela tiden nya saker, målade upp fantastiska framgångar och slet för att förverkliga sina idéer. 9 av 10 tror jag föll platt till marken. Men det knäckte honom inte, han kom snart på någonting nytt som han trodde lika starkt på och jobbade lika inspirerat med. Han blev inte rik. Men när han dog var han nöjd med sitt liv.
Idag har jag peppat mig själv genom att tänka på hur oerhört bra det senaste kapitlet i mitt manus är. Snart ska jag be Odd läsa igenom allt. Då behöver jag själslig styrka, jag känner redan på mig att vi blir ovänner…

Nr 26/365+1 foton 2012. Tema: Kvällsjobb.
– Posted using BlogPress from my iPhone

19 december

Farmorsfrågan nr 202. Vilket är ditt bästa självberöm?

14 mars

Farmorsfrågan nr 146.

När utmanade du sist dig själv?

14 januari

Farmor svarar på fråga nr 129.

Vad betyder jag för mitt jobb? Ja, utan mig hade min arbetsplats inte funnits, det är helt klart.  Alla mina fina arbetskompisar hade haft andra jobb.

Det är ju inte helt säkert att de hade haft en skön massagefåtölj i fikarummet på en annan arbetsplats…;-)

Jag betyder nog en hel del osäkerhet också. Eller spänning, beroende på hur man ser det. Jag får saker att hända, och det påverkar ju alla runt omkring.

Det värsta skulle vara att ha ett arbete där man inte gjorde någon skillnad. Jag skulle helt klart välja ett liv med mening utan arbete, än ett arbete utan mening.

Lastbilen som skulle transportera vår första mässmonter till London kunde inte köra ända fram till LifeStone. Tur vi har en Victor.

 Alla ville göra gratis avtryck på mässan i Norge 2006.

14 december

Svar på Farmorsfrågan 122.

Ja, hur många delpersonligheter har du inom dig?

Idén till frågan fick jag när jag lyssnade på utvecklingskonsulten Lennart Lindén på Lisebergsteatern i förra veckan. Han talade om konfliktlösning och visade bl a en bild på hur många olika personligheter som kan få plats i en och samma människa.

Det gav mig en riktig aha-upplevelse. Hur många gånger har man inte hört uppmaningen att stanna upp, lyssna inåt och försöka ”hitta sig själv”. Och hur mycket man än försöker så är det väldigt svårt att komma till samma resultat två gånger.

När jag var yngre – och ibland fortfarande – kändes det ibland viktigt att hitta ”sin stil”, att kunna ge förmedla en bild av en helgjuten och sann personlighet som bara var min. Men Lennart Lindéns föreläsning fick mig faktiskt att förstå hur bra det är att ha tillgång till olika sidor inom sig själv. Det är t ex mycket lättare att hantera konflikter om man inte styrs av att vara antingen en renodlad stridis eller en typisk fegis.

Alla de här påståendena om mig är sanna, fast oftast inte samtidigt:

*Jag är en tävlingsmänniska, en envis och ganska aggressiv A-personlighet som aldrig ger upp och som alltid satsar till 100%.

*För mig som Oxe är familjen, hemmet och partnern det viktigaste i livet. Att vårda och älska ger min tillvaro mening.

*Som äldsta barnet är jag präglad till att bestämma och styra. Jag vill inte bli motsagd och jag har ett stort kontrollbehov. 

*Jag är nyfiken och social och hatar konflikter, vill helst vara vän med alla.

*Jag är född glad och positiv och med ett lätt sinne. Jag har nära till skratt och glömmer fort sorger och nederlag.

*Jag är en ganska inåtvänd, reserverad och allvarsam person.

Vilka är du själv, innerst inne?  😉

1 december

Svar på Farmorsfrågan nr 120.

Frågan var: Vem är du när du inte är mamma?

Frågan är på ett sätt omöjlig, för är man mamma så är man. Det upphör liksom aldrig, inte ens när man fyllt 90. Men ändå, man var ju en person innan man blev Mamma. När barnen frigör sig (alltför snart) måste det finnas någonting kvar. Bortsett från att man är skyldig att ta vara på sitt enda liv för sin egen skull, så kan det inte vara kul för barnen att frigöra sig från en mamma som förvandlas till en liten sorglig pöl när man flyttar hemifrån. Det är i alla fall mitt försvar.

För jag har alltid känt mig säkrare, gladare, friare och starkare när jag har varit i en annan roll än Mammarollen. Det betyder inte att jag inte älskar mina barn, bara att jag älskade mig själv mycket mindre hemma än på jobbet. Det är värre att göra fel som mamma än som chef. Det är hemskare att vara ovänner i familjen än på jobbet. Det är roligare att få beröm av sin chef än av sin man. Det ställs omänskligt höga krav på en mamma, jämfört med kraven som ställs på till exempel en projektledare. Det är lättare att vara snygg och spännande på jobbet. Osv osv.

Det kändes befriande när barnen blev vuxna och jag kunde abdikera som familjens ofrivilliga matriark och projektledare. Jag blev en lugnare och mer närvarande mamma lagom till att barnen inte behövde mig längre!

Jaha, och vad kan man då dra för lärdom av detta?

Jo, jag borde ha haft en mammacoach, en sån som  Eva Liljendahl i Chicago.  (Vi pratade en timme idag, det kostade 7.30 med Skype. 7 kr 30 öre. Är det klokt? Man pluggar in en liten telefon med usbkontakt i datorn, och sen kan man prata med USA nästan gratis, och dessutom se varann i rörlig bild på skärmen.)

Hon hade säkert kunnat hjälpa mig att se vilken bra mamma jag var också, så att jag hade sluppit känna mig som mrs Jekyll och mrs Hyde i min mammaroll och min yrkesroll. 

Så om du kära bloggläsare ibland känner dig som en inspärrad Bitterfitta så skaffa dig en mammacoach innan barnen flyttar hemifrån. Det är du värd. Och det kostar inte mycket mer än att hålla sig med fransk manikyr.

1 2