Berätta din historia och vinn ett guldhjärta!
I augusti startade jag ”Mammors Underbara Berättelser” här på Farmorsbloggen. Idag har det kommit in 29 fantastiska berättelser. På julafton har jag lovat att utse en vinnare. Första pris är ett massivt 18 K guldhjärta från LifeStone med en avgjutning av ett personligt hand- eller fotavtyck.
Jag känner redan nu att det är en omöjlig uppgift att utse en rättvis vinnare (även om jag naturligtvis måste hålla mitt löfte). Vartenda bidrag är skrivet med hjärteblod.
En del handlar om kampen för att bli gravid, andra handlar om förlossningen, om ett annorlunda barn, om att överleva en olycka, om att överleva en svart barndom…
Hur låter din bästa, roligaste, underbaraste berättelse? För alla är vi fulla av berättelser, det vet jag! Förlossningsberättelser inte minst, läste just på Norges största mammablogg om en födande mamma som blev bortglömd i ett badkar i 5 timmar!
Jag vill läsa om en annorlunda bakgrund, en annorlunda uppväxt, kanske om en underbar mormor eller farmor. Eller en berättelse från förr! Har du frågat din mormor hur din mamma föddes?
Kommentarer
hej!
Tänkte berätta min berättelser som säkerligen annorlunda…. i mitt fall handlar det inte om ett par jag har varit mamma för… för jag har inte kommit så långt i livet än…
Jag har alltid älskat djur i hela mitt liv.
En dag kom mamma hem med en katt unge som hennes kollega hade visat henne…
Dem hade dumpat ett gäng kattungar vid ett stall… o mamma tog hem den som var som sjukast…
o vad skulle jag göra?? Kunde ju inte göra något annat än att åka upp till djursjukhuset.. han va så illa så dem vätskade upp han gratis o allt.
Han blev kry.. trodde jag… jag va verkligen hans mamma… matade han med nappflaska han va där jag var.. han kunde inte va utan mig.
Men jag hade ett problem med honom… han kissade aldrig i sin låda… jag kämpade i 2 år… o gav inte upp.. sen va det dax för mig att flytta till annan stad o kunde inte ta med honom i min studenlgh när han kissade på golvet…
Men va ofta nere o hälsa på honom…
men så en dag när ja kom hem var han så smal… tänkte matade dem inte honom.. dagen efter åkte ja tillbaka för att skriva min tenta.. o mamma åkte till vetrinären igen med honom….
Efter min tenta fick ja ett samtal av pappa… o den dagen är en av de 2 värsta dagarna i mitt liv…..
Dem hade vatt tvugna avlida honom… jag gråter än idag när ja tänker på det… han hade en njursjukdom.. o har antagligen haft det hela tiden…
Det jobbigaste idag att jag inte fick va med honom den dagen.
Men han kommer alltid leva kvar i mitt hjärta.. låter kanske konstigt.. det var ju bara han katt. men imoed vi kämpa så mkt med honom… o han följde mig vart jag än gick…så kom vi så nära varandra det va verkligen som att ta hand om ett litet barn som tyvärr aldrig fick bli vuxen. Men som antagligen har det bättre nu!
det var min story!
Till Frida Svensson.
Det var inte ”bara” en katt. det var ett liv, en medlem av din familj. Djur har också känslor och du gav den lille kärlek och omtanke, vilket var fint. tillbaka fick du hans ”tillhörelse”, något som är fantastiskt att få från ett djur. När han sedan dog så var det naturligt för dig att sörja. Smärtan är inte mindre för att det handlar om ett djur. Jag har mist hundar men också en katt som jag skulle ha i min vård ett par månader för en annan persons räkning. Den katten blev sjuk och jag vakade och skaffade veterinär och medicin, men den dog på juldagsnatten då för många år sedan. Ännu idag så hugger det till i hjärtat på mig då jag tänker på honom, då kan du ju tänka vad jag känner för mina hundar som jag haft hela deras levnad.
Du har visat stor empati Frida och jag vill att du skall vara stolt över det.
Smärta och sorg är hemskt men det får dig också att växa och din empati att öka.
En gammal farmor.
Kommenteringen är stängd.