7 augusti
Tankar efter 7e Farmorsfrågan.
Den här oljemålningen som jag ser varje morgon på semestern fyller mig med mycket blandade känslor. Stolthet, vemod, glädje, skuld. Jag målade den 1979, som en 70-årspresent till min svärmor. Den föreställer utsikten hon hade från sin säng i det älskade sommarhuset. Hon blev mycket glad över tavlan och den följde med henne ända till servicehemmet där hon bodde sina sista år. Hur kan jag känna skuld över detta?
1979 när tavlan målades hade våra tvillingar just fyllt 1 år. Deras
storasyster var 7 år och gick i första klass. Vi höll på att bygga hus, jag jobbade heltid och pendlade många mil varje dag, vi hade en dagmamma som passade bebisarna och som också tog emot storasyster efter skolan.
Att måla 70-årstavlan blev mitt sätt att smita ifrån alla måsten. Det fanns ju egentligen inte 5 minuter utan krav på min närvaro. Vilken tur att jag ”måste” göra klart presenten till farmor…
Jag stal stunder för mig själv med skapande och njutning.
Vårt livstempo var alldeles för högt.
Så här i efterhand ångrar jag så mycket. Alla olästa sagor, alla pratstunder och promenader som aldrig blev av, all denna ovärderliga livstid som vi investerade i annat än att vara med våra små barn.
Från och med nu förlåter jag mig själv. Vi gjorde vårt bästa, vi ville så väl, som det heter. Och det går ju inte att ändra på ändå. Livet är nu.
Mina barn gör inte som vi, det märker jag redan. Fast de gör säkert andra misstag istället. Får man hoppas.
För det är misstagen vi gör som är motorn i vår personlighetsutveckling. För att bli en bättre människa måste man ju först ha varit en något sämre människa.
