Förväntningar.
För fyra år sedan inköptes och planterades två amerikanska Blåbärsbuskar. Jag såg framför mig hur barnbarnen skulle tindra med ögonen och smaska i sig de jättestora bären. Sen skulle det lyckliga barndomsminnet av farmors blåbär vara inprogrammerat. Liksom jordgubbarna och vinbären som man bara kan plocka och äta precis hur mycket man vill. Minnet av Farmors trädgård skulle hos barnbarnen framstå som ett överdådigt paradis forever after. Kanske i motsats till mina egna barndomsminnen av trädgårdar där man bara fick ta fallfrukt och aldrig äta direkt från bärbuskarna.
Blåbärsbusken har inte riktigt varit med på planerna hittills. Men i år – oj, oj,oj! Den bjuder på ett dignande överflöd som är mer än jag bad om, mycket mer.
Så när lilla S och lilla A kommer, försöker jag inspirera dem att plocka bären. Bara äta direkt från busken och njuta i solen. Det går sådär.
”Dom e goda,” säger lilla A med ett tröstande tonfall. ”Men jag gillar dom vanliga bättre.”
Idag tänker jag i alla fall baka blåbärspaj och frysa in.
Kommentarer
Hihi min mamma ääälskar att berätta tokiga saker från min barndom & jag ääälskar att lyssna. 😀
Påtal om blåbär kan jag bjuda på en.
Jag var ungeför 7 år och det var sommar.
Där vi bodde fanns det en liten blåbärsdunge.
Jag frågade mamma om hon kunde baka en blåbärspaj, och mamma svarade att ja men då får du gå och plocka blåbär.
Efter ett litet tag kommer jag tillbaka med en knappt halvfull hand och tyckte minsann att mamma kunde göra den pajen.
Dock fick mamma då gå och köpa lite mer blåbär. :p
Hi hi, ja det går sällan som man tänkt sej!Men det brukar kunna bli helt ok ändå!:)
Kram Ma
hihi ja barn är då alltid ärliga 🙂
men den som väntar på nåt gott… blåbärspaj är inte fy skam det!
kramar!
Kommenteringen är stängd.