Skynda att älska.
Det är en sån himla bra mening. Jag lånar den av Tove Jansson.
Min mamma är 90 år, pigg och glad. När hon berättar hur det var när hon var liten, är det omöjligt att begripa att världen kan ha ändrats så mycket, på så kort tid. Men mina 3 barnbarn är hon alltså mormors mor till.
Min morfars mor hette Hanna Nilsdotter. Jag har aldrig träffat henne, men mamma har, och hon har berättat historien om den sura gumman i huvudduken.
Hur Hanna gifte sig väldigt ung och fick 5 små flickor. Alla dog som små! Mamma tror att det var en mässlingepidemi. Hur överlevde hon det? Inte sörjde hon mindre än en mamma idag skulle gjort, det tror jag inte på. Därefter dog mannen också. Hanna gifte då om sig med sin döde mans bror och de fick 6 pojkar som alla växte upp till rediga skånska bönder. En av dem blev min morfar.
Livet är nu. Det väntar inte och går inte i repris. Det är sant för dig och mig, lika sant som för min mamma och för Hanna Nilsdotter.
Men nuet är också en pärla i ett långt långt halsband utan varken början eller slut. Skynda att älska så att din del i halsbandet skimrar.
Kommentarer
Det måste vara underbart att få uppleva sina barnbarnsbarn.
Jag älskar att höra berättelser om hur det var när min sons gammelfarmor växte upp. Jag håller med dig. Man kan knappt förstå att det ändras så mycket så fort.
Vilken underbar bild på er!
Ha en fin kväll!
Kram Elin
Jag vet inte varför men jag var tvungen att fundera lite över ditt inlägg, jag blev tagen och berörd.Egentligen skiljer den sig inte från många andra historier om vedermödor och sorger och samtidigt träffar den en mitt i hjärtat. Jag tänker ofta att jag är en tråd i livets väv och i vår släkts väv och som du skriver är vi pärlor på ett långt halsband. Jag tycker att det är STORT att få vara del av en historia och en framtid. Tack för ett fint inlägg!
Kommenteringen är stängd.