Hur har jag kunnat bli en sån bitch som jag faktiskt är? Ni tror kanske att jag är en mild och försynt liten farmor? Men jag vet några som skulle beskriva mig som en aggressiv, argsint och mordisk kärring som inte drar sig för nånting.

Man fostrar inte fyra barn utan att det sätter sina spår i ens personlighet.

Det är inte barnen som är det svåra. Nej, nej långt ifrån. Det är dessa stolpskott till vikarier, skolskjutsplanerare, skolpolitiker, rektorer, skolbusschaufförer, skolsköterskor, bambatanter, lärare och inte minst skolkamraters föräldrar, som kan förstöra hela tillvaron och som man är tvungen att slåss med under 12 långa skolår. För varje barn.

Jo, jag vet att det finns underbara, kloka, älskvärda änglar också, bland ovanstående. Som tur är. Åh, Annika D, vilket ljus i mörkret du var som lärare. Kärlek!

Två av våra barn blev vi tvungna att flytta från skolan. Bort från mobbing och inkompetenta, passiva lärare till underbara  Stensbo friskola och den lika underbara Waldorfskolan i Slussen. Vad skulle vi göra? Skulle vi säga: såja, det är bara 2 år till och sedan får du en annan lärare. Eller: försök stå ut, om 3 år får du flytta till gymnasiet i Uddevalla. 

Om jag fick leva om mitt mammaliv skulle jag ta ännu mindre skit, och slåss ännu hårdare för alla barns rätt till trygghet och bekräftelse i den vanliga kommunala skolan. Jag ångrar inte ett enda hårt ord jag sagt till en viss rektor. Tvärtom, han borde ha fått höra fler sanningar.  Grrrr…

PS. Två av mina barn har valt läraryrket! Varför?!  ”För att en enda bra lärare kan göra så stor skillnad, mamma.”