Ja, vad ska man säga? Mycket tid och energi har jag slösat i mitt liv på att önska mig ett annat utseende. Än här, än där. Ibland 15 kg upp, ibland 15 kg ner. Magen, låren, håret, ögonen – inte är det ordet ”nöjd” jag har tänkt framför spegeln precis.
Så destruktivt, så onödigt. Så svårt det är att frigöra sig från de idiotiska skönhetsidealen som strilar över oss som ett ständigt duggregn. Hur många småbarnsmammor ser egentligen ut som Victoria Beckham? Om man ser sig omkring en vanlig dag på IKEA?
Enligt experterna på KBT (kognitiv beteendeterapi, kan användas för att gå ner i vikt) ska man stå naken framför spegeln och säga till sig själv att ens kropp duger som den är, att man gillar sin kropp precis som den ser ut i spegeln.
Jag har verkligen försökt det. Det känns väldigt fånigt, kan jag säga. Men skam den som ger sig. Experter kan väl inte ha fel?
Min man har aldrig haft andra bekymmer om sitt utseende än att byxbenen ofta är för långa.
Den enda del av min kropp som jag verkligen gillar är min livmoder. Den har varit så fruktsam, aktsam och arbetsam.