Alla berättelser som finns i kommentarerna till det här inlägget är skrivna med hjärteblod. Därför måste du bläddra ända till slutet, innan du kan skriva in din egen berättelse i kommentarsfältet.

Det är fantastiska berättelser ur det riktiga, verkliga livet. Om hjärta och smärta, liv och död, svåra beslut och underbara segrar.

Läs och njut!

Mitt piano är för stort, för fult och går inte att stämma ordentligt. Det blir bara använt under juldagarna. Det måste bort. Vardagsrummet ska renoveras och det finns inte plats för en så stor, onödig möbel.

Men det känns som att ta bort en bit av sig själv. Sen jag var 6 år har jag spelat piano. En gång i veckan traskade jag iväg med dåligt samvete till fröken Solöga Tillius som bodde alldeles ovanför Göteborgs Ridhus. Tack vare lektionerna lärde jag mig noter, och blev ganska bra på ”Fur Elise”. Men det roliga var att spela på gehör och sjunga samtidigt. ”De ska va tunna skivor” var min favorit, och ”Lilla Vackra Anna” var pappas, den fick jag spela och sjunga när föräldrarna hade gäster och då fick jag en peng av pappa. Och massor av beröm av alla.

Som vuxen har jag tröttnat på mitt eget spelande. Allt låter likadant, så präktigt och tråkigt. Om jag bara kunde spela lite mer som Benny Andersson… 

Det kommer aldrig att hända. Pianot måste bort.

Jag köper ett mindre istället. Ett vitt. Annars kan ju inte lilla S öva när hon hälsar på. Och lille L har faktiskt intresserat sig för pianot sen han var några månader bara.