Vi har haft får i snart 20 år. Det är en lycka och ett förbannat besvär. Det förra på våren när de lammar, och det senare resten av året. Vi har ungefär 11 tackor och en bagge året runt och de får ca 20 lamm ett bra år.

Om vi inte hade haft fåren skulle våra ängar och hagar vara snårskog vid det här laget. Man skulle inte kunna se havet och inte kyrkan. Barnen skulle inte ha fått växa upp med närheten till djur, det skulle inte ha funnits obegränsat med mjuka lammskinn i huset, vi hade inte haft frysen full av det bästa kött som finns.

Å andra sidan. Vi hade sluppit placera en förmögenhet i fårstängsel, grindar, vinterfoder, traktorer och veterinärbesök. JAG hade sluppit alla telefonsamtal på arbetstid från oroliga sommargäster som tror att katastrofen är nära för att ett lamm förirrat sig utanför stängslet. Det hade varit fullt möjligt att ta semester utan att ta hänsyn till höskörden. Det hade varit fullt möjligt att resa bort en vecka i april eller maj.

Varje år i mars är jag dödstrött på att vattna, mata och passa får.  Och så fort lammen börjar komma i april är jag fast igen. Alltid är det någon som behöver min hjälp lite extra. En gång morsa, alltid morsa.

Min pappa hade alltid båt. (Ja, den var ju förstås lika mycket mammas.) Pappa och båten hörde ihop, han var ute med den varenda dag under sommaren. Fiskade makrill, lade ut garn eller bara tog en tur. Hela dan, utan varken gps eller mobil, långt ute vid Tovas ungar om vädret inte hindrade. Och det skulle mycket till. En Gullholmensnipa bangar inte för lite vågor. Eller sjö, som man säger här.

Hans sista båt Tumlaren fick vi ärva. Man KAN sova två under däck. Med lite god vilja. Men man måste kissa i en spann om nöden tränger på. Hon är trång och bullrig. Det går inte att laga mat ombord om man inte använder campingkök, vilket jag vägrar eftersom jag har panik för läckande gasol. Vi har tänkt tanken att byta till en mer bekväm båt många gånger.

Men det går inte att tänka tanken att någon annan har Tumlaren. Eller att vi inte har henne. Så när vi blir rika lånar vi ut Tumlaren till barnen och köper en båt till.

De ljud som gör mig lycklig idag, när jag är 59 år och farmor, är min mans lugna djupa andetag om natten. Fågelsång tidiga mornar. Havets alla lugna ljud när det nästan inte blåser; skvalpet, risslet, porlandet. Kluckandet mot bordläggningen när man krupit ner i kojen i båten. Barnbarnens skratt och stoj i hängmattan.

Från bebistiden minns jag många lyckoljud. Fortfarande ligger lugna andetag om natten på första plats. Ett särskilt magiskt ljud några år senare, var det som hördes på farstubron sena vårkvällar. När det börjat skymma och jag orolig gick ut för att lyssna efter vart kvällsryttarna tagit vägen. Då kunde det i stillheten höras hovklapper och pladder och skratt på en kilometers avstånd, uppblandat med koltrastens sång.

Ännu några år senare var det dova mullret mitt i natten från en avsågad ljuddämpare högsta lyckan. Han är hemma!

Vilka ljud gör dig lycklig?

”Den som inte vågar ta första steget får stå väldigt länge på ett ben.”

Visst är det bra sagt! Precis så känns det ju när man inte kan bestämma sig för om man ska våga eller inte. Man står där och vinglar på ett ben och måste koncentrera sig på att hålla balansen. Samtidigt maler tankarna: ”Ska jag, ska jag inte…”

Tills man har bestämt sig, kommer man ingen vart alls.

Jag minns inte var uttrycket kommer ifrån, har ett svagt minne av att det är ett kinesiskt ordspråk.

Men det finns ett alternativ till att stå på ett ben och vingla och tänka rädda tankar. Man kan ta ett steg vartsomhelst. Då har man ändå satt sig i rörelse. Helst framåt. Det är lättare att tänka fritt när man går.

Nu kan absolut inte vänta. Inte en dag, inte ett ögonblick. Det är som att sitta på tåget och se vackra utsikter och roliga små byar svischa förbi utanför fönstret. Utan att kunna stanna. Det enda som skulle hjälpa  är att sakta farten. Men den bestämmer ju lokföraren…

Om du känner lokföraren kan du kanske be honom/henne att ändra resans tempo lite.

Om det är du själv som kör tåget borde det egentligen inte vara något större problem att sakta in.

Inte om du vet att det enda som absolut inte kan vänta, är allt det som händer under resans gång. När du kommer fram har allt det viktiga redan passerat.

Vad kan inte vänta?

Kajakerna har inte ens varit i vattnet i sommar. Det är stor synd och skam. Folk som går förbi på väg ner till bryggan måste ju tycka att vi är väldigt slappa som bara skaffar oss saker utan att använda dem.

Vips, sticker SkuldochSkam upp sitt huvud från ingenstans!

Men jag trycker omedelbart tillbaka honom ner i sin håla. I sommar fick kajakerna stanna på land. Det berodde på vädret, på att jag blev sjuk på semestern, och att jag valde andra saker framför kajakpaddling på den lilla tid som blev över.

När jag tänker efter tror jag faktiskt inte på allvar, att någon tänkt onda tankar om oss och våra oanvända kajaker. De tankarna sitter nog bara i mitt eget huvud. Kajakerna ligger bra där de ligger. Och det kommer fina, varma, stilla höstdagar med sol och lugnt vatten. Då är det bara att sjösätta, på 5 minuter.

Har du läst boken The Secret? Där står bl a om hur man drar till sig det man tänker på. Lycka såväl som olycka.

 En orimlig och cynisk teori om man drar den till sin spets.  Betyder det att man får skylla sig själv för ALS eller cancer eller flygolyckor?

Men en spännande och magisk teori om man bara plockar det man gillar. Min coach Eva Liljenberg i Chicago är gift med Michael. Han har en blogg som handlar om Law of Attraction. Där finns flera spännande övningar som jag ska pröva.

Den övning som handlar om förändring t ex. Du kanske längtar efter förändring i ditt liv, fast du inte är säker på exakt VAD. Då börjar du helt enkelt med att ändra på vad som helst. Möblemanget i sovrummet, färgen på väggarna. Vad som helst. Det är inte viktigt vad du gör, bara du gör något. Det kommer att leda dig vidare mot det du egentligen vill förändra.

Undrar vad det är som ligger bakom alla mina uppgrävda rabatter?

Jag har läst eller hört, att just när du är runt 11 år borde du skriva ett brev till dig själv som vuxen. I det brevet skall du tala om vad du gillar, vad du är bra på, vad du vill göra i framtiden. När du är runt 11 år har du ganska bra koll på det. Sen kommer killdimman, hormonerna och inte minst skolan och förstör alltsammans.

När jag var 11 år skrev jag uppsatser som jag fick läsa upp för hela klassen. De handlade alltid om äventyr med djur inblandade.

Jag minns särskilt en som handlade om när jag fick följa med pappa på älgjakt. Jag skrev om solen som gick upp, dimman som lättade, grenar som knakade och en älg som plötsligt dök upp. Pappa missade förstås, eller om han aldrig sköt, poängen var i alla fall att den fria och ståtliga skogens konung klarade sig.

När jag var 11 visste jag alltså redan att jag älskade att vara ute i naturen (fast jag växte upp som stadsunge). Jag visste att jag gillade att skriva och var bra på att fantisera och formulera mig. 

Jag älskar att se mig omkring på barnen i min omgivning och se hur tydliga deras talanger är. Lilla A vet redan att hon ska bli djurpolis. Lilla S är full av omsorg och omtanke och den bästa barnvakt man kan hitta. Lille L ser en myra eller skalbagge på 10 meters avstånd, är fenomenal på pussel och allt annat som har med ordning och struktur att göra.

Undrar om yrkesvägledarna och coacherna på Arbetsförmedlingen har hört talas om 11-årstestet?