Mammabloggarens upprop mot rasism.
I går uppmanade Tonårsmorsan hela bloggvärlden till ett upprop mot rasism. När jag läser hennes blogg efteråt blir jag förtvivlad och undrar om vi bor på samma planet. Att det är så illa, så fruktansvärt illa? Jag tänker att det spelar ingen roll hur många upprop som skrivs, hur många demonstrationer som samlas. Samma människor kommer ändå att stå i samma frontlinjer och puckla på varann, verbalt och fysiskt.
Min slutsats blir den gamla vanliga. Jaques Brels ”Quand On n’a Que Lámour” http://www.youtube.com/watch?v=ezsXDSfaBI0 I den här videon sjunger Gunilla Backman den på svenska på en DN-Gala: ”Kanske kärlek är allt” . (Den är bättre med Eva-Britt Strandberg och Tommy Körberg, men jag hittade inte den.)
Det enda man kan göra är gräva där man står. Försöka göra skillnad i sitt eget kök, på sitt eget dagis, i sin egen skola, i sin egen vänkrets. Slåss gör jag inte. Argumentera kan jag inte. Men älska försöker jag alltid.
Detta är nästan hela min familj. Jag är så stolt över den. Alla är omistliga. Alla lika värdefulla. För mig och för Sverige.
PS. Läs den här artikeln om FN-rapporten som visar att invandring lönar sig!
BRO Bröstcancerfonden – Digitala Rosa Bandet 2009
