Eget beröm luktar illa?
”Titta mormor jag är en prinsessa!”
Lilla A är glittrande glad, strålande nöjd med sig själv. Och hon får allt gensvar hon kan önska sig.
”Ja, vad fin du är! Jättevacker! Du ser precis ut som en riktig prinsessa!”
Varför slutar vi uppmuntra, peppa och bekräfta? Varför börjar vi plötsligt tycka att det är lite opassande, lite skämmigt, lite besvärande, när någon framhäver sig själv och sina fördelar? Varför snålar vi med beröm och komplimanger istället för att vara generösa med lovorden?
Jag fick just ett mail från en flyktig bekant i USA som skrev ”I think you are a wonderful person…” och det kändes lite förbjudet, lite falskt – hur kan hon säga så som knappast känner mig?
Vilken dum reaktion. Jag borde såklart tacksamt ta emot, njuta av att känna mig som en prinsessa igen. Och ge tillbaka.
