Hur får man sina barn att älska varann? Hur gör man så att de fortsätter att umgås och vara vänner när de har flyttat hemifrån? Hur undviker man avundsjuka och ovänskap mellan vuxna barn?
Inte förrän nu förstår jag mina egna föräldrars, och svärföräldrars, ängslan över varje liten konflikt som uppstod mellan deras vuxna barn. Aldrig fick man minsta medhåll om man beklagade sig över en syster eller bror. Alltid fanns det någon förmildrande omständighet.
Vilken sorg det skulle vara om några av barnen blev bittra ovänner. Som om hela barndomens kärlek och omsorg varit förgäves, som om jag någonstans gjort ett katastrofalt misstag.
Det spelar ingen roll hur de väljer att leva, eller med vem. Bara de inte blir osams på allvar…