Efterrätt enligt Wikipedia: mindre, oftast sötad maträtt som serveras efter huvudrätten.

Jag har aldrig gillat det där uttrycket att barnbarnen är livets efterrätt.

En läcker avslutning som man blir serverad…?

Nej, barnbarnen är istället livets doktorsavhandling. Ett livsprojekt som kräver för det första en gedigen grundexamen, dvs en bra relation till barnbarnets föräldrar. Den basen behöver underhållas och kanske uppgraderas.

Sen måste man nyfiket och oförtröttligt jaga nya fakta och kunskaper. Det som gällde om amning, sovvanor och uppförande när ens egna barn var små har ändrat sig. Till det bättre. Det bör i alla fall vara ens första hypotes.

Därefter gäller det att kunna presentera sig själv på ett tilltalande sätt, vara flexibel och öppen för att korrigera både i stort och smått. 

Utan att göra våld på den man innerst inne är, och vad man i själ och hjärta tror på.

Man blir inte automatiskt Fil.Farmor eller Fil. Mormor.

 Här är dagens lilla present från mig till dig. Njut av Benny Andersson underbara ”Tröstevisa” här:

 http://www.youtube.com/watch?v=6iAH1bMqjvE

Vad tänker du på när du just har vaknat?

”Hur fattig man än är så kan man faktiskt ha råd med detta.” sa stora L. eftertänksamt. ”Ett paket korv och en brasa.”

Marken darrar under L. just nu, finanskrisen verkar sätta krokben för livets stora dröm. Åtminstone tillfälligt.

Lilla L. upplever en katastrof av större och mer permanent natur. Snutten är borta! Alla har letat precis överallt, men snutten med kaninhuvud är och förblir borta sedan i morse. Han är köpt i en leksaksaffär i Chicago för 2,5 år sedan, sliten och med bara ett öra, men helt oersättlig. Kanske har Sigge stulit honom och grävt ner i rabatten?

Farmor har hittat en helt ny, mycket finare snuttekanin i gömmorna. Han fick godkänt i dagsljus och soligt humör, och fick följa med på korvgrillningen. Få se hur det går ikväll…

 ”Titta mormor jag är en prinsessa!”

Lilla A är glittrande glad, strålande nöjd med sig själv. Och hon får allt gensvar hon kan önska sig.

”Ja, vad fin du är! Jättevacker! Du ser precis ut som en riktig prinsessa!”

Varför slutar vi uppmuntra, peppa och bekräfta? Varför börjar vi plötsligt tycka att det är lite opassande, lite skämmigt, lite besvärande, när någon framhäver sig själv och sina fördelar? Varför snålar vi med beröm och komplimanger istället för att vara generösa med lovorden?

Jag fick just ett mail från en flyktig bekant i USA som skrev ”I think you are a wonderful person…” och det kändes lite förbjudet, lite falskt – hur kan hon säga så som knappast känner mig?

Vilken dum reaktion.  Jag borde såklart tacksamt ta emot, njuta av att känna mig som en prinsessa igen. Och ge tillbaka.

Visst är bilden på lilla A med grodan i handen helt underbar! 🙂

Tre negativa tankar var det inte svårt att komma på!  Bara att fånga dem i flykten… Och sen titta på dem ur ett nytt perspektiv.

Fy vad tjock jag är! =  Tänk så många kickar jag kommer att få uppleva de närmaste månaderna, när jag ser skillnaden medan vikten kryper neråt! Motionskickar, klädkickar, spegelkickar!

Usch vad gammal jag ser ut! = Vilken tur att jag fortfarande lever. Så härligt att jag känner mig så ung inuti!

Jag hatar att vara sjukskriven! = Vilken lycka att få vara ledig när man mår dåligt. Jag är värd att vila upp mig.

Farmor frågar: Vilka tre negativa tankar kan du vända till någonting positivt?

Idag står en notis i Expressen som är en stor nyhet för alla som tänker föda barn i framtiden.

http://www.expressen.se/halsa/1.1741967/nytt-lakemedel-gor-forlossningen-kortare 

Man har lyckats utveckla ett läkemedel som ger inte bara mindre utdragna, utan också mindre plågsamma förlossningar. Den här ”bieffekten” av läkemedlet Heparin upptäcktes av en slump. Forskare la märke till att kvinnor som behandlades med det blodförtunnande medlet Heparin, fick lindrigare förlossningar.

Nu har man alltså lyckats utveckla ett läkemedel som bara ger lättare förlossning, och inte är blodförtunnande.

Bra jobbat!  🙂

”Deras barn dör i magen. Deras underliv går sönder.” Så börjar artikeln i M-Magasins första nr 2009.

Jag glömmer aldrig den artikeln. Den illustreras av en bild där Amelia iklädd plastmössa och munskydd med omålade ögon och bleka kinder stirrar skräckslagen medan operationen pågår.

Amelia reste till Fistulasjukhuset i Addis Abeba i Etiopien och fick vara med när 85-åriga doktor Hamlin opererade en ung flicka. Bortgift vid 11 års ålder, gravid så snart hon fick mens, barnet kunde inte födas utan dog under förlossningen, och när det döda barnet togs ut hemma i byn skedde det så brutalt att flickans underliv sprack totalt. Efter det kunde hon varken hålla urin eller bajs och blev utstött.

På Catherine Hamlins sjukhus opereras hon gratis. Inte bara hon. 2500 unga flickor per år!!! Man räknar med att det i Etiopien finns ca 40 000 drabbade kvinnor. På sjukhuset finns också en skola, där flickorna utbildas under konvalescensen. De flickor som inte kan återvända hem tas om hand.

Fistulasjukhuset startades av doktor Catherine Hamlin och hennes man redan på 60-talet. Det drivs helt av insamlade pengar. Oprah Winfrey är en av de största donatorerna. M-Magasin har samlat in pengar i flera omgångar.

Jag hoppas M-Magasin lägger ut artikeln på sin hemsida! Jag ska be Amelia om det på hennes blogg.

Idag blev det offentligt att Catherine Hamlin får Right Livelihood-priset, som även kallas för det alternativa Nobelpriset. Det är mer än någonsin läge att utbrista: ÄNTLIGEN!

Läs dagens artikel i DN om Fistulasjukhuset och priset!

I tisdagens Göteborgs-Posten finns en artikel om Mindful Parenting.

Artikeln handlar om en bok som just kommit ut. Boken heter ”Mindfulness för föräldrar” och är skriven av Heidi Andersen och Anna-Maria Stawreberg.

Det gör lite ont att läsa artikeln. Mindful parenting fanns inte när jag var småbarnsmamma. Jag har gjort precis alla fel som beskrivs. Det allvarligaste felet i artikeln minns jag nästan som ett konstant tillstånd. Att inte vara närvarande. Jag byggde motvilligt lego och tänkte på jobbet. Läste saga och tänkte på ekonomin. Satt på stranden och tänkte på husbygget. 🙁

Fast nej, riktigt så illa var det nog ändå inte riktigt hela tiden. 😉

Men om det hade funnits en sån bok när jag var småbarnsmamma, så hade jag säkert blivit frälst direkt och mycket hade blivit annorlunda.

Fast det är aldrig försent. Jag ska köpa boken nu och bli en mindful farmor och mormor.

PS. Det finns fler boktips i artikeln. Åsa Nilsonne: ”Vem är det som bestämmer i ditt liv? – om medveten närvaro.”  och  Anna Kåver: ”Att leva ett liv, inte vinna ett krig.”