Idag blir det extra inlägg igen, för jag måste bara tipsa om vad Pernilla Wahlgren har skrivit på sin blogg.

Det är så på pricken rätt tycker jag.

http://www.bloglovin.com/m/49132223/2

Hon skriver detta som svar på ett fult påhopp i bloggen som gjordes dagen innan. Då hade hon visat bilder på trogna fans, bl a en dövstum tjej Malin som älskar Pernilla och har följt henne i alla år på turneer och shower. Malin är lite rund, vilket påpekades på ett fult sätt i en kommentar. Malin tog väldigt illa vid sig och svarade i bloggen, och så var stormen igång!

Heja Pernilla, Farmor gillar dig!

Är du också en listmänniska?

Som skriver listor på vad som ska göras eller skaffas eller uppnås. Och som njuter av kunna bocka av eller stryka över.

Den här frågan från Farmor tyckte jag först var lätt. ”Vad vill du uppnå inom ett år.”  Det har jag diskuterat så många gånger med Eva, min livscoach. (Vi pratar förresten svenska med varann, inte engelska som någon trodde!)

Fast sen blev jag ändå tvungen att ändra, flytta om, prioritera bort… För vad är viktigt att uppnå, egentligen?

Att gå ner i vikt… handlar ju egentligen inte om kilo. Utan om kroppsmedvetande, självrespekt, inre lugn och mindfulness.

Att sluta stressa…innebär ju så mycket mer än att inte jaga livet ur mig på jobbet. Minst lika mycket betyder alla andra, högst privata krav jag ställer på mig själv. Att hinna, orka, duga, våga, vinna – i alla möjliga sammanhang.

Att vara en bättre, mer närvarande farmor och mormor. Förutsätter att jag lyckas med båda punkterna ovan…

Min lista blir inte klar; jag måste först resa till Indien och lära mig meditera och gå en kurs i Ayurveda.

Nu byter Farmors blogg bilder, det går ju inte att ha iris, rosor och blåklockor i oktober 🙂

Håll tillgodo med lite vackra höstfoton istället. 🙂

Vad vill du uppnå det närmaste året?

   BRO Bröstcancerfonden – Digitala Rosa Bandet 2009

För tre år sedan köpte jag 2 st amerikanska blåbärsbuskar på Lisebergs Trädgårdsdagar. Jag såg framför mig hur buskarna skulle bli trädgårdens största attraktion, klart överlägsen vinbär och jordgubbar, päron och äpplen. Jag tänkte mig att barnbarnen skulle slåss om bären.

I år blev det blåbär på buskarna för första gången. Massor av blåbär. Gigantiska blåbär som först nu är riktigt mogna.

”Jag gillar dom vanliga bättre!” sa lilla A sex år uppriktigt, efter provsmakning. Storasyster lilla S plockade snällt en full kopp för att göra mig glad.

Den trista sanningen är att hon har helt rätt. De amerikanska blåbären smakar som en blek kopia av de vilda i skogen. Inte blir man blå om fingrarna heller. Jag kokade sylt av dem, och den blev rätt så god, men absolut inte lika god som riktig blåbärssylt.

Lille L 2 år har ingen uppfattning om hur blåbär ska smaka. Han släpade lyckligt ut sin lilla stol och satte sig mitt i busken och åt tills han var mätt. Så jag behåller väl blåbärsbuskarna i alla fall.

När jag var liten fick man inte gå på gräsmattan i trädgården till huset där vi bodde, man fick inte plocka blommor i rabatterna, man fick inte plocka äpplen från träden eller vinbär från buskarna, och man fick absolut inte klättra i träden. I min trädgård får barnen göra allt det där, naturligtvis. Ju mer desto bättre. Finns det något underbarare än en blandad bukett med tulpaner, iris och maskrosor? 🙂

När jag skrev ner den här frågan: ”Vad kan du ge dig själv idag?” så såg jag nog framför mig en trött och lite sliten småbarnsmamma, inte mig själv.  Eller möjligen Amelia, som med sitt superstressande kanske hamnar i samma sits som jag snart?  Jag har ju oceaner av tid numera, så länge jag är sjukskriven för att lugna ner mig och sänka mitt blodtryck.

Min lista på saker som jag kan ge mig själv är ju helt orealistisk för de flesta av er som läser den här bloggen 🙁  Men här kommer den i alla fall.

Det jag har gett mig själv idag (alltså igår när du läser detta) är  följande:

Gick en lång morgonpromenad med kameran och Sigge.

Lagade en god tonfiskröra till lunch som jag läste receptet på här.

Unnade mig en nageltid hos Jenny. 🙂 Fina händer gör gott i själen!

Sov en timma i soffan i uterummet medan solen sjönk.

Två timmars njutning med gamla bilder och en Photoshopkurs på DVD.

Läste hela senaste numret av M Magasin.

Läste och kommenterade en massa bloggar.

Mera Photoshop medan Laleh gick på Ipoden.

En helt onyttig dag?

Jag måste bara skriva ett litet extra-inlägg och berätta om vad Evelina skriver på sin blogg. Hennes lillebror och hans klasskamrater räddade livet på sin slöjdlärare när han fick hjärtstillestånd på en utomhuslektion.  http://www.expressen.se/Nyheter/1.1733549/de-raddade-livet-pa-sin-slojdlarare

Så otroligt rådigt och rätt de handlade! Nu säger ni att jag generaliserar och drar alla över en kam, men 11-åringar är ofta underbara människor, kloka, modiga och mogna. (Sen blir de invaderade av sina hormoner några år och kan bli svåra att förstå sig på.)

Om man har en 11-åring i sin närhet tycker jag att man ska inspirera henne/honom att skriva ett brev till sig själv som vuxen. I det brevet ska det stå vad man gillar hos sig själv, vad man är bra på och vad man tycker är roligt.

Det brevet kan bli världens bästa vägvisare för barnet många år senare.

BRO Bröstcancerfonden – Digitala Rosa Bandet 2009

I går uppmanade Tonårsmorsan hela bloggvärlden till ett upprop mot rasism. När jag läser hennes blogg efteråt blir jag förtvivlad och undrar om vi bor på samma planet. Att det är så illa, så fruktansvärt illa? Jag tänker att det spelar ingen roll hur många upprop som skrivs, hur många demonstrationer som samlas. Samma människor kommer ändå att stå i samma frontlinjer och puckla på varann, verbalt och fysiskt.

Min slutsats blir den gamla vanliga. Jaques Brels ”Quand On n’a Que Lámour” http://www.youtube.com/watch?v=ezsXDSfaBI0 I den här videon sjunger Gunilla Backman den på svenska på en DN-Gala: ”Kanske kärlek är allt” . (Den är bättre med Eva-Britt Strandberg och Tommy Körberg, men jag hittade inte den.)

Det enda man kan göra är gräva där man står. Försöka göra skillnad i sitt eget kök, på sitt eget dagis, i sin egen skola, i sin egen vänkrets. Slåss gör jag inte. Argumentera kan jag inte. Men älska försöker jag alltid.

Detta är nästan hela min familj. Jag är så stolt över den. Alla är omistliga. Alla lika värdefulla. För mig och för Sverige.

PS. Läs den här artikeln om FN-rapporten som visar att invandring lönar sig!

   BRO Bröstcancerfonden – Digitala Rosa Bandet 2009

Du sparar väl på barnens handskrivna lappar och meddelanden? Jag har en hel låda hemma. Den innehåller dyrbar familjehistoria.

Där ligger namnförslagen vi satte upp på kylskåpet när lille sladdisen var nyfödd och alla ville vara med och bestämma hans namn. Där ligger ilskna lappar om rymning (”jag har rymit komer klokan 6”), lugnande upplysningar om vilken väg man tänker rida, önskelistor, till och med en ”fråga chansen”-lapp som jag hittade i en skolväska.

Jag kom att tänka på min lappsamling när jag läste bloggen Heja Abbe. Den 24e september har Abbes pappa lagt ut en bild på en lapp som Abbes storebror har skrivit till tandfen. Titta på den, den är underbar!

Den rosa lappen här nedan till vänster är från stora L, idag 31 år och själv pappa. Den ska tydas såhär:

Jag är hos Kerstin och räddar en katt. Förklarar senare.

Lappen till höger är från hans lillebror, idag 20 år, till påskharen. Det står såhär:

Kära påskhare kan du vara så snäll att gömma mitt påskgodis lite svårare i år snälla påskharen hälsningar