Farmors svar på fråga nr 47.
Jag var bara 21 år. Det jag minns tydligast är känslan av att vara delad i två. Den lilla bebisen kändes fortfarande som en del av mig, fast hon samtidigt var en egen, helt oskyddad och värnlös individ. Hennes liv och hälsa var helt beroende av mig, av att jag gjorde rätt, bestämde rätt. Så länge hon låg i min mage var allt enkelt och självklart. Nu ställdes plötsligt och överraskande massor av krav på mig, och ansvaret kändes överväldigande. Jag blev en ängslig hönsmamma, en kontrollmamma, en muminmamma med handväskan full av plåster, tänkbara mediciner och extra välling.
Oro, ängslan och ångest visste jag ingenting om innan jag blev mamma.
(Du som har barn idag, kan du t ex föreställa dig ett liv utan mobiltelefoner?)
Nu när jag läser igenom detta ser jag ju att det låter väldigt olikt mig – så negativt!!! Men så tänker jag en gång till. Den där naiva, egoistiska, tanklösa, självupptagna, optimistiska, hejdlösa stridsvagnen som var jag – det var tur att det kom en liten bebis och gjorde mig till en hel människa.
Kommentarer
Jag var som gjord både för att föda och vårda barn, (jisses så osvenskt att säga något så bra om sig själv) det var något jag visste redan i uppväxten, det fanns bara en sak som var viktig i mitt liv och det var att få barn. Så jag blev som prästen ibland säger när man gifter sig ”de tu skola bli ett” så var det mellan barnet och mig. Det var dottern som kom först efterlängtad sedan tidigt tonår. Det var inget svårt val att stanna hemma med henne, det var en njutning att få vara mamma.
Kram och så önskar jag dig Ett Gott Nytt År!
Intressant som tusan, tack!
Kommenteringen är stängd.