Huset fylls av skratt och bus, den ena bilen efter den andra kör in på gårdsplanen där marschaller och snö skapar julstämning som i Fanny & Alexander. Sigge är helt galen av glädje över alla som återvänder och rusar runt och hoppar upp på alla och slickar i ansiktet fast han inte får. Sen blir han utmattad av allt tumult och somnar framför kaminen med lilla A.

Kylen fylls snabbt av medhavda gratänger, patéer, korvar, sillinläggningar, ostar. När det inte finns mer plats sväljer vår stora matkällare resten. Där doftar redan gott av nyrökt lax, lamm, skinka, rådjur. Synd bara att jag inte känner den goda lukten, jag är nämligen råförkyld.

En fördel med att ha 4 vuxna barn som kommer hem och firar jul är att det är bekvämt. Julen hänger inte på mitt råslit. Jag har bakat vörtbröd, fixat skinkan och ska griljera spjäll imorgon. Det är allt. Min O har förstås bakat, lagt in, gravat och rökt. Men han tycker ju det är kul. Jag kanske förtog mig när barnen var små. Jag minns att jag stoppade korv. Huga… Kanske fanns det en dröm att julen skulle vara perfekt, eftersom vardagen var så stressig.

Nu vill jag bara gå och lägga mig. Huset tystnar inte på länge än. Men jag behöver inte bry mig. Och det känns bara underbart.

Jag läser och läser om igen. Alla dessa fantastiska berättelser som har skickats in till Farmorsbloggens tävling.

Imorgon måste jag utse en vinnare.  Bland 39 tävlingsbidrag. Som alla förstår blir det inget rättvist val, det finns ingen rättvisa i en sån här tävling, där alla berättelser är skrivna med hjärteblod.

Egentligen är den här frågan lite fel ställd. Det jag tänkte fråga var: Vad kan du, som du sällan får tillfälle att göra?

Jag tror att det är ganska vanligt att man har talanger och kunskaper som aldrig får något utlopp.  Saker som man en gång tyckte var underbart roligt, men som med tiden inte hinns med. Ibland kanske det är viktiga delar av ens personlighet som vissnar bort av brist på uppmuntran.

Jag kan till exempel sko hästar. Jag kan ro. Jag kan sjunga efter noter. Jag kan spela dragspel.

Nu kan jag inte skylla på att tiden fattas. Däremot har jag inga hästar längre. Och jag tror det vore direkt dumt att ge sig på grannarnas 😉

Men mitt dragspel skulle jag kunna damma av. Det vore riktigt kul, faktiskt.

Vad kan du som du sällan får tillfälle att visa?

Campari och lite pressad äpple/apelsin/ingefärajuice. Jag har just skålat med min O. för att detta är årets längsta natt, och imorgon börjar det vända! 🙂

Farfar och farmor och store L och lille L julhandlade. Lille L tyckte det var väldigt kul att sköta scannern. Efter lite instruktion gick det hur bra som helst att peka, trycka och pipa.

Listan var vääääldigt lång. Vi delade upp oss och sprang än hit än dit mellan hyllorna, och höll upp varorna framför Lille L som satt i kundvagnen och pekade med scannern, tryckte och pep.

Så himla skönt att kunna lägga allt direkt i bärkassarna! Självscanning är det bästa jag vet, min rygg älskar det. Eftersom jag alltid lyckats göra rätt går det numera halvårsvis mellan kontrollerna, så jag litar på att alltid kunna glida rakt igenom.

Men hoppsansa, den här gången blev det visst avstämning! Hjälp!  Och vi som har handlat för minst 1500:- och lille L som har scannat alltihop! 🙁

Men det stämde på öret! Och kassörskan skrattade åt vår lättnad och och sa att det var väl inte så konstigt, så bra hjälp som vi hade, och plockade fram 4 st Kexchoklad till lille L.

Nu byter jag toppbilderna i bloggen, för nu är det vinter. Och för första gången sedan 2005 får vi en vit jul på Flatön! Jag ser SÅ fram emot att få frossa i snöbilder med min Nikon D60 som jag älskar nästan lika mycket som min Iphone. Den här bilden tog jag i lördags morse vid 8-tiden, på den dagliga hundpromenaden.

Tatueringar är inte min grej. Den sitter väldigt djupt, motviljan mot att permanent dekorera sig på det viset. Det har ingenting att göra med fördomar om klass eller grupptillhörighet. Jag är inte så dum, eller så gammal,  att jag kopplar ihop alla tatueringar med underklass eller fängelse.

Däremot är jag så gammal att jag vet ganska mycket om hur snabbt  livet kan byta riktning. Och hur ofta man själv ändrar sig.

Därför är mina barns namn det enda jag skulle tatuera mig med, om jag var tvungen att välja något.

Inte en liten delfin. Inte Betty Boop. Inte en liten blomma. Inte ett fredsmärke. Inte ens en liten Iphone.

Min son är 20 år och läser till sjöingenjör. Han är naturligtvis tvärsäker på att han vill se ut såhär resten av livet.  Jag säger inte att det är fult, jag kan också se att det är konstfullt gjort. Men han var finare innan.

Igår var jag på begravning. En kär gammal vän och granne som alltid har funnits, blev sjuk i cancer och dog alldeles för tidigt. Det har uppstått ett tomrum som inte kan fyllas.  Harry som kommer med nyfångad fisk är visserligen odödlig genom Evert Taubes visa Vals på Ängön, men det  känns som en klen tröst just nu.

När vi kom hem från begravningen och slog på radion handlade det om en annan epok som går i graven. SAAB läggs ned. Chock i Trollhättan, förstås, intervjuer med folk på gatan som arga och ledsna inte vill tro att det är sant. En kvinna svarar att man måste tro på att det kan komma något gott ut av det som hänt också.

Henne beundrar jag. Hon har naturligtvis rätt. Nu kommer något radikalt nytt att hända i Trollhättan. Nu handlar det inte längre om att hålla ett företag under armarna med skattepengar. Nu måste och kan staten gå in och satsa på att utveckla framtidens miljöteknik i Trollhättan, för att ta vara på all kunskap och kompetens som finns samlad här.

Vad är jag bra på som mamma? 

Nu när de är vuxna är jag väldigt bra på att avgå som kökschef. Vi firar jul och påsk och midsommar tillsammans, och det är INTE mamma som bestämmer och styr och ställer och lagar mat och passar upp. Mamma är nämligen livrädd för att bli martyr. Och jag har aldrig gillat husmorsrollen, tycker det är SÅ skönt att slippa den äntligen.

Vad jag var bra på som mamma när de var små, har jag svårt att avgöra. Det ligger så mycket dåligt samvete i vägen.

Dåligt samvete för brist på tid, brist på närvaro, brist på prioriterat mammaliv. Men jag tror att jag var en bra förebild ändå, på många sätt. Mina barn har vuxit upp till starka, empatiska och självständiga vuxna människor. Jag måste ha hunnit med att ge dem kärlek, trots allt.