Om jag hade fötts till pojke hade jag blivit jägmästare. Det är jag absolut övertygad om.

Fast när jag var liten hette det skogvaktare. I min klass gick tvillingarna Per och Pål. De bodde i ett rosa slott i Delsjöskogen som deras pappa var skogvaktare för. I min fantasi var skogvaktaren en slags Hjortfot, eller Robin Hood. Men skogvaktaryrket gick bort om man var flicka på 50-talet. Hur mycket jag än älskade att jaga med pappa.

Idag skulle jag inte välja ett jobb med så mycket kontorsarbete som jägmästare. Nej, jag skulle bli Arborist. Tänk att få klättra i träd som jobb! Pojken i trädet på bilden ville först bli sjöman, men hoppade av den utbildningen och började i stället på en 2-årig yrkesutbildning till arborist. Han har hur mycket jobb som helst och älskar sitt liv i trädkronorna.

Jag hoppade av mitt yrke när jag var 47. Då var jag visserligen för gammal för att klättra i träd hela dagarna. Men inte för gammal för att satsa på en annan dröm.

Du hinner kanske inte till himlen om du satsar på en dröm sent i livet. Men vägen dit kan vara nog så underbar.

Jag fick just reda på att vi blir 18 personer här hos oss på Flatön, på julafton. Arton! Min syster med familj och min lilla mamma kommer också. Plus våra barn och barnbarn och respektive. Vilket knytkalas det ska bli! Själv tänker jag för det mesta mysa bland fårskinnen i min soffa framför brasan, och alltid ha kameran i högsta hugg. Det var många år sedan jag släppte rollen som julchef. Skinkan och marschallerna är det enda som är mitt ansvar! 🙂

Vilket yrke skulle du välja om du fick välja om?

Min syster har överfört familjens gamla 16 mm filmrullar från 50-talet  till CD, och jag sitter här och nästan grinar. Hur tänkte Mamma och Pappa? Minut efter minut med vattenfall och forsar, snötyngda granar, fjälltoppar och utsikter, brasor som sprakar och båtar som seglar. Barn som vinkar också, föralldel, och barn som badar och plockar vitsippor och kör dockvagn. Och lillebror i babyfilt, nyss hemkommen från BB 1955.

Men var är de långa filmsekvenserna med bara Mamma och Pappa, var är närbilderna på deras ansikten? Hur såg de ut när de var unga och nyförälskade? De flimrar bara förbi, i hastiga, skakiga klipp. Barnen och utsikten är det som filmaren vill skildra, alltid barnen och utsikten.

Tyvärr har jag själv gjort precis samma misstag med min egen familj. När ett 30-tal 90-minuters videokassetter nyligen överfördes till DVD upptäckte jag att 75% består av ponnyhoppning, barn som tränar eller tävlar, ponnyer i hagen, nyfödda ponnyföl och ponnyer på utställning. Hundar och höns och får. Timme efter timme. Totalt ointressant 20 år senare. Även för barnen. Inte minst för barnen.

Våra älskade ungar – utan ponnyer –  upptar kanske 25% av all videofilm jag producerade när de var små. Lite far- och morföräldrar finns också med. Av O. och mig syns inte ett spår. Varför? Hur tänkte jag?

Men från och med nu ska det bli en annan ordning. Bättre sent än aldrig. Du som är familjens filmare – kom ihåg att om 50 år är det kanske DU som är intressantast på filmen du tar idag!

Daniel skickade en rolig kommentar på den här frågan tycker jag.  ”Om ett år kan jag baka Ambrosiakaka utan recept!”

Ska jag tolka hans svar som ironi? Tycker han att Farmorsfrågan är för allvarlig och märkvärdig? Isåfall är jag väldigt glad att han ändå gjorde sig besväret att kommentera! 🙂 Jag tycker förresten att det är ett underbart mål. Jag knycker det till och med! Om ett år kan jag baka surdegsbröd utan att läsa i receptet!

Dessutom har jag hållit min nya, 22 kg lägre vikt hela året. Jag har slutat med min blodtrycksmedicin och gått ner till halvtid på jobbet. Där jobbar jag bara med utveckling av nya, fantastiska produkter som gör människor lyckliga.

På min fritid pysslar jag bl a med Farmorsbloggen och har hunnit till fråga nr 160. Jag vet redan nu vilken det blir! 😉