Idag har varit en dag av funderingar, fixande med mitt nya arbetsrum och så en lång härlig skidtur med man och hund.

Tacksamhet är ett ord som dyker upp allt oftare i mitt huvud numera. Tacksamhet över allt jag har; en fin familj, ett arbete jag älskar och ett hem på världens vackraste plats. Det är så lite som skiljer högsta lycka från djupaste olycka. Det som drabbade den här familjen för knappt en vecka sedan, när deras son blev dödad av tåget, är svårt att sluta tänka på. Pappan i familjen skriver en blogg som jag helt enkelt måste läsa varje dag, medan jag tänker: Hur är detta möjligt att klara av…? Hur överlever man?

Inte för att något av mina barn varit  nära att dödas av ett tåg, men den där rädslan att något kan hända har förföljt mig ända sedan jag blev mamma första gången. Jag har bemästrat och tvingat undan rädslan, för annars är jag rädd att tappa kontrollen över min oro. Vårt fjärde barn höll på att inte bli av, för jag var så rädd att bli ännu mer sårbar än jag redan var med tre friska, fina barn. Hur skulle jag våga lita på turen att ett fjärde barn skulle födas friskt och överleva barndomen?

Idag vet jag att man inte kan köpslå med livet, det finns inga garantier och ingen rättvisa. Imorgon kan mitt livsmått vara fullt. Eller något av mina barns. Jag får ingen chans att säga: ”vänta, jag ska bara…” Min älskade pappa hade så rätt, när han lärde mig att man ska aldrig låta solen gå ner över sin vrede. Och aldrig vänta med att tala om för dom man älskar, att man gör det.