Idag har jag smakat på livet som lattemamma i Göteborg. Stora L och jag gick med Tiny 2 veckor på en promenad. Vi åt vegetarisk buffé på mysiga Hängmattan i Majorna och fortsatte sedan via Linnegatan till babyaffären Storken (skötväska, insats till badbalja och badtermometer) och hem till Kungsladugård genom Slottskogen. 9270 steg 🙂 och 4 timmar!

Vilken skillnad att vara stadsmamma idag och på 70-talet! (Stadspappa också antar jag, men det har jag ju ingen erfarenhet av.)  Bebisar på vartenda café och massor av barnvagnar överallt. Nu var vi kanske i en extremt barnvänlig del av stan – Majorna och Linnestaden. Kanske är inte barnvagnar riktigt lika välkomna om man kommer lite närmare Avenyen. Eller också är dom det. Jag vill ju gärna tro att Göteborg är speciellt vänligt och socialt. Det får vi testa en annan fredag.

Den här frågan har jag nog aldrig funderat över tidigare. Vad skulle jag våga prova om jag slapp vara rädd för att misslyckas?

I hela mitt liv har jag hoppat med huvudet före in i projekt som verkat dömda att misslyckas. Oftast har jag varit för naiv för att vara rädd.

Det första idiotiska projektet jag kan minnas såhär på rak arm, är när jag i 8-årsåldern rymde hemifrån villan i Örgryte med grannpojken Kristian. Jag hittades av polisen i Olskroken på kvällen. Då hade Kristian kommit hem för länge sen.

I mitten av 70-talet höll jag faktiskt på att flytta till Haiti, fast jag var ensam mamma med en liten 2-åring då. Det var en äldre väninna till mig som ville tillbaka dit och som erbjöd mig att följa med. Hon hade både pengar och kontakter på ön och högtflygande planer. Jag tyckte det var en underbar idé. Det tyckte inte svenska generalkonsulatet i Port au Prince. Det som till slut stoppade mig var att jag träffade min man.

Detta är alltså en fråga jag helt enkelt inte kan svara på. Jag har inte vett att vara rädd för att misslyckas. Vill jag så hoppar jag. Det ordnar sig alltid på ena eller andra sättet. (Men aldrig i livet bungy jump.)

Vad skulle du våga om du visste att du inte kunde misslyckas?

Mitt premiärbak med surdegen från Saudiarabien, som skulle ha blivit stora, uppblåsta, luftiga diskusar likt de pitabröd som bakas av beduinerna i öknen utanför Riyad, blev inte som jag hoppades. Det blev något som är misstänkt likt stabbiga frallor…

Men jag vet vad jag gjorde för fel. Jag skulle ha plattat ut degämnena så att de blev dubbelt så stora i diameter, innan de fick slutjäsa. De står i boken att de ska vara 1/4 inch tjocka från början, jag läste lite slarvigt där. Och jag skulle ha jäst dem längre, inte haft så bråttom.

Nu har jag matat surdegen så att det ska räcka både att skicka till May i Norge, som jag har lovat, och till att göra ett nytt försök på fredag.

Det doftar åtminstone härligt i hela huset. De går säkert att äta till frukost imorgon, Odd sniffar redan lystet och vill smaka bara en liten bit. Och jag njuter intensivt av farmorslyxen att kunna göra precis vad man vill med sin tid, en hel eftermiddag! Solklar anteckning i gratitudelistan ikväll.

Om någon hade ställt den här frågan till mig när jag hade 4 barn hemma, jobbade heltid och pendlade flera mil till jobbet, så hade jag säkert blivit arg.  Vadå en timma mindre per dygn?

Som jag minns det var jag arg och stressad jämt. Och trött. Jag hade behövt minst 26 timmar per dygn för att hinna med mig själv och alla måsten.

Jag önskar verkligen att jag inte hade ställt upp på alla krav. Inte minst mina egna. Jag hade säkert kunnat jobba en dag mindre i veckan utan att tillvaron föll ihop.

Idag skulle jag enkelt kunna spara en timme om dagen, genom att verkligen gå upp kl 06.30 när min Iphone väcker mig. Men det gör jag sällan. Jag somnar om, eller twittrar en timme, eller kollar några nyhetsbloggar i sängen.

Tänk om jag kunde skänka en timme per dygn till någon behövande småbarnsmamma!

Vad skulle du välja bort om dygnet var en timme kortare? (Jo, du kan!)

Har fullständigt snöat in på Twitter just nu. Kan knappt slita mig. Borde svara på massor av mail från alla gulliga som kommenterat . Kanske ska gå över till att göra det direkt i bloggen istället?

Borde dessutom göra våfflor av surdegssmeten som står och bubblar i köket, och som jag lovat Odd till efterrätt. Ett experiment, men receptet låter gott, med färska blåbär.

Senare…Nej, det var inte gott. Måste maila Mena på Lyckans Stenungsbageri och fråga hur hon gjorde!

Vet inte vad som gör mig mest lycklig – min glada unge eller mitt fina barnbarn…

Naturligtvis gjordes avtryck på Tiny redan när hon bara var några timmar.  Och det blev perfekt! Både i avtrycksboxen och på papper.

Shiloh (uttalas ”schajlo”) får i fortsättningen heta Tiny på bloggen. Det hette hon i magen, så det känns naturligt. De andra barnbarnen heter ju Lilla S och Lilla A och Lille L, för att deras föräldrar tycker att det känns bäst att inte använda hela deras riktiga namn på bloggen.

Tinys mamma är född till att vara mamma. Hon har alltid burit, passat, matat och tagit hand om bebisar. Sin egen tvillingbror inte minst. Nu byter hon blöjor och ammar som om Tiny var hennes 4e barn och inte det första. Tiny har hon redan badat, 6 dagar gammal! Pappa N är dessutom världens mest omtänksamma,  husliga och trygga person, så mitt besök idag var inte precis nödvändigt för att hjälpa till. 😉  Jag satt mest i soffan med Tiny i famnen som snusade och sov, medan N serverade te, städade och lagade lunch och nyblivna mamman vilade. Tiny sover på dagen och är vaken på natten.  Hon skriker bara när hon är hungrig, och mjölken sprutar så hungrig behöver hon inte vara många minuter.

När pappa bytte blöja öppnade Tiny äntligen ögonen, och jag lyckades få ett litet leende på bild! Fast det var nog inte meningen. Men ändå.