Igår blev vi tvungna att slakta vår nye bagge fast han knappt är 2 år. 🙁

Bortsett från att det betyder ett vackert och varmt fårskinn på golvet framför kaminen, och (blunda nu alla vegetarianer) ett tillskott i frysen, så betyder det också att rävar, korpar och rovfåglar får ett ordentligt skrovmål på allt som ”blir över”. När såna här saker händer lägger vi ut slaktresterna på en särskild klippa nere vid vattnet. Allt brukar vara helt försvunnet efter en dag eller två.

Jag gick dit med kameran i morse så snart det ljusnade, för att se om jag kunde fånga något av kalasandet på bild. Tyvärr var det ganska dimmigt. Tyvärr hade dessutom flera sommargäster kommit på idén att titta till sina hus just idag, så det var gott om störningar nere vid vattnet också. Jag försökte att gömma mig och vänta ut de här tre havsörnarna som satt på Råholmen mitt emot. Det fanns gott om mat kvar på klippan. Men örnarna lyfte och försvann när sommargrannen kom gående med sin hund… 🙁

Imorgon är jag där igen, hoppas dimman lättat. Mannen med hunden har i alla fall åkt hem igen. 🙂

Det finns ingen mamma som har varit så usel på att leka med sina barn som jag. Det går lite bättre med barnbarnen, men fortfarande får jag långt ifrån godkänt som lekkamrat. Jag tycker det är så otroligt tråkigt. Det kryper i mig av rastlöshet om jag blir ombedd att leka med lego eller bygga koja, möblera dockskåp eller leka affär. Pussla eller spela spel kan gå lite bättre om det inte är alltför enkelt. Korta stunder.

Det här har jag haft riktigt dåligt samvete för. Även om jag tycker att jag är ganska bra på att strunta i idealbilden av hur en riktig mamma ska vara. Men jag kan ändå inte låta bli att jämföra mig med de allra mest engagerade, de som syr godispåsar i tyg till barnkalaset och som verkar ha lika roligt som barnen. Medan jag bara längtar till tidningen eller boken eller trädgården.

Det enda jag har varit riktigt bra på är att läsa för dem, och spela bra barnmusik. Det fanns jättebra musik för barn för 20 – 30 år sedan. Det fanns Emil, Pippi, Barnkammarmusik och Älgarna demonstrerar och Yllet och Rövarna i Kamomilla stad och…ja, massor av bra musik.

Och så idag fick jag plötsligt syndernas förlåtelse genom ett radioprogram, Knattetimmen i P4. Där pratade en barnpsykolog om vad barn behöver. Hon sa att det barnen behöver är att veta att mamma eller pappa finns i närheten. Man måste inte delta i leken, eller försöka sysselsätta, det är inte ens önskvärt! Nej, det är helt tillräckligt att man finns i lägenheten, att man svarar om barnet vill något. Man kan laga mat eller städa eller pyssla med krukväxterna, kvalitetstid med barnen är att vara närvarande! Halleluja!

Detta är en verkligt besvärlig fråga, och det kräver först och främst att man definierar vad mod är för något. Hur ska man annars veta om man har gjort något modigt eller ej.

Det första modiga jag kommer att tänka på är det som Abbes pappa just har gjort. Han skriver bloggen Heja Abbe som vann Stora Bloggpriset i början av februari. Trots det drar han nu ner på bloggandet och ber sina läsare om förståelse för det. Hans inlägg den 14 februari handlar förresten just om mod.

Såhär tycker jag att det är: Mod innebär att man väljer att handla i en situation när det finns risk att man misslyckas. Är risken för stor är man dumdristig, inte modig. Man måste åtminstone själv tro att möjligheterna att lyckas är 50/50.

Det man riskerar kan till exempel vara att bli utsatt för våld. Då kan jag ärligt säga att i det fallet har jag inte varit modig sedan jag gick i Böskolan och slogs för min lillasyster på skolgården. Jag är livrädd för fysiskt våld. Jag skäms inte alls för att erkänna att jag är feg. Om jag ska våga handla i en situation där jag riskerar att bli skadad måste risken vara nästan obefintlig. Såvida det inte handlar om mina barn eller barnbarn förstås. Jag har en gång med en enda välriktad karatespark tryckt in dörren på en bil som höll på att meja ner mig och mina barn på ett övergångsställe i Stockholm. Bilen var full av packade ungdomar, den tvärnitade med bucklig dörr. Sen såg dom min blick och rivstartade därifrån. Men det var inte mod. Det var instinkt.

Det man riskerar kan också vara sin position eller sitt rykte. Många tycker att jag var väldigt modig som vågade hoppa av min karriär när jag var 47 för att starta något helt nytt. Men jag kände mig inte modig alls, jag var inte ett dugg rädd för att misslyckas. Och då kan man ju knappast kallas modig.

Man kan också riskera att förlora kärlek. Därför har jag kommit fram till att det verkligt modiga är att våga försöka vara en bra förälder. Varenda dag tills barnet flyttar hemifrån tar man risken att förlora dess kärlek, för att man väljer att göra det man tror är det bästa för barnet. Man kan bli utskälld, hånad, hatad, förbannad, föraktad, lurad, utlämnad, förrådd, övergiven. Men man väljer ändå att våga fortsätta göra det man tror är bäst för barnet.

Det är verkligt mod. Sträck på dig!

Genom Mymlan på Twitter fick jag tips om Solrosbloggen skriven av 15-åriga Björk, och därifrån hittade jag vidare till Baskertomten som skrivs av 17-åriga Hannah. Jag blev sittande klistrad vid datorn och bara läste, nej frossade i deras inlägg. Så långt från trams och flams, Kissies och annat skräp man kan komma. Björk är inget annat än ett språkgeni. Om 10 år är hon en känd skribent och/eller författare. Då är Hannah kanske en lika känd fotograf. Båda två bloggarna lämnar en underbar eftersmak av glädje, ungdom, livsvisdom, skratt och allvar.

Vilket även återspeglas i kommentarerna. Inget näthat här inte, inga fula påhopp som jag sett en hel del av på de ”stora” tonårsbloggarna. Nej, här råder samma varma tonläge som man finner på Heja Abbe och liknande vuxna bloggar.

Respekt och Kärlek till er, som jag har hört att man säger…

Jag lade omedelbart upp båda två som Favoriter. När jag känner mig lite nere och gammal ibland, vilket faktiskt kan inträffa, ska jag gå in där och hämta nytt mod och nya krafter.

Den här bilden tog jag på en ljudmässa i Sozhou i Kina. Tjejen gick omkring inne i en jättebubbla. Tänk att jag skulle få användning för den! 🙂

När var du modig?

(Tack till Mymlan för idén till dagens fråga!)

Faktiskt har jag inte haft ett eget rum sedan jag blev vuxen. För några dagar sedan började jag flytta in i Js gamla tonårsrum som jag har målat och fixat till. Här ska jag skriva och måla. Här ska allting vara vackert och bekvämt för att underlätta skapande. Hittills har jag kallat det för mitt nya arbetsrum. Men egentligen är det bara mitt alldeles egna rum.

Idag är jag i Göteborg och passar mina barnbarn. Skolan är stängd pga rasrisk. För mig är det en ny och ovan frihet att kunna göra såhär. Ta en dag ledigt bara. Det känns så ovant att jag var tvungen att lägga in ett ärende också, när jag ändå var i stan. Så jag har tittat in till Gunnel på Storken Babyproffsen också, och lämnat nya skyltex till henne.

För mig är frihet att råda över min tid. När jag blev sjuk i september förstod jag på riktigt hur viktig den friheten är för mig. Nu mår jag mycket bättre, men är långt ifrån frisk.
Igår läste jag att två av mina bloggvänner är mycket nära att braka rakt in i den där Väggen. Lene Pene på En Strikkoholikers bekjennelser, och Gunnar, Abbes pappa. Jag hoppas de kan få stopp på sina karuseller i tid.

Om det är till någon tröst kan jag säga att idag är jag tacksam för att kroppen bara utvisade mig för en stund, och inte för resten av matchen.

Odd kom hem med en fin present idag, från Maria på Mellby Lantgård på Tjörn, där han varit idag. Ett helt flak med nyvärpta bruna ägg. Men – hur såg de ut? Ett såg ut precis som ett bröst, komplett med en bröstvårta placerad precis på toppen. Ett annat såg ut som ett pytteägg från en dvärghöna, ett tredje var knaggligt som hopknycklat omslagspapper. De var riktiga konstverk, inget var det andra likt.

”Dom är inte godkända,” förklarade Odd. ”Det är inget fel på dom, men dom går inte att sälja i butiken när dom ser ut sådär. Dom får inte ens säljas till bagerier, för bagerier får inte hantera äggskal utan måste köpa färdigknäckta ägg. Hon måste kasta dom eller ge bort dom.”

Jag tror inte mina öron. Ägg från Mellby Lantgård är KRAV-godkända och hönsen är världens mest  ompysslade, fast de är 3000 till antalet. Alla runt omkring på Orust och Tjörn känner till Marias fina ägg. Men ingen har tydligen sett annat än idealägg. Ingen har sett ägg från en riktigt ung höna, eller ägg från en riktigt gammal höna, eller ägg från en höna som har en dålig skaldag.

Jag tror jag ska be Maria lägga undan alla riktigt originella ägg till mig. Sen blåser jag ur dem och fyller frysen med Sockerkakor, Solskenskakor, Holländska honungskakor och Apelsinkakor – alla med minst 4 ägg i smeten. Sen gör jag en äggskalsinstallation som ska heta ”Naturligt vacker”.

Hur mycket frihet behöver du?

Mitt i snökaoseländet hemma på Flatön finns det ändå ljusglimtar. MMS droppar in från stora A med familj som är på vintersemester i Åre. Nästa år följer vi med och hyr en grannlägenhet. Jag längtar redan dit!