Farmorsfrågan nr 58.

Kommentarer

1. 
   Kommentar av Anna-Lena den 4 februari, 2010 kl 10:23

   Ja… kanske mig själv! Känner ibland att jag inte lever riktigt som jag hade tänkt mig MEN så vet jag inte om jag ska be om förlåtelse till den jag var som inte får leva som hon trodde eller den jag är för att jag inte får leva som jag gör utan dåligt samvete!?… Kunde man fåorstå den tankegången överhuvudtaget? Hoppas iaf det 🙂 En riktigt skön kväll! (vill bara nämna att jag inte fått det klockan ännu, men det kanske dröjer? 🙂

2. 
   Kommentar av Ellen tooba Hagerö den 5 februari, 2010 kl 01:20

   Ja det finns säkert en del personer jag skulle behöva säga förlåt till, men närmast är mina barn för att jag vart så trött, arg och disträ. Jag har bett om ursäkt men visar det ärligast genom att verkligen vilja förändra mig.

   Idag har jag dessutom gjort en gammal vän gladare, någon som jag inte pratar så mycket med längre, någon som mår riktigt dåligt och därmed också hennes familj. jag vet så väl känslan och när jag då läste om det dåliga måendet + att dom skulle firat förlovningsdag idag (10 år) och allt bara blivit pannkaka med sjukdom och svår ångest, ja då kom jag ihåg hur illa det var med mig för inte länge sen. Jag handlade lite jordgubbar, alkofri skumpa, kex, ostar och grädde till dom samt ett kort och en bukett fina tulpaner och åkte och bara släppte av, utan ett ord, bara ett varmt leende. Fick meddelande för ett tag sen att nattsvart mörker hade blivit till stjärnklar himmel för en stund och det gladde mig så. Då kan jag förlåta mig själv för allt ont, jag ser ju att jag finns kvar här och kan se till andra, det lättar mig och jag blir lugn och avslappnad. Att ge andra hopp när dom upplever det där nattsvarta är en bra rehab även för mig själv.
   Ikväll är livet gott.

3. 
   Kommentar av Lene den 7 februari, 2010 kl 12:47

   Det fins sikkert mange jeg burde be om forlatelse. Heldigvis er jeg en av dem som ikke syns det er vanskelig å be om forlatelse når jeg har tråkket feil. Jeg tror det meste kan tilgis, bare man innser at man har gjort noe som fortjener en unnskyldning.

   Som f.eks når jeg er sur og bjeffer til min mann. Så går det et kvarter og det går opp for meg at jeg har lagt igjen min frustrasjon der den absolutt ikke hører hjemme. Da ber jeg alltid om forlatelse. Og forteller at det ikke er ham jeg er sur på. At jeg er lei for at jeg lot det gå utover ham.

   Og når jeg har misforstått noen eller har andre grunner til å ha tråkket over streken, så ber jeg om forlatelse.

   Det er dessverre mange som tror at man kryper og blir liten når man ber om unnskyldning/forlatelse. Men jeg syns man vokser når man gjør det. Man viser evnen til å innse at man selv ikke er feilfri, og at man ikke setter seg selv og sine handlinger over andre. Det ligger styrke i et ”unnskyld” (som vi sier her i Norge).

   Om jeg har glemt å be noen om forlatelse, så er det iallfall ikke meningen. 🙂

Kommenteringen är stängd.