Vad är viktigast; att förlåta någon eller att själv be någon om förlåtelse? Och varför är det så svårt ibland?

Jag tror det är en personlig läggning. En del är långsinta, andra inte. En del är fullkomliga i sina egna ögon och kan aldrig erkänna att de handlade fel eller förhastat.

Min pappa kunde inte vara ovän med någon i familjen så länge att det varade över natten. Hur dumt jag än hade svarat, hur argt vi än hade skällt på varandra, så satt han där alltid på min sängkant och ville bli sams innan vi somnade.

Själv är jag en mer oförsonlig själ. Gjort är gjort, det är framtiden som räknas. Men ju äldre jag blir, dess mildare blir mitt temperament.  Det finns några som jag helt enkelt inte kan få förlåtelse av, eftersom de är döda.

Men jag kan ändå säga de där orden inom mig, både till dem som är döda och till dem som lever men inte är anträffbara.

Det är faktiskt inte alltid nödvändigt att någon lyssnar när man säger förlåt. Ibland räcker det att man hör det själv.

I november förra året fick jag en väldigt smickrande och rolig förfrågan från en journalist på Hemmets Veckotidning, som ville skriva en artikel om Farmorsbloggen. Vi bestämde hur intervjun skulle gå till, men den skulle inte göras förrän efter jul. Sen hände ingenting, och nyss fick jag ett mail som förklarade varför. De har valt en annan bloggare för intervjun, en pantertant på 80 år. Journalisten förklarade att Pantertanten på ett bättre sätt kommer att förmedla tanken ”Kan hon så kan jag” till tidningens läsare.  

Först blev jag förstås lite besviken. Men sen såg jag den andra sidan av saken. De ville inte ha mig, för jag var för ung!!