20 februari
Snöstorm och blandade känslor.
Varje gång vi säger att nu kan det inte komma mer, nu verkar det att hålla upp, så tar snöstormen fart igen.
Vår väg är inte farbar, den är inte ens möjlig att ploga. Niklas får gräva sig fram med schaktbladet på traktorn, lägga upp snön i högar på sidorna och långsamt tugga sig fram och skapa en kanal som det går att ta sig fram på under en timme. Sedan har allt yrt igen, så att det ser ut som om han aldrig varit där.
Om vi blir sjuka? Jag vet faktiskt inte hur det skulle lösa sig.
Men som tur är är vi friska och starka nog att kunna skotta oss fram till vedkällaren, skotta oss fram till vedförrådet, skotta oss fram till fårhuset.
Vi har fortfarande el, vi har varmt och bekvämt i huset, vi har gott om mat, internet fungerar, vi ska inte klaga.
På radion hör vi om alla sportlovsfirare som är på väg hem från fjällen i bil, och som nu hamnat i en mardröm. Vägverket ordnar kolonnkörning för att hålla igång trafiken på E 45-an mellan Brålanda och Mellerud. Det går bara att köra några bilar i taget med en plogbil i täten. Det handlar om timmar av väntan i bilen för trötta, hungriga, uttråkade barn. Det är svårt att mysa inne i snöstormen när man tänker på det.
Store J tog sig till en fest på Orust ikväll med hjälp av traktor, stora A med familj är i Åre och ska ta tåget hem imorgon, L och L med familjer häckar inomhus i igensnöat Göteborg. Min flock är i trygghet. Men stackars alla ni föräldrar som sitter instängda med barnen i bilen i detta nu, medan snöstormen utanför gör det omöjligt att se och marginalerna krymper i takt med att bensintanken töms.
