Det finns ingen mamma som har varit så usel på att leka med sina barn som jag. Det går lite bättre med barnbarnen, men fortfarande får jag långt ifrån godkänt som lekkamrat. Jag tycker det är så otroligt tråkigt. Det kryper i mig av rastlöshet om jag blir ombedd att leka med lego eller bygga koja, möblera dockskåp eller leka affär. Pussla eller spela spel kan gå lite bättre om det inte är alltför enkelt. Korta stunder.

Det här har jag haft riktigt dåligt samvete för. Även om jag tycker att jag är ganska bra på att strunta i idealbilden av hur en riktig mamma ska vara. Men jag kan ändå inte låta bli att jämföra mig med de allra mest engagerade, de som syr godispåsar i tyg till barnkalaset och som verkar ha lika roligt som barnen. Medan jag bara längtar till tidningen eller boken eller trädgården.

Det enda jag har varit riktigt bra på är att läsa för dem, och spela bra barnmusik. Det fanns jättebra musik för barn för 20 – 30 år sedan. Det fanns Emil, Pippi, Barnkammarmusik och Älgarna demonstrerar och Yllet och Rövarna i Kamomilla stad och…ja, massor av bra musik.

Och så idag fick jag plötsligt syndernas förlåtelse genom ett radioprogram, Knattetimmen i P4. Där pratade en barnpsykolog om vad barn behöver. Hon sa att det barnen behöver är att veta att mamma eller pappa finns i närheten. Man måste inte delta i leken, eller försöka sysselsätta, det är inte ens önskvärt! Nej, det är helt tillräckligt att man finns i lägenheten, att man svarar om barnet vill något. Man kan laga mat eller städa eller pyssla med krukväxterna, kvalitetstid med barnen är att vara närvarande! Halleluja!