Vilket djur är du?

Jag älskar att gå i bebisaffärer, det finns ju så mycket roliga och praktiska hjälpmedel för livet med en bebis nu. Som den här insatsen till badbaljan till exempel.

Jag minns känslan av att bada min egen lilla bebis (Tinys mamma t ex!), hal som en ål, dessutom förtjust sprattlande. Hon vilade i min vänstra armkrok, som alltså också måste bada. Med vänster hand höll jag stadigt om hennes överarm.  Så rädd man var att tappa greppet, så svårt det var att tvätta, skölja och passa  med bara en hand ledig!

Med den här insatsen behöver man inte vara rädd alls att Tiny ska hamna under vattnet, även om man förstås inte kan lämna henne ensam i badet! Vi köpte den hos Gunnell på Storken i Linnestaden, Göteborgs mysigaste barnbutik! 🙂

Här nedanför, och i spalten till höger, bultar ett hjärta. Det är Farmorsbloggens egen insamling till Alla barnhjärtans månad. SMS:a ”barnhjarta 199 ditt namn” till 72901, så kommer ditt namn upp i hjärtat! Det kostar 30:-

Pengarna går till ett rikstäckande videonätverk för Sveriges barnhjärtkliniker, kallat Gertrud. Med hjälp av barnhjärtnätet kan barnen få tillgång till samma specialistvård, oavsett var de bor. Gåvorna går också till tre forskartjänster inom barnkardiologi.

Om du vill bidra till insamlingen, skicka ett eller flera SMS! Om du vill ha ett eget hjärta, och en egen insamling på din blogg, klicka på hjärtat så kommer du till Hjärt/Lungfondens kampanjsida!

Varje år föds 1000 barn i Sverige med hjärtfel. Tack Abbes pappa på Heja Abbe! för tipset om den här kampanjen!

Min svärmor har framför allt lärt mig att bli en bättre svärmor än jag annars skulle ha varit.

Hon har också lärt mig att bli en bättre farmor än jag annars skulle ha varit.

Kanske har hon till och med lärt mig att bli en bättre mamma, åtminstone till mina vuxna barn.

Jag saknar ofta min svärmor. Vi var olika som natt och dag, men vi gillade och respekterade varann. Kärlek och respekt gav hon mig. Och tolerans.

Vilka tre saker kan du lära av din svärmor?

I september förra året startade jag tävlingen Mammors Underbara Berättelser på bloggen. Det kom in massor av rörande, fantastiska, hjärteknipande, sorgliga, underbara berättelser. Vinnaren utsågs på julafton, det blev Stine som berättade om hur hon lyckades behålla barnet i sin mage tillräckligt länge, fast fostervattnet hela tiden rann ut.

Nu har Margareta skrivit en berättelse till, fast det inte är någon tävling och inte det lättaste att hitta tillbaka till sidan! Hennes fina betraktelse ligger som kommentar nr 45. Men det är väl värt besväret att scrolla ända ner dit och läsa!

Det är inte synd om mig, absolut inte. Men det är väldigt tyst och stilla här hemma nu. Vilken kontrast…

Bara för några timmar sedan grillades det korv utomhus, och vi tävlade i vem som kunde komma längst på snowboarden med lille L. (Store L vann förstås, fast han fuskade och tog sats.)

Store J råkade köra i diket 2 gånger på samma dag med pappas bil, stackarn. Vägarna på ön är inte att leka med nu, med all snön. Inga skador som tur är,varken på bil eller människor. Nu är han på väg tvärs över Sverige tillbaka till Kalmar och högskolan. Han har med sig flera stycken av mammas goda surdegsbröd och dessutom en burk särskilt smaskig honung från Orust.  Jag väntar så smått på telefonsamtalet som talar om att resan gått bra.

PS. Bilderna i detta inlägg är tagna med min Iphone. Bilderna igår tog jag med Nikon D60. Vilken skillnad.

Lånarna har tagit vår spark, men snowracer är också kul. Hela dagen idag har varit som en reklamfilm för svensk vinter. 60 cm vit, ren snö som fortfarande hänger kvar på trädens grenar. Strålande sol, några minusgrader, ingen vind.

När lille L var riktigt liten köpte vi en jättepraktisk bärstol på Nautopp i Lysekil, en toppenaffär för kläder och utrustning om man t ex paddlar kajak eller klättrar i berg eller bara gillar friluftsliv. Den stolen var en fullträff redan då, och den kom väl till pass idag fast lille L inte är någon bebis längre. Nu kunde han följa med oss och åka skidor! Fast han somnade redan efter några 100 meter…;-)

Pappa får sovmorgon. Lille L och Sigge tittar på ett obegripligt och ospännande barnprogram där en grupp konstiga barn bor i ett spökslott. ”De e jättefalit” säger lille L allvarligt. ”Kan vi gå ut nu å leka me spajken?”

Vad är viktigast; att förlåta någon eller att själv be någon om förlåtelse? Och varför är det så svårt ibland?

Jag tror det är en personlig läggning. En del är långsinta, andra inte. En del är fullkomliga i sina egna ögon och kan aldrig erkänna att de handlade fel eller förhastat.

Min pappa kunde inte vara ovän med någon i familjen så länge att det varade över natten. Hur dumt jag än hade svarat, hur argt vi än hade skällt på varandra, så satt han där alltid på min sängkant och ville bli sams innan vi somnade.

Själv är jag en mer oförsonlig själ. Gjort är gjort, det är framtiden som räknas. Men ju äldre jag blir, dess mildare blir mitt temperament.  Det finns några som jag helt enkelt inte kan få förlåtelse av, eftersom de är döda.

Men jag kan ändå säga de där orden inom mig, både till dem som är döda och till dem som lever men inte är anträffbara.

Det är faktiskt inte alltid nödvändigt att någon lyssnar när man säger förlåt. Ibland räcker det att man hör det själv.