I november förra året fick jag en väldigt smickrande och rolig förfrågan från en journalist på Hemmets Veckotidning, som ville skriva en artikel om Farmorsbloggen. Vi bestämde hur intervjun skulle gå till, men den skulle inte göras förrän efter jul. Sen hände ingenting, och nyss fick jag ett mail som förklarade varför. De har valt en annan bloggare för intervjun, en pantertant på 80 år. Journalisten förklarade att Pantertanten på ett bättre sätt kommer att förmedla tanken ”Kan hon så kan jag” till tidningens läsare.
Först blev jag förstås lite besviken. Men sen såg jag den andra sidan av saken. De ville inte ha mig, för jag var för ung!!
I helgen måste jag välja bort att träffa nyfödda Tiny och mina två andra barnbarn i Göteborg, eftersom lille L kommer hem på besök med sin pappa. Det var så väldigt länge sedan vi träffades, flera veckor tror jag. Det känns trist att inte kunna dela på sig. En välbekant känsla, konstigt nog…
Men LÄNGTAR efter lille L! Och inte bara jag. Snögrottan och inte minst Sigge väntar på honom.
Här är några nytagna bilder som stolt mamma har tagit på sina älsklingar.
Jag är världsmästare på att vara nybörjare. Jag kommer garanterat att dö nyfiken, medan jag håller på att lära mig någonting nytt.
Nackdelen med att vara sådan, är att man inte blir specialist på någonting. Som sagt.
Fördelen är att man sällan har tråkigt och att man alltid har lätt att möta nya människor från andra miljöer och med andra kunskaper. De flesta älskar en intresserad nybörjare. Det gäller både för den sure bohuslänske hovslagaren och den stressade kinesiske silversmeden. 😉
Den senaste tiden: Min Iphone har lett till en massa nya kunskaper och kontakter, t ex genom Twitter. Helgens målarkurs öppnade en dörr in till ett rum som lockat mig hela livet.
Läste just på Heja Abbe om hur det kan vara att ha barnkalas på en discobowlinghall. Herregud, säger jag bara..! Läs inlägget från den 30 januari så förstår ni vad jag menar!