Nu ska jag skriva några reflektioner om beröm som ni kanske inte väntar er..;-)

Min pappa var världens bästa på att ge beröm. Han hade bara gått 7 år i folkskolan och hade aldrig läst några böcker i psykologi eller barnuppfostran. Han var helt enkelt en naturbegåvning när det gällde att ge positiv feedback, varenda dag, i vardagslag, som en del av det normala tilltalet. Eftersom han var född 1904 och ett barn av sin tid berömde han naturligtvis sina döttrar på ett vis och sin son på ett annat, men det är en annan historia…

Jag märker att jag låter precis som han gjorde när jag pratar med mina barnbarn. Jag säger ”Åh vad du är duktig!” och ”Titta, vad bra du kan!” i varannan mening. Det skrämmer mig ofta. För jag vet ju att det viktiga är att man känner sig uppskattad och älskad för vem man är, och inte för vad man kan eller gör.

För beröm kan ju aldrig ersätta villkorslös kärlek. Det får inte bli så att man som barn måste vara duktig eller göra något bra för att få ett kärleksfullt ord, ett leende och en kram.  Kanske är det en generationsfråga? Jag fick helt klart en överdos av beröm som barn, jag lärde mig tidigt hur man gjorde för att få något i håven. Jag är också den typiska storasystern, pappas flicka med alltför höga prestationskrav på mig själv, och med ett stort behov av bekräftelse utifrån.

När det gäller beröm till barnbarnen måste jag alltså försöka behärska mig.

Men när det gäller beröm till alla andra i min omgivning är det härligt att ösa på. Den glädje jag ser i förvånade blickar och generade kommentarer, säger mig att alla inte är så bortskämda med beröm som jag.