Farmors svar på fråga nr 65.
Nu ska jag skriva några reflektioner om beröm som ni kanske inte väntar er..;-)
Min pappa var världens bästa på att ge beröm. Han hade bara gått 7 år i folkskolan och hade aldrig läst några böcker i psykologi eller barnuppfostran. Han var helt enkelt en naturbegåvning när det gällde att ge positiv feedback, varenda dag, i vardagslag, som en del av det normala tilltalet. Eftersom han var född 1904 och ett barn av sin tid berömde han naturligtvis sina döttrar på ett vis och sin son på ett annat, men det är en annan historia…
Jag märker att jag låter precis som han gjorde när jag pratar med mina barnbarn. Jag säger ”Åh vad du är duktig!” och ”Titta, vad bra du kan!” i varannan mening. Det skrämmer mig ofta. För jag vet ju att det viktiga är att man känner sig uppskattad och älskad för vem man är, och inte för vad man kan eller gör.
För beröm kan ju aldrig ersätta villkorslös kärlek. Det får inte bli så att man som barn måste vara duktig eller göra något bra för att få ett kärleksfullt ord, ett leende och en kram. Kanske är det en generationsfråga? Jag fick helt klart en överdos av beröm som barn, jag lärde mig tidigt hur man gjorde för att få något i håven. Jag är också den typiska storasystern, pappas flicka med alltför höga prestationskrav på mig själv, och med ett stort behov av bekräftelse utifrån.
När det gäller beröm till barnbarnen måste jag alltså försöka behärska mig.
Men när det gäller beröm till alla andra i min omgivning är det härligt att ösa på. Den glädje jag ser i förvånade blickar och generade kommentarer, säger mig att alla inte är så bortskämda med beröm som jag.
Kommentarer
Hm. Jag förstår vad du menar. Men. Jag är själv uppväxt med en mamam som berömt mycket med ”duktig” osv.
Men med så mycket fysisk kontakt, kramar och stöd i att bara håla famnen öppen så vet jag att hon älskar mig för den jag är och har aldrig mått dåligt över att behöva prestera för att duga.
Så fortsätt ösa dessa berömmelser över dina små. Tror att du ger så mycket mer beröm i form av närhet och uppmärksamhet att de aldrig kommer att behöva bevisa sig för dig <3
Stor kram!
Hej och hå, stavningskontrollen var visst inte på autopilot idag…
Ingen fara, tack för trösterik kommentar! Det är innebörden och tanken som räknas, precis som med beröm. 🙂
Även jag tillhör släktet ”duktig flicka”. Men det har inte varit något possitivt för mig. Jo kanske när jag var mycket liten flicka då känndes det säkert härligt. Men detta har skapat ett enormt stort prestationskarav hos mig. Måste göra, måste klara måste måste måste. För 15 år sedan gick jag in i den berömda väggen mycket pga detta.
Så man får allt tänka sig för så att man inte berömmer på fel sätt. Inget är enkelt här i världen.
För resten titta mycket gäran in till mig och läs jag är ganska ny här på Blogger och föresöker att skapa mig en mormorblogg ha ha . Nja jag menar en blogg för oss lite äldre. Det är många yngre som bloggar jag skulle vilja ha mer av min egen årgång 50+ och 60+. Nej nej ta inte illa upp ni andra ni är också mycket välkommmna.
// Agnetha
Hur hittar man till dig Agnetha?
Älskar att ge beröm, till båda barn och vuxna. Alla behöver beröm, känna sig duktig, fin eller bra på nåt, gamla som unga!!!
Ser fram emot att läsa runt här hos dig, ser intressant ut!
Mvh
Pillan
var glada att någon sa att ni var duktiga. Jag minns inte att någon sa att vi var duktiga efter vi hade gjort allt som förväntades av oss att vi skulle sköta tvätt och handling…….
Talar ofta om för mina barn och barnbarn att dom är viktiga och att dom duger precis som dom är. när jag säger till dom att för MEJ är dom bäst i hela världen. Att säga till barn att dom är älskade och att dom är duktiga/bra är väl bra. tänk på alla barn/ungdomar i Sverige som aldrig får några positiva ord. utan alltid får höra att dom inte duger.
SÅ FORTSÄTT och säg duktig bra osv.
Du en sak till du talar varmt om din far ……så inte kunnde det vara så farligt det sätt han gjorde sitt beröm på
Till sist glöm inte att tacka alla barn/ungdomar närde gör små saker för er, Det är viktigt ett tack betyder mycket
Det där är något som jag funderat över; jag tycker att det känns krystat så fort man börjar fundera över HUR man ska formulera beröm eller komplimanger för att de ska bli ”rätt”. Jag tror också att beröm som ges med kärlek (och gärna lite extra kärlek på det)inte behöver skapa känslan av att man bara duger om/när man presterar. Jag försöker alltid berömma och ge komplimanger, det gör livet mycket roligare!
Kommenteringen är stängd.