Oslo är min favoritstad i Sverige.  Jag älskar folket, gatorna, uteserveringarna, Aker Brygge, ljuset, havet, de vackra statyerna som står överallt. Det tar knappt 3 timmar med direktbuss som kostar under 200:- tur/retur. Det är för dyrt att shoppa i affärerna, men fika och flanera kan man kosta på sig. Det är för dyrt att bo också, men i veckan hade jag turen att kunna snylta på min Odd som var på konferens i Oslo och bodde på fint hotell. Det var en underbar solig dag och det bästa av allt var långlunchen med Josefine och Ella. Ni känner Josefine, det gör ju alla, hon med Prinsessans Dagbok.

Josefine är precis så social, närvarande och varm som hon låter på sin blogg, om nu någon trodde något annat. Fast jag kunde vara hennes mamma känns det alltid som att prata med en väninna. Vi är på samma våglängd direkt. Jag tänker ofta att vägen mellan två kvinnors  innersta är otroligt mycket kortare än samma sträcka mellan två män. Med Josefine blir det väldigt tydligt. Det tar 10 minuter att komma in på livets väsentligheter, och sen pratar vi bara om viktiga saker i flera timmar tills det är dags att skiljas.

Lilla Ella var inte stilla i två sekunder men fick ändå i sig både det ena och det andra, som en äkta norsk jente älskade hon musslor, räkor och syltade cornichons!

Lille L:s mamma är på en spännande resa i Thailand. Resan går ut på att koppla ihop efterfrågan av konsthantverk i Sverige med ett hantverkskollektiv i norra Thailand. Tanken är att ge  fattiga flickor och kvinnor i Thailand möjlighet att  tillverka konsthantverk som både designas och säljs i Sverige. Det är en resa som har planerats och förberetts under lång tid och ibland stor vånda – det är inte lätt att åka ifrån lille L i 10 hela dagar, även om han har det hur bra som helst med pappa.

Nu är det bara 3 dagar till mamma kommer hem. Lille L är bara knappt 3 år, han förstår inte hur lång tid 10 dagar är. Vi pratar om mamma varje dag, håller upp fingrar i luften för att visa hur många dagar som återstår. Idag var det roligt – tummen…..pekfingret……..på långfingret kommer mamma och hämtar på dagis!

Jag följer inga TV-såpor, men jag har hört diskussionen i lunchrummet om ett föräldrapar som åker ifrån sin lilla bebis för att delta i en TV-tävling som går ut på att starta ett värdshus i Italien. De lämnar tydligen barnet hemma i 10 veckor för att de ser tävlingen som ”sitt livs chans”. Om detta är sant blir jag alldeles matt. Bortsett från att jag inte alls kan förstå hur föräldrarna prioriterar, så undrar jag hur TV-bolaget vara så cyniskt? Räknar man med ”bra TV” när föräldrarna bryter ihop av längtan efter sitt barn?