Lille L fick en fin outfit från Polarn & Pyret av farmor förra veckan. Jacka och hängslebyxor, både snygga och väldigt praktiska. Täta mot vatten och vind, precis vad som behövs nu när vinteroverallen är för varm. Jag var jättestolt att jag hade hittat både rätt storlek och, som jag tyckte, en snygg modell i fräckt rutigt mönster. Lille L:s mamma och pappa tyckte likadant, och Tinys mamma som har en väldigt bestämd smak var med i affären när jag valde.

Lille L ringde på kvällen och tackade så snällt i telefon, vi hade inte hunnit träffas utan kassen med de nya  kläderna hade överlämnats via ombud.

Men igår fick jag höra resten av historien. På morgonen hade han tvärvägrat att ta på sig jackan. Han ansåg att den var jätteful. Hans mamma som är en klok person tvingade honom förstås inte. Istället gick de tillbaka med kläder och kvitto till Polarn & Pyret,  och lille L fick välja själv. Han valde precis den illgröna jackan som jag först hade fastnat för, men som jag valde bort eftersom den inte hade några byxor  i samma färg! Men lille L tyckte att svarta byxor passade bra till. Sen hittade han en matchande mössa också, och ett par snygga fingervantar. 

Om det här hade hänt när mina barn var små, eller när jag var liten, hade alla tyckt att det var höjden av bortskämdhet, det är jag säker på. Men det här med kläder och identitet  har blivit så viktigt i vår tid att jag förstår att t o m en 3-åring kan påverkas av det.  Vem vill ha på sig något som man tycker är fult?